Onsdagen den 15 juni. Klockan är 17. Jag kör hem från Götalundens kyrka i Trollhättan till lilla Sjuntorp, någon mil ner längs 45:an. Framför och bakom mig: ett gytter av trafikomläggningar i väntan på en fyrfilig väg till Göteborg, klar om något år. Framför och bakom mig: SAABbilar av alla färger och årgångar. Det slår mig att detta är SAABland. Fortfarande ett provisorium. Det är med SAABfabriken som med vägen; hur skall det kunna bli klart och välfungerande. Med en viss skillnad. Vi vet att vägen kommer att bli klar. Det finns garantier för det. Det ligger vid sidan om marknadsspelet, men är ändå en medverkande faktor. Den fyrfiliga vägen och järnvägens dubbelspår behövs för trestadsregionens framtid.

 

Men det är just om framtiden jag skulle vilja göra ett inlägg. Det finns de som påstår att framtiden är i våra händer. Den uppfattningen verkar leva sitt eget liv när det sätts press på en bygd, som nu med osäkerheten kring SAAB:s vara eller inte vara. Ändå är det så att vi inte kan veta om framtiden. Vi kan vilja målmedvetet, vi kan drömma, vi kan hoppas. Vi kan klamra oss fast vid sådant som känns tryggt. Som en medelålders man med pojkcharm och vänlig blick som aldrig verkar ge upp. Jag känner inte Victor Muller, men fick tillfälle att hälsa på honom när vi möttes i restaurangen på Ronnums i Vargön för några veckor sedan. Församlingen hade just avtackat avgående kyrkvärdar med en god middag. Just när vi avslutade vår andakt med att bl. a. be för Trollhättan och SAAB, kom ett nytt sällskap in i restaurangen. Det var SAAB:s ledning, regionala och lokala politiker och intressenterna från Pang Da som skulle avsluta sin dag med en måltid. När vi så möttes vid restaurangentrén fick Victor Muller från oss med sig en alldeles personlig välsignelse för all sin strävan med SAAB. Att få en välsignelse är gott och gör gott. Det lägger till något som vi inte själva är herrar över, nämligen hur det skall gå. Hemma i villakvarteret finns det gott om familjer som är beroende av fabriken för att kunna se framtiden tryggt an. Inte bara i Trollhättans kommun, som vi tillhör, utan i närområdet långt upp i Dalsland, ut över västgötaslätten, ner i Göta Älvdalen och ut mot havet är många, många på något sätt beroende av om SAAB går bra. Det säger sig självt att det har funnits en oro för framtiden här under ganska lång tid, eftersom turerna med SAAB pågått under flera år. I det läget måset vi människor ha ett förhållningssätt för att tackla vardagen. Något som har slagit mig har varit människor som sagt ”att vi är en sorts folk som aldrig ger upp”. Så kan man tänka och det är goda tankar som kan nära ny initiativkraft för morgondagen. En annan tanke som jag mött är hur vi fäster oss vid personer som kan hjälpa oss att besegra det okända, dvs framtiden. Här kommer företagsledarna i centrum: ”Slitvargen som aldrig ger upp”; ”Entreprenören som ser nya möjligheter hela tiden – en underdog som inte har något eget kapital, men som kan fixa fram det genom egenartad arbetsförmåga och okuvlig kreativitet”; ”Kommunpolitiker som lyckas samla befolkningen kring ’att vi skall klara av det’.”

 

Nu är det ju ett faktum att vi inte vet hur det går. Vi vet inte om kapitalet som ständigt måste strömma till för att först hålla produktionen igång, för att sedan sälja det som tillverkas – om de pengarna kommer att finnas i företaget. Framtiden är oviss, liksom all framtid är sådan. Vi vet att framtiden har det goda med sig att det öppnas många vägar som vi inte kände till tidigare. Vi vet att kriser öppnar vägar. Så är det i personliga kriser när man tvingas stanna upp från den tillvaro som annars inte har plats för eftertanke. Så är det också i gemensamma kriser där vi får ompröva de förhoppningar som inte infriats.

 

I all ödmjukhet kan jag se att det till slut är så, att det inte handlar om SAABbilar eller varumärket SAAB utan om något mycket mer basalt: hur vår gemensamma framtid blir, den vi skall leva tillsammans i. I det läget är alltid bäst att låta den Herre som råder över framtiden få första ordet. I Götalundens församling har vi tagit initiativet till en SAABbön. Den delar vi gärna med oss av:

Vi ber för SAAB och all den verksamhet som är beroende av SAAB.

Herre, kom till alla dem som arbetar och får sin försörjning genom SAAB.

Vi ber Dig att det skall öppnas nya möjligheter i veckorna som kommer.

Gör oss uthålliga och djärva i strävan för ett liv i gemnskap, där var och en är sedd och älskad.

I Jesu Kristi namn.

 

Göran Olander, präst i Götalundens församling i Trollhättan

 

  

When Jesus is tempted by Satan as Matthew tells us about it, He uses the Word of God to stand firm against Satan. He naturally does so in order that we will do the same; it is a part of His teachings. He lived out His teachings. Listen to His words:
Matt 4:4
    But he answered and said, It is written, Man shall not live by bread alone, but by every word that proceedeth out of the mouth of God.

Note that He says: "Every word", not some of them, or the concept of them; just every word. In the controversy with Satan, Jesus uses the bible for His defence. When Satan himself presents a word from the bible to persuade the Lord to fly like a bird, he gets an answer that supports what Jesus already has said. Satan tries to change the meaning of some bible verse by omitting half a verse. Since then, perhaps, we have the expression: "Like Satan reads the bible." Jesu answers with the missing words. Those words alter the meaning Satan gave to what he said.
So Jesus tells us that we shall live of every word that coms from God. This made me think in two ways on another verse, also words from the Lord himself:

Joh 17:20
    Neither pray I for these alone, but for them also which shall believe on me through their word;

 This is from what Jesus prays the evening before the crucifixion. He prays for His disciples and for the future. The first thing I thought about has already been said by Oscar Cullmann and it deals with that the apostolic word continues in the church through the authoritative Scriptures and not in the authorative teaching office of the church: "The apostle cannot, therefore, have any successor who could replace him as a bearer of revelation for future generations, but must continue himself to fulfill his function in the Church of today: in the Church, not by the Church, but by His word... in other words by his writings."
So the writings come first - sola scriptura.
The second thing that crossed my mind actually did so some tim ago, in our bible study in Götalunden. I had to stop in my readings, because there was something that I didn't really understand. It was about what the whole sentence implicates. I must be the history of church from Jesus point of view, from Jerusalem 2.000 years ago and from eternity. You and me are truly in that vers; ...for them also which shall beleve... The authors are the apostles. The books are the yet not written. The standard set for the texts to be written is, as before,... every word... and they are written for the future and also for us of the 21st century. It is the word of Jesus' followers, like Isaiah, Jonah and Daniel had written books already in the bible of that time. Written by ordinary men, but every word a word of God.
(Oscar Cullmann was quoted from "Understanding Christian Theology", Nashville 2003)

Jag ger dig lite bilder från en pilgrimsvandring förra helgen som vi gjorde från Götalundens församling. Det finns få människor med på bilderna, eftersom jag inte vill sprida bilder med icke tillfrågade. I veckan som kommer skriver jag en recension av en fantastisk bok som jag just nu läser, Ingrid Betancourts skildring av sina sex och ett halvt års fångenskap hos FARCgerillan i Colombia. Men nu - naturbilder - se och njut!

Fönster mot Gud – Ikonernas budskap i Svenska Teologiska Institutets kapell i Jerusalem

Av Göran Larsson

Utgiven av Arcus förlag 2011 i skriftserien ”Skrifter om judisk och kristen tro och tradition”

 

Detta är en bok utgiven till Svenska Teologiska Institutets 60-årsjubileum. Denna bok fick vid första påseende mig att tänka på liknande festskrifter som passerat genom mina händer under åren. Tjusig förpackning, dyrbar inbindning och förstklassigt tryck, vackra bilder över dubbla uppslag, men kanske ett mindre intressant innehåll. Man kan förledas att tro, att just innehållet inte skulle intressera den som aldrig besökt och troligen inte heller kommer att besöka den skildrade miljön i Jerusalem. Men, ack vad jag bedrog mig. Göran Larsson skriver aldrig ointressant, vad han än ger sig in på – inte här heller.

Vi får följa med i Svenska Teologiska Insitutets historia från dess begynnelse till dags dato. Det är faktarikt och bildrikt skildrat. Huvudinnehållet i boken är dock en helt annan sak. Det är just som bokens titel säger: en genomlysning (Fönster mot Gud) av ikonerna i kapellet och dessas budskap om den kristna tron, sett utifrån Kyndelsmässodagens berättelse om Jesu frambärande i templet. Det är en enda rik, lärd och trodd predikan, med många inblickar i hur det judiska och det kristna förhåller sig till vartannat.

Hela denna predikan, som är huvuddelen av bokens innehåll, bygger på vad ikonerna, målade av Bengt Olof Kälde och installerade i kapellet till Kyndelsmässodagen 1986, kan förmedla oss av symbolik och teologi. Det framgår att konstnären och författaren haft ingående samtal om detta. Så redogör Göran Larsson för sådant som vi känner igen och vet men ändå kan glädjas åt att få läsa igen, så som en god predikan ges oss. Dessutom öppnas för oss nya fönster in mot den tradition som vi ärvt från våra judiska fäder. Det är kongenialt att just Kyndelsmässodagens evangelium blir blickfånget i detta kapell. Enligt judisk sed bärs det lilla Jesusbarnet fram på den heliga platsen, i Jerusalems tempel. Där sker ett möte med Symeon, en skriftlärd, som får rikta en profetia in i det nya som skall ske. I ikonen bär Symeon en judisk bönemantel. Göran Larsson sammanfattar Symeons plats i bilden så här:

”I Bengt Olof Käldes ikoner utgör nu en ”riktig jude” blickfånget. Juden Symeon har fått det utrymme han förtjänar – det utrymme han intar i evangelieberättelsen. Genom att det judiska får komma till uttryck öppnar Symeon långa perspektiv både bakåt och framåt som gör Jesus ännu större för vår blick.”

