men Jesus gick till Olivberget.

Där bad Han under natten. Så som det står om Jesus när Han ber i Luk 22:39-46 finns det ingen motsvarighet hos Johannes, men här står det att Han gick till Olivberget. Märk väl att Han kommer tillbaka först på morgonen.

 [2] Tidigt på morgonen var han tillbaka i templet. Allt folket samlades kring honom, och han satte sig ner och undervisade.

Var det provocerande att Jesu satt med en samling människor i templet, med tanke på vad som nu följer?

 [3] De skriftlärda och fariseerna kom då dit med en kvinna som hade ertappats med äktenskapsbrott. De ställde henne framför honom [4] och sade: "Mästare, den här kvinnan togs på bar gärning när hon begick äktenskapsbrott. [5] I lagen föreskriver Mose att sådana kvinnor skall stenas. Vad säger du?" [6] Detta sade de för att sätta honom på prov och få något att anklaga honom för.

De följer helt och hållet Mose lag, när de drar konsekvenserna av vad kvinnan har gjort, se 5 Mos 22:23. Det står att de ställer henne i mitten. Hon visas fram med all sin skam för Jesus och alla dem som lyssnar på Honom. Det finns ingen tanke på henne som människa, hon är en illustration av principen som de hävdar.

 Men Jesus böjde sig ner och ritade på marken med fingret.

Här händer två märkliga saker, Dels att Herren böjer sig ned och dels att Han skriver, speciellt eftersom vi aldrig får veta vad Han skriver. Man måste nog se texten med hänvisning till 2 Mos 31:18. Nu är det också Guds finger som skriver. Han står inte upp och skriver de på näsan genom att forma orden över himlavalvet eller på tempelväggen, som Han skulle kunna göra. Han böjer sig ned. Här är Gud i det fördolda, för den som vill se. Här är Han som älskar människan och ger sitt liv för henne. Hur kan vi böja oss på samma sätt för att se varandra?

 [7] När de envisades med sin fråga, såg han upp och sade: "Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne."

Enligt lagen betraktar de sig fria från synd, men när nu Guds ljus ställer frågan bränner den innanför lagtroheten, de blir avslöjade i sin synd. De ställdes inför det som Paulus beskriver i Rom 2:1

   ”Därför finns det inget försvar för dig som dömer, vem du än är. Ty med din dom över andra dömer du dig själv, eftersom du handlar likadant som den du dömer.” De kan antingen komma till Herren eller reagera med raseri tillsammans, eller som här gå sin väg, den ene efter den andre.

 [8] Och han böjde sig ner igen och ritade på marken. [9] När de hörde hans svar gick de därifrån en efter en, de äldste först, och han blev ensam kvar med kvinnan framför sig.

Varför böjde Han sig ned åter? Hänsyftar det på de två lagtavlorna som Gud skrev på med sitt finger. Vilken prestigeförlust när tempelherrarna fick gå från sin hemmamiljö ut i periferin, i ensamheten där ingen makt finnes.

 [10] Jesus såg upp och sade till henne: "Kvinna, vart tog de vägen? Var det ingen som dömde dig?" [11] Hon svarade: "Nej, herre." Jesus sade: "Inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer."]

 Jesus säger ”Kvinna”, vilket man nog kan tolka som att han upprättar henne. Hon är inte utan synd, men upprättad. Därpå följer att Han tillsäger henne att hon inte är under domen och så kommer orden ”synda inte mer”. Det Jesus skrev i sanden var syndernas förlåtelse. Nu stod syndernas förlåtelse i kraft av Han som förlåter, inskrivet i hennes hjärta. Och när Han nu säger ”gå bort”, är det med orden i Rom 6:14 vi skall tänka vidare om henne:

    ”Synden skall inte vara herre över er; ni står inte under lagen utan under nåden.”

Om man tänker tillbaka på den här scenen när kvinnan ställdes framför Jesus och allt folket va fariséerna och de skriftlärde, var hon den mest ovärdiga på platsen, men hon lämnar denna plats som den mest värdiga. Hon gick därifrån förundrad över den Herre som hon hade mött. Alla andra samtalade hellre om vad Jesus egentligen skrev på marken och det samtalet har inte upphört ännu.