Sex dagar före påsken kom Jesus till Betania, där Lasaros bodde, han som Jesus hade uppväckt från de döda. [2] Man ordnade där en måltid för honom; Marta passade upp, och Lasaros var en av dem som låg till bords med honom.

Lasaros och hans syskon är med här, på hemmaplan i Betania. Det verkar som om det inte bara är syskonen som har ordnat för Jesus, utan flera av invånarna i Betania.

 [3] Maria tog då en hel flaska dyrbar äkta nardusbalsam och smorde Jesu fötter och torkade dem sedan med sitt hår, och huset fylldes av doften från denna balsam.

Nardusbalsamen är kostbar. Av det kan vi förstå att det inte är en spontan utan en välplanerad händelse från Marias sida. Judas värderar balsamen i vers 5 till kostnaden av en årslön. Den, vars fötter är tvättade, är helt ren, enligt kap 13, vers 10. De andra evangelisterna betonade att hon smorde Hans huvud, vilket syftar på att smörja en kung. Här smörjs fötterna, vilket syftar på kroppen, vilket i sin tur kan läsas som att smörja till begravningen. Vi går från stank i kap 11 till vällukt i detta kapitel.

 [4] Men Judas Iskariot, en av lärjungarna, den som skulle förråda honom sade:

 [5] "Varför sålde man inte oljan för trehundra denarer och gav till de fattiga?" [6] Detta sade han inte för att han brydde sig om de fattiga utan för att han var en tjuv; han hade hand om kassan och tog av det som lades dit.

Judas sätt att argumentera är ju inte ovanligt. Vi kritiserar gärna, vanligen just kring de materiella tingen, men vi saknar den renheten som Maria har. Kärlekens gärningar kan kritiseras av var och en som inte vill se dem. Judas talar, men Maria, Marta eller Lasaros säger ingenting. De firar gudstjänst. De är med Herren.

 [7] Men Jesus sade: "Låt henne vara, hon har sparat sin balsam till min begravningsdag. [8] De fattiga har ni alltid bland er, men mig har ni inte alltid."

Istället försvarar Jesus Maria. En människa som i tro går en egen väg, har det ibland svårt i församlingsgemenskapen, också i en sådan mildhet som Marias. När Jesus sedan säger att de fattig alltid finns där, måste det handla om att så kommer det att vara till dess att Jesus kommer åter. Det är inte för att vi skall vara nöjda med ojämlikhet, utan snarare en beskrivning av människans natur, också i vår tids demokratier. Jesus är inte den som prisar rikedomen. Han ser alltid människohjärtat.Det är snarare så att det döljer sig evangelium i denna text. Du kan jämföra med Matteus 25:34-40. I orden där kan vi se att vi skall leva till Herren i likhet med Maria.    

    [9] En stor mängd judar fick reda på att Jesus var där, och de kom dit inte bara för hans skull utan också för att få se Lasaros, som han hade uppväckt från de döda. [10] Översteprästerna bestämde sig då för att döda Lasaros också, [11] eftersom så många judar för hans skull gick ifrån dem och trodde på Jesus.

Så långt har det redan gått, att Lasaros inte ses som ett under av dem. De som har sett det underbara; att han steg fram livs levande efter fyra dagar i döden, vill nu att han skall dö igen och de är redo att döda honom.

  [12] Nästa dag, när de många som hade kommit till högtiden fick höra att Jesus var på väg till Jerusalem, [13] tog de palmkvistar och gick ut för att möta honom. Och de ropade: "Hosianna! Välsignad är han som kommer i Herrens namn, han som är Israels konung." [14] Jesus fick tag i en åsna och satte sig på den, som det står skrivet: [15] "Frukta inte, dotter Sion. Se din konung kommer, sittande på en ungåsna." [16] (Lärjungarna förstod först inte detta, men när Jesus hade förhärligats, kom de ihåg att som det stod skrivet om honom, så hade man gjort med honom.) [17] Alla de som hade varit med honom när han kallade ut Lasaros ur graven och uppväckte honom från de döda, vittnade om detta. [18] När folk hörde att han hade gjort detta tecken, drog de ut för att möta honom. [19] Men fariseerna sade till varandra: "Ni ser att ingenting hjälper. Alla människor springer efter honom."

Johannes ger oss en plausibel förklaring till varför Jesus kom att tas emot som en furste i Jerusalem. Han är undergöraren som utfört det mest spektakulära undret någonsin – han har väckt en bevisligen död människa till livet. Människornas rop talar om för oss att de vill driva fram profetian om en Messias som skall kasta ut romarna och befria Israels folk – Jesus är svaret på deras längtan. Hosianna betyder ”fräls oss nu!” eller ”ge oss segern nu!” Det är märkligt att Jesus låter allt detta ske med sig – han vet ju att folkets förväntningar inte svarar mot Hans uppdrag. Men återigen är det som vi tidigare påpekat: Jesus gör allt det som Han gör i lydnad till Fadern.

    [20] Bland dem som kommit upp till högtiden för att tillbe Gud fanns några greker. [21] De sökte upp Filippos, han som var från Betsaida i Galileen, och sade: "Herre, vi vill gärna se Jesus." [22] Filippos gick och talade om det för Andreas, och Andreas och han gick och talade om det för Jesus. [23] Och Jesus svarade dem: "Stunden har kommit då Människosonen skall förhärligas. [24] Sannerligen, jag säger er: om vetekornet inte faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn. Men om det dör, ger det rik skörd. [25] Den som älskar sitt liv förlorar det, men den som här i världen hatar sitt liv, han skall rädda det till ett evigt liv. [26] Om någon vill tjäna mig, skall han följa mig, och där jag är kommer också min tjänare att vara. Om någon tjänar mig, skall Fadern ära honom.

Här öppnar sig evangeliet också för hedningarna, genom Filippos och Andreas. Jesu budskap om vetekornets lag, som det kallas, har naturligtvis en allmänmänsklig innebörd, det är evangelium till alla, den rika skördens budskap, påminnande om orden till Abraham att hans ättlingar skall bli talrika som stjärnorna på himlavalvet. Här talas det åter om det eviga livet; från liv till död och till liv igen, men av en annan dignitet.

    [27] Nu är min själ fylld av oro. Skall jag be: Fader, rädda mig undan denna stund? Nej, det är just för denna stund jag har kommit. [28] Fader, förhärliga ditt namn." Då hördes en röst från himlen: "Jag har förhärligat det och skall förhärliga det på nytt." [29] Folket som stod där och hörde detta sade att det var åskan, men några sade att det var en ängel som hade talat till honom.

Vi kan känna igen orden i Getsemane hos de andra evangelisterna. Det finns inte med i Johannes evangelium, men orden kan kännas igen i detta sammanhang istället. Här är det påtagligt att Jesus och Faderns vilja är ett. Vi kan tänka på skeendet vid Jesu dop – om vi tänker oss det relaterat till vårt egwet dop – är det inte just ett förhärligande av guds namn i Jesus som sker då – och nu sker ett nytt förhärligande; när Jesus tar steget in i det avgörande – vetekornets lag?

 [30] Jesus sade: "Det var inte för min skull som rösten hördes, utan för er skull. [31] Nu faller domen över denna världen, nu skall denna världens härskare fördrivas. [32] Och när jag blir upphöjd från jorden, skall jag dra alla till mig." [33] Detta sade han för att ange på vilket sätt han skulle dö. [34] Folket sade till honom: "Vi har lärt oss i lagen att Messias stannar för alltid. Hur kan du då säga att Människosonen måste bli upphöjd? Vem är denne Människoson?" [35] Jesus svarade: "Ännu en kort tid är ljuset bland er. Vandra medan ni har ljuset, så att mörkret inte övervinner er. Den som vandrar i mörkret vet inte vart han går. [36] Tro på ljuset medan ni har ljuset, så att ni blir ljusets söner." När Jesus hade sagt detta, lämnade han dem och var försvunnen.

Jesus lägger ut orden om vetekornet som faller i jorden och dör för att ge rik skörd. Av det torra kornet blir något helt annat. Det är skillnad som mellan mörker och ljus. Att falla i jordens djup, att dö, att se ljus inne i det mörkret i tro är att låta sig bli dragen till ljuset för alltid.

    [37] Trots att han hade gjort så många tecken inför dem, trodde de inte på honom, [38] ty profeten Jesajas ord skulle uppfyllas: Herre, vem har trott på det vi fick höra, och för vem har Herrens arm uppenbarats? [39] De kunde inte tro, ty Jesaja säger också: [40] Han har förblindat deras ögon och förstockat deras hjärtan, så att de inte kan se med sina ögon och förstå med sitt hjärta och omvända sig och bli botade av mig. [41] Detta sade Jesaja, därför att han såg hans härlighet, och det var om honom han talade. [42] Ändå kom också många i rådet till tro på Jesus, men med tanke på fariseerna ville de inte erkänna det, för att inte bli uteslutna ur synagogan. [43] De älskade äran från människor högre än äran från Gud.

Här får vi se att människor vänder sig bort från Jesus. Också de som kommer till enligt Johannes sätt at uttrycka det, tar inte emot Jesus helt och fullt. ”De älskad äran från människorna högre än äran från Gud”.

    [44] Jesus ropade: "Den som tror på mig, han tror inte på mig utan på honom som har sänt mig, [45] och den som ser mig, han ser honom som har sänt mig. [46] Jag är ljuset som har kommit hit i världen för att ingen som tror på mig skall bli kvar i mörkret. [47] Om någon hör mina ord men inte tar vara på dem, så dömer inte jag honom, ty jag har inte kommit för att döma världen utan för att rädda världen. [48] Den som avvisar mig och inte tar emot mina ord, han har mött sin domare: det ord jag har talat skall döma honom på den sista dagen. [49] Ty jag har inte talat av mig själv, utan Fadern som har sänt mig har befallt mig vad jag skall säga och vad jag skall tala. [50] Och jag vet att hans befallning ger evigt liv. När jag talar, talar jag så som Fadern har lärt mig."

Här talar Jesus till dem som tror men inte gör Jesus till Herre i sina liv. Han säger 1/Jesus och Fadern är ett; 2/ Han är ljuset, dvs Gud själv, vi älskar mörkret mer än ljuset, men Han stiger ner i vårt mörker för att dra oss till sig. 3/ Han är inte bar ljuset, utan Han är också tålmodig, så att Han väntar på oss också när vi går bort från Honom, Han vill vår räddning. 4/ Den som blankt avvisar Honom, är redan dömd, han har mött sin domare. 5/ Så upprepar Han att Han och Fadern är ett, nu med betoning på att Han är den helt och hållet lydige Sonen. I det är Han vår förebild.

Jag måste inleda med att jag tycker om Göran Hägg och hans sätt att behandla olika ämnen i böcker han skrivit, hans humor, hans oförskräckthet gentemot etablerad kultursyn, hans levande beskrivningar av historiska fakta. Han kritiserar gärna uppblåsthet och inkrökthet. Han har genom åren publicerat sig på många olika sätt; i romaner, kulturhistoria, litteraturhistoria, han har skrivit om påvarnas historia och nu om religionens historia i Sverige. Göran Hägg är inget mindre än en folkbildare och som sådan kunnig och underhållande. När han nu givit sig på projektet om ”Gud i Sverige” så finns det emellertid ett aber så som jag ser det. Redan på första sidan betonar författaren att han är ateist. För mig får han naturligtvis gärna vara det, men det vinklar historieskrivningen på det sättet att ju närmare vi kommer nutiden, ju mindre mångsidig blir bilden av de som hör Herren till. Vi får veta en hel del om en avartens kyrka i vår tid med biskopar som inte tar bibelordet på allvar och sekter som vilseleder människor. Jag saknar den levande kyrkan i vår tid, församlingar i väntan på Herren, Jesusmanifestationen, Oasrörelsen, cellkyrkan osv.

Litteraturvetaren

Göran Hägg är litteraturvetare. Det genomsyrar skildringen av den svenska kyrkohistorien (som tar den ojämförligt största platsen av bokens innehåll) och det är ett gott perspektiv. Mycket kan sammanfattas i ordet. Troslivet i vårt land har ju sina källor i det som berättats och skrivits ner. Bibelöversättningarna till svenska och den svenska psalmboken under seklernas gång har talat om för oss hur den tro såg ut som lärdes ut och levdes. Många bläckplumpar i protokollen låter han oss också se, Göran Hägg, när han naglar fast den världsliga och andliga överhet som alltsomoftast inte har levt som den lärt. Arrogansen får sig sina törnar, men dessvärre bjuder författaren själv en del av den varan där han tycker sig förstått bättre än andra vilka historiska gestalter som bör risas eller rosas. Alltsom oftast är ändå den arrogansen ganska rolig i sin bitskhet.