Ikonernas innehåll och Göran Larssons stora beläsenhet i judisk och kristen tro ger mängder av kunskap in mot Guds stora plan med sitt folk och alla folk i denna till synes lite begränsade festskrift. Det är som det skall vara när man får en god läsupplevelse – när man lägger ifrån sig boken märker man att man gått på en väg som man inte varit inne på förut. Och det är så det skall vara.

 

Vi ska egentligen tala om att se och inte se Jesus och om att röra och inte röra vid Jesus.

Att närma sig uppståndelsen är att närma sig Det Heliga. Berättelsen hos Johannes lyser av helighetens ljus för oss. Att göra uppståndelsen till vad man kallar en existentiell händelse, dvs att det som sker bara skulle ha något att göra med ett inre skeende hos de som är med på påskdagen finns inte i berättelsen.  Människor möter Jesus på ett livsförvandlande sätt för dem själva, det är verkligen uppståndelse i deras liv, för Maria, för Petrus, för Johannes och de andra.

Tidigt på morgonen efter sabbaten, medan det ännu var mörkt, kom Maria från Magdala ut till graven och fick se att stenen för ingången var borta.

Detta var den första dagen i veckan, efter det nya med uppståndelsen. Gud låter oss alltså börja veckan med att vila, att skapas på nytt. Maria är inte ensam, vilket framgår av ordet ”vi” i nästa vers (hon kommer och berättar vad hon har varit med om för Petrus och Johannes och hon säger vi vet inte var de har lagt Honom och vi förstår att det har varit fler kvinnor vid graven precis som det står i de andra evangelierna), men Johannes låter allting koncentrera sig kring henne.  Ändå skriver inte Johannes om att hon stod där och grät; det får vi inte veta förrän i vers 11. Även om det koncentrerar sig om henne bland kvinnorna, så är vikten som alltid hos Johannes lagd på den tomma graven och den uppståndne Herren. Från kapitel 19, vers 41 till 12 versen i detta kapitel nämns graven inte mindre än 11 gånger. Det samlar läsarens tankar kring att det verkligen rent faktiskt är en tom grav som var just Jesu grav och vad mera är, den är tom just för att Han har uppstått. Johannes skriver annorlunda än de andra evangelisterna om hur budskapet från kvinnorna lyder till lärjungarna, hon förmedlar inte vad änglarna har sagt till henne, utan vad hon i sin rädsla själv tänkte; ”de har tagit bort Honom och vi vet inte var de har lagt Honom!” Vi kan se hur Johannes poängterar det realistiska i det heliga sammanhanget, han stiliserar inte verkligheten för oss, vi får vara med ögonvittnen som upplevde, som inte förstod allt det som hände, men som fick sina liv förvandlade i och med att de var med om det stora.

[2] Hon sprang genast därifrån och kom och sade till Simon Petrus och den andre lärjungen, den som Jesus älskade: "De har flyttat bort Herren ur graven, och vi vet inte var de har lagt honom."

Hon gick till Petrus och Johannes. Petrus först, Johannes sedan.  Han som har varit längst nere, får budskapet först. Anar de vad som har hänt? Nej, troligen tar de Maria på orden och blir upprörda över det oerhörda att man har flyttat på Jesus.

 [3] Petrus och den andre lärjungen begav sig då ut till graven.

Knappt beskrivet, eller hur. Nu hade de i rädsla hållit sig inne utan att våga sig ut sedan korsfästelsen. Nu vågade de sig ut.

 [4] De sprang båda två, men den andre lärjungen sprang fortare än Petrus och kom först fram till graven.

De sprang, det var nog en scenförändring mot mörkret och ångestdygnen inne i den övre salen. Nu är det inte längre så, att den som förnekade Jesus, Petrus, är först. Den yngre lärjungen är snabbare på fötterna och kanske den som förbereds för att få se och tro.

 [5] Han lutade sig in och såg linnebindlarna ligga där men gick inte in.

Johannes kom först, men förhastade sig inte, när han kom fram. Upprymdheten viker för heligheten. Johannes vill gå in tillsammans med Petrus, för att se världshistoriens vändpunkt, undret över alla under.

[6] Simon Petrus kom strax efter, och han gick in i graven. Han såg bindlarna ligga där,

Herren måste själv ha lagt allt i sin ordning, sedan Han hade uppstått. Märk skillnaden i berättelsen om Lasarus, som kom ut ur graven med bindlar och huvudduk på sig. Här är inte förgängelsen det som gäller, utan uppståndelsen, det nya livet, evighetslivet, det gamla lämnas, något nytt kommer. Vi kommer också att se det i det hemlighetsfulla, att Jesus inte kan kännas igen på något självklart, likartat sätt.

 [7] liksom duken som hade täckt huvudet, men den låg inte tillsammans med bindlarna utan hoprullad på ett ställe för sig. [8] Då gick också den andre lärjungen in, han som hade kommit först till graven. Och han såg och trodde.

Han såg och trodde. Detta är nog så betydelsefullt, speciellt som lärjungen talar om sig själv. Det är något genomgripande som sker vid uppståndelsen för honom. Vi vet ju att Johannes beskriver människors väg med Jesus i ett par steg. Själv har han följt Jesus i tre år och just denna stund förlägger han sin verkliga omvändelse, vid den tomma graven, innan han ännu mött den uppståndne. , men ändå efter en lång lärjungatid med Jesus.

 [9] Ännu hade de nämligen inte förstått skriftens ord att han måste uppstå från de döda.

Vi får nu samtidigt veta att lärjungarna var kvar i sin ovisshet om vem mästaren var och vi kan ana att det är så också för Simon Petrus. Kanske det säger något mer. När Johannes beskriver detta med att tro, är det inte liktydigt med att förstå skriftens ord eller ha sett den uppståndne Jesus; Johannes förstod ju inte skriftens ord om att Jesus måste uppstå från de döda ännu, men han trodde. Johannes hade inte sett den uppståndne Jeus, men han trodde. Vi kan tänka på Thomas, som fick träffa den uppståndne vid ett senare tillfälle än de andra lärjungarna. Han ville se och känna Honom. Vi det tillfället säger Jesus: Joh 20:29

    Jesus sade till honom: "Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror."

Jesus syftar på alla dem som skall komma till tro i kommande tider, alla de som inte är ögonvittnen till uppståndelsen. Han vill påpeka att det inte handlar om något inre, existentiellt skeende, utan om ett vittnesbörd som bärs vidare och om hur människor kommer till tro också i kommande dagar, en frälsande tro. Vi kan också erinra oss Jesu förbön på skärtorsdagskvällen, där Han lyfter fram hur Gudsordet förmedlat av bibelordets författare skall komma att leda människor fram till tro i framtiden. Just detta ord skall förena människor i tro på uppståndelsens sanning.

    Men inte bara för dem ber jag, utan också för alla som genom deras ord tror på mig. [21] Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig. (Joh 17:20-21)

 [10] Lärjungarna gick sedan hem igen. [11] Men Maria stod och grät utanför graven. Gråtande lutade hon sig in [12] och fick då se två änglar i vita kläder sitta där Jesu kropp hade legat, en vid huvudet och en vid fötterna. [13] Och de sade till henne: "Varför gråter du, kvinna?" Hon svarade: "De har flyttat bort min herre, och jag vet inte var de har lagt honom." [14] När hon hade sagt det, vände hon sig om och såg Jesus stå där, men hon förstod inte att det var han. [15] Jesus sade till henne: "Varför gråter du, kvinna? Vem letar du efter?" Hon trodde att det var trädgårdsvakten och svarade: "Om det är du som har burit bort honom, herre, så säg mig var du har lagt honom, så att jag kan hämta honom."

Eftersom vi idag följer evangelietexten får vi stanna och se Maria från Magdala igen. Hon möter vid två tillfällen personer och det är tydligt att hon kan se änglar som änglar och människor som människor. I många filmer om Jesu liv avbildas änglarna vid graven som unga män, men här är det tydligt att de inte kan förväxlas med trädgårdsvakten, vem det nu skulle kunna vara.

 [16] Jesus sade till henne: "Maria." Hon vände sig om och sade till honom: "Rabbouni!" (det är hebreiska och betyder mästare).

Maria, som måste ha känt Jesus mycket väl, kan inte direkt se honom. Hon tror att han är trädgårdsvakten, en för henne antagligen okänd person. Man kan fråga sig vilken klädsel Jesus hade, när han kunde förväxlas med denne trädgårdsvakt. Hon säger ett arameiskt ord, mitt i allt annat. Det pekar på att Johannes vill betona hennes innerlighet, när hon känner igen sin mästare – på rösten. Det är en ögonblicksbild av att hon vill omfamna Jesus och är på väg att göra det.  Men då svarar Han: "Rör inte vid mig, jag har ännu inte stigit upp till min fader

 [17] Jesus sade: "Rör inte vid mig, jag har ännu inte stigit upp till min fader. Gå till mina bröder och säg dem att jag stiger upp till min fader och er fader, min Gud och er Gud."

