3 juni, en onsdag

Studenterna är utflugna. Examina är avklarade. Vi finns kvar här. Studentkåren är kvar. Vi skall ha ett sammanträffande strax. Inför hösten. Fast då är studentkåren förnyad. Förhoppningsvis är vi desamma, då som nu.

Har just läst en intressant sida på nätet, en artikel som ursprungligen är skriven som ledarsida i Budbäraren, EFS tidning. Där tas upp ett slags utvecklande kurser som drivs i landstingen för att utveckla personalen där. De har som gemensam nämnare Termen "mindfulness". Vad som inte klargörs, enligt artikeln, är att kursens innehåll också är det sjunde steget i buddhismens väg till nirvana, utslocknandet. Det åttonde och sista steget är just nirvana.

Du kan läsa hela artikeln på Svenska evangeliska alliansens hemsida, troligen också på Budbärarens hemsida.

Skicka gärna respons.

Mitt i gatan på Drottninggatan i Stockholm, nästan uppe vid Observatorielunden, kan man läsa ett av många Strindbergscitat. Det står: "Det är synd om människorna!" Det är ett uttryck som klingar an i folksjälen. Förmodligen har det hamnat i metallskrift i asfalten just för att det är så.

Jonas Gardell har skrivit en bok "Om Jesus" på samma tema, så som jag uppfattar det. Den slår nog också an i folksjälen. Men jag blir bedrövad.

Gardell går igenom händelse för händelse i evangelierna, på ett ibland mycket spännande sätt. Han ställer mängder av frågor till texterna, precis som man skall göra. Ibland är det nyttiga vinklingar, men ibland är tolkningarna mer långsökta. Jag har inte läst Gardells teologiska utflykter med förstoringsglas och det är inte heller min syn på det jag vill förmedla till läsaren. Det är fastmer orsaken till att jag blir bedrövad, det som gör det svårt för mig och för andra, tror jag, att läsa denna bok med behållning. Jonas ger själv uttryck för vad det handlar om. Vid ett flertal tillfällen påpekar han att han har en agenda när han skriver. Den har jag försökt sammanfatta med orden: "Det är synd om människorna."  Som bibelläsare kan jag inte alls förstå hur man kan skruva till bibelns budskap, så att man ersätter det av Gud givna sammanhanget: "Det är synd i människorna" med "det är synd om människorna". Om det på  asfalten stått: "Det är synd i människorna", hade det antagligen inte fått stå kvar genom åren, alldeles oavsett det var ett korrekt Strindbergscitat eller inte.

För att styrka sin tes om att vi inte behöver bli förkrossade och böja oss under Guds vilja, mista våra liv för Jesu skull för att så vinna livet, tar Jonas fram vittnen som skall styrka hans tes. Låt mig nämna några:

Den ene rövaren på korset som redan samma dag skulle få vara med i paradiset. Där hävdar Gardell att denne rövare inte behövde göra någon slags bekännelse till Jesus för att få följa honom. Så mycket som vittnesbörden berättar, finns det ett föregående samtal mellan rövarna, där det ju faktiskt är så att Jesus befann sig emellan dem. Där säger denne rövaren till den andre, som just har hånat Jesus: "Är du inte ens rädd för Gud, du som har fått samma straff? Vi har dömts med rätta, vi får vad vi har förtjänat. Men han har inte gjort något ont." En fin bild av evangeliets väg in i människan, tycker jag

Petrus förnekar sin mästare tre gånger på översteprästens gård i långfredagsnatten. I ärlighetens namn borde Jonas tagit upp denna berättelse i dess sammanhang som ett lysande exempel på människans förhållande till sin synd och vägen till frälsning. Så många människor har haft glädje i livet av denna berättelse och genom den förstått mer av detta att man "gör det man inte vill" och att "man inte gör det som man vill". Där finns ju så underbara beskrivningar när den uppståndne Jesus sänder en hälsning till den ångerfulle Petrus och hur han sedan möter honom vid Tiberias sjö och upprättar honom med tre kärleksord...