Innehåll

”Gud i Sverige” skildrar tiden från våra först skrivna dokument fram till år 2010. Boken är indelad i tio delar, ungefärligen ett för varje århundrade. För reformationen får vi stifta bekantskap med bl. a. Heliga Birgitta och Albertus Pictor; sedan möter vi reformationens Lutherska förkunnelse och lära, vi får stifta bekantskap med giriga kungar; vi får ta del av hur tro kan bli vantro i häxförföljelsernas tid; så görs en djupdykning i 1700-talets pietism; vi får känna på hur väckelserörelserna växer fram, först med små rörelser av allvarliga bibelläsare på olika håll, exempelvis i kapitlet om Bishop Hill och Larsarenerna; det berättas om PP Waldenström, Lewi Pethrus och Sven Lidman. Så avslutas allt med två stora avsnitt om förra seklet fram till idag. Där finns kanske de mest spännande avsnitten. Göran Hägg kopplar ihop Herrnhutismen med Korpelarörelsen, Maranata och Knutbyhändelserna och funderar kring om inte svenskens gudstro har en stark fysisk karaktär, något som också kan ses i kyrkmålningar och psalmer. Han visar också på en nedmontering av det litterära i den nya psalmbok som kom 1986, en nedmontering som också var en teologisk nedmontering. Lå mig ge dig två citat ur just det kapitlet: ”Staten och Böckerna”, som kanske kan väcka ditt intresse för boken i sin helhet (det behandlar texterna i den nya psalmboken):

”En del ingrepp är rent komiska. Rader som innehåller ordet ”man” har av feministiska skäl utan hänsyn till rim och logik ändrats till något annat. Olavus Petris ”O Jesu Krist som mandom tog” blev, sedan Anders Frostenson skrivit om den, ”O Jesus Krist som mänska blev” (nr 33). ”Sig fröjde nu var kristen man” ändras till det nästan ekivoka ”Nu låt oss fröjdas med varann” (nr 466). (sid 489)”

”...där 1937 års män stannat vid att ta bort stötande strofer om Djävulen och döden men inte velat röra texten som sådan, gick man 1986 in för att ta bort allt som antogs kunna oroa allmänheten genom anspelningar på kristendomens mer kontroversiella sidor. Påsken tonades ner och det mesta kring korsfästelse och uppståndelse raderades bort. Allt som ansåg svårt eller störande för ”helhetsintrycket” ändrades. Att ändringarna ofta inte längre rimmade med de omgivande raderna spelade ingen roll. Olavus Petri, Spegel, Swedberg, De la Gardie, Lucidor, Wallin, Hedborn och Franzén tvättades och skrevs hänsynslöst om, ofta med rent löjeväckande resultat.”(sid 487)

Läs boken - du kommer också att njuta av folkbildargeniet Göran Hägg!

Vi har nu kommit fram till kapitlet om det största tecknet, om hur Jesus botar en man till livet efter att han varit död i 4 dagar. Det är en man som Jesus bevisligen kände mycket väl. Han hette Lasarus och bodde i Betania utanför Jerusalem med sina två systrar Marta och Maria, även de goda vänner till Jesus.

    En man som hette Lasaros låg sjuk. Han var från Betania, byn där Maria och hennes syster Marta bodde. [2] (Det var Maria som smorde Herren med välluktande balsam och torkade hans fötter med sitt hår, och Lasaros som låg sjuk var hennes bror.)

Varför betonar evangelisten Maria av de tre – är det för att man alltid skall minnas hennes handling, när hon torkade Jesu fötter med sitt hår, som beskrivs i Lukasevangeliet kapitel 10, vers 38. När det gäller Johannesevangeliet så har denna händelse ännu inte hänt; den står beskriven först i det tolfte kapitlet.  

    [3] Systrarna skickade bud till Jesus och lät säga: "Herre, din vän är sjuk."

Här är 1917 års bibel mer trogen mot texten, eftersom där står: ”Herre, se, han som du har så kär ligger sjuk.” Man kan tycka att de uttrycker sig kort, när nu deras bror är allvarligt sjuk, men ordvalet har säkerligen med deras förhållande till Jesus att göra. Precis som modern Maria kort och gott vid bröllopet i Kana säger: ”De har inget vin”, säger systrana att Lasarus ”är sjuk”. Det måste bero på att det i båda fallen finns en förtröstan på att Jesus har makt att åstdkomma det vi inte kan åstadkomma själv. Det förstärks ju också av att de tillsammans säger ”Herre…”

[4] När Jesus hörde det sade han: "Den sjukdomen leder inte till döden utan skall visa Guds härlighet, så att Guds son blir förhärligad genom den."

När Han säger att sjukdomen inte leder till döden, har vi svårt att följa Honom, eftersom vi med facit i hand vet att Lasaros skall vara död när Jesus väl kommer.  Men Jesus talar naturligtvis om något större. Guds härlighet är ju att döden är besegrad i Herren Jesus och att uppväckandet av den döde Lasarus visar att Jesus just är Herre över döden.

 [5] Jesus var mycket fäst vid Marta och hennes syster och Lasaros.

Lika förvånade kan vi bli av att det nu står också att Jesus älskade dessa tre syskon, eftersom det snart kommer att visa sig att Han väntar med att komma till dem, men på samma sätt som Han hutade åt sin älskade mor Maria för att Guds vilja måste komma först, på samma sätt är det här.

 [6] När han nu hörde att Lasaros var sjuk, stannade han först kvar två dagar där han befann sig, [7] men sedan sade han till lärjungarna: "Låt oss gå tillbaka till Judeen."

Han skall nu gå tillbaka till Judéen för Lasaros skull, men det är också den sista resan dit, vägen till korset.

 [8] Lärjungarna sade till honom: "Rabbi, nyss försökte judarna stena dig, och nu går du tillbaka dit!" [9] Jesus svarade: "Har dagen inte tolv timmar? Den som vandrar om dagen snavar inte, eftersom han ser denna världens ljus. [10] Men den som vandrar om natten, han snavar, eftersom ljuset inte finns i honom."

Kan det möjligen vara härifrån Luther har fått sitt uttalande om att om än världen går under i morgon, planterar jag mitt äppelträd idag? Jesus menar säkert att Han har sin uppgift att utföra. Den kan bara utföras på en väg, som nu ligger framför Honom. Han kan inte tveka, han kan inget ändra.

 [11] Efter att ha sagt detta fortsatte han: "Vår vän Lasaros sover, men jag går dit för att väcka honom." [12] Då sade lärjungarna: "Herre, sover han, så blir han frisk." [13] Jesus hade talat om hans död, men de trodde att han menade vanlig sömn. [14] Då sade Jesus rent ut till dem: "Lasaros är död. [15] Och för er skull, för att ni skall tro, är jag glad att jag inte var där. Men låt oss nu gå till honom."

Här kommer perspektivet från vers 3 igen. Det viktiga är inte hur människor känner sinsemellan. Det viktiga är att Gud kommer först. Tecknet, att Lasarus ligger i graven och verkligen har varit död i 4 dagar är så viktigt att Jesus kan säga att Han är glad att Han inte var där. Vi kan ju tänka på att det är stötande för lärjungarna att höra det och dessutom flera dagar av ångest, smärta och sorg för de två syskonen i Betania, för att inte tala om hur det kan ha varit för Lasarus själv. Både Marta och Maria uttalar sin besvikelse över att Jesus nu inte hade kommit i tid för att bota deras bror. Men Jesus är hela tiden konsekvent. Han kommer från Gud, är människa här på jorden, men på ett sådant sätt att lovet till och lydnaden inför Fadern är det enda som råder. ”All ära åt Gud.”

 [16] Tomas, som kallades Tvillingen, sade till de andra lärjungarna: "Låt oss gå med för att dö med honom."

    [17] När Jesus kom dit, fann han att Lasaros redan hade legat fyra dagar i graven. [18] Betania låg inte långt från Jerusalem, ungefär en halvtimmes väg, [19] och många judar hade kommit ut till Marta och Maria för att trösta dem i sorgen över brodern. [20] När Marta hörde att Jesus var på väg, gick hon och mötte honom. Men Maria satt kvar hemma. [21] Marta sade till Jesus: "Herre, om du hade varit här, hade min bror inte dött. [22] Men jag vet ändå att Gud skall ge dig vad du än ber honom om." [23] Jesus sade: "Din bror kommer att uppstå." [24] Marta svarade: "Jag vet att han skall uppstå vid uppståndelsen på den sista dagen."

Alla judar trodde inte på uppståndelsen, men folket i allmänhet gjorde det. I synnerhet gjorde man det i de kretsar där syskonen fanns. I Martas svar ligger att detta med uppståndelsen ligger långt in i framtiden.

 [25] Då sade Jesus till henne: "Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, [26] och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?" [27] Hon svarade: "Ja, herre, jag tror att du är Messias, Guds son, han som skulle komma hit till världen."

Här kommer orden igen, orden från Joh 3:16:  

”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.”

...och orden från Joh 10:27:

”Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig. [28] Jag ger dem evigt liv, och de skall aldrig någonsin gå under, och ingen skall rycka dem ur min hand.”

Detta är vad Herren ger, det som man inte kan ana att det kan ske så som det sker, när Herren Jesus ger sitt liv för oss på korset. Han dör för oss personligen, Han betonar det, genom att Han säger ”var och en”, ”den som” eller ”jag känner dem.”

  [28] Sedan gick hon hem och kallade på sin syster Maria och viskade: "Mästaren är här och kallar på dig." [29] När Maria hörde det, steg hon strax upp och gick för att möta honom. [30] Men Jesus hade ännu inte kommit in i byn utan var kvar där Marta hade träffat honom. [31] Judarna som var hemma hos Maria för att trösta henne såg att hon hastigt reste sig och gick ut, och de följde efter i tron att hon gick till graven för att gråta där. [32] När Maria nu kom dit där Jesus var och fick se honom, kastade hon sig för hans fötter och sade: "Herre, om du hade varit här, hade min bror inte dött." [33] När Jesus såg hur hon grät och hur judarna som hade följt med henne också grät, blev han upprörd och skakad i sitt innersta, [34] och han frågade: "Var har ni lagt honom?" De sade: "Herre, kom och se." Jesus föll i gråt.

Här rör vi åter kring himmelrikets hemligheter. Jesus, som varit glad för att Han inte kommit tidigare till sina vänner, blir nu upprörd och skakad i sitt innersta och Han gråter. Det var ju denna Maria, som hade en djup och innerlig gudstro. Jesus är nog inte en sentimental person i det här sammanhanget. Man skall nog läsa in samma inriktning mot det himmelska också här som tidigare. Jesus är upprörd över hur den onde är upphovsman till världens sorg och smärta. Han är upprörd och skakad och gråter inför det som förestår Honom, att Han måste ge sitt liv för att besegra allt detta onda. Hur ont det onda är speglas strax i människors kommentarer och handlande. Här stöter vi på det onda än mer upptrappat än vid de tidigare tecknen.

 [35] Då sade judarna: "Se, hur mycket han höll av honom." [36] Men några av dem sade: [37] "Kunde inte han som öppnade ögonen på den blinde ha gjort så att Lasaros inte behövt dö?" [38] Jesus blev åter upprörd och gick till graven. Det var en klipphåla med en sten för öppningen. [39] Jesus sade: "Ta bort stenen." Den dödes syster Marta sade då: "Herre, han luktar redan, det har ju gått fyra dagar." [40] Jesus sade till henne: "Har jag inte sagt dig att om du tror, skall du få se Guds härlighet?" [41] De tog bort stenen, och Jesus lyfte blicken mot himlen och sade: "Fader, jag tackar dig för att du har hört mig. [42] Själv visste jag att du alltid hör mig, men jag säger detta med tanke på alla dem som står här, för att de skall tro på att du har sänt mig." [43] Sedan ropade han med hög röst: "Lasaros, kom ut." [44] Och den döde kom ut med armar och ben inlindade i bindlar och med ansiktet täckt av en duk. Jesus sade åt dem: "Gör honom fri och låt honom gå."