Man har sagt att det är en kvinna som är det första vittnet om den uppståndne frälsaren, och det är ju sant om vittnesmålet fästs vid det faktum att man har sett den uppståndne. I vår berättelse har ju Johannes redan trott utan att se, men Maria har mött… Jesus säger att hon inte ska röra vid honom, medan däremot Thomas i ett senare skede får den motsatta uppmaningen att röra vid frälsaren för att tro. Varför är det så? Den troliga förklaringen har med uppståndelselivet att göra. Jesus kommer och går hela tiden då Han är uppstånden. Han gör nedsteg vid skilda tillfällen, men Han är inte hos lärjungarna hela tiden. Han kommer och försvinner dessutom på ett immateriellt sätt. På själva påskdagen går han både igenom väggar när han kommer och försvinner spårlöst när Han lämnar :

Joh 20:19  På kvällen samma dag, den första i veckan, satt lärjungarna bakom reglade dörrar av rädsla för judarna. Då kom Jesus och stod mitt ibland dem och sade till dem: "Frid åt er alla."

Luk 24:30-31 När han sedan låg till bords med dem, tog han brödet, läste tackbönen, bröt det och gav åt dem. [31] Då öppnades deras ögon, och de kände igen honom, men han försvann ur deras åsyn.

När Han möter Maria kommer Han från graven som uppstånden, Han har ännu inte varit hos Fadern. Han är på något sätt avskiljd, helig. Om det är så, är det samtidigt oerhört märkligt och stort att Han talar med henne innan Han har varit hos sin Fader. När Han sedan besöker lärjungarna lite senare, har Han antagligen varit hos Fadern. En annan tolkning är att man vid skärskådande av vad det egentligen står skulle kunna översätta texten med orden ”Håll inte fast vid mig”

Och att det sålunda inte skulle ha med berörandet att göra utan mer med att Maria omedelbart skulle gå till bröderna, dvs lärjungarna, så att deras väntan inte skulle bli så lång. Detta tycks mig vara en svagare tolkning. Den första kan jag bära, och bäva. Jag kan se framför mig Jesus på förklaringsberget då lärjungarna kastade sig till marken vid åsynen av Jesus. När de sedan gick ner från berget står det så lakoniskt att de reste sig igen och de såg ingen annan än Jesus. Här är det annorlunda: Guds helighet kan inte vika för människan Jesus när Han är uppstånden. Varför skulle det inte ske här att Han håller Maria på avstånd från det heliga, när all uppståndelsens glans är tillstädes? Det finns en formulering i vad Jesus omedelbart sedan säger som kan stärka denna tanke: Jag går upp till Min Fader och er Fader… märker du hur Han skiljer ut sig som Sonen och vi som Guds barn – ändå har Han talat på ett alldeles särskilt sätt i evangeliet om detta:

Joh 17:21-23 Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig. [22] Den härlighet som du har gett mig har jag gett dem för att de skall bli ett och för att liksom vi är ett, [23] jag i dem och du i mig, de skall fullkomnas och bli ett. Då skall världen förstå att du har sänt mig och älskat dem så som du har älskat mig.

Så får vi denna påskdag vila i  det bibelordet som talar om att ögonvittnena vid uppståndelsen pekar framåt mot fullkomningen – Han uppstod för att vi skall bli ett i Honom.

Kristus är uppstånden!

Ja, Han är sannerligen uppstånden!

 

 

/GO

 

Can you rely on the word of the bible? The best answer you can get naturally comes from the bible itself. Let me give you some bible words on the matter. Since today is Good Friday, I'll start with Jesus own prayer in the night before his death, where He says these words:

Joh 17:17
    Sanctify them through thy truth: thy word is truth.

When Jesus som hours later meets with Pontius Pilate, The question of truth comes up again. 

Joh 18:37-38
    Pilate therefore said unto him, Art thou a king then? Jesus answered, Thou sayest that I am a king. To this end was I born, and for this cause came I into the world, that I should bear witness unto the truth. Every one that is of the truth heareth my voice. [38] Pilate saith unto him, What is truth? And when he had said this, he went out again unto the Jews, and saith unto them, I find in him no fault at all.

 

God's word is truth. Jesus is the truth incarnated. The scripture cannot be separated from Jesus Himself, they come along. Paul writes these words in his second letter to Timothy:

2 Tim 3:16
    All scripture is given by inspiration of God, and is profitable for doctrine, for reproof, for correction, for instruction in righteousness:

Paul declares that the whole bible is inspired by God. This is affirmed in several other passages. I will give you a couple of events when the inspiration from God comes before men: Two men are accompanied by the resurrected Jesus on their way to the little town of Bethany. As they were walking together, Jesus told them of the way that the scripture talks about Him:

Luk 24:44-45
    And he said unto them, These are the words which I spake unto you, while I was yet with you, that all things must be fulfilled, which were written in the law of Moses, and in the prophets, and in the psalms, concerning me. [45] Then opened he their understanding, that they might understand the scriptures,

Here is, as you can see, referred to the whole Old Testament. It is likewise in these words from Jesus when he is proclaiming Himself as the Son of God among a number of people who therefore want to kill Him:

Joh 10:34-35
    Jesus answered them, Is it not written in your law, I said, Ye are gods? [35] If he called them gods, unto whom the word of God came, and the scripture cannot be broken;

Peter writes about Paul's words in his epistles, in this way:

2 Pet 3:16
    As also in all his epistles, speaking in them of these things; in which are some things hard to be understood, which they that are unlearned and unstable wrest, as they do also the other scriptures, unto their own destruction.

You can see from this that Peter recognizes Paul's writings as unfallible scripture. That is what the scripture tells us all the way. It is the word from God. We have to rely on the scripture, even if we do not understand it fully: or rather even if we just understand it partially. It is like that, and it is just as it should be.
(to be continued)

    I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud…

 

Vi såg Hans härlighet. Med de orden sammanfattar Poul Madsen Johannesevangeliet i en rubrik i sin bok ”Nåde over nåde”. Hela kapitlet i min översättning är detta:

 

Om vi skulle finna ett nyckelord till Johannesevangeliet, skulle det bli ordet härlighet. Gång på gång stöter vi på detta ord, och där det inte står direkt, finner vi det överallt mellan raderna. Johannesevangeliet är evangeliet om Jesu Kristi härlighet.

Den naturliga människan kan inte se, att det finns någon härlighet över denne ensamme man, som vandrade så tungt här en gång. Hans härlighet talar alls inte till köttet. Det är en härlighet som är främmande i denna världen och främmande för denna världen. Utan uppenbarelsen kan ingen människa se Guds härlighet.

Det är korset som ger oss denna uppenbarelse. Korset förmår att öppna våra blinda ögon, och därför går korset som den röda ledtråden igenom hela detta härlighetens evangelium. Det gör det ännu mer oförståeligt för den köttsliga människan, eftersom kors och härlighet för henne framstår som två absoluta motsatser.

Johannes skrev, som vi tidigare har lagt märke till, sitt evangelium i en tid, då församlingen redan hade en lång historia bakom sig. Mer än 60 år hade förflutit sedan församlingens upprinnelse på pingstdagen efter Jesu himmelsfärd. Mycket hade hunnit ske under denna tidsperiod. Det hade skett, som så ofta sedan har skett i kyrkohistorien – den första generationens glöd och entusiasm hade avlösts av följande generationers liv på minnen och ljummenhet. De sju breven till församlingarna i Mindre Asien visar oss på det (Uppenbarelseboken kap. 2 och 3). Till och med den trosglödande församlingen i Efesus hade gått den vägen.

Detta hade Johannes sett med sorg i hjärtat. Det var detta han ville motverka med sitt evangelium. Hur skulle församlingarna kunna tas tillbaka till att bli helhjärtade igen, till att bli fyllda av liv och ljus och offervillighet, så som det var i den första församlingen? Bara en sak kunde hjälpa dem, nämligen en förnyad uppenbarelse av Herrens härlighet och storhet! Om man bara såg hur stor Han är, hur stor Hans härlighet är, så skulle det snart ske något med dem. Om de bara fick sina ögon öppnade för vem Jesus verkligen är, vilken förändring skulle då inte ske i deras liv och tjänst! All unkenhet skulle bli som bortblåst. All köttslighet skulle bli bannlyst. Glädje, kraft, ödmjukhet, offervilja och helighet skulle sätta en himmelsk prägel på dem alla. Fruktan och ängslan skulle försvinna, bortdrivet an Hans kärlek; mod och mognad skulle fylla allas hjärtan.

Det var en sådan livsförvandlande uppenbarelse av Jesu Kristi härlighet som Johannes ville skänka församlingarna, som han älskade med Jesu Kristi innerliga kärlek. Han visste mycket väl, att allt annat skulle vara verkningslöst, om det inte var så att församlingen fick korn på Frälsarens storhet och majestät. Till vad nytta är förnyade organisationer, nya metoder, nya evangelisationskampanjer o. s. v. om församlingen inte kan se Jesu härlighet?

Uppenbarelse – det är också församlingens stora behov i dag. Om den inte får det tynar den bort. Får den det så blir allt nytt!

Vi behöver som kanske aldrig tillförne i kyrkohistorien se herren som Han är. Inget kan hjälpa oss bättre till att se än det evangelium som vi har gått igenom tillsammans. Det rymmer Hans väsens härlighet; det rymmer vad vi behöver.

Men korset och härligheten går hand i hand. Utan korset ingen uppenbarelse – och  korset kommer utifrån detta faktum att säga Guds absoluta nej till allt det som inte svarar mot Jesu Kristi härlighet. Om vi skall uppleva Hans härlighet, måste vi också se domen över allt det som inte är Hans härlighet – och det är obeskrivligt mycket i människornas liv som skall in under denna dom.

Låt mig illustrera med ett exempel från Gamla Testamentet. Den andliga motsvarigheten i Gamla Tesamentet till Johannesevangeliet är Hesekiels bok. Nyckelordet till denna bibelbok är också härlighet. Du kommer kanske ihåg att denna bok börjar med en syn som beskriver Herrens härlighet. Det är en väldig syn, en betagande syn, som överväldigar oss och tvingar oss ned i stoftet. Läs detta kapitel under bön, och du kommer att ana lite va hur överväldigande Herrens härlighet är.

