fortsättning som följer


Redan inna resan träffades Håkan och jag för förberedelser, mycket praktiskt med mer bön än reseplanering, när jag ser det i efterhand. Någon vecka innan resan kom jag till det underbara sommarstället på Vänersnäs, där vi kom överens om att vi skulle ha varsitt tält. Här testar jag Håkans tält à 79 kr. Jag köpte ett liknande för 99 kr. Tälten kom att fungera alldeles utmärkt och kom att användas mer än vi hade trott innan.



Här strålade vi samman andra kvällen. När resan startade från sjuntorp lördagen den 2 juli, var det jag och Tore som for tillsammans genom landet ända upp till Åre, jag på mc och Tore i bil. Norr om Åre anslöt Håkan, som gjort en sväng om Stockholmstrakten för att kunna vara med på barnbarnets födelsedagsfirande. Tore var med os till den tredje dagen och sedan gick hans resa söderut genom Norge, medan vi fortsatte ut mot Norges kust. Ett minne från den tredje dagen var den usla grusvägen in i vårt broderland. Båda motorcyklisterna fick några rejäla sladdar under färden. Trötta var vi när vi skildes från Tore trots att det bara var middagstid.



Från E6 strax norr om Trondheim sökte vi oss först norrut och sedan ut mot väg 17 efter Helgelandskysten. Den lilla vägen som ledde ut dit var extremt kurvig och fylld av tunnlar. Dessutom regnade det kraftigt. Innan dess hade vi sovit i närheten av Mosjöen på en rastplats med en ypperlig ängsmatta att sätta upp tälten i. Precis som i vårt eget land har norrmännen ordna fin enkla rastplatser efter de stora vägarna där man kan finna en toalett (åtminstone torrdass), äta medhavd matsäck vid bord med sittplatser och slänga sitt skräp i därtill avsedda tunnor.



Här kanske du kan göra dig en föreställning om regnvädret denna första helnorska dag på vår resa. Så här såg vi ut. Det är viktigt att vara synlig i trafiken. Vi kunde konstatera att tillbuden var ganska få. När det hände något riskfyllt, framför allt vansinniga omkörningar, var det i första hand bilister som stod för de galenskaperna. Bara någon enda gång såg vi en motorcyklist som utmärkte sig  i det avseendet. Stopp vid bensinstationer blev det ett par varje dag. Båda motorcyklarna kunde rulla cirka 35 mil på en full tank, men våra dagsetapper var någonstans mellan 35 och 45 mil. Kan du se det goda humöret trots vätan. Antagligen visste vi att det bara skulle bli finare väder ju längre resan gick.



Så var vi framme vid väg 17 och Helgelandskysten. Vi valde att köra bara en del av väg 17, inte hela vägen. Det sägs att detta är en av världens absolut vackraste vägar. Det kan säkert stämma. Bakom varje kurva, efter varje tunnel, bakom varje höjd öppnade sig en ny formidabel utsikt, lika breathtaking om det så var regnigt eller flödande sol. Här är en typisk utsiktspunkt där man kunde se ett överväldigande kustlndskap i alla riktningar.



Håkan på en vägfärja



Jag på samma färja



Böljande, kurviga vägar, ibland dåligt underhållna, ibland med alldeles nylagd asfalt och hela tiden utsikt, utsikt, utsikt. Ibland kan det säkerligen vara ganska blåsigt i all denna exponering mot det öppna havet, men just under dessa dagar var vinden mycket svag till glädje för oss. På två hjul är fartvinden den man tycker bäst om.



När molnen hänger tunga över landskapet och havet är absolut stilla, kan det kännas som om man befinner sig inomhus. Det blir som ett rum i det landskapet där man rör sig - märklig känsla!



Vi har just kommit upp till Norges största glaciär, Svartisen. Den syns som en platå mellan bergstopparna.



När vi kommer fram till rastplatsen för natten är klockan redan midnatt. Några semesterfirare fiskar i havet. Solen lyser i klipporna på andra sidan fjorden. Det är midnatssol och vi har passerat polcirkeln.



Så får vi gå till vila i en fjordvik med midnattssol till ljudet av enstaka nattrafikanter. fortsättning följer...