Seden att lägga en duk för den dödes ansikte i kistan som vi iakttar i vårt land får här en klar biblisk motivering om än inte förklaring. Att Lasarus görs fri vilar på det enkla faktum att han var lindad längs hela kroppen också över ansiktet. Lindningen var inte hårt åtstramad som hos egyptierna, men var uppblandad med väldoftande örter som skulle låta kroppen få en behagligare doft, vilket lyckades i viss mån (han luktade redan). Som vi förstår var han rejält inlindad och behövde verkligen befrias från bindorna. 

    [45] Många av judarna, de som hade gått ut till Maria och sett vad Jesus gjorde, kom till tro på honom. [46] Men några av dem gick till fariseerna och berättade vad Jesus hade gjort. [47] Översteprästerna och fariseerna kallade då samman rådet och sade: "Vad skall vi göra? Den här mannen gör många tecken. [48] Om vi låter honom fortsätta, börjar alla tro på honom, och då kommer romarna och utplånar både vår heliga plats och vårt folk." [49] En av dem, Kajafas, som var överstepräst det året, sade till dem: "Ni förstår ingenting. [50] Ni fattar inte att det är bättre för er att en enda människa dör för folket än att hela folket går under." [51] Detta sade han inte av sig själv, utan som överstepräst det året talade han profetiskt: Jesus skulle dö för folket, [52] och inte bara för folket, utan också för att Guds skingrade barn skulle samlas och bli till ett. [53] Från den dagen var de fast beslutna att döda honom.

Den som vill utföra något som kräver makt kan alltid påverka människor genom att använda retorik och spela på känslor, fördomar, framför allt på rädslor. Här går man rakt emot Herren. Här har Guds Son verkligen visat vem Han är genom att utföra ett under som är något alldeles oerhört, en människa som bevisligen varit död i fyra dagar och vars kropp har börjat ruttna blir väckt till livet. Trots detta under drar Kajafas slutsatsen att Jesus måste dö. Det står att han inte sade det av sig själv och man kan undra varför. Det kan ha att göra med att det skulle ha fått följder i tiden efter Jesus om man i än större utsträckning hade tolkat in att det var judarna som dödade Jesus. Det klargör för oss att det är människan själv som bär skulden. Vi har alla dödat Jesus.

    [54] Jesus vandrade därför inte längre öppet omkring bland judarna utan drog sig undan till Efraim, en stad i området nära öknen, och där höll han till med sina lärjungar. [55] Judarnas påskfest närmade sig, och många gick från landsbygden upp till Jerusalem före påsken för att rena sig. [56] De sökte efter Jesus och sade till varandra där de stod i templet: "Vad tror ni, kommer han verkligen inte till högtiden?" [57] Men översteprästerna och fariseerna hade gett befallning om att den som kände till var Jesus fanns skulle anmäla det, så att de kunde gripa honom.

    Där Jesus kom gående fick han se en man som hade varit blind från födelsen. [2] Lärjungarna frågade honom: "Rabbi, vem har syndat, han själv eller hans föräldrar, eftersom han föddes blind?" [3] Jesus svarade: "Varken han eller hans föräldrar har syndat, men Guds gärningar skulle uppenbaras på honom

Det ligger i lärjungarnas bibeltro att det kan vara så, att synden ger sjukdom. Jesus vänder sig inte mot deras resonemang utan för det vidare till något annat och större, som gör att vi inte kan veta Guds handlande med oss. Här pekar det tillbaka på det himmelska …”Guds gärningar skulle uppenbaras på honom.” Boken om Job talar just om detta förhållande. Gud kan aldrig förstås mekaniskt – gör så, så blir det så… Gud måste förstås i sin storhet.

. [4] Medan dagen varar måste vi göra hans gärningar som har sänt mig. Natten kommer, då ingen kan arbeta. [5] Så länge jag är i världen, är jag världens ljus."

Det är naturligtvis inte det förhållandet som gäller att Jesus botar alla människor som korsar Hans väg i landet. Guds gärningar uppenbaras på en del människor som Han möter rent konkret, men det måste ha funnits människor som inte kom fram till Jesus och därför inte blev botade från sina åkommor.

 [6] Sedan spottade han på marken, gjorde en deg med spottet och strök degen på mannens ögon [7] och sade: "Gå och tvätta dig i Siloadammen." (Siloa betyder utsänd.) Mannen gick dit och tvättade sig och kom tillbaka seende. [8] Hans grannar och de som förut hade sett honom som tiggare sade: "Är det inte han som satt och tiggde?" [9] Några sade: "Jo, det är han", och andra: "Nej, men han är lik honom." Själv sade han: "Det är jag." [10] Då frågade de: "Hur öppnades dina ögon?" [11] Han svarade: "Han som heter Jesus gjorde en deg och strök den på mina ögon och sade åt mig att gå till Siloadammen och tvätta mig. Jag gick dit och tvättade mig, och sedan kunde jag se." [12] De frågade honom: "Var är han?" Han svarade: "Jag vet inte."

 Så tydligt kroppsligt Jesus botar här – som en läkare. Inte med ord eller ramsor utan med ett läkemedel och inte mer. Naturligtvis blev de som hörde på mannen nyfikna på ett särskilt sätt – vem var den mannen som bara botade utan anspråksfullhet, utan besvärjelser, utan att ta bra betalt, utan att profilera sin egen person?

    [13] De förde mannen som hade varit blind till fariseerna. [14] Det var på en sabbatsdag som Jesus hade gjort degen och öppnat hans ögon. [15] Nu frågade också fariseerna honom hur han hade fått sin syn. Han svarade: "Han lade en deg på mina ögon, och jag tvättade mig, och nu kan jag se." [16] Några fariseer sade: "Mannen han talar om är inte sänd av Gud, han håller inte sabbaten." Men andra sade: "Hur skulle en syndare kunna göra sådana tecken?" De var alltså oeniga, [17] och därför frågade de den blinde en gång till: "Vad tror du själv om honom, eftersom han öppnade dina ögon?" Han svarade: "Att han är en profet."

    [18] Judarna trodde inte på att han hade varit blind och fått sin syn, så de kallade till sig den botade mannens föräldrar [19] och frågade dem: "Är det här er son som ni säger var född blind? Hur kommer det sig att han kan se nu?" [20] Föräldrarna svarade: "Vi vet att det här är vår son och att han föddes blind. [21] Men hur han kan se nu, vet vi inte. Och vem som har öppnat hans ögon, det vet vi heller inte. Fråga honom, han är gammal nog, han kan svara för sig själv." [22] Detta sade föräldrarna av rädsla för judarna. Redan då hade nämligen judarna kommit överens om att den som erkände Jesus som Messias skulle uteslutas ur synagogan. [23] Det var därför som mannens föräldrar sade: "Han är gammal nog. Fråga honom själv."

    [24] För andra gången kallade de alltså till sig mannen som hade varit blind och sade till honom: "Ge Gud äran. Vi vet att den här mannen är en syndare." [25] Han svarade: "Om han är en syndare vet jag inte. Men det vet jag, att jag som var blind nu kan se." [26] De frågade honom: "Vad gjorde han med dig? Hur öppnade han dina ögon?"

Efter palavern med kvinnan som begått äktenskapsbrott förstår vi att anklagarna nu måste vara försiktiga i sin argumentering och ta till hela sin juridiska spetsfundighet. Därför är det nog detta invecklade spel med den botade mannen och hans föräldrar och med den botade återigen.

 [27] Han svarade: "Det har jag redan sagt er, men ni ville inte lyssna. Varför vill ni höra det igen? Kanske ni också tänker bli hans lärjungar?" [28] Då snäste de av honom och sade: "Du är hans lärjunge, men vi är Moses lärjungar. [29] Vi vet att Gud har talat till Mose, men varifrån den här mannen kommer, det vet vi inte." [30] Han svarade: "Ja, det är det märkliga, att ni inte vet varifrån han kommer, och ändå har han öppnat mina ögon. [31] Vi vet att Gud inte lyssnar till syndare, men om någon fruktar Gud och gör hans vilja, då lyssnar han till honom. [32] Aldrig förr har man hört att någon har öppnat ögonen  på en som var född blind. [33] Om den här mannen inte vore sänd av Gud, hade han inte kunnat göra någonting."

Man måste säga om denne man, att han är ovanligt talför och har ett mycket gott självförtroende, som kan strida med skriftlärda på detta sätt. Kanske är det också en bild av en människa som grips av tron på sin Frälsare till att leva i kraftgärningar som han inte själv kunnat ana.

[34] Då sade de till honom: "Du föddes syndig alltigenom, och du skall undervisa oss!" Och de körde ut honom.

Det andas nästan lite uppgivenhet från de skriftlärdas sida. Nog för att Jesus skall kunna ställa dem mot väggen, men här är det en som blivit botad, men alls ingen medömkansvärd osjälvständig person utan en som går i tro.

    [35] Jesus fick höra att de hade kört ut honom, och när han träffade honom frågade han: "Tror du på Människosonen?" [36] Han svarade: "Vem är han, herre? Jag vill tro på honom." [37] Jesus sade: "Du har sett honom. Det är han som talar med dig." [38] Då sade han: "Jag tror, herre" och föll ner för honom. [39] Och Jesus sade: "Till en dom har jag kommit hit till världen, för att de som inte ser skall se och de som ser skall bli blinda."

    [40] Några fariseer som var tillsammans med honom hörde detta och sade till honom: "Är kanske vi också blinda?" [41] Jesus svarade: "Om ni vore blinda, skulle ni vara utan synd. Men nu säger ni att ni ser. Er synd står kvar."

Så kommer mannen då till sist tillbaka till Jesus och får uppleva en omvändelse som redan var påbörjad men som nu var fullbordad. Jag tänker då på att Johannes verkar skildra människors väg till Jesus som att tro i allmänhet och till att bli omvänd, ställd på den plattformen dit man bara kan komma om man först fallit ned på knä för Herren. Nu fortsätter Han med att i kapitel tio beskriva dem som kommit till tro på Honom på omvändelsens väg när Han talar om herden och fåren.

    men Jesus gick till Olivberget.

Där bad Han under natten. Så som det står om Jesus när Han ber i Luk 22:39-46 finns det ingen motsvarighet hos Johannes, men här står det att Han gick till Olivberget. Märk väl att Han kommer tillbaka först på morgonen.

 [2] Tidigt på morgonen var han tillbaka i templet. Allt folket samlades kring honom, och han satte sig ner och undervisade.

Var det provocerande att Jesu satt med en samling människor i templet, med tanke på vad som nu följer?

 [3] De skriftlärda och fariseerna kom då dit med en kvinna som hade ertappats med äktenskapsbrott. De ställde henne framför honom [4] och sade: "Mästare, den här kvinnan togs på bar gärning när hon begick äktenskapsbrott. [5] I lagen föreskriver Mose att sådana kvinnor skall stenas. Vad säger du?" [6] Detta sade de för att sätta honom på prov och få något att anklaga honom för.

De följer helt och hållet Mose lag, när de drar konsekvenserna av vad kvinnan har gjort, se 5 Mos 22:23. Det står att de ställer henne i mitten. Hon visas fram med all sin skam för Jesus och alla dem som lyssnar på Honom. Det finns ingen tanke på henne som människa, hon är en illustration av principen som de hävdar.

 Men Jesus böjde sig ner och ritade på marken med fingret.

Här händer två märkliga saker, Dels att Herren böjer sig ned och dels att Han skriver, speciellt eftersom vi aldrig får veta vad Han skriver. Man måste nog se texten med hänvisning till 2 Mos 31:18. Nu är det också Guds finger som skriver. Han står inte upp och skriver de på näsan genom att forma orden över himlavalvet eller på tempelväggen, som Han skulle kunna göra. Han böjer sig ned. Här är Gud i det fördolda, för den som vill se. Här är Han som älskar människan och ger sitt liv för henne. Hur kan vi böja oss på samma sätt för att se varandra?

 [7] När de envisades med sin fråga, såg han upp och sade: "Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne."

