Johannesevangeliet kapitel 1

 

    I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud.

 

Bibeln börjar med orden ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord.” Johannes går ännu längre tillbaka, innan Gud skapade universum. Han går längre tillbaka än vi kan föreställa oss, till då när bara Gud själv fanns. Nu får vi höra om ordet, eller ”logos” som det heter på grekiska. Tidigare har det skrivits i skriften om Herrens ord, om Guds ord men om Ordet står det bara här och i vers 14 i det som kallas Johannesprologen. Nu säger Johannes att Ordet fanns hos Gud. Det är en beskrivning av härlighet, som återtas i kap 17, vers 5 Joh 17:5:

    ”Förhärliga nu mig hos dig, fader, med den härlighet jag hade hos dig innan världen var till.”

Varför börjar Johannesevangeliet med dessa ord. Säkerligen för att vi skall få perspektivet på Sonens helighet och härlighet redan från börja av texten. Det talar också om för oss att Ordet är Gud, det talar om Fadern och Sonen som Gud. Det knyter an till ett bibelord från Hebréerbrevets början:

   ”… men nu vid denna tidens slut har han talat till oss genom sin son, som han har insatt till att ärva allting liksom han också har skapat världen genom honom”.

Här beskrivs inte bara Jesus som den förstfödde utan också som plan och mening i Guds plan från evighet till evighet.

 

 [2] Det fanns i begynnelsen hos Gud.

 

Detta är alltså tid före skapelsen, det handlar alltså inte om det skapade. Vi kan tänka på orden i Ordspråksboken 8:29-30:

Ords 8:29-30

”när han satte för havet dess gräns, så att vattnet inte skulle överträda hans befallning, när han fastställde jordens grundvalar –

då fostrades jag som ett barn hos honom, då hade jag dag efter dag min lust och min lek inför hans ansikte beständigt,”

 

(3)Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till.

 

Här framträder Guds kraft; först positivt, sedan genom att utsäga att inget annat har blivit till utanför Ordet. Allt är skapat ur intet. Vi kan jämföra med Kolosserbrevet 1:15-17:

”Han är den osynlige Gudens avbild, den förstfödde i hela skapelsen, [16] ty i honom skapades allt i himlen och på jorden, synligt och osynligt, troner och herravälden, härskare och makter; allt är skapat genom honom och till honom. [17] Han finns före allting, och allting hålls samman i honom.”

.

[4] I Ordet var liv, och livet var människornas ljus.

 

Varje människa har sin grund i Ordet. Jesus säger i sitt avskedstal:

Joh 17:2

   ”…du har gett honom makt över alla människor för att han skall ge evigt liv åt alla dem som du har gett honom.”

Vi får nu möta ett annat viktigt ord i evangeliet, nämligen ”ljus”. Människans största behov enligt Johannes är just ljus. Annars i evangeliet skildras ljuset i presens: Jag är världens ljus. Här är det imperfekt som gäller...; var… Det ljuset gick förlorat i syndafallet.

 

[5] Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.

 

Nu möter vi ett tredje viktigt ord, mörker, Vi får ännu inte veta något om mörkrets ursprung, men vi förstår intuitivt vad som menas. Vi kan känna mörker i livet. Det är ju också den absoluta motsatsen till ljus. Mörkret har försökt sluka ljuset, men misslyckats, förstår vi av sammanhanget. Här växlar det också mellan tempus; lyser…, har inte övervunnit… Vi kan förstå att det varit en strid, men att ljuset har segrat för alltid. I Johannesevangeliet kap 19, vers 30 står det:

Joh 19:30

   ”När Jesus hade fått det sura vinet, sade han: "Det är fullbordat." Och han böjde ner huvudet och överlämnade sin ande.”

Att övervinna kan också översättas med ordet ”begripa”- mörkret har inte begripit ljuset. Guds stora plan med Jesus kan ondskan inte begripa; därför segrar ljuset vid korsfästelsen.

 

 [6] Det kom en man som var sänd av Gud, hans namn var Johannes.

Johannes betyder Gud är barmhärtig. Han var sänd av Gud. Det berättas i evangelierna om hans tillblivelse och livsuppgift som bron mellan det Gamla och det Nya testamentet. Han var släkt med Jesus och ungefärligen jämngammal. Johannes syftar på att hans historia hör samman med Jesus.

 

[7] Han kom som ett vittne för att vittna om ljuset, så att alla skulle komma till tro genom honom.

 

Varför står det att ”alla skulle komma till tro genom honom”? Johannes är ett vittne för Jesus och varje sant vittnesbörd finns där för att alla skall kunna komma till tro som möts av det, eftersom Jesus har dött för alla. Några ord om att Tro: Syndens innersta väsen är att inte tro på Herren Jesus, medan den som tror på Sonen har evigt liv, skall aldrig dö, skall få se Guds härlighet och få göra ännu större gärningar än Herren själv gjorde.

 

[8] Själv var han inte ljuset, men han skulle vittna om ljuset.