Denna härlighet höll till i Jerusalems tempel, som är en bild av församlingen, Guds andliga tempel och hus. Ovanför nådastolen emellan keruberna i det allraheligaste dolde sig Herren i all sin härlighet. Men templet var besmittat, fyllt med orenhet och synd och köttslighet och profeten såg med sorg att Herrens härlighet efter hand drog sig bort från templet. När Herrens härlighet hade lämnat templet var det egentligen inte något tempel längre. Det som gjorde det till Guds hus var borta.

Profeten sörjde över detta förfärliga, att Guds härlighet var borta, och han grunnade över hur härligheten skull kunna komma tillbaka, så att allt åter blev som det skulle vara. Herren visade honom hur det skulle ske.

Först måste Guds dom gå över det gamla templet, som var så skamligt fyllt med allt det som inte svarade mot Herrens härlighet. Gud kan inte kännas vid något som inte svarar mot Hans härlighet. Därför utöste Han sin vrede mot templet i Jerusalem; det blev ödelagt och tillintetgjort.

Därefter måste något byggas upp helt och hållet efter Guds vilja. Profeten mötte en man av koppar med en mätsticka i handen. Han visade hur Gud ville att allt i Hans tempel skulle vara.

Om Jerusalems invånare ville bygga efter Herrens anvisningar, skulle de åter få uppenbara Herrens härlighet. Då skulle Gud komma åter och fylla templet med sin härlighet.

Det är dessa toner Johannes slår an i sitt evangelium om än med helt andra ord. Det andliga templet var i förfall när han skrev sitt evangelium, som församlingar är i våra dagar. Hur skulle härligheten komma tillbaka?

Svaret är enkelt: Guds dom måste gå fram över allt det i församlingen som inte svarar mot Guds härlighet. Korset måste komma in i våra liv med förnyad kraft. Är vi villiga till det?

Om vi låter Herren göra det och om vi börjar bygga efter Herrens mönster. Då skall Hans härlighet vända tillbaka och bo ibland oss. Då skall vi se Hans härlighet. Då skall vi uppleva vem Jesus är och vad Han förmår. Allt skall bli nytt!

Det är detta vi behöver mer än allt annat. Det är den enda lösningen på alla våra problem. Vi behöver Herrens härlighet vi behöver evangeliet om Kristi härlighet, om Guds härlighet i Kristus.

Joh 1:14

… och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning.

 

 

 

Gaza – från faraoner till islamister

Av Nathan Shachar, Atlantis förlag, 334 s.

 

Boken är skriven av DN:s korrespondent i Mellanöstern, ursprungligen på engelska och utgiven 2009, men uppdaterad till i december 2010 i den till svenska översatta upplagan. Vi får följa Gazaremsans historia från år 1457 f. Kr. och till senaste årsskiftet. Naturligtvis är Gaza inget enhetligt område under hela denna historiska tid. Det går en gränspunkt den 7 januari 1949. Då inträder vapenvilan efter kriget 1948. I fredsfördraget mellan Israel och Egypten skapas Gazaremsan som en särskild territoriell enhet.  Redan från början är det en plats för hemlösa araber från vitt skilda områden. Redan från början är det överbefolkat och beroende av omvärlden för sin existens. Redan från början är det ett område som ibland fungerar med hjälp från Israel och världssamfundet. Men det är också ett område som missköts av alla parter. Så småningom går det mot den katastrof som är dagens.

Hur detta går till, beskriver Schachar, på ett, som jag förstår det, objektivt och fullödigt sätt. Efter en beskrivning av områdets naturliga förutsättningar, ges oss en historieskrivning i bokens första fjärdedel av tiden fram till det första arabisk-israeliska kriget 1948. Lejonparten skildrar sedan kronologiskt det som händer i och påverkar Gaza under de 60 senaste åren. Det är intressant läsning hela tiden. Författaren sätter fina kapitelrubriker som beskriver händelseutvecklingen, t. ex. kapitel 13 ”De lugna åren, 1972-86”; kapitel 14 ”Al-Intifada – det första palestinska upproret bryter ut i december 1987; kapitel 15 ”Ekonomisk krigföring och islamismens uppgång 1987-1991.”

Bokens aktualitet är dess styrka, den är skriven mot den till synes hopplösa situationen som har blivit idag, med en djupt splittrad befolkning under Hamasstyret; med en stenhård konfrontationssituation gentemot Israel och med en svag tro på en möjlig demokratisk utveckling på Gazaremsan. Schachar vet att det sett ut så här tidigare, inte så illa som idag, men tillräckligt illa. Han beskriver att det har varit så. Han skildrar också hur ett så här pass begränsat område  (ca 43x8 km) med internationell hjälp kan byggas upp igen på ganska kort tid. Israel gjorde antagligen ett stort misstag att inte hjälpa till att bygga upp en god infrastruktur med en självständig ekonomi när det en gång var möjligt (särskilt mellan 1972 och 1986). Nu är det lång väg dit. På Västbanken sker idag en helt annan ekonomisk utveckling som gynnar demokrati och minskar grogrunden för islamism. Det kanske också är bokens begränsning, nämligen det större perspektivet för hela Israel-Palestinafrågan. Kan Västbanken fungera som hävarm för en annan utveckling också i Gazaområdet? 

Slutligen kan sägas att för den som vill få tillförlitlig beskrivning av händelseutvecklingen i Gaza är detta en alldeles ypperlig bok, välskriven som få, dessutom berikad av kronologi  i koncentrat, karta över området, litteraturlista och personregister.

 

 

 Boken om Stanley Sjöberg

Skriven av Birger Thureson, Gospel Media förlag 2011, 311 s.

 

Nog är  Birger Thureson en lämplig skribent att skildra Stanley Sjöbergs liv i boken som kommer ut i samband med att Stanley blir 75 år. Han har åldern inne, dvs han har varit med under nästan lika många år i det kristna livet som Stanley Sjöberg själv. Han har, vad jag förstår, mött och skrivit om jubilaren vid många tillfällen genom åren och han är en duktig skribent som fångar människan Stanley Sjöberg och hans livsgärning.

Jag bruka göra ett och annat ”hundöra” i den bok jag skall skriva om där jag känner att det står något viktigt. Thuresons bok fick bara ett enda sådant märke, mest beroende på att den är så underhållande skriven att jag inte ville bryta läsupplevelsen förrän jag läst ut boken. Den sidan jag fastnade för var en sida jag gick tillbaka till när jag läst bra mycket längre. Men just kapitlet om hur Stanley Sjöberg mitt i livet, mitt i sin gärning kom till den gamla slitna baptistkyrkan i Sundbyberg som skulle rivas, stannade till på gatan utanför och fick en vision om en församling, en vision som en praktisk människa skulle tvekat inför många gånger – det kapitlet beskrev en vändpunkt i hans liv och för mig som läsare blev det också som en  vandring tillbaka till glädjen i Herren efter framgång på framgång som just hade slutat i katastrof.

Vad var det som hade skett? Ja, det skall du absolut läsa om själv, men något kan sägas om det. Fram till Centrumkyrkan i Sundbyberg är boken mycket av en framgångssaga, om en visionär och arvtagare till ledarskapet i pingströrelsen efter Levi Pethrus. Tidigt i läsningen undrade jag över att det inte fanns en rejäl personförteckning längst bak, som det brukar göra i den här typen av skildringar av kända män. Men så var det inte och sådan är inte heller Thuresons berättelse om pingstpastorn Sjöberg.

Det är något helt annat och så mycket mer sympatiskt och trosstärkande som sker i Sundbyberg. När Stanley lämnar citykyrkan i Stockholm, efter framgångsrika år där och tidigare i Filadelfiaförsamlingen är han på väg att bli luttrad. Han har i citykyrkan drivit ett projekt att bygga Charisma center i Alvik, ett storslaget projekt som skulle gått löst på många miljoner. Det hela rinner ut i sanden och Stanley slutar som pastor i Citykyrkan. När han nu bygger upp församlingen i centrumkyrkan i Sundbyberg, betalar han själv med ett lån på sin och hustruns fastighet hyran för de fyra månader som kyrkan kan får hyras ut på rivningskontrakt. Han rör sig inte i mångmiljonklassen längre, det handlar om 40 000 kr. Och från den stunden verkar det vara Herren som bygger på huset. Stanleys vision är en kyrka för de som är utanför, för de som inte platsade i församlingen, för de utbrända och besvikna. Han har själv hört till de som har fått människor att lämna församlingar i besvikelse, men han har också själv fått känna på smärtan att hamna vid sidan av. Så startar han nu en församling som samlar människor som är ”utanför” och drivs in i projekt efter projekt som har utanförskapets människor som mål, men han startar inte bara församlingsbyggande utan engagerar sig i projekt och visioner för de tvingande frågorna om hur vi i svensk kristenhet idag kan komma de människor till mötes som inte talar de etablerade kyrkornas språk och han öppnar samtal utåt mot människor i Sverige och i världen.

Stanley Sjöberg har genom åren betraktats som en som sticker ut, både på ont och gott. Sådant skriver Birger Thureson också om i denna välskrivna bok. Du kan också få reda på vem som en gång för fyra år sedan tog initiativet till Jesusmanifestationen och vem det är som skriver varje vecka på Webbkyrkan.se.

 

 
Psaltaren (illustrerad)

Svenska Folkbibelns översättning – språkligt reviderad utgåva

Gloria förlag 2010, 256 s.