Enligt lagen betraktar de sig fria från synd, men när nu Guds ljus ställer frågan bränner den innanför lagtroheten, de blir avslöjade i sin synd. De ställdes inför det som Paulus beskriver i Rom 2:1

   ”Därför finns det inget försvar för dig som dömer, vem du än är. Ty med din dom över andra dömer du dig själv, eftersom du handlar likadant som den du dömer.” De kan antingen komma till Herren eller reagera med raseri tillsammans, eller som här gå sin väg, den ene efter den andre.

 [8] Och han böjde sig ner igen och ritade på marken. [9] När de hörde hans svar gick de därifrån en efter en, de äldste först, och han blev ensam kvar med kvinnan framför sig.

Varför böjde Han sig ned åter? Hänsyftar det på de två lagtavlorna som Gud skrev på med sitt finger. Vilken prestigeförlust när tempelherrarna fick gå från sin hemmamiljö ut i periferin, i ensamheten där ingen makt finnes.

 [10] Jesus såg upp och sade till henne: "Kvinna, vart tog de vägen? Var det ingen som dömde dig?" [11] Hon svarade: "Nej, herre." Jesus sade: "Inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer."]

 Jesus säger ”Kvinna”, vilket man nog kan tolka som att han upprättar henne. Hon är inte utan synd, men upprättad. Därpå följer att Han tillsäger henne att hon inte är under domen och så kommer orden ”synda inte mer”. Det Jesus skrev i sanden var syndernas förlåtelse. Nu stod syndernas förlåtelse i kraft av Han som förlåter, inskrivet i hennes hjärta. Och när Han nu säger ”gå bort”, är det med orden i Rom 6:14 vi skall tänka vidare om henne:

    ”Synden skall inte vara herre över er; ni står inte under lagen utan under nåden.”

Om man tänker tillbaka på den här scenen när kvinnan ställdes framför Jesus och allt folket va fariséerna och de skriftlärde, var hon den mest ovärdiga på platsen, men hon lämnar denna plats som den mest värdiga. Hon gick därifrån förundrad över den Herre som hon hade mött. Alla andra samtalade hellre om vad Jesus egentligen skrev på marken och det samtalet har inte upphört ännu.

Sedan vandrade Jesus omkring i Galileen. I Judeen ville han inte vandra, eftersom judarna var ute efter att döda honom.

    [2] Judarnas lövhyddefest närmade sig. [3] Hans bröder sade då till honom: "Stanna inte här utan gå till Judeen, så att också dina lärjungar får se dina gärningar. [4] Ingen verkar i skymundan om han vill bli allmänt känd. Om du gör sådana ting, visa dig då för världen." [5] Inte heller hans bröder trodde på honom. [6] Men Jesus sade till dem: "Min tid är ännu inte inne, men för er är det alltid rätt tid. [7] Er kan världen inte hata, men mig hatar den därför att jag vittnar om att dess gärningar är onda. [8] Gå ni upp till högtiden. Jag gör det inte den här gången, min tid är ännu inte inne." [9] Och han stannade själv kvar i Galileen.

    [10] Men när hans bröder hade gått upp till högtiden, gick han också dit, inte öppet utan i hemlighet

När Jesus tar sig till Jerusalem är det alltid firande av en religiös högtid. Nu är det lövhyddohögtiden. Han pekar fram mot korset också i detta kapitel, så att vi får ett innehåll som är kristocentriskt: ”…min tid är ännu inte inne.” Varför kommer Han i hemlighet – har det med att Han inte skall kunna gripas att göra?  

. [11] Judarna sökte efter honom under högtiden och undrade var han fanns. [12] Det pratades mycket om honom bland folket; några sade att han var en bra människa, andra att han vilseledde folket. [13] Men ingen vågade tala öppet om honom av rädsla för judarna

Att tala om Herren är alltid lättare än att tala till Honom. Då kan man säga vad man vill utan att egentligen ta ställning till vem Han är. Att tala till Honom kan leda till att tala för Honom, att vittna. Då tar man ställning för Honom och är genast utsatt.  

    [14] När halva högtiden redan var förbi, gick Jesus upp till templet och började undervisa.

Som vi vet har Han redan rensat templet i handling efter bröllopet i Kana; nu rensar Han med sitt ord. Nu är Guds helige i helgedomen.

 [15] Judarna blev förvånade och sade: "Hur kan han som inte har studerat vara så lärd?"

Detta är en uppfattning av det religiösa i människan som är rätt vanlig. Jesus poängterar själv att det inte handlar om skolning utan lydnad. Han är den lydige Sonen.

[16] Jesus svarade: "Min lära är inte min, utan hans som har sänt mig. [17] Om någon vill göra hans vilja, skall han förstå om min lära är från Gud eller om jag talar av mig själv.

Det är mindre om att kunna än om att lyda. Hur tar vi emot ett sådant budskap i vår tid och levnadsmiljö?

 [18] Den som talar av sig själv söker sin egen ära. Men den som söker hans ära som har sänt honom, han talar sanning, och det finns ingen orättfärdighet hos honom.

Detta resonemang utvecklas här så att sanning och rättfärdighet kopplas till lydnad. Pilatus frågade: ”Vad är sanning?” Han ville tolka det som ett begrepp som man kan vrida och vända på, men för Jesus är det entydigt – att vara sann är att göra Guds vilja. Sanning och rättfärdighet är Jesu signum.

 [19] Har inte Mose gett er lagen? Och ändå gör ingen av er vad lagen säger. Varför vill ni döda mig?" [20] Folket svarade: "Du är besatt. Vem vill döda dig?" [21] Då sade Jesus: "En sak har jag gjort som ni alla undrar över. [22] Mose har gett er omskärelsen – fast den inte kommer bara från Mose utan från fäderna – och ni omskär även på en sabbat. [23] Om en människa blir omskuren på sabbaten för att Moses lag inte skall brytas, varför blir ni då uppretade på mig för att jag har gjort en människa helt och hållet frisk på sabbaten? [24] Döm inte efter skenet, utan döm rättvist."

…eller döm inte efter det yttre utan efter sakens kärna. Även en dom som följer den skrivna lagen kan vara orättfärdig och felaktig. En rättfärdig dom är en dom som inte dömer den som Herren har benådat – i detta fall gäller det kanske den man som vi mötte vid Bethesdadammen. De känner ovilja mot Guds fria nåd gentemot den lame, men domen faller över dem själva. Den lame bröt inte sabbatsbudet, eftersom han blev befriad från sin förlamning medan d4e bröt budet när deras självrättfärdighet och kärlekslöshet kom fram i dagen. Mannen, befriad vandrade i rättfärdighet medan de var orättfärdiga och vandrade i synden.

    [25] Då sade några av jerusalemborna: "Är det inte mannen som de vill döda? [26] Här står han och talar öppet och de säger ingenting till honom. Inte kan väl rådsherrarna ha blivit övertygade om att han är Messias? [27] Varifrån den här mannen är, det vet vi ju, men när Messias kommer vet ingen varifrån han är." [28] Då ropade Jesus, där han undervisade i templet: "Ja, ni vet vem jag är och varifrån jag kommer. Men jag har inte kommit av mig själv; det finns förvisso en som har sänt mig, men honom känner inte ni. [29] Jag känner honom därför att jag kommer från honom och därför att han har sänt mig." [30] De ville gripa honom, men ingen lyfte sin hand mot honom; hans stund var ännu inte inne. [31] Bland folket kom många till tro på honom, och de sade: "Inte kan väl Messias göra fler tecken, när han kommer, än den här mannen har gjort?"

Ropen om Jesus fortsätter, hatet mot Honom får förnyad styrka. Samtidigt kommer många till tro, står det på samma sätt som vi har märkt tidigare – men är det en tro som håller. Det är ingen tro som säger att Han är Guds son, det är en tro som talar om tecken. När tecknen ersatts av Jonatecknet, finns det då någon tro kvar?

    [32] Fariseerna fick höra vad folket pratade om honom, och översteprästerna och fariseerna skickade ut sina män för att gripa honom. [33] Jesus sade: "Ännu en kort tid är jag hos er, innan jag går till honom som har sänt mig. [34] Ni kommer att söka efter mig men inte finna mig, och där jag är, dit kan ni inte komma." [35] Då sade judarna till varandra: "Vart tänker han gå, eftersom vi inte skall finna honom? Inte tänker han väl gå till dem som bor kringspridda bland grekerna och undervisa dem? [36] Vad menar han när han säger: Ni kommer att söka efter mig men inte finna mig, och där jag är, dit kan ni inte komma?"

Vad Jesus menar är att människan inte kan rädda sig, frälsa sig själv. Av egen kraft kan vi inte komma till Jesus, det är en väg som går igenom att den gamla människan dör. Luther uttrycker det så här: ”När Herren vill frälsa, för Han oss till förtappelsen. När Han vill föra oss in i himmelriket, för Han oss ned till helvetet.”  

    Sedan for Jesus över till andra sidan av Galileiska sjön, eller Tiberiassjön. [2] Mycket folk följde efter, därför att de såg de tecken han gjorde genom att bota de sjuka. [3] Och Jesus gick upp på berget och satte sig där med sina lärjungar. [4] Det var strax före judarnas påskhögtid.

Människor följde efter Jesus på grund av det de hört om Honom, att Han kunde bota sjuka. Nu kommer Han att göra något helt annat.

    [5] När Jesus lyfte blicken och såg att så mycket folk var på väg till honom, sade han till Filippos: "Var skall vi köpa bröd så att alla dessa får något att äta?"

Han lyfte blicken – kanske satt Han i bön med sina lärjungar och nu lyfter Han blicken och ser människoskarorna, tiotusentals människor kanske. Han ser omedelbart mycket praktiskt på situationen. Samtidigt kan Hans kommentar få oss att tänka på hur nödställda människorna var i dubbel bemärkelse; de kom för att se under och tecken, kanske för att bli botade från krämpor; men de kom också med planlöshet i det att de inte hade tagit med sig tillräckligt för att stilla hungern när de följde Herren.  

 [6] Det sade han för att pröva Filippos, själv visste han vad han skulle göra. [7] Filippos svarade: "Det räcker inte med bröd för tvåhundra denarer, om de skall få en bit var." [8] En av lärjungarna, Simon Petrus bror Andreas, sade: [9] "Här är en pojke som har fem kornbröd och två fiskar. [10] Men vad förslår det till så många?" Jesus sade: "Låt folket slå sig ner." Det var gott om gräs på den platsen. Och de slog sig ner – det var omkring fem tusen män.

Nu förbereds undret. Gud kan skapa ur intet, men Gud kan också välsigna det som redan är, så att det förmeras. Detta påminner om berättelsen om Elia och änkan i Zarepta (1 Kung 17:11-16).

 [11] Jesus tog brödet, tackade Gud och delade ut åt dem som låg där, och likaså av fiskarna så mycket de ville ha. [12] När de hade ätit sig mätta, sade han till lärjungarna: "Samla ihop bitarna som har blivit över, så att ingenting förfars." [13] De samlade ihop dem och fyllde tolv korgar med de bitar av de fem kornbröden som hade blivit över när de ätit.

!/ Det finns en genomgående form för måltiden. Den finns där när Jesus bespisar 5000 män; den finns vid skärtorsdagens kvällsmåltid med lärjungarna, den finns vid måltiden i Emmaus och den finns i mindre utsagd form i måltiden vid Tiberiassjön. Momenten är dessa: Jesus tar, välsignar eller tackar, bryter och ger.

2/ Detta är också livsmönstret. Jesus tar vad vi kommer till honom med - vårt bröd, våra synder, våra tillkortakommanden, vårt arbete, vår styrka, vår svaghet, vår hunger eller vår törst. Han välsignar och tackar det vi kommer med. Han tar det till Fadern genom den Helige Ande. Han värderar inte om vi kommer med mycket eller litet. Fem kornbröd och två fiskar är OK. Jesus bryter det vi kommer med. Vi kommer med ytan, polityren, men Jesus frågar efter vad som finns där inne, under ytan. Vi tas in under korset. Stolthet och självtillräcklighet bryts ned och vi får gå in i ett nytt liv, ett liv med honom. För oss blir det som det står i Psaltaren 51:19: "Det offer du begär är ett förkrossat hjärta, en krossad och nedbruten människa förkastar du inte, o Gud." Sedan ger Jesus. Han ger åter vad vi kom med till honom - men det är inte längre detsamma. Det är förvandlat till det som Gud vill ge oss och det är sammanfattat i orden "oändlig nåd". Det överlämnas till oss i orden som följer på nattvarden: "Ni har nu tagit emot Herren Jesus Kristus. Han bevare er till evigt liv. Gå i Herrens frid." (Tankarna är hämtade från Eugene H Petersons bok om skildringarna av den uppståndne Herren)

Det är märkligt att det står att Jesus själv delade ut bröd och fisk till alla. Så står det inte i de andra evangelierna. Där är det lärjungarna som gör det arbetet. Johannes är noggrann med hur gåvan ges oss från Herren själv. Här betonas återigen skillnaden mellan det jordiska och det himmelska.

