Jag måste inleda med att jag tycker om Göran Hägg och hans sätt att behandla olika ämnen i böcker han skrivit, hans humor, hans oförskräckthet gentemot etablerad kultursyn, hans levande beskrivningar av historiska fakta. Han kritiserar gärna uppblåsthet och inkrökthet. Han har genom åren publicerat sig på många olika sätt; i romaner, kulturhistoria, litteraturhistoria, han har skrivit om påvarnas historia och nu om religionens historia i Sverige. Göran Hägg är inget mindre än en folkbildare och som sådan kunnig och underhållande. När han nu givit sig på projektet om ”Gud i Sverige” så finns det emellertid ett aber så som jag ser det. Redan på första sidan betonar författaren att han är ateist. För mig får han naturligtvis gärna vara det, men det vinklar historieskrivningen på det sättet att ju närmare vi kommer nutiden, ju mindre mångsidig blir bilden av de som hör Herren till. Vi får veta en hel del om en avartens kyrka i vår tid med biskopar som inte tar bibelordet på allvar och sekter som vilseleder människor. Jag saknar den levande kyrkan i vår tid, församlingar i väntan på Herren, Jesusmanifestationen, Oasrörelsen, cellkyrkan osv.

Litteraturvetaren

Göran Hägg är litteraturvetare. Det genomsyrar skildringen av den svenska kyrkohistorien (som tar den ojämförligt största platsen av bokens innehåll) och det är ett gott perspektiv. Mycket kan sammanfattas i ordet. Troslivet i vårt land har ju sina källor i det som berättats och skrivits ner. Bibelöversättningarna till svenska och den svenska psalmboken under seklernas gång har talat om för oss hur den tro såg ut som lärdes ut och levdes. Många bläckplumpar i protokollen låter han oss också se, Göran Hägg, när han naglar fast den världsliga och andliga överhet som alltsomoftast inte har levt som den lärt. Arrogansen får sig sina törnar, men dessvärre bjuder författaren själv en del av den varan där han tycker sig förstått bättre än andra vilka historiska gestalter som bör risas eller rosas. Alltsom oftast är ändå den arrogansen ganska rolig i sin bitskhet.

Innehåll

”Gud i Sverige” skildrar tiden från våra först skrivna dokument fram till år 2010. Boken är indelad i tio delar, ungefärligen ett för varje århundrade. För reformationen får vi stifta bekantskap med bl. a. Heliga Birgitta och Albertus Pictor; sedan möter vi reformationens Lutherska förkunnelse och lära, vi får stifta bekantskap med giriga kungar; vi får ta del av hur tro kan bli vantro i häxförföljelsernas tid; så görs en djupdykning i 1700-talets pietism; vi får känna på hur väckelserörelserna växer fram, först med små rörelser av allvarliga bibelläsare på olika håll, exempelvis i kapitlet om Bishop Hill och Larsarenerna; det berättas om PP Waldenström, Lewi Pethrus och Sven Lidman. Så avslutas allt med två stora avsnitt om förra seklet fram till idag. Där finns kanske de mest spännande avsnitten. Göran Hägg kopplar ihop Herrnhutismen med Korpelarörelsen, Maranata och Knutbyhändelserna och funderar kring om inte svenskens gudstro har en stark fysisk karaktär, något som också kan ses i kyrkmålningar och psalmer. Han visar också på en nedmontering av det litterära i den nya psalmbok som kom 1986, en nedmontering som också var en teologisk nedmontering. Lå mig ge dig två citat ur just det kapitlet: ”Staten och Böckerna”, som kanske kan väcka ditt intresse för boken i sin helhet (det behandlar texterna i den nya psalmboken):

”En del ingrepp är rent komiska. Rader som innehåller ordet ”man” har av feministiska skäl utan hänsyn till rim och logik ändrats till något annat. Olavus Petris ”O Jesu Krist som mandom tog” blev, sedan Anders Frostenson skrivit om den, ”O Jesus Krist som mänska blev” (nr 33). ”Sig fröjde nu var kristen man” ändras till det nästan ekivoka ”Nu låt oss fröjdas med varann” (nr 466). (sid 489)”

”...där 1937 års män stannat vid att ta bort stötande strofer om Djävulen och döden men inte velat röra texten som sådan, gick man 1986 in för att ta bort allt som antogs kunna oroa allmänheten genom anspelningar på kristendomens mer kontroversiella sidor. Påsken tonades ner och det mesta kring korsfästelse och uppståndelse raderades bort. Allt som ansåg svårt eller störande för ”helhetsintrycket” ändrades. Att ändringarna ofta inte längre rimmade med de omgivande raderna spelade ingen roll. Olavus Petri, Spegel, Swedberg, De la Gardie, Lucidor, Wallin, Hedborn och Franzén tvättades och skrevs hänsynslöst om, ofta med rent löjeväckande resultat.”(sid 487)

Läs boken - du kommer också att njuta av folkbildargeniet Göran Hägg!