Nyårstankar med hjälp av Psaltarpsalm 121

”En vallfartssång.

Jag lyfter mina ögon upp till bergen: varifrån skall min hjälp komma? Min hjälp kommer från Herren, som har gjort himmel och jord. Inte skall han låta din fot vackla, inte slumrar han som bevarar dig! Nej, han som bevarar Israel, han slumrar inte, han sover inte. Herren är den som bevarar dig, Herren är ditt skydd på din högra sida. Solen skall inte skada dig om dagen, ej heller månen om natten. Herren skall bevara dig för allt ont, han skall bevara din själ. Herren skall bevara din utgång och din ingång, från nu och till evig tid.”

Om man skulle sätta en rubrik på psalm 121 skulle det kunna vara ”med Gud i tiden”. Precis den sidan av kristen tro poängteras i en artikel i dagens Svenska Dagbladet om kyrkan i Kina. Upp emot 150 miljoner kineser kan vara kristna i detta nu. Det är den snabbast växande kyrkan i världen. De kinesiska kristna är av många olika slag, men ett starkt drag är positivt predikad kristendom; en Gud som är med och leder församlingen, en Gud som leder i världen i den tid som är. Vår psaltarpsalm beskriver också på detta sätt där det står:

”Han sover aldrig, Han vakar ständigt, Han som beskyddar Israel.”

Den Gud som innesluter all tid är också här och nu.

Annars handlar psalmen mer om att Herren i mitt liv leder mig på rätta vägar och skyddar mig, med riktningen ställd mot det eviga livet. I en äldre bibelöversättning avslutas psalmen med dessa ord:

”Herren skall bevara din ingång och din utgång, från nu och till evig tid.”

Det är ord som målas för oss med samma klang s0m i psaltaren 23, med dess slutord:

”Godhet allenast och nåd skall följa mig i alla mina livsdagar, och jag skall åter få bo i Herrens hus, evinnerligen.”

I Herren förs tiden samman, den tid som vi blir påminda om när ett år övergår i nytt år. Det himmelska perspektivet är så mycket större än en klocka som ringer ut det gamla och in det nya. Tiden komprimeras när evigheten finns med. Det blir liksom både framåt och bakåt samtidigt. Att kunna se bakåt är ju att erkänna misslyckanden, svek, onda gärningar vid sidan av det som var gått och att i Gud kunna förlikas med det utan att bara ”glömma och gå vidare” så som världen bjuder. Detta livsmönster givet av Gud där vi både kan få se bakåt och sträcka oss framåt ges oss på ett slående sätt av Jesus när Han säger till den ene rövaren på korset vid Golgota:

”Sannerligen, redan idag skall du vara med mig i paradiset.”

Så som det en gång var hos Herren skall det bli i evigheten, vi skall åter få bo i Herrens hus, evinnerligen. Samtidigt kan vi förstå att Jesus riktar vår blick framåt. Syndafallets möjlighet finns inte mer. Jesus har besegrat döden, ondskan och synden. Den väg som leder framåt är den trygga vägen där foten inte slinter, där vi hela tiden vandrar vid Guds sida, bevarade för evigt; ”från nu och till evig tid.”

Jag mötte någon dag före jul en äldre vän med ett rikt socialt liv, med många vänner. Hon berättade för mig om människor som hon skulle besöka i samband med jul. Jag minns särskilt hur hon talade om ett par som levt ett långt liv tillsammans under stor frihet, de hade levt sina liv på ett sätt som inte hade varit möjligt om de inte hade haft fria yrken och synnerligen god ekonomi. De hade levt ovanliga liv i modernitetens tecken, mycket på resa, mycket god mat och exklusiva nöjen och fria relationer, de fick inga barn därför att de inte ville leva med den livsinskränkningen. De hade i stort sett haft frihet att göra allt det de önskat göra. Nu var de gamla och hustrun hade drabbats av svår dödsångest. Hon måste hela tiden ha sin make inom synhåll för att hon kände total övergivenhet och akut ångest av att riskera att dö ensam. Min goda vän grät när hon berättade detta; hon grät för deras livssmärta. Jag vill inte berätta detta som någon slags moralism, utan helt enkelt betrakta löftena i psaltarpsalmen i ljuset av det som är dess raka motsats. Mot dödsångesten står evigheten. Mot relationer som till slut tas ifrån oss, står den Herre som aldrig överger, aldrig lämnar. Han ser oss i vår livsångest, det är nog riktigare att kalla det så. Frågan finns alltid hos mig när jag lever. Skall jag kunna leva då, när allt tas ifrån mig? Skall jag kunna leva då, när jag inte längre kan relatera till den/de som finns där nu? Psaltarpsalmens författare vet hur det är. Tankarna far i irrgångar när de betrycker själen. Det går liksom runt och man verkar inte kunna komma ur det.  Förtvivlan ligger på lur.

Då får vi se upp mot bergen för att få hjälp. Vi får se skapelsens Gud, Han som innefattar och omfattar alltet. Men vi får se större och enklare än så. Det finns ett berg i tillvaron som inte är det mäktigaste Gud skapat, men det viktigaste. Det heter Golgota. Där gav Gud själv sitt liv för vår skull. Där får vi tas ut ur våra tvångscirklar, när vi får höra glädjebudskapet om framtiden: ”Sannerligen, redan idag skall du vara med mig i paradiset.” Att höra Herren till är att just som mannen på korset överlämna sitt förflutna till Gud och stiga in i den framtid som Herren själv ger. Vi får be med ord från psalm 516 i vår psalmbok:

”Ja giv mig näring med ditt ord,

du vän så god och trogen.

Låt mig bli nyttig på Din jord

och för din himmel mogen.

Stärk Du min tro, så den bär frukt

som hungrande behöver.

Jag tackar dig för vård och tukt.

När livet här är över,

låt för ditt namn

mig falla, Jesus, i din famn.

Göran O 20101231