    [14] Då människorna såg vilket tecken han hade gjort, sade de: "Detta måste vara Profeten som skall komma hit till världen." [15] Men Jesus, som förstod att de tänkte tvinga honom med sig för att göra honom till kung, drog sig undan till berget igen, i ensamhet.

Mitt i begeistringen kring Jesus är och förblir Han ensam. Han väljer ensamheten precis på samma sätt som när han sade till sin mor:

 "Låt mig vara, kvinna. Min stund har inte kommit än." (Joh 2:4) Hela tiden är Han i den situationen som Han sedan talar om:

    ”Tror du inte att jag är i Fadern och Fadern i mig? De ord jag säger er, dem talar jag inte av mig själv; Fadern är i mig och utför sina gärningar (Joh 14:10).”

[16] När det hade blivit kväll, gick hans lärjungar ner till sjön [17] och steg i en båt för att ta sig över till Kafarnaum på andra sidan. Det var redan mörkt, och Jesus hade ännu inte kommit tillbaka. [18] Det blåste hårt och vågorna gick höga. [19] När de hade rott en halvmil, fick de se Jesus komma gående på sjön och närma sig båten. De blev rädda, [20] men han sade till dem: "Det är jag, var inte rädda." [21] Då ville de ta med honom i båten, och med ens var den framme vid stranden dit de var på väg.

 [22] Nästa dag upptäckte folkmassan, som var kvar på andra sidan sjön, att det bara hade funnits en enda båt där och att Jesus inte hade följt med sina lärjungar i den utan att de hade gett sig av ensamma. [23] Men det kom andra båtar från Tiberias och lade till nära platsen där man hade ätit brödet, det som Herren hade läst tacksägelsen över. [24] När folket nu upptäckte att Jesus inte var där och inte heller hans lärjungar, steg de i båtarna och for över till Kafarnaum för att leta efter Jesus. [25] De fann honom där på andra sidan sjön och frågade honom: "Rabbi, när kom du hit?" [26] Jesus svarade: "Sannerligen, jag säger er: ni söker inte efter mig därför att ni har fått se tecken utan därför att ni åt av bröden och blev mätta. [27] Arbeta inte för den föda som är förgänglig utan för den föda som består och skänker evigt liv och som Människosonen skall ge er. Ty på honom har Fadern, Gud själv, satt sitt sigill." [28] De frågade då: "Vad skall vi göra för att utföra Guds verk?" [29] Jesus svarade: "Detta är Guds verk: att ni tror på honom som han har sänt." [30] De sade: "Vilket tecken vill du göra, så att vi kan se det och tro på dig? Vad kan du utföra? [31] Våra fäder åt mannat i öknen, så som det står skrivet: Han gav dem bröd från himlen att äta." [32] Jesus svarade: "Sannerligen, jag säger er: Mose gav er inte brödet från himlen, men min fader ger er det sanna brödet från himlen. [33] Guds bröd är det bröd som kommer ner från himlen och ger världen liv."

Jesus byter från dåtid till nutid. De anar det inte riktigt ännu, men det är naturligtvis ett proklamerande av vem Jesus är som inleds så här. Det finns naturligtvis en parallell till kapitel 4 och det levande vattnet. Vi kan känna igen samtalet:

Joh 4:15

    Kvinnan sade till honom: "Herre, ge mig det vattnet, så att jag aldrig blir törstig och behöver gå hit efter vatten." Detsamma sägs nu i vers 34 om brödet.

 [34] De bad honom då: "Herre, ge oss alltid det brödet." [35] Jesus svarade: "Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta.

Här kommer ett ”Jag är-ord”. Här talas också indirekt om det levande vattnet. Jahannes har ingen nattvardsberättelse på samma sätt som de andra evangelierna. Nattvarden kommer fram här istället. Därför är det också viktigt för Johannes att poängtera hur människorna vänder sig mot Jesus, tom de som är lärjungar.

 [36] Men som jag har sagt er: ni har sett mig och tror ändå inte. [37] Alla som Fadern ger mig skall komma till mig, och den som kommer till mig skall jag inte visa bort. [38] Ty jag har inte kommit ner från himlen för att göra vad jag själv vill utan för att göra hans vilja som har sänt mig. [39] Och detta är hans vilja som har sänt mig: att jag inte skall låta någon gå förlorad av dem som han har gett mig, utan låta dem uppstå på den sista dagen. [40] Ty detta är min faders vilja: att alla som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv. Och jag skall låta dem uppstå på den sista dagen."

Här återkommer Joh 3:16 i en större skrivning. Man kan i detta sammanhang verkligen tala om att vara given i Guds hand.

    [41] Judarna förargade sig över att han hade sagt: "Jag är brödet som har kommit ner från himlen", [42] och de sade: "Är det inte Jesus, Josefs son? Vi känner ju hans far och mor. Hur kan han då säga att han har kommit ner från himlen?" [43] Jesus svarade: "Var inte förargade. [44] Ingen kan komma till mig utan att Fadern som har sänt mig drar honom, och jag skall låta honom uppstå på den sista dagen. [45] Det står skrivet hos profeterna: Alla skall bli Guds lärjungar. Var och en som har lyssnat till Fadern och lärt av honom kommer till mig. [46] Men ingen har sett Fadern, utom den som har kommit från Gud; han har sett Fadern. [47] Sannerligen, jag säger er: den som tror har evigt liv. [48] Jag är livets bröd. [49] Era fäder åt mannat i öknen och de dog. [50] Men brödet som kommer ner från himlen är sådant att den som äter av det inte skall dö. [51] Jag är det levande brödet, som har kommit ner från himlen. Den som äter av det brödet skall leva i evighet. Brödet jag skall ge är mitt kött, jag ger det för att världen skall leva."

Nu spetsar Han till budskapet, så att ingen kan missuppfatta Hans gudsanspråk. Han säger tom att Han ger sitt liv för att världen skall få leva.

    [52] Judarna började då tvista med varandra om hur han kunde ge dem sitt kött att äta. [53] Jesus svarade: "Sannerligen, jag säger er: om ni inte äter Människosonens kött och dricker hans blod, äger ni inte livet. [54] Den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den sista dagen. [55] Ty mitt kött är verklig föda, och mitt blod är verklig dryck. [56] Den som äter mitt kött och dricker mitt blod förblir i mig och jag i honom. [57] Liksom den levande Fadern har sänt mig och jag lever genom Fadern, skall också den som äter mig leva genom mig. [58] Detta är brödet som har kommit ner från himlen, ett annat bröd än det som fäderna åt. De dog, men den som äter detta bröd skall leva i evighet." [59] Detta sade han när han undervisade i synagogan i Kafarnaum.

Här är en klar och tydlig undervisning om nattvarden. Det som de upplever stötande, de som lyssnar på Honom, är väl den absoluta verkligheten i det offer som Han ger åt mänskligheten, köttet som är verklig föda och blodet som är verklig dryck.

    [60] Många av hans lärjungar som hörde honom tala sade: "Det är outhärdligt, det han säger. Vem står ut med att höra på honom?" [61] Jesus, som genast förstod att lärjungarna förargade sig över hans ord, sade till dem: "Får det här er att vackla? [62] Hur blir det då om ni får se Människosonen stiga upp dit där han var förut?

 [63] Det är anden som ger liv, köttet är till ingen hjälp. De ord jag har talat till er är ande och liv.

Att höra till Jesus är Ande och liv, att ta emot Honom i brödet och vinet är ande och liv, att ta emot ordet om Herren Jesus är Ande och liv, evigt liv.

 [64] Men det är några av er som inte tror." Jesus visste ju från början vilka som inte trodde och vem som skulle förråda honom. [65] Och han fortsatte: "Det var därför jag sade er att ingen kan komma till mig om han inte får det som gåva av Fadern."

    [66] Då drog sig många av hans lärjungar tillbaka och ville inte längre följa med honom. [67] Jesus sade till de tolv: "Inte vill väl ni också gå er väg?" [68] Simon Petrus svarade: "Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, [69] och vi tror och vi förstår att du är Guds helige." [70] Jesus sade: "Har jag inte själv valt ut er tolv? Och ändå är en av er en djävul." [71] Han menade Judas, Simon Iskariots son, ty denne skulle förråda honom, och han var en av de tolv.

Elva hade ingen annanstans att gå, den tolfte gick för att kassera in 30 silverpenningar. Också bland de som är nära Herren finns den som inte böjer sig, som inte hör till.

    Sedan inföll en av judarnas högtider, och Jesus gick upp till Jerusalem.

I Johannesevangeliet är Jesus aldrig i Jerusalem utom vid högtiderna. Här sägs det inte vilken högtid det handlar om. Varje gång han kommer, stöter han på allt starkare motstånd.  

[2] Vid fårdammen i Jerusalem finns ett bad med det hebreiska namnet Betesda. Det har fem pelargångar,

[3] och i dem låg en mängd sjuka, blinda, lama och lytta.

[4]   [5] Där fanns en man som hade varit sjuk i trettioåtta år.

Platsen har hittats under senare år efter att man varit mycket skeptisk till om den har funnits. Här pågår en kamp om att komma först till det helande, brusande vattnet, men denne man har inte lyckats med det. Det handlar om egen kraft, men nu kommer en helt annan kraft i tillvaron och utöver den, nämligen Jesus. Att komma först eller att komma till Jesus, det är två helt skilda saker. Vart tog vers 4 vägen? Den finns inte i de äldsta handskrifterna, liksom vers 3b.

[6] Då Jesus såg honom ligga där och fick veta att han varit sjuk länge, frågade han honom: "Vill du bli frisk?"

Mannen hade varit sjuk precis lika många år som folket vandrade i öknen utan att kunna komma in i det förlovade landet, se 5 Mos 2:14. Vattnet spelar en central plats i händelserna, se kapitel 2 och kapitel 4. Det verkar vara en symbolik med vattnet kontra Jesus, Vattnet kan inte åstadkomma något, bara Jesus kan hjälpa. Jesus talar om levande vatten, precis som Paulus säger om lagen och evangeliet i dessa ord: ur 2 Kor (3:6)

   ” Han har gett mig förmågan att vara tjänare åt ett nytt förbund, som inte är bokstav utan är ande. Ty bokstaven dödar, men Anden ger liv.”

Mannen verkar nedstämd och tömd på hopp, en gräns där människan kan resignera i bitterhet. Där kan Jesus inte möta; det måste finnas något hopp kvar, därför får han frågan om han vill bli frisk.  

[7] Den sjuke svarade: "Herre, jag har ingen som kan hjälpa mig ner i bassängen när vattnet börjar svalla. Medan jag försöker ta mig dit, hinner någon annan ner före mig.

 Mannnen svarar inte direkt på den frågan Jesus ställer. Det är nog ofattbart för honom att han kan få hjälp efter alla dessa år av att ha blivit förbigången. Men innerst inne finns där ett hopp, ett vädjande. Och Jesus ser djupare till människan än du och jag. Vi kan dra oss till minne kap 2 vers 25:

 ”…och inte behövde höra någon vittna om människan. Han visste av sig själv vad som fanns i människan.”

[8] Jesus sade till honom: "Stig upp, ta din bädd och gå."

[9] Genast blev mannen frisk och tog sin bädd och gick.

Efter trettioåtta år i bundenhet vid sin sjukdom ändras allt genom Jesu kraft på ett ögonblick. Tänk på vad människor kan vara bundna av i bitterhet och annat som Herren kan förlösa på ett ögonblick och det blir förvånande att man kunnat leva så illa under så lång tid. Jesus sade inte att mannen skulle ta sin säng och gå hem. Mannen hade nog inget hem eller sådan tillvaro. Han lämnade nu hela sin identitet för att leva ett nytt liv. Det är inte alltid man vill gå ur ett liv som man vant sig vid även om det är dåligt. Förändringen kan vara ett tillräckligt stort hot mot en.

