Tidigt på morgonen efter sabbaten, medan det ännu var mörkt, kom Maria från Magdala ut till graven och fick se att stenen för ingången var borta.

Detta var den första dagen i veckan, efter det nya med uppståndelsen. Gud låter oss alltså börja veckan med att vila, att skapas på nytt. Maria är inte ensam, vilket framgår av ordet ”vi” i nästa vers, men Johannes låter allting koncentrera sig kring henne.  Ändå skriver inte Johannes om att hon stod där och grät; det får vi inte vet förrän i vers 11. Även om det koncentrerar sig om henne bland kvinnorna, så är vikten som alltid hos Johannes lagd på den tomma graven och den uppståndne Herren. Från kapitel 19, vers 41 till 12 versen i detta kapitel nämns graven inte mindre än 11 gånger. Det samlar läsarens tankar kring att det verkligen rent faktiskt är en tom grav som var just Jesu grav och vad mera är, den är tom just för att Han har uppstått. Johannes skriver annorlunda än de andra evangelisterna om hur budskapet från kvinnorna lyder till lärjungarna, hon förmedlar inte vad änglarna har sagt till henne, utan vad hon i sin rädsla själv tänkte; ”de har tagit bort Honom och vi vet inte var de har lagt Honom!”

[2] Hon sprang genast därifrån och kom och sade till Simon Petrus och den andre lärjungen, den som Jesus älskade: "De har flyttat bort Herren ur graven, och vi vet inte var de har lagt honom."

Hon gick till Petrus och Johannes. Petrus först, Johannes sedan.  Han som har varit längst nere, får glädjas först i Herren.

 [3] Petrus och den andre lärjungen begav sig då ut till graven.

Knappt beskrivet, eller hur. Nu hade de i rädsla hållit sig inne utan att våga sig ut sedan korsfästelsen. Nu vågade de sig ut.

 [4] De sprang båda två, men den andre lärjungen sprang fortare än Petrus och kom först fram till graven.

De sprang, det var nog en scenförändring mot mörkret och ångestdygnen inne i den övre salen.

 [5] Han lutade sig in och såg linnebindlarna ligga där men gick inte in.

Johannes kom först, men förhastade sig inte, när han kom fram. Upprymdheten viker för heligheten. Johannes vill gå in tillsammans med Petrus, för att se världshistoriens vändpunkt, undret över alla under.

[6] Simon Petrus kom strax efter, och han gick in i graven. Han såg bindlarna ligga där,

Herren måste själv ha lagt allt i sin ordning, sedan Han hade uppstått. Märk skillnaden i berättelsen om Lasarus, som kom ut ur graven med bindlar och huvudduk på sig. Här är inte förgängelsen det som gäller, utan uppståndelsen, det nya livet, evighetslivet, det gamla lämnas, något nytt kommer. Vi kommer också att se det i det hemlighetsfulla, att Jesus inte kan kännas igen på något självklart, likartat sätt.

 [7] liksom duken som hade täckt huvudet, men den låg inte tillsammans med bindlarna utan hoprullad på ett ställe för sig. [8] Då gick också den andre lärjungen in, han som hade kommit först till graven. Och han såg och trodde.

Han såg och trodde. Detta är nog så betydelsefullt, speciellt som lärjungen talar om sig själv. Det är något genomgripande som sker vid uppståndelsen för honom. Vi vet ju att Johannes beskriver människors väg med Jesus i ett par steg. Själv har han följt Jesus i tre år och just denna stund förlägger han sin verkliga omvändelse, vid den tomma graven, innan han ännu mött den uppståndne. , men ändå efter en lång lärjungatid med Jesus.

 [9] Ännu hade de nämligen inte förstått skriftens ord att han måste uppstå från de döda.

Vi får nu samtidigt veta att lärjungarna var kvar i sin ovisshet om vem mästaren var och vi kan ana att det är så också för Simon Petrus.

 [10] Lärjungarna gick sedan hem igen.

    [11] Men Maria stod och grät utanför graven. Gråtande lutade hon sig in [12] och fick då se två änglar i vita kläder sitta där Jesu kropp hade legat, en vid huvudet och en vid fötterna. [13] Och de sade till henne: "Varför gråter du, kvinna?" Hon svarade: "De har flyttat bort min herre, och jag vet inte var de har lagt honom." [14] När hon hade sagt det, vände hon sig om och såg Jesus stå där, men hon förstod inte att det var han. [15] Jesus sade till henne: "Varför gråter du, kvinna? Vem letar du efter?" Hon trodde att det var trädgårdsvakten och svarade: "Om det är du som har burit bort honom, herre, så säg mig var du har lagt honom, så att jag kan hämta honom."

