Natten blir lika lång som dagen i natt, sedan allt kortare. Det är en slags avgörande punkt på året. I år har vårdagjämningen hälsat oss med en ouvertyr - en solig vårvintervecka. Här i församlingen har den varit mycket intensiv.

En energisk biskop har hållit sin första visitationsvecka med oss här i Väne kontrakt.

Denna onsdag genomfördes en bönekväll "för 10.000 jobb" i Pingstkyrkan. Många samfund från Trollhättan, Vänersborg och Uddevalla var representerade. Starkast intryck på mig gjorde fader Abdo Ciceks bön och lovprisning till Herren. Det påminde mig åter om vilken Herre vi har för våra liv och för vår jord och för Trollhättan.

Nu närmar sig en söndag som löper in mitt i fastan, en söndag av ett annat slag, men ändå ett slags fastesöndag, Jungfru Marie bebådelsedag. En söndag mitt i fastan för att hon, Maria, fick gå smärtans och lidandets väg på ett särskilt sätt. Hon skulle få sörja sin förstfödde. Också en speciell söndag, en märklig söndag, eftersom den härbärgerar Magnificat, denna bön bland böner utsprungen ur det största mänskliga någonsin - att få bära Frälsaren under sitt hjärta. Det är märkligt med Maria, det är stort med Maria, nog större än vi anar...
"...Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig..."