 Men det var sabbat den dagen,

 [10] och judarna sade till honom som hade blivit botad: "Det är sabbat. Du får inte bära på din bädd."

Antagligen uppmärksammades det som Jesus hade gjort. Människor stod kanske hänförda runt Honom – men om det får vi ingenting veta. Johannes vill låta oss veta det som är mer väsentligt; att tecknen pekar fram mot korset. Därför talar han nu om motståndarna och deras ränker.

[11] Han svarade: "Den som gjorde mig frisk sade åt mig att ta min bädd och gå."

 [12] De frågade: "Vem var det som sade åt dig att ta den och gå?"

Judarna syftade på de som följde lagen och höll ordning på befolkningen, fariséer och skriftlärda. Eftersom Johannes har beteckningen ”judarna” kan det påminna oss om att Jesus inte hade fått lida korset om inte den stora massan av människor i Jerusalem bistått sina ledare. Folkets ledare var inte intresserade av att en människa på ett underbart sätt blivit botad från sin sjukdom, utan mer intresserade av att kritisera mannen för att han bar på sin säng på en sabbat.

[13] Han som hade botats visste inte vem det var, för Jesus hade dragit sig undan eftersom det var mycket folk på platsen.

[14] Efteråt fann Jesus honom i templet och sade till honom: "Du har blivit frisk. Synda inte mer, så att det inte händer dig något värre."

Mannen sökte sig tydligen till templet, vilket måste ha varit glädjande för Jesus. Dit gick han säkerligen för att prisa Gud för undret som skett i hans liv. Här kommer ett nytt kraftord från Herren om att inte synda mer. Eftersom mannen nu hade blivit botad kroppsligen, måste han också lyda Herren i allt. Något värre än 38 år i ständigt betryck är det när man lämnar den väg som Jesus leder en in på, eftersom det då handlar om ens eviga väl. Det är en klar utsaga om att det finns en väg till Gud och en väg bort från Gud.:

Joh 12:48-50

   ” Den som avvisar mig och inte tar emot mina ord, han har mött sin domare: det ord jag har talat skall döma honom på den sista dagen. [49] Ty jag har inte talat av mig själv, utan Fadern som har sänt mig har befallt mig vad jag skall säga och vad jag skall tala. [50] Och jag vet att hans befallning ger evigt liv. När jag talar, talar jag så som Fadern har lärt mig."

[15] Mannen gick då och talade om för judarna att det var Jesus som hade gjort honom frisk.

Här försvinner den lame mannen ur historien, liksom samaritanskan i förra kapitlet. Så härligt att han fick uttala namnet Jesus, det frälsande namnet innan han vandrade ut ur evangeliet. Att han på detta sätt talade om för ”judarna” att det var Jesus som hade botat honom skall inte ses negativt. Det var något han gjorde i glädje.

 [16] Nu började judarna förfölja Jesus eftersom han hade gjort detta på en sabbat.

 [17] Men han sade till dem: "Min fader verkar ännu i denna stund, och därför verkar också jag."

Man kan också säga ”…min Fader arbetar ännu i denna stund…” Fadern slutar inte sitt verk med sabbaten. Det är en frälsningens dag som alla andra. Anklagelserna om sabbaten faller på att de inte kan och vill erkänna att detta är han som är Herre över sabbaten. Det är alltså en proklamation om vem Jesus är, att Han är Guds Son.

Jag minns fortfarande från värnpliktsårets höstmanöver hur vi stod vakt vid vår bivack och frös i den kyliga natten. Tröttheten, orsakad av för lite sömn under många dagar, gjorde sig också påmind i kroppen på det sättet att man frös. Det mest frestande i den situationen var att få tända en cigarrett och njuta av stimulansen och, faktiskt, den värmen som kunde värma frusna händer när man kupade händerna över glöden. Vi höll händerna slutna över glöden, så tätt att inget ljus kunde tränga ut. Det var en konst. Att tända giftpinnen var däremot förenat med mycket större svårigheter. Det kunde bara göras i tolvmannatältets innandömen. Den lilla lågan lyste för starkt. Den skulle omedelbart röja vår position i natten.

Ett litet ljus lyser och bryter allt slags mörker. Just ett sådant litet, svagt ljus är det lilla Jesusbarnet. Gud kommer till jorden som ett litet, värnlöst barn, ja dessförinnan faktiskt ett foster som Maria bar. Från det minsta lilla till det största om man nu skall tänka i termer av ljus. Lärjungen Johannes skildrar inte födseln i Betlehem, men han beskriver tillblivelsen på ett annat sätt: ”Det sanna ljuset, som ger alla människor ljus, skulle komma in i världen.”

Och Jesus kommer in i världen. Just på det sättet som man kan likna vid en svag, flämtande låga. Men Han är det ljuset som aldrig slocknar, som aldrig övervinns av mörkret. Det är julbudskapets kärna: ”Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.” I det lilla ljuset som kommer till oss finns allt ljus samlat. Vi tänder ljus i vintermörkret, när mörkrets tid bryts i ljus. Vi vet att vi från och med nu går mot en tid där ljuset blir påtagligare med längre dagar, tilltagande värme och spirande grönska. När Gud förlöses in i skapelsen, när navelsträngen skiljer barn och mor åt, då vänder också året. Men vad mera är, är att det lilla barnet skall skingra allt mörker genom det som sker på korset. Det liv som levs i världen är återkommande kallat till något mer än år som går och kommer. Det liv som levs till Kistus, levs in i det ljus som helt har övervunnit mörkret. Därför kan Johannes skriva om det som vi en gång skall få vara med om: ”Och staden behövde varken sol eller måne för att få ljus, ty Guds härlighet lyser över den och Lammet är dess lampa.”

    När Jesus förstod att fariseerna hade fått höra att han vann fler lärjungar än Johannes och döpte fler –

 [2] det var dock inte Jesus själv som döpte, utan hans lärjungar –

[3] lämnade han Judeen och begav sig på nytt till Galileen.

Det framgår inte av vår översättning, men här kallar Johannes plötsligt Jesus för Herren. Antagligen beror det på att Han nu skall träffa människor som inte är judar – Han är ju Herren för alla, Gud själv, vilket sedan framkommer i texten. Samtidigt är Johannes återhållsam med att använda den här beteckningen. Det förekommer bara på ytterligare fyra ställen i evangeliet. Det hade kanske varit naturligt om Jesus hade varit kvar i Judéen eftersom Han hade så stora framgångar, men Han förflyttade sig till marker där hans framgångar inte skulle hyllas utan istället kanske föraktas – allt för att Han lydde fadern.

[4] Han måste ta vägen genom Samarien

Det är just därför Han tar vägen genom Samarien. Det är inte den naturliga vägen. Han har något Han skall göra där.

[5] och kom där till en stad som hette Sykar, inte långt från den mark som Jakob gav sin son Josef.

[6] Där fanns Jakobs källa. Jesus, som var trött efter vandringen, satte sig ner vid källan. Det var mitt på dagen.

    [7] En samarisk kvinna kom för att hämta vatten. Jesus sade till henne: "Ge mig något att dricka."

[8] Lärjungarna hade nämligen gått bort till staden för att köpa mat.

Han kom trött, törstig och ensam i den sjätte timmen. Detta pekar fram mot korsfästelsen. Undren har en riktning hos Johannes mot det som skall ske med Jesus och de visar på Hans härlighet, så också här. Vi kan läsa det så. Vi kan t. ex. jämföra med kap 19, versarna 14 och 28.  Om Jakobs källa kan vi läsa i 1 Mos 33:18-19. Det finns en märklighet i texten här. Jesus kommer och sätter sig ned vid en källa. När vi kommer till vers 11, så är källan plötsligt en brunn. Man kan nog inte tolka det på annat sätt än att Jesus närvaro ändrar beskrivningen av det som från början var en källa. Nu blir det en brunn. När Herren kommer får sakerna sina rätta namn. En brunn är en människoskapt reservoar för vatten. Det Jesus gör är att Han förvandlar vattnet till levande vatten. Vanligt vatten kan inte tillfredsstalla hjärtats djupaste törst. Det kan bara den källan som finns i Jesus, klippan som brast och gav vatten i öknen. Jesus tilltalar en samarisk kvinna, vilket egentligen är en omöjlighet i situationen; så skulle ingen jude, allra minst en rabbi göra.   

[9] Samariskan sade: "Hur kan du, som är jude, be mig om vatten? Jag är ju en samarisk kvinna." (Judarna vill inte ha något med samarierna att göra).

Kvinnan reagerar helt rätt på Jesus. Faktiskt är det så, att hon går och bär på ett liv som i ännu högre utsträckning borde avhålla Jesus från att tilltala henne. Hon vet det och vill väl varna Honom. Vad hon inte vet, är att Han, Herren vet allt och känner henne helt. Jeus är törstig, det är en törst till döden. Vid korset skall Han dö för våra synder, här går Han denna kvinna till mötes, för att Han älskar också henne till döds. Varje människa kan känna igen sig i detta möte, ingen är lämnad utanför – det är bilden som ges oss.

 [10] Jesus svarade henne: "Om du visste vad Gud har att ge och vem det är som säger till dig: Ge mig något att dricka, då skulle du ha bett honom, och han skulle ha gett dig levande vatten."

Vi måste tänka oss att vi är med i ett samtal mellan den fullkomlige och den ofullkomliga. Det är ingen tvekan var vi hör hemma i den diskussionen. Han är från ovan och vi är här nerifrån.  Därför svarar Jesus inte som vi skulle ha svarat (du kan ju tänka in ett eget svar här!). Han ger henne ett svar, som hon inte direkt kan förstå, det ligger utanför hennes sätt att se och tänka. Han talar ju faktiskt om sig själv. Det krävs något för att hon skall gå vidare och förstå Honom. Det viktiga just nu är att hon är öppen för Hans frågande och vill tränga djupare in i det Han vill säga henne.  

[11] Kvinnan sade: "Herre, du har inget att hämta upp det med och brunnen är djup. Varifrån tar du då det levande vattnet?

[12] Skulle du vara större än vår fader Jakob som gav oss brunnen och själv drack ur den, liksom hans söner och hans boskap?"

Först frågar hon om det levande vattnet – det är tydligen inget vatten av det slaget som finns i en brunn, men det måste ändå var något som berör henne djupt, eftersom hon fortsätter att fråga. Så är det nog när man möter det himmelska och låter Herren få tala till en. I vers tio har Jesus antydit för kvinnan vem Han är, men hon kan ännu inte förstå det. Men hon står i frågan och det är gott nog just nu.

[13] Jesus svarade: "Den som dricker av det här vattnet blir törstig igen.

 [14] Men den som dricker av det vatten jag ger honom blir aldrig mer törstig. Det vatten jag ger blir en källa i honom, med ett flöde som ger evigt liv."

Nu blir Jesus tydlig för henne. Nu säger Han om det levande vattnet: ”Jag ger”. Detta är Guds svar till den som står i frågan, det är det gudomliga svaret på livets stora meningsfråga: ”Det är Jag som ger dig liv, evigt liv.”  

[15] Kvinnan sade till honom: "Herre, ge mig det vattnet, så att jag aldrig blir törstig och behöver gå hit efter vatten."

Nu är hon öppen för att ta emot och vad gör Jesus då.

    [16] Jesus sade: "Gå och hämta din man."

 [17] Kvinnan svarade: "Jag har ingen man." Jesus sade: "Du har rätt när du säger att du inte har någon man.

[18] Fem män har du haft, och den du nu har är inte din man. Där talade du sanning."

Han griper in i hennes innersta verklighet, det som kanske är hennes hemlighet och skam och samtidigt hennes väg till tro. Här kan man fundera på hur hennes liv såg ut och ha massor av teorier. Det klokaste konstaterandet är nog att säga, att Jesus grep tag i det som var hennes självuppfattning och öppnade en väg till tro och förlitan på Honom. 

 [19] Kvinnan sade: "Herre, jag ser att du är en profet.

[20] Våra fäder har tillbett Gud på det här berget, men ni säger att platsen där man skall tillbe honom finns i Jerusalem."

[21] Jesus svarade: "Tro mig, kvinna, den tid kommer då det varken är på det här berget eller i Jerusalem som ni skall tillbe Fadern.