Gardell tar också upp liknelsen om den förlorade sonen för att visa på hur fadern ger honom oförtjänt nåd, att Gud ger oförtjänt nåd. Och nog är det sant att fadern tar emot sonen tvärtemot vad sonen väntat sig. Men det finns en springande punkt i den berättelsen som handlar om förkrosselse och som är den allra underbaraste detaljen i liknelsen. När den förlorade sonen kommer till sin far har han förberett sitt förhandlingsläge med ett litet tal som han skall avsluta med orden: "Låt mig få gå som en av dina daglönare." Men just dessa ord får han inte uttrycka. Överrumplad av faderns nåd finns det inte längre någon förhandlingsposition för honom. Han får ta emot utan att ha något att komma med för egen del. Man skulle kunna säga att han är tillintetgjord och fadern är i berättelsen allt.

Om Jesus skall beskrivas kan det inte finnas någon annan grund om man vill vara kristen än att man får bli tillintetgjord, men i detsamma tillkristusgjord.

Fyrtio dagar som skakade världen - ja, mer än så!

Möten med Jesus

Evangelierna berättar att Jesus mötte några få människor efter uppståndelsen. Dessa människor hade han tillbringat mycket tid med tidigare. Det var lärjungar och kvinnor som följt med Jesus under de tre åren. Det var också hans egen familj, eller i alla fall delar av den.

Matteus Beskriver mötet med Maria från Magdala, den andra Maria och de elva lärjungarna. Vi får ingen utförlig berättelse av honom. Han koncentrerar sig på andra saker.

Markus beskriver också helt kort möten efter uppståndelsen. Jesus möter Maria från Magdala,  två män på väg ut till landet och de elva kvarvarande lärjungarna. Alla dessa möten beskrivs i det som kallas "det falska Markusslutet" på grund av att denna text saknas i de äldsta handskrifterna och anses vara ett tillägg. I vår bibel står dessa verser inom parenteser. Inom evangeliets obestridliga ramar finns inget möte med den uppståndne Jesus, endast rädda kvinnor som flyr från den tomma graven.

Lukas har utförligare skildrat möten med Jesus. I evangeliet möter dessa människor den uppståndne: Maria från Magdala, Maria, Jakobs mor, Johanna, Petrus, Kleopas och en annan lärjunge (ingen av dem hörde till de elva) och de elva kvarvarande lärjungarna.

Johannes är ännu utförligare. I evangeliet möter dessa människor Jesus i tur och ordning; Maria från Magdala, Petrus och Johannes, de elva lärjungarna förutom Tomas, lärjungarna inklusive Tomas, sju av lärjungarna.

Lukas beskriver i början av apostlagärningarna hur Jesus möter de elva lärjungarna upprepade gånger under en tid runt fyrtio dagar fram till himmelsfärden.

Slutligen finns det ett vittnesbörd av Paulus hand från första Korintierbrevets 15 kapitel som sammanfattar den uppståndnes möten mellan påsk och Kristi himmelsfärd. Han skriver "...han visade sig för Kefas och sedan för de tolv. Därefter visade han sig för mer än 500 bröder vid ett och samma tillfälle, de flesta är ännu i livet, men några har avlidit. Därefter visade han sig för Jakob och sedan för alla apostlarna. Allra sist visade han sig också för mig, detta ofullgångna foster." Paulus nämner inte kvinnorna. Han talar också om lärjungarna som de tolv, trots att de bara var elva.

Mötena som beskrivs mer ingående är sex till antalet, hos Lukas två och hos Johannes fyra. Vi börjar med Lukas skildring av Emmausvandringen. Vår genomgående fråga är: Hur känner man igen den uppståndne? Emmauslärjungarna fick vandra tillsammans med Jesus under en hel dag, i samtal och samvaro. Först när kvällen nalkats, när de sitter vid bordet i värdshuset och skall äta brödet, känner de igen Jesus just när han bryter brödet. Vi får aldrig reda på varför brödsbrytelsen var det utlösande, men så var det.

Den andra skildringen hos Lukas är när Jesus kommer till sina lärjungar. De känner inte igen honom omedelbart och inte heller när han ger dem Guds frid. Det tycks vara så att igenkännandet här är en process som på något sätt har sin brännpunkt i det att han äter fisk med dem. Men det är inte säkert att det är detta som gör att de känner igen honom. Man skulle kunna säga att det centrerar sig kring det mänskliga, detta att Jesus verkligen inte är en ande. Det är också vad texten betonar.

Det tredje mötet, från Johannesevangeliet, sker mellan Jesus och Maria från Magdala. Maria känner inte igen Jesus omedelbart. Det är först när han säger "Maria", som hon direkt känner igen honom. Läsaren känner mycket starkt just i denna skildring att igenkännandet har med rösten och med intimiteten att göra. Maria är känd vid namn. Detta är ju också den enda ensamskildringen av den uppståndnes möten med människor som vi har. Vi kan dra konsekvenser av det som Jesus gör med Maria. Vi är också kända vid namn, var och en av oss.

