Den tyske prästen och motståndsmannen Dietrich Bonhoeffer häktades i april 1943 och levde sina två sista år i fångenskap, varefter han avrättades, precis innan krigsslutet. Under dessa år förde han anteckningar som sedan sammanställdes till en bok som berört och betytt myckte för många människor, med titeln ”Motstånd och underkastelse.” Vissa teman kommer ständigt igen i dessa dagboksanteckningar. Ett mycket viktigt sådant är: ”Hur kan man leva som kristen i en livssituation där allt är satt på sin spets?” Det finns en dikt Bonhoeffer skrev som sammanfattar just detta. Några rader ur den dikten är dessa:

…Är jag verkligen det som de andra påstår?

Eller är jag blott det som jag vet om mig själv:

Orolig, längtande, krank som en fågel i bur…

…Vem är jag? Ensamma frågor får gäckande bud.

Vem jag än är, Du känner mig. Din är jag, Gud!

Liknande funderingar är en röd tråd i Ingrid Betancourts liv som fånge hos FARCgerillan, 60 år senare.

Ingrid Betancourt var presidentkandidat för de gröna inför valet i Colombia 2002, när hon mitt under sin valkampanj togs som gisslan för att bli kvar i gerilans våld under sex och ett halvt år, under ständig vandring i djungeln, under ständiga umbäranden, under ständigt livshot. Gerillan såg henne som en mycket viktig gisslan med stort utbytesvärde, men det innebar inte att hon på något sätt behandlades bättre än sina medfångar. Snarare var det tvärtom. En orsak till detta var att Ingrid Betancourt under alla åren aldrig gav up sin integritet. Hon vägrade att låta sig drabbas av Stockholmssyndromet, när man för sin överlevnads skull försöker bli du och bror med sina fångvaktare. Hon såg sig hela tiden som gisslan och påtalade hela tiden för de unga och enkla gerillakrigarna att de gjorde fel när de höll människor i fångenskap, när de torterade dem och förnedrade dem. När så Ingrid stred för rättvisa svarade man henne med att ge henne en särskild behandling där hon isolerades från sin medfångar på alla sätt. Man försökte knäcka hennes själsstyrka genom att behandla henne särskilt illa och genom att vända hennes egna medfångar mot henne. Men Ingrid lät sig inte kuvas. Boken skildrar hennes inre kamp mot alla svårigheter som ständigt tornar upp sig varje dag. Det är en kamp som är dömd att misslyckas utan Gud. Gud räddar henne från att fastna i hat eller högmod. Gud hjälper henne också att bevara sin självaktning. Hennes kropp har ständiga svårigheter att klara av det utsatta livet i djungeln, men det blir efterhand tydligt för läsaren att hon bärs av Herren. I början av fångenskapen får hon en bibel att läsa i och den blir en ständig följeslagare för henne. I relationen till de andra fångarna blir hon trots att gerillan gör allt för att isolera henne, en förebild. Hon förbereder under alla sex åren ständigt sin flykt tillsammans med den ständige vännen Lucho och andra. Hon flyr och fångas igen flera gånger innan hon slutligen tillsammans med sina medfångar fritas av colombianska säkerhetssyrkor till slut. En av hennes medfångar lyckas verkligen fly. Gerillan hävdar att de har fångat honom och dödat honom, men Ingrid får efter några dagars ovisshet höra hans röst i en nattlig radiosändning, där han inte i första hand gläds åt sin befrielse:

”Jag vill skicka en hälsning till Ingrid. Jag vet att hon hör mig i denna stund. Jag vill att du ska veta att du har gett mig den vackraste gåvan på jorden. Tack vare henne har jag återfått min tro. Min lilla Ingrid, din Jungfru Maria svarade när jag ropade. Hon skickade en polispatrull i min väg.”

Bokens tema är livet människor emellan. Hur kan man leva ett gott liv i en omöjlig livssituation? Hur lever man Kristuslikt? Detta gör också att denna bok är mera än ett oerhört spännande äventyr. Så kan den nämligen också beskrivas. Men Ingrid Betancourt har inte nöjt sig med att skildra bara det. Detta är en bok som på samma sätt som ”Motstånd och underkastelse” kan få beröra och betyda mycket för dig för att förstå ditt liv och dina val i livet.

Göran Olander