 [22] Ni tillber det som ni inte känner till. Vi tillber det vi känner till, eftersom frälsningen kommer från judarna.

[23] Men den tid kommer, ja, den är redan här, då alla sanna gudstillbedjare skall tillbe Fadern i ande och sanning. Ty så vill Fadern att man skall tillbe honom.

[24] Gud är ande, och de som tillber honom måste tillbe i ande och sanning."

 [25] Kvinnan sade: "Jag vet att Messias kommer" (alltså den Smorde) "och när han kommer skall han låta oss veta allt."

[26] Jesus sade till henne: "Det är jag, den som talar till dig."

Här fortsätter nu ett samtal om skillnaden mellan den samariska tron och den judiska som Jesus för över till den kristna tron, samtidigt som Han ger en utsiktspunkt där dessa sammanfaller med varandra till slut, så att vi alla skall kunna tillbe Honom i ande och sanning. Vilket underbart perspektiv. Här får hon också till slut veta hemligheten om vem Jesus är. Han är Herren själv. Resultatet för henne blir att hon omedelbart går ut som förkunnare i sin stad. Vi kan misstänka, att hon är en utstött kvinna eftersom hon hämtar sitt vatten ensam i den sjätte timmen, när det är så varmt, så att ingen går ut och gör sådana arbeten. Att hon i den livssituetionen som detta antyder, skulle gå in i staden Sykar och förkunna om Messias vittnar om det som Nikodemus just har fått höra ur Jesus mun, nämligen att:   ”Vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som har fötts av anden."

 Bland fariseerna fanns en man som hette Nikodemos och var medlem av judarnas råd.

Nikodemus blir som en kontrast till dem som det talas om strax innan, de som vände sig bort från Herren. Här är en mäktig person som faktiskt vänder sig till jesus.

[2] Han kom till Jesus en natt och sade: "Rabbi, vi vet att det är från Gud du har kommit som lärare. Ingen kan göra sådana tecken som du utan att Gud är med honom."

Han kom om natten (se också 19:31). Det poängteras att det sker om natten. Skulle han kunna komma på dagen? Men han kommer på natten, i mörkret. Det är viktigt, detta med ljus och mörker i Johannesevangeliet. Därför är det nog så, att det mörker som är Nikodemus mörker skall bytas i ljus, när han möter Herren. Den lilla försagda tro han hyser är storslaget beskrivet. Han kallar Jesus ”rabbi”, han vet att Han kommer från Gud (Johannes döparens undervisning) och han talar om tecknen. Han har nog hört om vattnet som blev till vin i Kana.

[3] Jesus svarade: "Sannerligen, jag säger dig: den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike."

Sannerligen, sannerligen – dessa ord har tidigare använts i kap 1, vers 51 och nu kommer de igen. På detta sätt lägger Jesus verkligen tyngd på detta att bli född på nytt för att bli en kristen. Det hör intimt samman. Det är naturligtvis en uppmaning till Nikodemus, vilket följer ur frågan som Nikodemus sedan ställer – Hur kan någon födas…? Detta är Jesus första grundläggande undervisning till någon enligt Johannes. Det låter sig lätt jämföras med Jesu första undervisning enligt Markusevangeliet; Mark kap 1, vers 15.

Det räcker inte med att se tecknen för att se Guds rike. Det krävs att man lär känna Jesus som frälsare och Herre, detta som hela undervisningen som följer djupast sett handlar om. Man blir född på nytt, född ovanifrån, född av Gud.

[4] Nikodemos svarade: "Hur kan någon födas när han är gammal? Han kan väl inte komma in i moderlivet och födas en gång till?"

Klok, rak fråga, ärligt ställd.

[5] Jesus svarade: "Sannerligen, jag säger dig: den som inte blir född av vatten och ande kan inte komma in i Guds rike.

Blir han klokare av dessa ord? Han säger ju samma sak som i vers 3, men detta är början på ett himmelskt tilltal, ord som kommer ur det himmelska. Det sägs oss ur ordet ande …född av vatten och ande…

[6] Det som har fötts av kött är kött, och det som har fötts av ande är ande.

Köttet är människans begränsning, hennes svaghet. ”Allt kött är som gräs…” Köttet ger inget, när det är fråga om andliga ting. Detta är något som man kan fundera på idag i fråga om den kultur vi lever i: Vi talar om det andliga livet i litteraturen, konsten, filosofin osv. Poul Madsen skriver att köttet aldrig kan föda något som inte är märkt av synden och döden. Det kan aldrig föda något, som gör slut på dess svaghet och begränsning. Hur begåvat köttet än är kan det aldrig öppna sina blinda öron och ögon för att se Guds rike. Först som Guds barn har vi möjlighet att bli delaktiga av gudomlig natur (2 Petr 1:4)

 [7] Var inte förvånad över att jag sade att ni måste födas på nytt.

Detta är ett budskap från ovan, som nu riktas inte bara till Nikodemus, utan också d till dem som han kan tänkas möta och tala om tron med.

[8] Vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som har fötts av anden."

Köttet har sina vägar och dem kan vi förutse på olika sätt, eftersom de har den egna personen eller gruppen som föremål för vad de gör. Anden frigör helt andra krafter, fria krafter, som är som vinden, oberäknelig och underbarare än man kan ana. Så är det med den som fötts av Anden. Det finns en tolkningsfara i detta att Anden inte kan regleras. Människor kan hävda att det är Andens verk i olika sammanhang, när det alls inte är Andens verk, men för den som protesterar är det liktydigt att protestera mot Anden. Om Andens frukter inte finns där är det inte Anden som är verksam. Samtidigt är det ett faktum när församlingar inte kan tänka sig att acceptera sådant som händer och som verkligen är Andens verk skulle kunna ta till sig just dessa ord om vinden som blåser vart den vill.

[9] Nikodemos frågade: "Hur är detta möjligt?"

Han svarar på samma sätt som Maria svarade ängeln Gabriel när hon fick veta att hon skull föda Jesusbarnet. Han förstår inte hur det skall gå till, basta!

 [10] Jesus svarade: "Du skall vara lärare för Israel och förstår inte det!

Kanske behöver man ett sådant ord ibland för att lämna sig åt Herren, i alla fall var det nog klockrent för Nikodemus. Det handlar här både om köttet och Anden. Du kan släppa köttet och lita till Anden.

[11] Sannerligen, jag säger dig: det vi vet förkunnar vi, och det vi har sett vittnar vi om, men ni tar inte emot vårt vittnesbörd.

Nu måste det vara viktigt igen, ty nu ljuder åter ”Sannerligen, sannerligen…” Ser du konflikten i denna vers. Vi vet, vi förkunnar, vi vittnar, men ni tar inte emot. Nikodemus kan inte ta emot budskapet i sitt kött. Det är omöjligt. Han måste ner på knä. Anden måste gripa in i hans liv, han måste bli ett Guds barn, född av Anden. Det hela byggs upp fram emot v 16 och 17.

[12] Om ni inte tror när jag talar till er om det jordiska, hur skall ni då kunna tro när jag talar till er om det himmelska?

Om man skall kunna tro om det himmelska, måste man kunna tro om det jordiska – man måste kunna säga: ”Jag fattig, syndig människa…” Det himmelska måste föregås av att högmodet bryts, av att ens hjärta blir förkrossat.

[13] Ingen har stigit upp till himlen utom den som stigit ner från himlen: Människosonen.

Vi kan inte ta Guds plats. Gud och människa är irreversibla. Gud måste bli människa, för att människan skall kunna bli… människa. Jesus kallar sig människosonen här i texten för att det just talar om att han verkligen blev människa för vår skull och steg längst ner i det mänskliga, till döden på korset.

[14] Liksom Mose hängde upp ormen i öknen, så måste Människosonen upphöjas

Jesus hänsyftar på en berättelse som vi kan läsa om i 4 Mosebok, kap 21, versarna 6-9. Han jämför sig själv, han som inte kände av synden, med ormen, som är källan till synd enligt skapelseberättelsen. Detta illustreras fint i orden från 2 Kor 5:21 ”Han som inte visste vad synd var, honom gjorde Gud till ett med synden för vår skull, för att vi genom honom skulle bli ett med Guds rättfärdighet.”

[15] för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv.

…och så får vi veta det innersta i Jesus bestämmelse, vi har evigt liv i honom.

[16] Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.

Så kommer här, som ett förtydligande av föregående verser de ord, som är de mest lästa, mest använda, de ord som går under namnet ”Lilla bibeln”. Det lilla ordet ”så” är förståelsenyckeln till hela denna vers. Så står för ”På det sättet” eller ”Sålunda”. Kärleken till oss finns i Jesus och genom Jesus. Precis så är det för Nikodemus och precis så är det för oss. Man kan inte översätta detta med någon slags billig nåd, som inte räknar med pånyttfödelse. Samtidigt är det så, att Jesus gav sitt liv för oss alla, verkligen för alla. Ingen är lämnad utanför på förhand; därför står det… ”var och en”(se 1917 års bibelövers.).

[17] Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom

Denna vers uttrycker att Gud har ett alltigenom evangeliskt syfte, att vi skulle räddas genom Jesus. Det är Guds mål med varje människa. Han är allas Fader och vill att alla människor skall frälsas (se 1 Tim, kapitel 2, vers 3 och 4) Hur blir då en människa räddad eller frälst – genom Jesus och bara genom Jesus. .

[18] Den som tror på honom blir inte dömd, men den som inte tror är redan dömd, eftersom han inte har trott på Guds ende sons namn.

Johannes beskriver själv hur man hamnar i den situationen som beskrivs i vers 18: ” Joh 15:22

    Om jag inte hade kommit och talat till dem, skulle de vara utan synd. Nu har de ingen ursäkt för sin synd.”

 [19] Och detta är domen, att när ljuset kom in i världen, då älskade människorna mörkret mer än ljuset, eftersom deras gärningar var onda.

Nu återtas talet om mörker och ljus från Johannesprologen. Det speglas också i att Nikodemus kom i skydd av nattens mörker. Märk väl att det är ett medvetet mörker ur människornas synvinkel som beskrivs. Att Jesus har kommit in i världen har en sådan stor betydelse, att det uppfordrar till ställningstagande, vill evangelisten poängtera. Just detta med försoningen och Jesus som det namn som skänker frälsning är en stötesten för många människor idag. Säger inte Jesus detta rakt igenom alla tider, också till oss?

[20] Den som gör det onda avskyr ljuset och kommer inte till ljuset, för att hans gärningar inte skall avslöjas.

Denna kamp i människolivet kan vi känna igen, den går igenom varje människa. Bo Giertz skrev en gång en bok om synden och gav den titeln ”Kampen om människan”.

 [21] Men den som handlar efter sanningen, han kommer till ljuset, för att det skall bli uppenbart att han gör vad Gud vill."

Här kan vi tänka på hur ljuset fungerar, det behövs inte mycket för att leda någon fram i mörkret. Det är ljuset som besegrar mörkret, vilket måste betyda att minsta ljusglimt kan leda oss på vägen till ljuset.

Johannesevangeliet kapitel 2

Joh 2:1-25

    På tredje dagen hölls ett bröllop i Kana i Galileen, och Jesu mor var där.

Kana låg nära Nasaret. Antagligen var Jesu familj kända i trakten, kanske var de släkt med bröllopsparet. Johannes kallar aldrig Maria vid namn, kanske för att visa att hon var särskild. Tredje dagen är ett fullkomlighetstal (”alla goda ting är tre”).

 [2] Jesus och hans lärjungar var också bjudna till bröllopet. [3] Vinet tog slut, och Jesu mor sade till honom: "De har inget vin." [4] Jesus svarade: "Låt mig vara, kvinna. Min stund har inte kommit än."

Jesus ville hela tiden undervisa om korset och om det eviga livet, därför säger han min stund har inte kommit. Min stund pekar alltid på Golgata, när de orden sägs. Han vill undervisa om korset och korsets väg.

[5] Hans mor sade till tjänarna: "Gör det han säger åt er."