Här möter Maria vid två tillfällen personer och det är tydligt att hon kan se änglar som änglar och människor som människor. I många filmer om Jesu liv avbildas änglarna vid graven som unga män, men här är det tydligt att de inte kan förväxlas med trädgårdsvakten, vem det nu skulle kunna vara.

 [16] Jesus sade till henne: "Maria." Hon vände sig om och sade till honom: "Rabbouni!" (det är hebreiska och betyder mästare).

Maria, som åste ha känt Jesus mycket väl, kan inte direkt se honom. Hon tror att han är trädgårdsvakten, en för henne antagligen okänd person. Man kan fråga sig vilken klädsel Jesus hade, när han kunde förväxlas med denne trädgårdsvakt. Hon säger ett hebreiskt ord, mitt i allt annat. Det pekar på att Johannes vill betona hennes innerlighet, när hon känner igen sin mästare – på rösten. Det är en ögonblicksbild av att hon vill omfamna Jesus och är på väg att göra det. Därpå följer Hans svar:

 [17] Jesus sade: "Rör inte vid mig, jag har ännu inte stigit upp till min fader. Gå till mina bröder och säg dem att jag stiger upp till min fader och er fader, min Gud och er Gud."

Man har sagt att det är en kvinna som är det första vittnet om den uppståndne frälsaren, och det är ju sant om vittnesmålet fästs vid det faktum att man har sett den uppståndne. I vår berättelse har ju Johannes redan sett och trott, men Maria har mött… Jesus säger att hon inte ska röra vid honom, medan däremot Thomas i ett senare skede får den motsatta uppmaningen att röra vid frälsaren för att tro. Varför är det så? Den troliga förklaringen har med uppståndelselivet att göra. Jesus kommer och går hela tiden då Han är uppstånden. Han gör nedsteg vid skilda tillfällen, men Han är inte hos lärjungarna hela tiden. Han kommer och försvinner dessutom på ett immateriellt sätt. På själva påskdagen går han både igenom väggar när han kommer och försvinner spårlöst när Han lämnar :

Joh 20:19

    På kvällen samma dag, den första i veckan, satt lärjungarna bakom reglade dörrar av rädsla för judarna. Då kom Jesus och stod mitt ibland dem och sade till dem: "Frid åt er alla."

Luk 24:30-31

    När han sedan låg till bords med dem, tog han brödet, läste tackbönen, bröt det och gav åt dem. [31] Då öppnades deras ögon, och de kände igen honom, men han försvann ur deras åsyn.

När Han möter Maria kommer Han från graven som uppstånden, Han har ännu inte varit hos Fadern. Han är på något sätt avskiljd, helig. Om det är så, är det samtidigt oerhört märkligt att Han talar med henne innan Han har varit hos sin Fader. När Han sedan besöker lärjungarna lite senare, har Han antagligen varit hos Fadern. En annan tolkning är att man vid skärskådande av vad det egentligen står skulle kunna översätta texten med orden ”Håll inte fast vid mig”

Och att det sålunda inte skulle ha med berörandet att göra utan mer med att Maria omedelbart skulle gå till bröderna, dvs lärjungarna, så att deras väntan inte skulle bli så lång. Detta tycks mig vara en svagare tolkning. Den första kan jag bära, och bäva. Jag kan se framför mig Jesus på förklaringsberget då lärjungarna kastade sig till marken vid åsynen av Jesus. När de sedan gick ner från berget står det så lakoniskt att de reste sig igen och de såg ingen annan än Jesus. Guds helighet lyser fram i bibeln på många ställen. Varför skulle det inte ske här, när all uppståndelsens glans är tillstädes? Det finns en formulering i vad jesus omedelbart säger som kan stärka denna tanke: Jag går upp till Min Fader och er Fader… märker du hur Han skiljer ut sig som Sonen och vi som Guds barn – ändå har Han talat på ett alldeles särskilt sätt i evangeliet om detta:

Joh 17:21-23

    Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig. [22] Den härlighet som du har gett mig har jag gett dem för att de skall bli ett och för att liksom vi är ett, [23] jag i dem och du i mig, de skall fullkomnas och bli ett. Då skall världen förstå att du har sänt mig och älskat dem så som du har älskat mig.

