Jag minns fortfarande från värnpliktsårets höstmanöver hur vi stod vakt vid vår bivack och frös i den kyliga natten. Tröttheten, orsakad av för lite sömn under många dagar, gjorde sig också påmind i kroppen på det sättet att man frös. Det mest frestande i den situationen var att få tända en cigarrett och njuta av stimulansen och, faktiskt, den värmen som kunde värma frusna händer när man kupade händerna över glöden. Vi höll händerna slutna över glöden, så tätt att inget ljus kunde tränga ut. Det var en konst. Att tända giftpinnen var däremot förenat med mycket större svårigheter. Det kunde bara göras i tolvmannatältets innandömen. Den lilla lågan lyste för starkt. Den skulle omedelbart röja vår position i natten.

Ett litet ljus lyser och bryter allt slags mörker. Just ett sådant litet, svagt ljus är det lilla Jesusbarnet. Gud kommer till jorden som ett litet, värnlöst barn, ja dessförinnan faktiskt ett foster som Maria bar. Från det minsta lilla till det största om man nu skall tänka i termer av ljus. Lärjungen Johannes skildrar inte födseln i Betlehem, men han beskriver tillblivelsen på ett annat sätt: ”Det sanna ljuset, som ger alla människor ljus, skulle komma in i världen.”

Och Jesus kommer in i världen. Just på det sättet som man kan likna vid en svag, flämtande låga. Men Han är det ljuset som aldrig slocknar, som aldrig övervinns av mörkret. Det är julbudskapets kärna: ”Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.” I det lilla ljuset som kommer till oss finns allt ljus samlat. Vi tänder ljus i vintermörkret, när mörkrets tid bryts i ljus. Vi vet att vi från och med nu går mot en tid där ljuset blir påtagligare med längre dagar, tilltagande värme och spirande grönska. När Gud förlöses in i skapelsen, när navelsträngen skiljer barn och mor åt, då vänder också året. Men vad mera är, är att det lilla barnet skall skingra allt mörker genom det som sker på korset. Det liv som levs i världen är återkommande kallat till något mer än år som går och kommer. Det liv som levs till Kistus, levs in i det ljus som helt har övervunnit mörkret. Därför kan Johannes skriva om det som vi en gång skall få vara med om: ”Och staden behövde varken sol eller måne för att få ljus, ty Guds härlighet lyser över den och Lammet är dess lampa.”