Det har äntligen varit en ljus, ganska varm dag efter en köldperiod. Fastetiden har börjat sätta sig. Mitt på dagen varje torsdag firar vi passionsgudstjänst i kapellet i församlingsgården. För övrigt känns det mycket avvaktande när det gäller SAAB och svensk ekonomi och oron över samhällssituationen överhuvud. Vart är vi på väg? I ett skyltfönster på gågatan kan man läsa: Köp SAAB! Jag tror att det just nu är mycket svårt att sälja den bilen - det är ett slags tidens ingenmansland för Trollhättans stolthet. Vad är realistiskt? Hur ser framtiden ut? Vad händer bortom rekonstruktionen? Vi kan inte veta någonting. Felslut är vanliga när det gäller allt sådant. Och visst påverkar det människor om den ovissheten tar för mycket av tid, av framtid. Detta eftersom det finns mindre av förtröstan idag. Det är som om "just-in-time"-produktionen gått in i vardagslivet.
Fastan bryter det tänkandet. Det är en tid fram mot katastrofen som vänds i evighetsglädje. Mitt i alla bekymmer finns det som är så oändligt mycket mer avgörande. Jesus har burit hela världens synd och nöd. Han har tagit allt på sig, han har besegrat allt ont - han har fört fullkomligheten in i denna tid, i denna tillvaro. I honom är framtiden greppbar, hur osäker den än ser ut, ja, hur osäker den än är.