I Johannesevangeliet skildras hur lärjungarna träffar Jesus på kvällen samma dag , den första påskdagen. De känner igen honom ganska omgående. Om det är som ett resultat av att han ger dem sin frid eller att han visar dem sina sår får vi inte veta.

Det femte tillfället kommer när lärjungarna samlas en vecka senare för att Tomas skall få se Herren. Inte heller vid detta tillfälle vet vi hur han blir igenkänd.

Den sista berättelsen är märklig. Vi har fått vara med om att lärjungarna vid flera tillfällen har fått möta den uppståndne Jesus och känt igen honom. Nu träffar de honom igen, en kort tid senare uppe vid Tiberiassjön. Lärjungarna har återgått till sitt forna levebröd, fisket. Jesus kommer till dem på stranden och de känner faktiskt inte igen honom trots att de träffat honom vid flera tillfällen för några få dagar sedan. Ur mänsklig synpunkt är det lite oförståeligt. Först när Jesus efter en stund gjort ett under för dem, kände Johannes igen honom. Simon Petrus verkade inte av sig själv förstå att det var Jesus som kommit. Han gick Jesus till mötes på Johannes ord. Likadant är det sedan med de andra lärjungarna. Vi får ett intryck av att de alla var osäkra på om det verkligen var Jesus, men att de accepterade det. Det slår mig att det i Matteusevangeliets sista rader står något liknande om lärjungarna när de fick se Jesus i Galileen. Det står så här: "...När de fick se honom där föll de ner och hyllade honom, men några tvivlade."

En slutsats kan man dra av mötena med Jesus. Det är alltid Jesus som låter sig ses som uppstånden. Det sker på hans initiativ. Han låter sig igenkännas på olika sätt. Eftersom det alltid sker på Jesu initiativ, vågar jag se ett teologiskt perspektiv på händelserna. Det sker när han kallar dig vid namn. Det sker i brödsbrytelsen. Han öppnar en väg genom undret, som du kan ta till dig eller inte. Mötet sker i det mänskliga, han har varit människa som vi. Texterna lämnar samtidigt öppet för fler möten. Det är inte alltid vi vet hur det går till. Slutligen finns det i alla möten insprängt ett bibelord just om att lära känna honom och tro. Det är orden i Johannesevangeliet till Tomas, lärjungen: "Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror."

Mönster i det som händer (Tankarna här är i huvudsak hämtade från "Living the Resurrection" av Eugene H. Peterson)

Här är en koncentrerad beskrivning av mönster som kan finnas i skildringarna av den uppståndne Jesus:

I Människan kan inte styra över det som Jesus gör:

                      1/ Alla de som möter Jesus är överraskade

2/ Ingen var förberedd på det som skedde. Uppståndelsens faktum var nytt för alla. Det fanns inga experter.

3/ Kvinnorna, de som vid den tiden betraktades som mindre tillförlitliga är viktiga. De är först vid graven. En av dem, Maria från Magdala, är det första vittnet till uppståndelsen.

4/ Allt hände stilla och oannonserat, det var inga fyllda arenor eller liknande.

5/ Alla reagerade med rädsla i själva mötessituationen (också Maria från Magdala, om vi tar hänsyn till alla evangeliernas vittnesbörd).

II Skildringen av uppståndelsemåltider

                      1/ Det var måltider efter hårt arbete, riktig mat för hungriga människor.

                      2/ Jesus var alltid värd vid måltiden.

III Måltidens form

!/ Det finns en genomgående form för måltiden. Den finns där när Jesus bespisar 5000 män; den finns vid skärtorsdagens kvällsmåltid med lärjungarna, den finns vid måltiden i Emmaus och den finns i mindre utsagd form i måltiden vid Tiberiassjön. Momenten är dessa: Jesus tar, välsignar eller tackar, bryter och ger.

