Jag har ännu inte läst Jonas Gardells bok om Jesus, men väntar på att den skall komma i brevlådan. Det blir en recension av den då. Däremot har Jonas Gardell uttalat sig många gånger i pressen de senaste veckorna, och jag känner att jag i denna stilla vecka måste kommentera en sak som blev sagd i Kyrkans tidnings senaste nummer.
Rubriken i Kyrkans tidning handlade om Gardells tro. Om jag minns rätt står det att han tror på uppståndelsen. Däremot framkommer det att han inte tror på syndernas förlåtelse, varken på behovet av det eller att vi möter Herren där. Om man brukar en tanke från Kierkegaard i det sammanhanget blir resultatet av en sådan tro att Jesus blir någon man skall beundra och inte någon man skall efterfölja.
Det slog mig igår, på dymmelonsdagen, att det som skall ha hänt just denna dagen i stilla veckan var att Jesus var i Betania. Det berättas att Jesus då var i Simon den spetälskes hus och betjänades vid denna måltid av en kvinna, som med äkta dyrbar nardusbalsam smörjde honom inför hans begravning, det du kan läsa om i nedanstående blogg.
Lärjungarna vänder sig mot hennes handlande - de gillar inte hennes attityd av omedelbarhet. Emellertid är det hon gör något som Jesus lyfter fram när han säger att alla släkten skall minnas vad hon har gjort.
Det är ju faktiskt så, att hon här följer Jesus in mot slutet, in mot lidandet och döden. Hon blir den första som gör det. Hon gör det i sann efterföljelse. Där finns hån och förföljelse för Jesu skull och där finns upprättelse från den som frälser allas synder. Låt oss minnas henne och tro som hon gör.