 

Det är trevligt av Folkbibelns redaktörer att ge ut en utgåva av en språkligt reviderad Psaltare som en riktig presentbok. Du får en riktigt inbunden bok med hög kvalitet och fina fotografier på helsidor som följer texten.

Om översättningen heter det: ”Denna omarbetade särutgåva av Psaltaren är en del av Svenska Folkbibelns pågående projekt att ta fram en språkligt reviderad version av bibeltexten för framtidens generationer. Med utgångspunkt från Svenska Folkbibelns text från 1998 och ett noggrant studium av den hebreiska grundtexten har det växt fram en förnyad översättning av Psaltaren som kombinerar det bästa av två världar; en pålitlig trohet mot både grundtext och svensk översättningstradition, så som den förmedlats från 1917 års översättning genom Svenska Folkbibeln, och den lediga svenskans närvaro och fräschör inom ramen för det utrymme som en texttrogen översättning har att röra sig.”

Som tillägg till psaltarpsalmerna finns läsningsplaner, en tvåmånadersplan för hur du kan läsa igenom hela Psaltaren, en genomgång av psaltarpsalmernas plats under en 4-veckors läsning av den kristna tidegärden och en judisk ordning för en månads  genomläsning av Psaltarens psalmer.

Ta vara på dessa ord i den nya psaltaröversättningen, som inspiration för din läsning:

”Underbara är dina vittnesbörd,

Därför tar min själ vara på dem.

När dina ord öppnas,

Ger de ljus och förstånd åt enkla människor…”

(Ps 119:129-30)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Inledning:
Detta är avslutningen på Johannesevangeliet och bloggen kommer att ändra karaktär till mer aktualiteter med länkar till musik, sajter och bilder. Mest blir det ändå eget material. Välkommen!

    Sedan visade sig Jesus igen för lärjungarna vid Tiberiassjön. Det gick till så: [2] Simon Petrus och Tomas, som kallades Tvillingen, Natanael från Kana i Galileen, Sebedaios söner och två andra lärjungar var tillsammans. [3] Simon Petrus sade till de andra: "Jag ger mig ut och fiskar." De sade: "Vi följer med dig." De gick ut och steg i båten, men den natten fick de ingenting.

Varför säger Petrus: ”Jag ger mig ut och fiskar?” Det verkar så ensamt – de är ju i alla fall 7 av Jesu lärjungar samlade för att göra något. Synbarligen kan de inte åstadkomma något utan Herren. De ger sig av tillsammans, men det verkar inte finnas någon gemensam drivkraft för dem. Inte heller får de någonting, fast de är ute hela natten. Det finns en symbolik i att det är natt också. Fiskade man verkligen på natten, eller skall det också visa på ensamheten? Tre år tidigare hade det varit på samma sätt. Vi kan läsa om det i Luk. 5:5

    När han hade slutat tala, sade han till Simon: "Ro ut på djupt vatten och lägg ut näten där." [5] Simon svarade: "Mästare, vi har hållit på hela natten utan att få något. Men eftersom du säger det skall jag lägga ut näten." [6] Och de gjorde så och drog ihop en väldig mängd fisk. Näten var nära att brista, [7] och de vinkade åt sina kamrater i den andra båten att komma och hjälpa till. De kom, och man fick så mycket fisk i båda båtarna att de höll på att sjunka. [8] Då kastade sig Simon Petrus ner vid Jesu knän och sade: "Lämna mig, Herre, jag är en syndare." [9] Ty han och de som var med honom greps av bävan när de såg all fisken de hade fångat – [10] likaså Jakob och Johannes, Sebedaios söner, som hörde till samma fiskelag som Simon. Men Jesus sade till Simon: "Var inte rädd. Från denna stund skall du fånga människor."

 [4] När morgonen kom stod Jesus på stranden, men lärjungarna förstod inte att det var han. [5] Och Jesus frågade: "Mina barn, har ni ingen fisk?" De svarade nej, [6] och han sade: "Kasta ut nätet på högra sidan om båten, så får ni." De kastade ut nätet, och nu orkade de inte dra in det för all fisken. [7] Den lärjunge som Jesus älskade sade då till Petrus: "Det är Herren!" När Simon Petrus hörde att det var Herren, knöt han om sig ytterplagget, för han var inte klädd, och hoppade i vattnet.

Johannes upptäcker Herren först, men Petrus är den som kastar sig i vattnet och går in mot land för att möta Jesus. Nu kallar Jesus dem för mina barn. Vi kan tycka att det är ett annorlunda språkbruk av Jesus, men det har förekommit en gång förut och de har det nog i färskt minne eftersom han sade det i skärtorsdagsnatten:

    Ännu en kort tid är jag hos er, mina barn. Ni kommer att söka efter mig, och jag säger nu till er vad jag sade till judarna: Dit jag går kan ni inte komma.

(Joh 13:33)

 [8] De andra lärjungarna kom efter i båten med fångsten på släp; de hade inte långt till land, bara ett hundratal meter. [9] Då de steg i land fick de se en glödhög och fisk som låg på den och bröd. [10] Jesus sade till dem: "Hämta några av fiskarna som ni just fick." [11] Simon Petrus gick upp på stranden och drog i land nätet, som var fullt av stora fiskar, 153 stycken. Och fast det var så många gick nätet inte sönder.

Det har sagts att siffran 153 talar om ett bestämt tal, nämligen alla de språk som talades vid denna tid, vilket skulle vara liktydigt med antalet folk på jorden. I vilket fall som helst är det nog viktigt att det är ett exakt tal. Det är inte som när Jesus bespisade 5000 män + kvinnor och barn. Nej, här är alla fiskar räknade, vad det nu står för. En sak som det bör stå för i så fall är en fullkom-lighet av något slag, kanske just att evangeliet skall nå ut till alla folk, eftersom lärjungarna säkert drar sig till minnes vad som hände tre år tidigare, då bud-skpet handlade om att bli människofiskare. Kommande vers 15 – 20 anspelar ju också på detta; Petrus skall föra lammen på bete, vara en herde för fåren, föra fåren på bete. Jesus välsignar honom i tre steg och de representerar ett slags fullkomlighet i att följa Jesus, något som de just innan verkat miltals ifrån. Det finns ett slags misslyckande i att vara utan Jesus, som alltid är en risk i kyrkliga sammanhang och som Jesus sätter fingret på. ”Utan mig kan ni ingenting göra, säger han. Det är ett memento i alla församlingar att man kan göra hur många saker som helst, men om Jesus inte är i centrum, så handlar det bara om tomma nät.  

    [12] Jesus sade till lärjungarna: "Kom och ät." Ingen av dem vågade fråga honom vem han var; de förstod att det var Herren. [13] Jesus gick fram och tog brödet och gav dem, och likaså fisken. [14] Detta var tredje gången som Jesus visade sig för sina lärjungar sedan han uppstått från de döda.

Jag tror att Johannes, genom att han skriver att det är tredje gången Jesus möter lärjungarna som uppstånden, nu menar att han inte kommer att berätta någon mer händelse, t. ex. himmelsfärden.

Det skildras åter en måltid, något som är mycket vanligt förekommande just i de berättelser om den uppståndne Jesus som vi har i evangelierna och apostlagärningarna. Här är det bröd och fisk som är beståndsdelarna. Det står att Herren gick fram och tog brödet och fisken och gav dem. Vi kan förstå att det beskriver Honom som husfadern vid måltiden. Då är det underförstått att han också välsignar. Det fjärde elementet som är medverkande i nattvardsmåltiden är också underförstått, nämligen att han bröt brödet. 

 

    [15] När de hade ätit, sade Jesus till Simon Petrus: "Simon, Johannes son, älskar du mig mer än de andra gör?" Simon svarade: "Ja, herre, du vet att jag har dig kär." Jesus sade: "För mina lamm på bete." [16] Och han frågade honom för andra gången: "Simon, Johannes son, älskar du mig?" Simon svarade: "Ja, herre, du vet att jag har dig kär." Jesus sade: "Var en herde för mina får." [17] Och han frågade honom för tredje gången: "Simon, Johannes son, har du mig kär?" Petrus blev bedrövad när Jesus för tredje gången frågade: "Har du mig kär?" och han svarade: "Herre, du vet allt; du vet att jag har dig kär." Jesus sade: "För mina får på bete. [18] Sannerligen, jag säger dig: när du var ung spände du själv bältet om dig och gick vart du ville. Men när du blir gammal, skall du sträcka ut dina armar och någon annan skall spänna bältet om dig och föra dig dit du inte vill." [19] (Så angav han med vad för slags död Petrus skulle förhärliga Gud.) Sedan sade han till honom: "Följ mig!"

Kan det vara så att man, när man följer Herren, får kasta ut näten på den rätta sidan i den rätta stunden och dessutom får smaka ”frukterna” av det arbete som man utfört? Nu möter vi Jesu kärlek i samtalet mellan Honom och Simon. Att följa Jesus är att vara i Hans kärlek, i fullkomlighetens (3 ggr) kärlek. Den trfaldiga förnekelsen byts i trefaldig förlåtelse och upprättelse till liv i Kristi kärlek:

1 Kor 13:1-10

    Om jag talar både människors och änglars språk men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal. [2] Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting. [3] Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit.

    [4] Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. [5] Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. [6] Den finner inte glädje i orätten, men gläds med sanningen. [7] Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.

    [8] Kärleken upphör aldrig. Den profetiska gåvan, den skall förgå. Tungotalet, det skall tystna. Kunskapen, den skall förgå. [9] Ty vår kunskap är begränsad och den profetiska gåvan är begränsad. [10] Men när det fullkomliga kommer, skall det begränsade förgå.