2/ Detta är också livsmönstret. Jesus tar vad vi kommer till honom med - vårt bröd, våra synder, våra tillkortakommanden, vårt arbete, vår styrka, vår svaghet, vår hunger eller vår törst. Han välsignar och tackar det vi kommer med. Han tar det till Fadern genom den Helige Ande. Han värderar inte om vi kommer med mycket eller litet. Fem kornbröd och två fiskar är OK. Jesus bryter det vi kommer med. Vi kommer med ytan, polityren, men Jesus frågar efter vad som finns där inne, under ytan. Vi tas in under korset. Stolthet och självtillräcklighet bryts ned och vi får gå in i ett nytt liv, ett liv med honom. För oss blir det som det står i Psaltaren 51:19: "Det offer du begär är ett förkrossat hjärta, en krossad och nedbruten människa förkastar du inte, o Gud." Sedan ger Jesus. Han ger åter vad vi kom med till honom - men det är inte längre detsamma. Det är förvandlat till det som Gud vill ge oss och det är sammanfattat i orden "oändlig nåd". Det överlämnas till oss i orden som följer på nattvarden: "Ni har nu tagit emot Herren Jesus Kristus. Han bevare er till evigt liv. Gå i Herrens frid."

IV Vänskapen - gemenskapen

1/ Ingen är sämre av dem som möter Kristus. Tomas, som inte var med första söndagen får en förnyad chans att möta Jesus. Det står om  lärjungarna att inte alla trodde, trots att de var med när Jesus lämnade dem. Jesus tvingar inte på oss någon konformitet. Vi är alla tänkta in i en öppen gemenskap med honom.

2/ Det talas mycket tydligt om treenigheten på ett par ställen i uppståndelseberättelserna. Gud som treenig ger oss en bild av Gud som gemenskap.

3/ Jesus, den uppståndne bjuder oss in i gemenskap med honom. Nu är den gamle Adam ersatt med den nye Adam, Jesus själv. Den Adam, människan som en gång skar av förbindelsen med Gud och människa har dött i den nye Adam, Jesus som återskapar gemenskapen med Gud och medmänniskan.

Vad skedde under de fyrtio dagarna? (Mycket av faktamaterialet kommer från Birger Gerhardssons bok: "Kristi uppståndelse")

Vem var Jesus under dessa dagar?

Det finns en märklig kommentar av Jesus när han enligt samstämmiga källor träffar Maria från Magdala på påskdagens morgon. Han säger till henne: "Rör inte vid mig, jag har ännu inte stigit upp till min Fader." Det måste vara som Jesus säger, att det är en skillnad på morgonen när han möter Maria och sedan samma dag när han möter lärjungarna på väg till Emmaus och på kvällen när han möter de elva. Då är han uppstånden. De kan tala med honom och röra vid honom. Varför det är så att han säger dessa ord till Maria och att han således inte är den uppståndne kan vi inte komma bakom, inte förstå. Uppståndelsen tycks vara en process. På något sätt är det detsamma med Kristi himmelsfärd. Vi vet inte vad själva himmelsfärden betyder. Jesus är ju uppstånden under en tid runt fyrtio dagar under vilka han kommer och går, dyker upp och försvinner, gör nedslag i lärjungarnas liv. Där emellan måste han vara just uppstånden men inte hos dem utan hos Fadern. Att han sedan på något speciellt sätt skulle fara upp till Fadern har ur den synvinkeln ingen relevans. Man kan också säga att detta fick genomslag i den första kyrkan på det sättet att man under de första århundradena inte firade Kristi himmelsfärdsdag i Kristi kyrka. Det kom senare, i samband med att kyrkoåret fastställdes till en liturgisk tradition.

En liten detalj från korsfästelsen kan vi också fundera över i detta sammanhang. Jesus säger till en av rövarna på korset: "Redan idag skall du vara med mig i paradiset." Frågan som man kan ställa är: Var Jesus i dödsriket - och i paradiset redan på långfredagen? Beror allt detta för oss så förvirrande att han är Herre över tid och rum efter det att han avlidit på korset? Han säger ju på korset att "allt är fullbordat", vilket måste syfta på att försoningsverket är gjort och att han på det sättet är "bortom tid och rum" men också närvarande.

Vad gjorde Jesus under de fyrtio dagarna?