 [18] Maria från Magdala gick då till lärjungarna och talade om för dem att hon hade sett Herren och att han hade sagt detta till henne.

    [19] På kvällen samma dag, den första i veckan, satt lärjungarna bakom reglade dörrar av rädsla för judarna. Då kom Jesus och stod mitt ibland dem och sade till dem: "Frid åt er alla." [20] Sedan visade han dem sina händer och sin sida. Lärjungarna blev glada när de såg Herren. [21] Jesus sade till dem igen: "Frid åt er alla. Som Fadern har sänt mig sänder jag er." [22] Sedan andades han på dem och sade: "Ta emot helig ande. [23] Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder, så är han bunden."

Här sker en mycket påtaglig handling, en sändning. Lärjungar sänds ut för att predika försoningens budskap för världen. Det är en kallelse till hela kyrkan och den väsentligaste kallelsen som går ut från Jesus, eftersom den utgår från den uppståndne frälsaren. Vi kan jämföra med den andra kallelse som finns i matteusevangeliet:

Matt 28:18-20

    Då gick Jesus fram till dem och talade till dem: "Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. [19] Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn [20] och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut."

I Apostlagärningarna ger Lukas oss ett tredje kallelseord av Jesus, som sker alldeles innan Jesus tas upp till himmelen:

Apost 1:6-9

    De som hade samlats frågade honom: "Herre, är tiden nu inne då du skall återupprätta Israel som kungarike?" [7] Han svarade: "Det är inte er sak att veta vilka tider och stunder Fadern i sin makt har fastställt. [8] Men ni skall få kraft när den heliga anden kommer över er, och ni skall vittna om mig i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns." [9] När han hade sagt detta, såg de hur han lyftes upp i höjden, och ett moln tog honom ur deras åsyn.

Man kan i detta sammanhanget undra, varför måltiden inte nämns som något som skall binda samman de kallade? Jag tror att vi får vänta en vecka på det svaret, men kan redan nu säga, att måltidsgemenskapen löper från nattvarden över i ”uppståndelsemåltider” under de fyrtio dagarna och verkar vara självklar i sammanhanget utan att det nämns i kallelseorden.

    [24] En av de tolv, Tomas, som kallades Tvillingen, hade inte varit med när Jesus kom. [25] De andra lärjungarna sade nu till honom: "Vi har sett Herren", men han sade: "Om jag inte får se spikhålen i hans händer och sticka fingret i spikhålen och sticka handen i hans sida, tror jag det inte." [26] En vecka senare var lärjungarna samlade igen, och Tomas var med. Då kom Jesus, trots att dörrarna var reglade, och stod mitt ibland dem och sade: "Frid åt er alla." [27] Därefter sade han till Tomas: "Räck hit ditt finger, här är mina händer; räck ut din hand och stick den i min sida. Tvivla inte, utan tro!" [28] Då svarade Tomas: "Min Herre och min Gud." [29] Jesus sade till honom: "Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror."

Kanske kan du erinra dig raden från Jesu översteprästerliga förbön;

Joh 17:20

    Men inte bara för dem ber jag, utan också för alla som genom deras ord tror på mig.

Lärjungarna var föremål för Kristi förbön, men vi är de som genom deras ord tror på frälsaren. Så sägs det också här – inget konstigt med det.

    [30] Också många tecken som inte har tagits med i denna bok gjorde Jesus i sina lärjungars åsyn. [31] Men dessa har upptecknats för att ni skall tro att Jesus är Messias, Guds son, och för att ni genom att tro skall ha liv i hans namn.

Det finns en teolog vid namn Bauckham, som skrivit en artikel om att Johannes hade Markusevangeliet tillgängligt i sin församling, samt att den fanns i alla kristna församlingar vid den här tiden. Han har skrivit sitt evangelium som om alla kände till Markus; därför finns det inte så mycket gemensamt, därför kan man med fördel läsa dessa två evangelium som det ena kompletterande det andra. Här kanske han anknyter till det, dvs han skriver egentligen att han har ordnat ett material ur sitt minne, som är mycket större än det han skriver ned. Detta säger oss att för Johannes är allt det viktigt som står i hans evangelium. Det kan vi ta till oss.