Sedan vandrade Jesus omkring i Galileen. I Judeen ville han inte vandra, eftersom judarna var ute efter att döda honom.

    [2] Judarnas lövhyddefest närmade sig. [3] Hans bröder sade då till honom: "Stanna inte här utan gå till Judeen, så att också dina lärjungar får se dina gärningar. [4] Ingen verkar i skymundan om han vill bli allmänt känd. Om du gör sådana ting, visa dig då för världen." [5] Inte heller hans bröder trodde på honom. [6] Men Jesus sade till dem: "Min tid är ännu inte inne, men för er är det alltid rätt tid. [7] Er kan världen inte hata, men mig hatar den därför att jag vittnar om att dess gärningar är onda. [8] Gå ni upp till högtiden. Jag gör det inte den här gången, min tid är ännu inte inne." [9] Och han stannade själv kvar i Galileen.

    [10] Men när hans bröder hade gått upp till högtiden, gick han också dit, inte öppet utan i hemlighet

När Jesus tar sig till Jerusalem är det alltid firande av en religiös högtid. Nu är det lövhyddohögtiden. Han pekar fram mot korset också i detta kapitel, så att vi får ett innehåll som är kristocentriskt: ”…min tid är ännu inte inne.” Varför kommer Han i hemlighet – har det med att Han inte skall kunna gripas att göra?  

. [11] Judarna sökte efter honom under högtiden och undrade var han fanns. [12] Det pratades mycket om honom bland folket; några sade att han var en bra människa, andra att han vilseledde folket. [13] Men ingen vågade tala öppet om honom av rädsla för judarna

Att tala om Herren är alltid lättare än att tala till Honom. Då kan man säga vad man vill utan att egentligen ta ställning till vem Han är. Att tala till Honom kan leda till att tala för Honom, att vittna. Då tar man ställning för Honom och är genast utsatt.  

    [14] När halva högtiden redan var förbi, gick Jesus upp till templet och började undervisa.

Som vi vet har Han redan rensat templet i handling efter bröllopet i Kana; nu rensar Han med sitt ord. Nu är Guds helige i helgedomen.

 [15] Judarna blev förvånade och sade: "Hur kan han som inte har studerat vara så lärd?"

Detta är en uppfattning av det religiösa i människan som är rätt vanlig. Jesus poängterar själv att det inte handlar om skolning utan lydnad. Han är den lydige Sonen.

[16] Jesus svarade: "Min lära är inte min, utan hans som har sänt mig. [17] Om någon vill göra hans vilja, skall han förstå om min lära är från Gud eller om jag talar av mig själv.

Det är mindre om att kunna än om att lyda. Hur tar vi emot ett sådant budskap i vår tid och levnadsmiljö?

 [18] Den som talar av sig själv söker sin egen ära. Men den som söker hans ära som har sänt honom, han talar sanning, och det finns ingen orättfärdighet hos honom.

Detta resonemang utvecklas här så att sanning och rättfärdighet kopplas till lydnad. Pilatus frågade: ”Vad är sanning?” Han ville tolka det som ett begrepp som man kan vrida och vända på, men för Jesus är det entydigt – att vara sann är att göra Guds vilja. Sanning och rättfärdighet är Jesu signum.

 [19] Har inte Mose gett er lagen? Och ändå gör ingen av er vad lagen säger. Varför vill ni döda mig?" [20] Folket svarade: "Du är besatt. Vem vill döda dig?" [21] Då sade Jesus: "En sak har jag gjort som ni alla undrar över. [22] Mose har gett er omskärelsen – fast den inte kommer bara från Mose utan från fäderna – och ni omskär även på en sabbat. [23] Om en människa blir omskuren på sabbaten för att Moses lag inte skall brytas, varför blir ni då uppretade på mig för att jag har gjort en människa helt och hållet frisk på sabbaten? [24] Döm inte efter skenet, utan döm rättvist."

…eller döm inte efter det yttre utan efter sakens kärna. Även en dom som följer den skrivna lagen kan vara orättfärdig och felaktig. En rättfärdig dom är en dom som inte dömer den som Herren har benådat – i detta fall gäller det kanske den man som vi mötte vid Bethesdadammen. De känner ovilja mot Guds fria nåd gentemot den lame, men domen faller över dem själva. Den lame bröt inte sabbatsbudet, eftersom han blev befriad från sin förlamning medan d4e bröt budet när deras självrättfärdighet och kärlekslöshet kom fram i dagen. Mannen, befriad vandrade i rättfärdighet medan de var orättfärdiga och vandrade i synden.

    [25] Då sade några av jerusalemborna: "Är det inte mannen som de vill döda? [26] Här står han och talar öppet och de säger ingenting till honom. Inte kan väl rådsherrarna ha blivit övertygade om att han är Messias? [27] Varifrån den här mannen är, det vet vi ju, men när Messias kommer vet ingen varifrån han är." [28] Då ropade Jesus, där han undervisade i templet: "Ja, ni vet vem jag är och varifrån jag kommer. Men jag har inte kommit av mig själv; det finns förvisso en som har sänt mig, men honom känner inte ni. [29] Jag känner honom därför att jag kommer från honom och därför att han har sänt mig." [30] De ville gripa honom, men ingen lyfte sin hand mot honom; hans stund var ännu inte inne. [31] Bland folket kom många till tro på honom, och de sade: "Inte kan väl Messias göra fler tecken, när han kommer, än den här mannen har gjort?"

Ropen om Jesus fortsätter, hatet mot Honom får förnyad styrka. Samtidigt kommer många till tro, står det på samma sätt som vi har märkt tidigare – men är det en tro som håller. Det är ingen tro som säger att Han är Guds son, det är en tro som talar om tecken. När tecknen ersatts av Jonatecknet, finns det då någon tro kvar?

    [32] Fariseerna fick höra vad folket pratade om honom, och översteprästerna och fariseerna skickade ut sina män för att gripa honom. [33] Jesus sade: "Ännu en kort tid är jag hos er, innan jag går till honom som har sänt mig. [34] Ni kommer att söka efter mig men inte finna mig, och där jag är, dit kan ni inte komma." [35] Då sade judarna till varandra: "Vart tänker han gå, eftersom vi inte skall finna honom? Inte tänker han väl gå till dem som bor kringspridda bland grekerna och undervisa dem? [36] Vad menar han när han säger: Ni kommer att söka efter mig men inte finna mig, och där jag är, dit kan ni inte komma?"

Vad Jesus menar är att människan inte kan rädda sig, frälsa sig själv. Av egen kraft kan vi inte komma till Jesus, det är en väg som går igenom att den gamla människan dör. Luther uttrycker det så här: ”När Herren vill frälsa, för Han oss till förtappelsen. När Han vill föra oss in i himmelriket, för Han oss ned till helvetet.”