Något av detta har vi tagit upp ovan, men det finns fler frågor vi kan göra oss. Det finns motstridiga uppgifter hos Lukas gentemot de andra evangelierna om var Jesus och hans lärjungar befann sig under de ca fyrtio dagarna. Lukas påstår bestämt att de befann sig i Jerusalem, medan de andra evangelisterna poängterar att de var i Galiléen. Det är så motstridigt när det sägs hos Matteus: Gå till Galiléen!; medan det hos Lukas står: "Lämna inte Jerusalem!" Birger Gerhardsson  menar att saken förklaras av att Lukas så klart som möjligt vill skildra att det nya budskapet först måste ljuda i Jerusalem och sedan spridas därifrån ut över landet och över världen. Jerusalem är historiens hjärtpunkt. En gång vid tidens slut dras också historien samman till Jerusalem.

De fyrtio dagarna har naturligtvis med lärjungarnas undervisning att göra. Jesus förklarar "vad som står om honom överallt i skrifterna". Så beskrivs det i Lukas skildring av Emmausvandrarnas samtal med Jesus. Lukas talar också om att Jesus under dessa dagar talade med sina lärjungar om Guds rike. Går man till Apostlagärningarna kap 13 får man en bekräftelse på att lärjungarna blev ordentligt insatta i sina uppgifter. Det står i vers 31: "... och han visade sig sedan under en längre tid för dem som hade följt honom från Galiléen upp till Jerusalem och som nu är hans vittnen inför allt folket."

Siffran fyrtio som beskrivning av Jesu verksamhetstid som uppstånden med sina lärjungar är inte gripen ur luften. Fyrtio är ett tal för fullständighet. Viktiga händelser i bibelns historia har med fyrtio att göra: Mose var fyrtio dagar på berget då han tog emot lagtavlorna (man kan tänka sig det som en slags lärotid inför uppgiften att gå vidare med Guds vilja till Israels folk), Jesus var fyrtio dagar i öknen som en förberedelsetid för sin gärning. Exemplen kan göras flera.

Fyrtio dagar har dock inte med himmelsfärden att göra, rent bibliskt betraktat. Vi vet inte om Jesu undervisning under fyrtio dagar just avslutades med himmelsfärden. Vad vi vet är att allt detta skedde inom ramen av några dagar mindre är femtio dagar, alltså några dagar före pingsten, då den Helige Ande utgöts över lärjungarna.

Undervisningen handlade om Guds rike. Emmausberättelsen talar om för oss att allt detta troligen redan fanns i  "skrifterna" och att Jesus öppnade dem på det viset att han placerade sig själv i dem. Under den första kyrkans tid fanns det andra idéer om vad Jesus undervisade om under dessa dagar. Gnostiska grupper hävdade att Jesus fördjupade lärjungarnas andliga insikter och lät de känna de djupa förborgade hemligheterna som de inte vetat om tidigare. Kyrkofäderna hävdade att Jesus gav lärjungarna direktiv om kyrkan, hierarkin, organisation av gudstjänst och kunskap om sakramenten. Man kan genom att följa den första kyrkan i apostlagärningarna se, att varken gnostikernas föreställningar eller kyrkofädernas antaganden kan beläggas. Däremot finns det ett tydligt sammanhang från det Jesus säger under de fyrtio dagarna och den undervisning som de första kristna enligt apostlagärningarna bedriver i Jeursalem och över den då kända världen. Det handlar om att öppna skrifterna och förkunna en frälsare som dött och uppstått för människorna. Det handlar om vägen till frälsning genom syndernas förlåtelse och det nya livet i Kristus. Det handlar framför allt om Guds rike, om det himmelska. Det finns inget som stöder kyrkofädernas tankar i apostlagärningarna. De gnostiska tankarna motsägs tydligt redan av det faktum att tvivlet finns med i skildringarna av den uppståndnes möten med lärjungarna. Till och med en summerande text som avslutningen av Matteusevangeliet har tvivlet med: "De elva lärjungarna begav sig till Galiléen, till det berg dit Jeus befallt dem att gå. När de fick se honom där föll de ner och hyllade honom, men några tvivlade." Om man gör ett litet strövtåg i Johannesevangeliet och läser Jesu tal till lärjungarna kvällen innan han skall dö, får man också en föreställning om att det inte handlade om en djupare kunskap efter uppståndelsen, utan om att ta emot den Jesus som har dött för våra synders skull (se speciellt Joh 16:8-13).

Till frågan om händelserna kring påsken kan man också resa frågan om varför pingsten och de femtio dagarna just blev kyrkans födelsedag. Pingsten var ingen stor judisk helg i det avseendet att den firades under flera dagar. Dock var det så att den enda pingstdagen drog till sig många judar från olika nationer. De samlades i Jerusalem just till denna dag och den kristna pingsten fick sin startpunkt i detta unika sammanhang.