[20] Petrus vände sig om och fick se att den lärjunge som Jesus älskade följde efter, han som under måltiden hade lutat sig bakåt mot Jesu bröst och frågat vem som skulle förråda honom. [21] När Petrus såg honom, frågade han Jesus: "Herre, hur blir det med honom?" [22] Jesus svarade: "Om jag vill att han skall bli kvar tills jag kommer, vad rör det dig? Du skall följa mig." [23] Därför spred sig ett rykte bland bröderna att den lärjungen inte skulle dö. Men Jesus hade inte sagt till Petrus att lärjungen inte skulle dö, utan: "Om jag vill att han skall bli kvar tills jag kommer, vad rör det dig?"

  [24] Det är den lärjungen som vittnar om allt detta och har skrivit ner det, och vi vet att hans vittnesbörd är sant.

 [25] Jesus gjorde också mycket annat, och om var sak skulle skildras för sig, tror jag inte att hela världen skulle rymma de böcker som då måste skrivas.

 

 

    Tidigt på morgonen efter sabbaten, medan det ännu var mörkt, kom Maria från Magdala ut till graven och fick se att stenen för ingången var borta.

Detta var den första dagen i veckan, efter det nya med uppståndelsen. Gud låter oss alltså börja veckan med att vila, att skapas på nytt. Maria är inte ensam, vilket framgår av ordet ”vi” i nästa vers, men Johannes låter allting koncentrera sig kring henne.  Ändå skriver inte Johannes om att hon stod där och grät; det får vi inte vet förrän i vers 11. Även om det koncentrerar sig om henne bland kvinnorna, så är vikten som alltid hos Johannes lagd på den tomma graven och den uppståndne Herren. Från kapitel 19, vers 41 till 12 versen i detta kapitel nämns graven inte mindre än 11 gånger. Det samlar läsarens tankar kring att det verkligen rent faktiskt är en tom grav som var just Jesu grav och vad mera är, den är tom just för att Han har uppstått. Johannes skriver annorlunda än de andra evangelisterna om hur budskapet från kvinnorna lyder till lärjungarna, hon förmedlar inte vad änglarna har sagt till henne, utan vad hon i sin rädsla själv tänkte; ”de har tagit bort Honom och vi vet inte var de har lagt Honom!”

[2] Hon sprang genast därifrån och kom och sade till Simon Petrus och den andre lärjungen, den som Jesus älskade: "De har flyttat bort Herren ur graven, och vi vet inte var de har lagt honom."

Hon gick till Petrus och Johannes. Petrus först, Johannes sedan.  Han som har varit längst nere, får glädjas först i Herren.

 [3] Petrus och den andre lärjungen begav sig då ut till graven.

Knappt beskrivet, eller hur. Nu hade de i rädsla hållit sig inne utan att våga sig ut sedan korsfästelsen. Nu vågade de sig ut.

 [4] De sprang båda två, men den andre lärjungen sprang fortare än Petrus och kom först fram till graven.

De sprang, det var nog en scenförändring mot mörkret och ångestdygnen inne i den övre salen.

 [5] Han lutade sig in och såg linnebindlarna ligga där men gick inte in.

Johannes kom först, men förhastade sig inte, när han kom fram. Upprymdheten viker för heligheten. Johannes vill gå in tillsammans med Petrus, för att se världshistoriens vändpunkt, undret över alla under.

[6] Simon Petrus kom strax efter, och han gick in i graven. Han såg bindlarna ligga där,

Herren måste själv ha lagt allt i sin ordning, sedan Han hade uppstått. Märk skillnaden i berättelsen om Lasarus, som kom ut ur graven med bindlar och huvudduk på sig. Här är inte förgängelsen det som gäller, utan uppståndelsen, det nya livet, evighetslivet, det gamla lämnas, något nytt kommer. Vi kommer också att se det i det hemlighetsfulla, att Jesus inte kan kännas igen på något självklart, likartat sätt.

 [7] liksom duken som hade täckt huvudet, men den låg inte tillsammans med bindlarna utan hoprullad på ett ställe för sig. [8] Då gick också den andre lärjungen in, han som hade kommit först till graven. Och han såg och trodde.

Han såg och trodde. Detta är nog så betydelsefullt, speciellt som lärjungen talar om sig själv. Det är något genomgripande som sker vid uppståndelsen för honom. Vi vet ju att Johannes beskriver människors väg med Jesus i ett par steg. Själv har han följt Jesus i tre år och just denna stund förlägger han sin verkliga omvändelse, vid den tomma graven, innan han ännu mött den uppståndne. , men ändå efter en lång lärjungatid med Jesus.

 [9] Ännu hade de nämligen inte förstått skriftens ord att han måste uppstå från de döda.

Vi får nu samtidigt veta att lärjungarna var kvar i sin ovisshet om vem mästaren var och vi kan ana att det är så också för Simon Petrus.

 [10] Lärjungarna gick sedan hem igen.

 

    [11] Men Maria stod och grät utanför graven. Gråtande lutade hon sig in [12] och fick då se två änglar i vita kläder sitta där Jesu kropp hade legat, en vid huvudet och en vid fötterna. [13] Och de sade till henne: "Varför gråter du, kvinna?" Hon svarade: "De har flyttat bort min herre, och jag vet inte var de har lagt honom." [14] När hon hade sagt det, vände hon sig om och såg Jesus stå där, men hon förstod inte att det var han. [15] Jesus sade till henne: "Varför gråter du, kvinna? Vem letar du efter?" Hon trodde att det var trädgårdsvakten och svarade: "Om det är du som har burit bort honom, herre, så säg mig var du har lagt honom, så att jag kan hämta honom."

Här möter Maria vid två tillfällen personer och det är tydligt att hon kan se änglar som änglar och människor som människor. I många filmer om Jesu liv avbildas änglarna vid graven som unga män, men här är det tydligt att de inte kan förväxlas med trädgårdsvakten, vem det nu skulle kunna vara.

 [16] Jesus sade till henne: "Maria." Hon vände sig om och sade till honom: "Rabbouni!" (det är hebreiska och betyder mästare).

Maria, som åste ha känt Jesus mycket väl, kan inte direkt se honom. Hon tror att han är trädgårdsvakten, en för henne antagligen okänd person. Man kan fråga sig vilken klädsel Jesus hade, när han kunde förväxlas med denne trädgårdsvakt. Hon säger ett hebreiskt ord, mitt i allt annat. Det pekar på att Johannes vill betona hennes innerlighet, när hon känner igen sin mästare – på rösten. Det är en ögonblicksbild av att hon vill omfamna Jesus och är på väg att göra det. Därpå följer Hans svar:

 [17] Jesus sade: "Rör inte vid mig, jag har ännu inte stigit upp till min fader. Gå till mina bröder och säg dem att jag stiger upp till min fader och er fader, min Gud och er Gud."

Man har sagt att det är en kvinna som är det första vittnet om den uppståndne frälsaren, och det är ju sant om vittnesmålet fästs vid det faktum att man har sett den uppståndne. I vår berättelse har ju Johannes redan sett och trott, men Maria har mött… Jesus säger att hon inte ska röra vid honom, medan däremot Thomas i ett senare skede får den motsatta uppmaningen att röra vid frälsaren för att tro. Varför är det så? Den troliga förklaringen har med uppståndelselivet att göra. Jesus kommer och går hela tiden då Han är uppstånden. Han gör nedsteg vid skilda tillfällen, men Han är inte hos lärjungarna hela tiden. Han kommer och försvinner dessutom på ett immateriellt sätt. På själva påskdagen går han både igenom väggar när han kommer och försvinner spårlöst när Han lämnar :

Joh 20:19

    På kvällen samma dag, den första i veckan, satt lärjungarna bakom reglade dörrar av rädsla för judarna. Då kom Jesus och stod mitt ibland dem och sade till dem: "Frid åt er alla."

Luk 24:30-31

    När han sedan låg till bords med dem, tog han brödet, läste tackbönen, bröt det och gav åt dem. [31] Då öppnades deras ögon, och de kände igen honom, men han försvann ur deras åsyn.

När Han möter Maria kommer Han från graven som uppstånden, Han har ännu inte varit hos Fadern. Han är på något sätt avskiljd, helig. Om det är så, är det samtidigt oerhört märkligt att Han talar med henne innan Han har varit hos sin Fader. När Han sedan besöker lärjungarna lite senare, har Han antagligen varit hos Fadern. En annan tolkning är att man vid skärskådande av vad det egentligen står skulle kunna översätta texten med orden ”Håll inte fast vid mig”

Och att det sålunda inte skulle ha med berörandet att göra utan mer med att Maria omedelbart skulle gå till bröderna, dvs lärjungarna, så att deras väntan inte skulle bli så lång. Detta tycks mig vara en svagare tolkning. Den första kan jag bära, och bäva. Jag kan se framför mig Jesus på förklaringsberget då lärjungarna kastade sig till marken vid åsynen av Jesus. När de sedan gick ner från berget står det så lakoniskt att de reste sig igen och de såg ingen annan än Jesus. Guds helighet lyser fram i bibeln på många ställen. Varför skulle det inte ske här, när all uppståndelsens glans är tillstädes? Det finns en formulering i vad jesus omedelbart säger som kan stärka denna tanke: Jag går upp till Min Fader och er Fader… märker du hur Han skiljer ut sig som Sonen och vi som Guds barn – ändå har Han talat på ett alldeles särskilt sätt i evangeliet om detta:

Joh 17:21-23

    Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig. [22] Den härlighet som du har gett mig har jag gett dem för att de skall bli ett och för att liksom vi är ett, [23] jag i dem och du i mig, de skall fullkomnas och bli ett. Då skall världen förstå att du har sänt mig och älskat dem så som du har älskat mig.

 

 

 

 [18] Maria från Magdala gick då till lärjungarna och talade om för dem att hon hade sett Herren och att han hade sagt detta till henne.