Bo Giertz menar att ordet kvinna från Jesus är ett respektfullt tilltal medan många andra istället pekar på att det är avståndstagande till sin karaktär. I många kommentarer har man undvikit att se hur illa Jesus behandlar sin mor när han säger till henne att hon skall låta honom vara, men då blir det samtidigt så, att man inte ser hur hon ändå är den som verkar för att undret skall ske. Hon känner sin son på ett särskilt sätt, som är fascinerande. Det står i Lukasevangeliet att Maria bevarade den tolvårige Jesus ord i sitt hjärta, om att han måste vara hos sin fader ”i templet”, där de fann honom efter en resa till Jerusalem. Det står också att hon tog till sitt hjärta herdarnas vittnesmål i Betlehemsnatten, där de talade om att det var Messias, Herren, som hade fötts i stallet.

 [6] Där stod sex stora stenkärl för vattnet till judarnas reningsceremonier; vart och ett rymde omkring hundra liter. [7] Jesus sade: "Fyll kärlen med vatten", och de fyllde dem till brädden. [8] Sedan sade han: "Ös upp och bär det till bröllopsvärden", och det gjorde de. [9] Värden smakade på vattnet, som nu hade blivit vin.

Är undret bara att göra 600 l vatten till lika mycket vin, visserligen ett mycket gott vin, men ändå?

 Eftersom han inte visste varifrån det kom – men det visste tjänarna som hade öst upp vattnet – [10] ropade han på brudgummen och sade: "Alla andra bjuder först på det goda vinet och på det sämre när gästerna börjar bli berusade. Men du har sparat det goda vinet ända till nu."

Här blir det lilla undret det största tänkbara undret. Det är ju inte brudgummen som har gjort vattnet till vin. Det är inte brudgummen som nu bjuder det goda vinet. I den vardagliga berättelsen är den andliga berättelsen dold. Det handlar om den riktige brudgummen och det himmelska bröllopet. Det är ju Jesus som har åstadkommit alltsammans. Det är han som är brudgummen. Det vet tjänarna om. De får se undret i dess storhet, de får se Herrens härlighet, precis som de enkla fåraherdarna fick möta Herrens härlighet en gång i Betlehem. Jesus utväljer dem. Bo Giertz menar att lärjungarna såg undret, att han gjorde det för dem, och det finns en antydan om det i texten (v. 11).

[11] Så gjorde Jesus det första av sina tecken; det var i Kana i Galileen. Han uppenbarade sin härlighet, och hans lärjungar trodde på honom.

Detta är det första av sju under som beskrivs i Johannesevangeliet. Johannes kallar dem för tecken, och det symboliserar ju mot någonting större. Det är tecken riktade mot det stora. Gud har blivit människa och skall på Golgata kors dö för våra synder och uppstå till det eviga livet och vinna seger över ondskan.

 [12] Sedan gick han ner till Kafarnaum, tillsammans med sin mor och sina bröder och lärjungarna, och där stannade de några dagar.

Johannesevangeliet kapitel 1

    I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud.

Bibeln börjar med orden ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord.” Johannes går ännu längre tillbaka, innan Gud skapade universum. Han går längre tillbaka än vi kan föreställa oss, till då när bara Gud själv fanns. Nu får vi höra om ordet, eller ”logos” som det heter på grekiska. Tidigare har det skrivits i skriften om Herrens ord, om Guds ord men om Ordet står det bara här och i vers 14 i det som kallas Johannesprologen. Nu säger Johannes att Ordet fanns hos Gud. Det är en beskrivning av härlighet, som återtas i kap 17, vers 5 Joh 17:5:

    ”Förhärliga nu mig hos dig, fader, med den härlighet jag hade hos dig innan världen var till.”

Varför börjar Johannesevangeliet med dessa ord. Säkerligen för att vi skall få perspektivet på Sonens helighet och härlighet redan från börja av texten. Det talar också om för oss att Ordet är Gud, det talar om Fadern och Sonen som Gud. Det knyter an till ett bibelord från Hebréerbrevets början:

   ”… men nu vid denna tidens slut har han talat till oss genom sin son, som han har insatt till att ärva allting liksom han också har skapat världen genom honom”.

Här beskrivs inte bara Jesus som den förstfödde utan också som plan och mening i Guds plan från evighet till evighet.

 [2] Det fanns i begynnelsen hos Gud.

Detta är alltså tid före skapelsen, det handlar alltså inte om det skapade. Vi kan tänka på orden i Ordspråksboken 8:29-30:

Ords 8:29-30

”när han satte för havet dess gräns, så att vattnet inte skulle överträda hans befallning, när han fastställde jordens grundvalar –

då fostrades jag som ett barn hos honom, då hade jag dag efter dag min lust och min lek inför hans ansikte beständigt,”

(3)Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till.

Här framträder Guds kraft; först positivt, sedan genom att utsäga att inget annat har blivit till utanför Ordet. Allt är skapat ur intet. Vi kan jämföra med Kolosserbrevet 1:15-17:

”Han är den osynlige Gudens avbild, den förstfödde i hela skapelsen, [16] ty i honom skapades allt i himlen och på jorden, synligt och osynligt, troner och herravälden, härskare och makter; allt är skapat genom honom och till honom. [17] Han finns före allting, och allting hålls samman i honom.”

.

[4] I Ordet var liv, och livet var människornas ljus.

Varje människa har sin grund i Ordet. Jesus säger i sitt avskedstal:

Joh 17:2

   ”…du har gett honom makt över alla människor för att han skall ge evigt liv åt alla dem som du har gett honom.”

Vi får nu möta ett annat viktigt ord i evangeliet, nämligen ”ljus”. Människans största behov enligt Johannes är just ljus. Annars i evangeliet skildras ljuset i presens: Jag är världens ljus. Här är det imperfekt som gäller...; var… Det ljuset gick förlorat i syndafallet.

[5] Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.

Nu möter vi ett tredje viktigt ord, mörker, Vi får ännu inte veta något om mörkrets ursprung, men vi förstår intuitivt vad som menas. Vi kan känna mörker i livet. Det är ju också den absoluta motsatsen till ljus. Mörkret har försökt sluka ljuset, men misslyckats, förstår vi av sammanhanget. Här växlar det också mellan tempus; lyser…, har inte övervunnit… Vi kan förstå att det varit en strid, men att ljuset har segrat för alltid. I Johannesevangeliet kap 19, vers 30 står det:

Joh 19:30

   ”När Jesus hade fått det sura vinet, sade han: "Det är fullbordat." Och han böjde ner huvudet och överlämnade sin ande.”

Att övervinna kan också översättas med ordet ”begripa”- mörkret har inte begripit ljuset. Guds stora plan med Jesus kan ondskan inte begripa; därför segrar ljuset vid korsfästelsen.

 [6] Det kom en man som var sänd av Gud, hans namn var Johannes.

Johannes betyder Gud är barmhärtig. Han var sänd av Gud. Det berättas i evangelierna om hans tillblivelse och livsuppgift som bron mellan det Gamla och det Nya testamentet. Han var släkt med Jesus och ungefärligen jämngammal. Johannes syftar på att hans historia hör samman med Jesus.

[7] Han kom som ett vittne för att vittna om ljuset, så att alla skulle komma till tro genom honom.

Varför står det att ”alla skulle komma till tro genom honom”? Johannes är ett vittne för Jesus och varje sant vittnesbörd finns där för att alla skall kunna komma till tro som möts av det, eftersom Jesus har dött för alla. Några ord om att Tro: Syndens innersta väsen är att inte tro på Herren Jesus, medan den som tror på Sonen har evigt liv, skall aldrig dö, skall få se Guds härlighet och få göra ännu större gärningar än Herren själv gjorde.

[8] Själv var han inte ljuset, men han skulle vittna om ljuset.

Johannes var inte ljuset, men han var en klart skinande lampa (5:35), hos vem ljuset lyste en tid. Han lyste för att han vittnade om ljuset.

[9] Det sanna ljuset, som ger alla människor ljus, skulle komma in i världen.

Vi kan dra slutsatsen att det finns falskt ljus, som egentligen är mörker. Det sanna ljuset är starkare; det avslöjar allt falskt ljus. Det sanna ljuset hatas av allt falskt ljus. Varje människa kan upplysas av det sanna ljuset, det finns där för alla. Ljuset kommer in i världen – teologen Karl Barth kallar detta att Gud kommer ”senkrecht von oben” från det himmelska till det jordiska. I vårt sätt att tänka och vara kyrka är det ofta så, att det himmelska tas ner till jorden – allt blir jordiskt, t. o. m. Jesus blir bara jordisk, exempelvis i Jonas Gardells Jesusbok; men det är något helt annat att det himmelska , ljuset, kommer till oss, Jesus kommer till oss från himlen.

[10] Han var i världen och världen hade blivit till genom honom, men världen kände honom inte.

Världen syftar på den fallna världen. Gud älskar världen, men världen älskar inte Honom. Den som låter sig frälsas eller räddas, tar Gud ur världen, så som Jesus säger i kap 17, vers 6:

   ” Jag har uppenbarat ditt namn för de människor som du tog från världen och gav åt mig. De var dina, och du gav dem åt mig, och de har bevarat ditt ord.”   

[11] Han kom till det som var hans, och hans egna tog inte emot honom.

Det står om i Gamla testamentet att Gud ord kom till profeten. Nu har ordet kommit igen till sitt folk, judarna. De är ordets folk. Det är till dem som profeternas ord riktar sig, kanske med undantag av profeten Jona och profeten Daniel. Man kan säga, med ledning av vad det redan har stått i prologen om att det handlar om alla människor, om hela Guds skapelse, men det handlar också om judarna som folk. Bibeln talar om att det skall finnas ett täckelse för Israels folks ögon, det beror på Guds förutbestämmelse. Du kan jämföra Romarbrevet kap 8, vers 28-36 och Sakarja kap 12-14.

[12] Men åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn,

Bibeln vittnar om de som tog emot Jesus i Gamla testamentet, Moses, Rut, profeterna osv. Detta löper genom tiden och vi kan konstatera att alla som tror på hans namn också syftar på dessa, eftersom de också är levande för Gud idag. Att tro på Hans namn är att tro på den som har kommit ned från Himmelen. Det är inte att tro på Jesus som en vis man i den mänskliga historien, än mindre som en profet från Gud, utan som Gud själv, Han som säger om sig själv: ”JAG ÄR!”

[13] som har blivit födda inte av blod, inte av kroppens vilja, inte av någon mans vilja, utan av Gud.

Att bli pånyttfödd, är att bli född av Gud. Människan kan inte åstadkomma det själv, det är ett Herrens verk. Gud kommer till oss, Gud föder det nya, tron, i oss.

[14] Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning.

Ordet kom till profeterna, men nu kommer Han som människa. Han kommer med alla mänskliga begränsningar, in i mänskliga sammanhang, som medmänniska. Vi kan nu se kontrasten av Guds människoblivande kontra hans helighet, vi anar Hans härlighet. Alla fyra evangelisterna har ett sätt att visa denna skillnad; de beskriver inte sig själva i något av evangelierna – det står endast jag  på ett ställe i Lukasevangeliet – de vittnar helt och fullt om Jesus – härlighetens Herre. Det blir Jesus allena, och, som vi skall se, tron allena, nåden allena. Vad sanning och nåd är kan vi grubbla mycket över, men jag tror att det är himmelska begrepp som vi kan ana och lära känna i tro på Jesus.

[15] Johannes vittnar om honom och ropar: "Det var om honom jag sade: Han som kommer efter mig går före mig, ty han fanns före mig."

Det första vittnesbördet om Jesus säger: Ordet som blev kött efter att Johannes föddes fanns till före honom, Han var redan i begynnelsen. Han upphöjer Jesus.

[16] Av hans fullhet har vi alla fått del, med nåd och åter nåd.

Egentligen står det nåd emot nåd, men det betyder nåd utöver nåd eller nådens nåd, alltså ett slags komparering mot det yttersta.

[17] Ty lagen gavs genom Mose, men nåden och sanningen har kommit genom Jesus Kristus.

Först nu nämns namnet över andra namn, Jesus Kristus. Det blir som ett klimax i texten. Detta namn nämns inte åter förrän Jesus själv säger det i sitt avskedstal i kapitel 17: 

” Och detta är det eviga livet: att de känner dig, den ende sanne Guden, och honom som du har sänt, Jesus Kristus.”

[18] Ingen har någonsin sett Gud. Den ende sonen, själv gud och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss.

Så skall vi se Gud, genom den ende Sonen. Så har vi fått barnaskap hos Gud, så får vi kalla Honom Abb a-”Pappa”.