Vad betyder Jesu undervisning för oss?

En väg till frälsning

Av Emmausberättelsen får vi klart för oss att allt som står i skrifterna får sin förklaring i Jesus Kristus. Allt sammanfattas i honom. I Apostlagärningarna 4:11-12 står det: "Jesus är stenen som ratades av er husbyggare men blev till en hörnsten. Hos ingen annan finns frälsningen, och ingenstans bland människor under himmelen finns något annat namn som kan rädda oss." Det är Jesu frälsargärning som är det enda nödvändiga för var och en. Den är tillräcklig för alla människor i alla tider.

Guds rike

Det andra som beskrivs är Guds rike. I Markusevangeliet inleder Jesus sin undervisning med att tala om Guds rike. Han säger: "Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet." Guds rike är där Gud råder. Det finns här på jorden i de kristna och det finns i den eviga saligheten. Birger Gerhardsson talar om sju penseldrag som beskriver Guds rike eller himlen:

1 Himlen är som en stad - ett nytt Jerusalem. "Allt är vackert och utsökt, nytt och rent. Ingenting är skadat, ingenting brutet, ingenting trasigt."

2 Himlen är gemenskap. Det är den stora vita skaran som samlas inför tronen, som det talas om i Uppenbarelseboken. Där är det lovsång, en ny sång av överjordiskt slag, och helig gemenskap.

3 Det är slut med allt vad som var trasigt och dant här på jorden. Det står i Uppenbarelseboken att "ingen förbannelse skall finnas mer". Ingen skall sakna någonting, ingenting skall fattas oss. Alla skall räknas som fullvärdiga. Alla brister försvinner, alla plågor upphör, hälsan bryter fram. Istället blir det ett överflöd på alla sätt. Det är t. o. m. så att vi skall få gå från den ena härligheten till den andra, skriver Paulus.

4 "Också de djupaste våndorna i vårt innersta skall bli stillade. Vår andliga ångest skall upphöra. Sorgen över vår egen otillräcklighet, våra tillkortakommanden och svek, vår synd och skuld, skall ta slut."

5 Vår kunskap skall bli fullkomlig. Paulus beskriver det så att vår kunskap skall bli lika fullkomlig som Guds kunskap är om oss. Allt blir klart, alla missförstånd är borta. Alla de frågetecken som har radat upp sig i texten här ovan, skall få sin underbara förklaring. Detta är ju i sanning att vara Gud lik.

6 Vi som följt Jesus blir Kristuslika. Här på jorden har människor försökt leva så nära Jesus som möjligt, det som kallas imitatio Christi. Där skall vi vara verkligt Kristuslika.

7 I himlen skall vi få skåda Gud, det som är omöjligt i detta livet. Det oerhörda i att skåda Gud beskrivs av Paulus som att vi får del av allt; och Han blir "...allt, överallt."

Man kan läsa att bön är så mycket vanligare än man tror. Dock tänker jag ofta att vi ber så sällan, särskilt tillsammans, som vi är uppmanade att göra av Jesus själv. Han säger ju att där två eller tre eller flera för den delen har kommit samman för att be, där är han mitt ibland oss. En fin orsak till att be mer tillsammans är detta att släppa taget om att vi klarar allt själva. Vi får be tillsammans för att lita mer på Gud, och för att fostras till att höra Kristus till alltmer. Bönen låter dig och mig förstå att vi genom gärningar inte kan nå Guds rike. Gärningar är istället det som han förverkligar i oss, efter att vi har lagt våra liv i hans händer. Det är målet för vår gemensamma bön.
GöranO

Natten blir lika lång som dagen i natt, sedan allt kortare. Det är en slags avgörande punkt på året. I år har vårdagjämningen hälsat oss med en ouvertyr - en solig vårvintervecka. Här i församlingen har den varit mycket intensiv.

En energisk biskop har hållit sin första visitationsvecka med oss här i Väne kontrakt.

Denna onsdag genomfördes en bönekväll "för 10.000 jobb" i Pingstkyrkan. Många samfund från Trollhättan, Vänersborg och Uddevalla var representerade. Starkast intryck på mig gjorde fader Abdo Ciceks bön och lovprisning till Herren. Det påminde mig åter om vilken Herre vi har för våra liv och för vår jord och för Trollhättan.