 

    [19] På kvällen samma dag, den första i veckan, satt lärjungarna bakom reglade dörrar av rädsla för judarna. Då kom Jesus och stod mitt ibland dem och sade till dem: "Frid åt er alla." [20] Sedan visade han dem sina händer och sin sida. Lärjungarna blev glada när de såg Herren. [21] Jesus sade till dem igen: "Frid åt er alla. Som Fadern har sänt mig sänder jag er." [22] Sedan andades han på dem och sade: "Ta emot helig ande. [23] Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder, så är han bunden."

Här sker en mycket påtaglig handling, en sändning. Lärjungar sänds ut för att predika försoningens budskap för världen. Det är en kallelse till hela kyrkan och den väsentligaste kallelsen som går ut från Jesus, eftersom den utgår från den uppståndne frälsaren. Vi kan jämföra med den andra kallelse som finns i matteusevangeliet:

Matt 28:18-20

    Då gick Jesus fram till dem och talade till dem: "Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. [19] Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn [20] och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut."

I Apostlagärningarna ger Lukas oss ett tredje kallelseord av Jesus, som sker alldeles innan Jesus tas upp till himmelen:

Apost 1:6-9

    De som hade samlats frågade honom: "Herre, är tiden nu inne då du skall återupprätta Israel som kungarike?" [7] Han svarade: "Det är inte er sak att veta vilka tider och stunder Fadern i sin makt har fastställt. [8] Men ni skall få kraft när den heliga anden kommer över er, och ni skall vittna om mig i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns." [9] När han hade sagt detta, såg de hur han lyftes upp i höjden, och ett moln tog honom ur deras åsyn.

Man kan i detta sammanhanget undra, varför måltiden inte nämns som något som skall binda samman de kallade? Jag tror att vi får vänta en vecka på det svaret, men kan redan nu säga, att måltidsgemenskapen löper från nattvarden över i ”uppståndelsemåltider” under de fyrtio dagarna och verkar vara självklar i sammanhanget utan att det nämns i kallelseorden.

 

 

 

    [24] En av de tolv, Tomas, som kallades Tvillingen, hade inte varit med när Jesus kom. [25] De andra lärjungarna sade nu till honom: "Vi har sett Herren", men han sade: "Om jag inte får se spikhålen i hans händer och sticka fingret i spikhålen och sticka handen i hans sida, tror jag det inte." [26] En vecka senare var lärjungarna samlade igen, och Tomas var med. Då kom Jesus, trots att dörrarna var reglade, och stod mitt ibland dem och sade: "Frid åt er alla." [27] Därefter sade han till Tomas: "Räck hit ditt finger, här är mina händer; räck ut din hand och stick den i min sida. Tvivla inte, utan tro!" [28] Då svarade Tomas: "Min Herre och min Gud." [29] Jesus sade till honom: "Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror."

Kanske kan du erinra dig raden från Jesu översteprästerliga förbön;

Joh 17:20

    Men inte bara för dem ber jag, utan också för alla som genom deras ord tror på mig.

Lärjungarna var föremål för Kristi förbön, men vi är de som genom deras ord tror på frälsaren. Så sägs det också här – inget konstigt med det.

 

    [30] Också många tecken som inte har tagits med i denna bok gjorde Jesus i sina lärjungars åsyn. [31] Men dessa har upptecknats för att ni skall tro att Jesus är Messias, Guds son, och för att ni genom att tro skall ha liv i hans namn.

Det finns en teolog vid namn Bauckham, som skrivit en artikel om att Johannes hade Markusevangeliet tillgängligt i sin församling, samt att den fanns i alla kristna församlingar vid den här tiden. Han har skrivit sitt evangelium som om alla kände till Markus; därför finns det inte så mycket gemensamt, därför kan man med fördel läsa dessa två evangelium som det ena kompletterande det andra. Här kanske han anknyter till det, dvs han skriver egentligen att han har ordnat ett material ur sitt minne, som är mycket större än det han skriver ned. Detta säger oss att för Johannes är allt det viktigt som står i hans evangelium. Det kan vi ta till oss.

 

 

 

For dig som laser Johannesevangeliet varje vecka blir det nu ett 4 veckors uppehall eftersom jag nu befinner mig i Kalifornien hos dotter med familj. Pa sondag skall svarsonen predika i forsamlingen dar han ar associate pastor och nasta sondag skall mitt barnbarn Trinity barnvalsignas i kyrkan. Det ar en baptistforsamling dar de foljaktligen inte praktiserar barndop. Vi njuter av sommaren mitt i februari och langtar efter en var ocksa darhemma nar vi kommer hem i borjan av mars. Sommar ja; det ar faktiskt som svensk sommar har, solen star ganska hogt pa himlen och vi njuter av sommarvarme runt 25 grader just idag.

    När Jesus hade sagt detta, gick han tillsammans med sina lärjungar ut till andra sidan av Kidrondalen. Där låg en trädgård som han och lärjungarna gick in i.

Här finns ingen skildring av Jesu bönekamp i Getsemane. Den bön som de andra evangelierna talar om, har vi ju redan läst, särskilt i kapitel 17. Här kan man särskilt stanna inför versarna 1 och 2, som påminner om orden i Getsemane. Att Jesus har makt att ge sitt liv har han redan talat om för oss i kapitel 10, vers 17-18:

Joh 10:17-18

    Fadern älskar mig därför att jag ger mitt liv för att sedan få det tillbaka. [18] Ingen har tagit det ifrån mig, jag ger det av fri vilja. Jag har rätt att ge det, och jag har rätt att få det tillbaka. Detta har min fader bestämt för mig."

Nu gör Han i praktiken vad Han talat om tidigare. Han använder sin makt att sätta livet till, medan världen använder sin makt, makten till att ta liv och därvid avslöjas som maktlös.

 [2] Också Judas, han som förrådde honom, kände till platsen, eftersom Jesus och hans lärjungar ofta hade samlats där. [3] Judas tog med sig vaktstyrkan och folk från översteprästerna och fariseerna, och de kom dit med lyktor, facklor och vapen. [4] Jesus, som visste om allt som väntade honom, gick ut till dem och frågade: "Vem söker ni?" [5] De svarade: "Jesus från Nasaret." Han sade: "Det är jag." Bland dem stod också Judas, han som förrådde honom. [6] När Jesus nu sade: "Det är jag", vek de tillbaka och föll till marken.

Här visar Jesus sin makt och de faller baklänges. Kanske är det så att man faller framlänges inför Guds ansikte och baklänges inför Hans makt, framlänges i förkrosselse och baklänges när bara Herren handlar. Man kan jämföra skildringen av lärjungarna på förklaringsberget hos Matteus:

   ” Medan han ännu talade, sänkte sig ett lysande moln över dem, och ur molnet kom en röst som sade: "Detta är min älskade son, han är min utvalde. Lyssna till honom." [6] När lärjungarna hörde detta, kastade de sig ner med ansiktet mot marken och greps av stor skräck.”

[7] Han frågade dem igen: "Vem söker ni?" och när de svarade: "Jesus från Nasaret", [8] sade han: "Jag har ju sagt er att det är jag. Om det är mig ni söker, så låt de andra gå." [9] Ty det som han hade sagt skulle uppfyllas: "Av dem som du har gett mig har jag inte låtit någon gå förlorad." [10] Men Simon Petrus, som hade ett svärd med sig, drog det och slog till mot översteprästens tjänare och högg av honom högra örat; tjänaren hette Malkos. [11] Jesus sade då till Petrus: "Stick svärdet i skidan. Skulle jag inte dricka den bägare som Fadern har räckt mig?"

 

    [12] Kommendanten med sin vaktstyrka och judarnas män grep Jesus och band honom [13] och förde honom först till Hannas, svärfar till Kajafas, som var överstepräst det året. [14] Det var Kajafas som hade förklarat för judarna att det var bäst att en enda man dog för folket.

    [15] Simon Petrus och en annan lärjunge följde efter Jesus. Den lärjungen var bekant med översteprästen, och han följde med Jesus in på översteprästens gård, [16] men Petrus stod kvar utanför porten. Den andre lärjungen, han som var bekant med översteprästen, gick då ut och talade med tjänsteflickan som vaktade porten och tog med sig Petrus in. [17] Men flickan vid porten sade till Petrus: "Hör inte du också till den där mannens lärjungar?"Han svarade: "Nej, det gör jag inte." [18] Tjänarna och vakterna stod och värmde sig vid en koleld som de hade tänt, eftersom det var kallt. Petrus stod där också och värmde sig tillsammans med dem.

    [19] Översteprästen frågade Jesus om hans lärjungar och hans lära. [20] Jesus sade: "Jag har talat öppet till världen. Jag har alltid undervisat i synagogorna och i templet, där alla judar samlas. Jag har inte sagt något i hemlighet. [21] Varför frågar du mig? Fråga dem som har hört mig vad jag har förkunnat för dem. De vet ju vad jag har sagt." [22] En av vakterna som stod där gav honom då en örfil och sade: "Skall du svara översteprästen på det sättet?" [23] Jesus sade: "Har jag sagt något som var fel, så säg vad det var. Men om jag har rätt, varför slår du mig?" [24] Hannas skickade honom då bunden till översteprästen Kajafas.

    [25] Men Simon Petrus stod där och värmde sig. De sade till honom: "Hör inte du också till hans lärjungar?" Petrus förnekade det: "Nej, det gör jag inte." [26] Då sade en av översteprästens tjänare, en släkting till honom som Petrus hade huggit örat av: "Såg jag dig inte tillsammans med honom i trädgården?" [27] Petrus förnekade det än en gång. Och just då gol en tupp.

