Fortfarande livligt i korridorerna här på högskolan. En sista intensiv tentavecka för vissa. För andra är det väl som det brukar vara - det gäller att läsa under julledigheten, så att man klarar tentan som avslutar terminen, i medio januari. 

Hemma i Sjuntorp firades det högmässa igår, Tredje söndagen i advent.  Dop var det också med, tror jag, stor latinamerikansk släkt. Framför allt predikades det - på temat om Johannes Döparen, som går före Kristus. Bara genom att växla begrepp för att beskriva lagen given åt människorna - genom att tala om bud för att vi skall kunna leva arbetsliv, offentligt liv, privatliv, familjeliv och svara på Guds vilja med oss - fick texten nytt liv. Allt detta givet åt oss för att vi skall leva det givna mänskliga livet. Sedan en kort beskrivning om hur det levda livet bort från Guds klara bud in i "gränslandet" leder till att vi behöver Jesus och hur Johannes pekar på Honom. Starkt.

Annars har jag läst om och funderat på "hoppet" i veckan som var. Hur är det att leva urtan hopp? Att som Albert Camus i "Människans revolt" finna livets mening att göra uppror mot den gud som man inte vill tro på och leva totalt utan hopp om någonting - i ett intet. Ett heroiskt perspektiv som verkar populärt i vissa sammanhang. Men - det som är vanligare - att ha sitt liv förknippat med det som är nu och inte våga se framåt med hopp. Jag tror att det är en ganska vanlig livsuppfatttning i vår tid.

En amerikansk kolumnist  skrev i senaste numret av "Christianity today" om den ekonomiska krisen i världen som ett resultat av den livsbild som människor i ökande omfattning har. Det handlar om jaget på första plats, om att leva sitt liv här och nu och inte fundera så mycket på framtiden, om att hålla kvar det som är, att hålla fast i detta livet, att slå ifrån sig frågorna om ens eget åldrande, klimatfrågan - allt som talar om framtid. Han menade att krisen inte bara är en ekonomisk kris utan också en kris i människors liv och självuppfattning. Krisen började ur ett nytt sätt att finansiera lån till egna bostäder i USA. Den som lånade till hus fick en låg ränta de första åren - en ränta som man kunde klara av för bostäder som man kanske egentligen inte hade råd med. Efter några år skulle räntan bli marknadsmässig. Orsaken till att man med öppna ögon gick in för att ta dessa huslån var antingen att man räknade med att värdet på huset hade höjts så att man kunde sälja huset med vinst, eller också att man bortsåg från en problematisk morgondag - "efter mig syndafloden".

Ett samhälle som drar bort från sin historia på olika plan, dels genom att bortse från Guds lagar, en inbyggd ordning för tillvaron och mer intressera sig för gränserna för Guds goda ordningar, får problem med framtiden. Guds ordningar har implikationer.
Ett samhälle som drar bort från sin historia genom att överlåta allt mer till det individuella skeendet får historielöshet på köpet, en okunskap om historien och en handfallenhet i att förstå framtiden. Det är som Sören Kirkegaard skrev: "Livet levs framlänges, men förstås baklänges."

Något som oroar mig bland kanske framförallt unga människor idag är svårighetena att ta till sig människolivet på gott och ont, det verkliga livet med svårigheter och glädjeämnen, med synd och nåd, med trasighet och försoning. En ung man sade till mig igår att han har svårt att engagera sig i en flicka för mer än en kort tid, eftersom han finner att hon kanske inte är den rätta. "Jag vet inte om jag kan leva med henne hela livet." Det är viktigt för honom att livet skall vara  gott hela tiden. Här hamnar han som jag ser det i livets stora fråga - är livet ett konstant här och nu, mer eller mindre konfliktfritt? Men livet är något annat. Livet är ett liv inför Gud, givet av Gud, åter till Gud. Livet har ett tydligt innehåll, ursprung och mål. Tydligt och befriande finns detta öppet för oss i Jesus Kristus. Teologen Jürgen Moltmann beskriver detta som ett hopp, något som vi inte kan se, men just får hoppas på, leva i och fram mot.

Lite röriga tankar kanske, men tänk gärna vidare.

Din Göran O