Nu närmar sig en söndag som löper in mitt i fastan, en söndag av ett annat slag, men ändå ett slags fastesöndag, Jungfru Marie bebådelsedag. En söndag mitt i fastan för att hon, Maria, fick gå smärtans och lidandets väg på ett särskilt sätt. Hon skulle få sörja sin förstfödde. Också en speciell söndag, en märklig söndag, eftersom den härbärgerar Magnificat, denna bön bland böner utsprungen ur det största mänskliga någonsin - att få bära Frälsaren under sitt hjärta. Det är märkligt med Maria, det är stort med Maria, nog större än vi anar...
"...Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig..."

Igår stoppades jag på gågatan i Trollhättan av en ung kvinna som såg att jag var präst. Hon var fransk (men svensktalande) journalist på tidningen Libération och hade i uppdrag att intervjua för sin tidning om situationen i Trollhättan. Det som händer här händer kanske inte bara här, var min omedelbara tanke. Samtidigt slog det mig att det är en verklighet som vi kanske inte riktigt har vaknat till ännu. Att vara kristen är ju ett positivt seende på framtiden, en framtid som ligger i Guds händer.

Om framtiden samtalade vi. Kommunens starke man refererade jag til, när framtidstron i Trollhättan var den fråga som intresserade journalisten allra mest. Gert-Inge Andersson, så heter han, socialdemokrat och vid rodret här i Trollhättan sedan åtskilliga år. Med Trollhättans stad är det så, att socialdemokraterna har egen majoritet - Gert-Inges ord väger tungt. Min tanke om att förtrösta på framtiden, kläs i lite annan dräkt av herr Andersson enligt en artikel i Göteborgs-Posten. Vi ger aldrig upp; ungefär så uttryckte han sig.

Lite senare under gårdagen talade jag med en gymnasielärare i samhällskunskap och frågade hur han såg på framtiden för Trollhättan. Han såg också möjligheter, han såg en kommun som satsar på utbildning, en kommun och en industristad som inte är helt ovan vid kriser i stora företag och omstruktureringar. Jag kunde känna igen mig i det resonemanget. I många samtal har jag mött människor som just har lämnat ett stort företag därför att det varit kris och nedläggning för att sedan sugas upp av annan industri. Nohab var en gång ett stort företag i Trollhättan. Många Nohabarbetare bytte just arbetsplats till SAAB. Också SAAB har gått igenom flera lönsamhetskriser. Människor har blivit av med sina jobb. Så har det sett ut, men det har kommit annat istället. Orten där jag bor, Sjuntorp, hade för några decennier sedan en textilindustri med över 1000 anställda. Den industrin finns inte längre. Det sker också nu en omstrukturering i världen som påverkar oss - allt snabbare. Gymnasieläraren påpekade att SAAB som företag gått dåligt under en lång tid - vi måste börja fundera över annat än att tillverka bilar, precis som man i textil- och varvskris till slut gick över till annan industriell verksamhet, kanske egentligen alldeles för sent.

Samtidigt har jag en granne, en god vän, som nu är anställd i reserven på SAAB. Han går hemma, med full lön åtminstone ett år och kan få rycka in när det behövs. Men allt tydligare ser han ju att han verkligen inte behövs - han vantrivs med att inte ha att göra. Det är väl det stora tragiska - att människor som vill göra en insats för samhället inte kan få göra det, att det blir en lång otrygg väntan som skadar människor, som bryter ner relationer mellan människor, som fortplantar en gigantisk otrygghet som inte hjälps av ord om att aldrig ge upp.

Vi är inne i fastan. Jag ser av min bloggverksamhet att den är liksom livet - ett provisorium. I detta provisorium som riktar sig mot något helt annat vill jag ge dig ett bibelord som kan föra dig mot det andra, det fullkomliga. Det är från psaltarpsalm 32, orden som är askonsdagens psaltartext:

Av David, en dikt.
Lycklig den vars brott har förlåtits
och vars synd har plånats ut!
Lycklig den vars skuld har avskrivits av Herren
och vars sinne är utan svek!
Så länge jag teg tynade jag bort.
Jag jämrade mig dagen lång,
dag och natt låg din hand tung på mig,
jag blev som en åker i sommarens torka.
Då erkände jag min synd för dig,
jag dolde min skuld.
Jag sade: Jag vill bekänna
mina brott för Herren.
Och du förlät min synd och skuld.
Din Göran O


Göran Olander