När Jesus förstod att fariseerna hade fått höra att han vann fler lärjungar än Johannes och döpte fler –

 [2] det var dock inte Jesus själv som döpte, utan hans lärjungar –

[3] lämnade han Judeen och begav sig på nytt till Galileen.

Det framgår inte av vår översättning, men här kallar Johannes plötsligt Jesus för Herren. Antagligen beror det på att Han nu skall träffa människor som inte är judar – Han är ju Herren för alla, Gud själv, vilket sedan framkommer i texten. Samtidigt är Johannes återhållsam med att använda den här beteckningen. Det förekommer bara på ytterligare fyra ställen i evangeliet. Det hade kanske varit naturligt om Jesus hade varit kvar i Judéen eftersom Han hade så stora framgångar, men Han förflyttade sig till marker där hans framgångar inte skulle hyllas utan istället kanske föraktas – allt för att Han lydde fadern.

[4] Han måste ta vägen genom Samarien

Det är just därför Han tar vägen genom Samarien. Det är inte den naturliga vägen. Han har något Han skall göra där.

[5] och kom där till en stad som hette Sykar, inte långt från den mark som Jakob gav sin son Josef.

[6] Där fanns Jakobs källa. Jesus, som var trött efter vandringen, satte sig ner vid källan. Det var mitt på dagen.

    [7] En samarisk kvinna kom för att hämta vatten. Jesus sade till henne: "Ge mig något att dricka."

[8] Lärjungarna hade nämligen gått bort till staden för att köpa mat.

Han kom trött, törstig och ensam i den sjätte timmen. Detta pekar fram mot korsfästelsen. Undren har en riktning hos Johannes mot det som skall ske med Jesus och de visar på Hans härlighet, så också här. Vi kan läsa det så. Vi kan t. ex. jämföra med kap 19, versarna 14 och 28.  Om Jakobs källa kan vi läsa i 1 Mos 33:18-19. Det finns en märklighet i texten här. Jesus kommer och sätter sig ned vid en källa. När vi kommer till vers 11, så är källan plötsligt en brunn. Man kan nog inte tolka det på annat sätt än att Jesus närvaro ändrar beskrivningen av det som från början var en källa. Nu blir det en brunn. När Herren kommer får sakerna sina rätta namn. En brunn är en människoskapt reservoar för vatten. Det Jesus gör är att Han förvandlar vattnet till levande vatten. Vanligt vatten kan inte tillfredsstalla hjärtats djupaste törst. Det kan bara den källan som finns i Jesus, klippan som brast och gav vatten i öknen. Jesus tilltalar en samarisk kvinna, vilket egentligen är en omöjlighet i situationen; så skulle ingen jude, allra minst en rabbi göra.   

[9] Samariskan sade: "Hur kan du, som är jude, be mig om vatten? Jag är ju en samarisk kvinna." (Judarna vill inte ha något med samarierna att göra).

Kvinnan reagerar helt rätt på Jesus. Faktiskt är det så, att hon går och bär på ett liv som i ännu högre utsträckning borde avhålla Jesus från att tilltala henne. Hon vet det och vill väl varna Honom. Vad hon inte vet, är att Han, Herren vet allt och känner henne helt. Jeus är törstig, det är en törst till döden. Vid korset skall Han dö för våra synder, här går Han denna kvinna till mötes, för att Han älskar också henne till döds. Varje människa kan känna igen sig i detta möte, ingen är lämnad utanför – det är bilden som ges oss.

 [10] Jesus svarade henne: "Om du visste vad Gud har att ge och vem det är som säger till dig: Ge mig något att dricka, då skulle du ha bett honom, och han skulle ha gett dig levande vatten."

Vi måste tänka oss att vi är med i ett samtal mellan den fullkomlige och den ofullkomliga. Det är ingen tvekan var vi hör hemma i den diskussionen. Han är från ovan och vi är här nerifrån.  Därför svarar Jesus inte som vi skulle ha svarat (du kan ju tänka in ett eget svar här!). Han ger henne ett svar, som hon inte direkt kan förstå, det ligger utanför hennes sätt att se och tänka. Han talar ju faktiskt om sig själv. Det krävs något för att hon skall gå vidare och förstå Honom. Det viktiga just nu är att hon är öppen för Hans frågande och vill tränga djupare in i det Han vill säga henne.  