 

Johannes var inte ljuset, men han var en klart skinande lampa (5:35), hos vem ljuset lyste en tid. Han lyste för att han vittnade om ljuset.

 

[9] Det sanna ljuset, som ger alla människor ljus, skulle komma in i världen.

 

Vi kan dra slutsatsen att det finns falskt ljus, som egentligen är mörker. Det sanna ljuset är starkare; det avslöjar allt falskt ljus. Det sanna ljuset hatas av allt falskt ljus. Varje människa kan upplysas av det sanna ljuset, det finns där för alla. Ljuset kommer in i världen – teologen Karl Barth kallar detta att Gud kommer ”senkrecht von oben” från det himmelska till det jordiska. I vårt sätt att tänka och vara kyrka är det ofta så, att det himmelska tas ner till jorden – allt blir jordiskt, t. o. m. Jesus blir bara jordisk, exempelvis i Jonas Gardells Jesusbok; men det är något helt annat att det himmelska , ljuset, kommer till oss, Jesus kommer till oss från himlen.

 

[10] Han var i världen och världen hade blivit till genom honom, men världen kände honom inte.

Världen syftar på den fallna världen. Gud älskar världen, men världen älskar inte Honom. Den som låter sig frälsas eller räddas, tar Gud ur världen, så som Jesus säger i kap 17, vers 6:

   ” Jag har uppenbarat ditt namn för de människor som du tog från världen och gav åt mig. De var dina, och du gav dem åt mig, och de har bevarat ditt ord.”   

 

[11] Han kom till det som var hans, och hans egna tog inte emot honom.

 

Det står om i Gamla testamentet att Gud ord kom till profeten. Nu har ordet kommit igen till sitt folk, judarna. De är ordets folk. Det är till dem som profeternas ord riktar sig, kanske med undantag av profeten Jona och profeten Daniel. Man kan säga, med ledning av vad det redan har stått i prologen om att det handlar om alla människor, om hela Guds skapelse, men det handlar också om judarna som folk. Bibeln talar om att det skall finnas ett täckelse för Israels folks ögon, det beror på Guds förutbestämmelse. Du kan jämföra Romarbrevet kap 8, vers 28-36 och Sakarja kap 12-14.

 

[12] Men åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn,

 

Bibeln vittnar om de som tog emot Jesus i Gamla testamentet, Moses, Rut, profeterna osv. Detta löper genom tiden och vi kan konstatera att alla som tror på hans namn också syftar på dessa, eftersom de också är levande för Gud idag. Att tro på Hans namn är att tro på den som har kommit ned från Himmelen. Det är inte att tro på Jesus som en vis man i den mänskliga historien, än mindre som en profet från Gud, utan som Gud själv, Han som säger om sig själv: ”JAG ÄR!”

 

[13] som har blivit födda inte av blod, inte av kroppens vilja, inte av någon mans vilja, utan av Gud.

 

Att bli pånyttfödd, är att bli född av Gud. Människan kan inte åstadkomma det själv, det är ett Herrens verk. Gud kommer till oss, Gud föder det nya, tron, i oss.

 

[14] Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning.

 

Ordet kom till profeterna, men nu kommer Han som människa. Han kommer med alla mänskliga begränsningar, in i mänskliga sammanhang, som medmänniska. Vi kan nu se kontrasten av Guds människoblivande kontra hans helighet, vi anar Hans härlighet. Alla fyra evangelisterna har ett sätt att visa denna skillnad; de beskriver inte sig själva i något av evangelierna – det står endast jag  på ett ställe i Lukasevangeliet – de vittnar helt och fullt om Jesus – härlighetens Herre. Det blir Jesus allena, och, som vi skall se, tron allena, nåden allena. Vad sanning och nåd är kan vi grubbla mycket över, men jag tror att det är himmelska begrepp som vi kan ana och lära känna i tro på Jesus.

 

[15] Johannes vittnar om honom och ropar: "Det var om honom jag sade: Han som kommer efter mig går före mig, ty han fanns före mig."

 

Det första vittnesbördet om Jesus säger: Ordet som blev kött efter att Johannes föddes fanns till före honom, Han var redan i begynnelsen. Han upphöjer Jesus.

 

[16] Av hans fullhet har vi alla fått del, med nåd och åter nåd.

 

Egentligen står det nåd emot nåd, men det betyder nåd utöver nåd eller nådens nåd, alltså ett slags komparering mot det yttersta.

 

[17] Ty lagen gavs genom Mose, men nåden och sanningen har kommit genom Jesus Kristus.

 

Först nu nämns namnet över andra namn, Jesus Kristus. Det blir som ett klimax i texten. Detta namn nämns inte åter förrän Jesus själv säger det i sitt avskedstal i kapitel 17: 

” Och detta är det eviga livet: att de känner dig, den ende sanne Guden, och honom som du har sänt, Jesus Kristus.”

 

 

[18] Ingen har någonsin sett Gud. Den ende sonen, själv gud och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss.

 

Så skall vi se Gud, genom den ende Sonen. Så har vi fått barnaskap hos Gud, så får vi kalla Honom Abb a-”Pappa”.