[11] Kvinnan sade: "Herre, du har inget att hämta upp det med och brunnen är djup. Varifrån tar du då det levande vattnet?

[12] Skulle du vara större än vår fader Jakob som gav oss brunnen och själv drack ur den, liksom hans söner och hans boskap?"

Först frågar hon om det levande vattnet – det är tydligen inget vatten av det slaget som finns i en brunn, men det måste ändå var något som berör henne djupt, eftersom hon fortsätter att fråga. Så är det nog när man möter det himmelska och låter Herren få tala till en. I vers tio har Jesus antydit för kvinnan vem Han är, men hon kan ännu inte förstå det. Men hon står i frågan och det är gott nog just nu.

[13] Jesus svarade: "Den som dricker av det här vattnet blir törstig igen.

 [14] Men den som dricker av det vatten jag ger honom blir aldrig mer törstig. Det vatten jag ger blir en källa i honom, med ett flöde som ger evigt liv."

Nu blir Jesus tydlig för henne. Nu säger Han om det levande vattnet: ”Jag ger”. Detta är Guds svar till den som står i frågan, det är det gudomliga svaret på livets stora meningsfråga: ”Det är Jag som ger dig liv, evigt liv.”  

[15] Kvinnan sade till honom: "Herre, ge mig det vattnet, så att jag aldrig blir törstig och behöver gå hit efter vatten."

Nu är hon öppen för att ta emot och vad gör Jesus då.

    [16] Jesus sade: "Gå och hämta din man."

 [17] Kvinnan svarade: "Jag har ingen man." Jesus sade: "Du har rätt när du säger att du inte har någon man.

[18] Fem män har du haft, och den du nu har är inte din man. Där talade du sanning."

Han griper in i hennes innersta verklighet, det som kanske är hennes hemlighet och skam och samtidigt hennes väg till tro. Här kan man fundera på hur hennes liv såg ut och ha massor av teorier. Det klokaste konstaterandet är nog att säga, att Jesus grep tag i det som var hennes självuppfattning och öppnade en väg till tro och förlitan på Honom. 

 [19] Kvinnan sade: "Herre, jag ser att du är en profet.

[20] Våra fäder har tillbett Gud på det här berget, men ni säger att platsen där man skall tillbe honom finns i Jerusalem."

[21] Jesus svarade: "Tro mig, kvinna, den tid kommer då det varken är på det här berget eller i Jerusalem som ni skall tillbe Fadern.

 [22] Ni tillber det som ni inte känner till. Vi tillber det vi känner till, eftersom frälsningen kommer från judarna.

[23] Men den tid kommer, ja, den är redan här, då alla sanna gudstillbedjare skall tillbe Fadern i ande och sanning. Ty så vill Fadern att man skall tillbe honom.

 

[24] Gud är ande, och de som tillber honom måste tillbe i ande och sanning."

 [25] Kvinnan sade: "Jag vet att Messias kommer" (alltså den Smorde) "och när han kommer skall han låta oss veta allt."

[26] Jesus sade till henne: "Det är jag, den som talar till dig."

Här fortsätter nu ett samtal om skillnaden mellan den samariska tron och den judiska som Jesus för över till den kristna tron, samtidigt som Han ger en utsiktspunkt där dessa sammanfaller med varandra till slut, så att vi alla skall kunna tillbe Honom i ande och sanning. Vilket underbart perspektiv. Här får hon också till slut veta hemligheten om vem Jesus är. Han är Herren själv. Resultatet för henne blir att hon omedelbart går ut som förkunnare i sin stad. Vi kan misstänka, att hon är en utstött kvinna eftersom hon hämtar sitt vatten ensam i den sjätte timmen, när det är så varmt, så att ingen går ut och gör sådana arbeten. Att hon i den livssituetionen som detta antyder, skulle gå in i staden Sykar och förkunna om Messias vittnar om det som Nikodemus just har fått höra ur Jesus mun, nämligen att:   ”Vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som har fötts av anden."