 

    [28] Från Kajafas förde de Jesus till residenset. Det var tidigt på morgonen. Själva stannade de utanför, för att inte bli orena utan kunna äta påskmåltiden. [29] Pilatus gick då ut till dem och frågade: "Vad anklagar ni den här mannen för?" [30] De svarade: "Om han inte hade varit en förbrytare, skulle vi inte ha överlämnat honom åt dig." [31] Pilatus sade: "Ta honom då själva och döm honom efter er egen lag." Men judarna svarade: "Vi har inte rätt att döda någon." [32] Ty det ord skulle uppfyllas som Jesus hade sagt för att ange hur han skulle dö. [33] Pilatus gick tillbaka in i residenset och lät kalla till sig Jesus och frågade: "Så du är judarnas konung?" [34] Jesus svarade: "Säger du detta av dig själv, eller har andra sagt det om mig?" [35] Pilatus sade: "Jag är väl ingen jude. Dina landsmän och översteprästerna har överlämnat dig åt mig. Vad har du gjort?" [36] Jesus svarade: "Mitt rike hör inte till denna världen. Om mitt rike hörde till denna världen, hade mina följeslagare kämpat för att jag inte skulle bli utlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike av annat slag." [37] Pilatus frågade: "Du är alltså kung?" Jesus svarade: "Du själv säger att jag är kung. Jag har fötts och kommit hit till världen för denna enda sak: att vittna för sanningen. Den som hör till sanningen lyssnar till min röst." [38] Pilatus sade till honom: "Vad är sanning?"

Sedan gick han ut igen till judarna och sade: "Jag kan inte finna honom skyldig till något. [39] Men det är sed att jag friger någon åt er vid påsken. Vill ni alltså att jag skall frige judarnas konung?" [40] Då ropade de igen: "Inte honom, utan Barabbas!" Barabbas var en rövare.

 

    [19:1] Då tog Pilatus Jesus och lät gissla honom. [2] Och soldaterna vred ihop en krans av törne och satte på hans huvud, och de hängde på honom en purpurröd mantel. [3] De gick fram till honom och sade: "Var hälsad, judarnas konung", och de gav honom örfilar. [4] Sedan gick Pilatus ut igen och sade till judarna: "Jag för ut honom till er, för att ni skall förstå att jag inte finner honom skyldig till något." [5] Jesus kom ut, med törnekransen och den purpurröda manteln, och Pilatus sade: "Här är mannen." [6] Så snart översteprästerna och deras folk fick se honom, ropade de: "Korsfäst, korsfäst!" Pilatus sade: "Ta honom och korsfäst honom själva. Jag finner honom inte skyldig till något." [7] Judarna svarade: "Vi har en lag, och enligt den lagen måste han dö, eftersom han har gjort sig till Guds son."

    [8] När Pilatus hörde detta, blev han ännu mer oroad. [9] Han gick tillbaka in i residenset och frågade Jesus: "Varifrån är du?" Men Jesus gav honom inget svar. [10] Pilatus sade då: "Vägrar du att tala med mig? Vet du inte att jag har makt att frige dig och makt att korsfästa dig?" [11] Jesus svarade: "Du skulle inte ha någon makt över mig, om du inte hade fått den från ovan. Därför har den som överlämnade mig åt dig större skuld."

Här talas det tydligt om makt. Pilatus, som hade den största mängden makt i sin hand i Jerusalem vid denna tid, har ändå ingen slutlig makt över den som har makt att ge sitt liv. Det har inte den vars makt inskränker sig till att ta liv eller att låta bli att ta liv. Detta visar sig tydligt eftersom Pilatus tre gånger får uppenbarat för sig att Jesus är utan skuld och ändå inte handlar till förmån för honom, nämligen i kap 18:34, 19:4 och 19:6. Pilatus hade för mycket att förlora, därför kunde han inte handla efter sanningen. I kapitel 18, vers 38 relativiserar Pilatus begreppet sanning. Han står inför den som är sanningen, den som inte kan ha något att förlora, den som kan stå för det som är sant. Ställd inför den mannen finns det ingen annan sanning att hävda.

[12] Efter det svaret ville Pilatus frige honom. Men judarna ropade: "Om du släpper honom, är du inte kejsarens vän. Den som gör sig till kung sätter sig upp mot kejsaren."

Så grips Pilatus än en gång av vånda över sitt ställningstagande, men rädslan är starkare än sanningen för honom. För Jesus är det tvärtom. Han är alltigenom sann. Att han har makt att sätta livet till, kan också beskrivas som den totalt utgivande kärlekens styrka. Gud är helgjuten, frälsningsverket är helgjutet. Jesus ger sitt liv i kärlek till alla människor. Johannes kommer senare i sitt första brev att beskriva detta på följande sätt:

1 Joh 4:18

   ” Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan, ty rädsla hör samman med straff, och den som är rädd har inte nått kärlekens fullhet.”

 

 

    [13] När Pilatus hörde de orden, lät han föra ut Jesus och satte sig på domartribunen i den så kallade Stengården, på hebreiska Gabbata. [14] Det var på förberedelsedagen före påsken, vid sjätte timmen. Pilatus sade till judarna: "Här ser ni er kung." [15] Då ropade de: "Bort med honom! Korsfäst honom!" Pilatus frågade: "Skall jag korsfästa er kung?" Översteprästerna svarade: "Vi har ingen annan kung än kejsaren."

Här visar det sig vem man egentligen tillber. Jesus har all makt. Det religiösa etablissemanget hänvisar till kejsaren som herre. De hänvisar till det som ingen egentlig makt har.

 [16] Då utlämnade han Jesus åt dem till att korsfästas. De tog honom alltså med sig. [17] Han bar själv sitt kors ut till den plats som kallas Skallen, på hebreiska Golgota. [18] Där korsfäste de honom tillsammans med två andra, en på var sida med Jesus i mitten. [19] Pilatus hade också låtit skriva ett anslag som sattes upp på korset, och där stod: Jesus från Nasaret, judarnas konung. [20] Detta lästes av många judar, eftersom platsen där Jesus korsfästes låg strax utanför staden och texten var på hebreiska, latin och grekiska. [21] Men judarnas överstepräster sade till Pilatus: "Skriv inte: Judarnas konung, utan vad han själv har sagt: Jag är judarnas konung." [22] Pilatus svarade: "Vad jag har skrivit, det har jag skrivit."

    [23] Soldaterna som hade korsfäst Jesus tog hans kläder och delade upp dem i fyra delar, en på varje soldat. De tog också långskjortan, men den hade inga sömmar utan var vävd i ett enda stycke. [24] De sade därför till varandra: "Vi skär inte sönder den utan kastar lott om vem som skall ha den." Ty skriftordet skulle uppfyllas: De delade upp mina kläder mellan sig och kastade lott om min klädnad.

 

Det var vad soldaterna gjorde. [25] Men vid Jesu kors stod hans mor och hennes syster, Maria som var gift med Klopas och Maria från Magdala. [26] När Jesus såg sin mor och bredvid henne den lärjunge som han älskade, sade han till sin mor: "Kvinna, där är din son." [27] Sedan sade han till lärjungen: "Där är din mor." Från den stunden hade hon sitt hem hos lärjungen. [28] Jesus visste att nu var allt fullbordat, och för att skriftordet skulle uppfyllas sade han: "Jag är törstig." [29] Där stod ett kärl som var fyllt med surt vin. De satte därför en svamp som doppats i det sura vinet på en isopstjälk och förde den till hans mun. [30] När Jesus hade fått det sura vinet, sade han: "Det är fullbordat." Och han böjde ner huvudet och överlämnade sin ande.

Så dör Jesus och för de som finns runt om honom framstår det som om han misslyckats, som det största nederlag, men i uppståndelsens ljus kommer det att bli alldeles tvärtom. Hans fullkomlighet framträder. Budskapet i prologen kommer nu att fullkomnas i uppståndelsens ljus, med korset som realitet:

Joh 1:14

    ”Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning.”

 

 

    [31] Eftersom det var förberedelsedag och kropparna inte fick hänga kvar på korset under sabbaten – det var en stor sabbat – bad judarna Pilatus att de korsfästas benpipor skulle krossas och kropparna tas bort. [32] Soldaterna kom därför och krossade benen på dem som var korsfästa tillsammans med Jesus, först på den ene och sedan på den andre. [33] Men när de kom till Jesus och såg att han redan var död, krossade de inte hans ben, [34] utan en av soldaterna stack upp sidan på honom med sin lans, och då kom det ut blod och vatten. [35] Den som såg det har vittnat om det för att också ni skall tro; hans vittnesbörd är sant, och han vet att han talar sanning. [36] Detta skedde för att skriftordet skulle uppfyllas: Inget ben skall brytas på honom. [37] Och på ett annat ställe heter det: De skall se på honom som de har genomborrat.

 

    [38] Josef från Arimataia, som var lärjunge till Jesus fast i hemlighet av rädsla för judarna, bad efteråt Pilatus att få ta ner Jesu kropp. Pilatus tillät det, och Josef gick och tog ner kroppen. [39] Nikodemos kom också dit, han som första gången hade sökt upp Jesus på natten, och han hade med sig en blandning av myrra och aloe, omkring trettio kilo. [40] De tog Jesu kropp och lindade den med linnebindlar tillsammans med kryddorna så som judarna brukar göra vid en gravläggning. [41] Intill platsen där Jesus hade blivit korsfäst fanns en trädgård och i trädgården en ny grav där ännu ingen hade blivit lagd. [42] Där lade de Jesus, eftersom det var den judiska förberedelsedagen och graven låg nära.

 

 

 

    Efter att ha sagt detta lyfte Jesus blicken mot himlen och sade: "Fader, stunden har kommit. Förhärliga din son, så att Sonen kan förhärliga dig; [2] du har gett honom makt över alla människor för att han skall ge evigt liv åt alla dem som du har gett honom. [3] Och detta är det eviga livet: att de känner dig, den ende sanne Guden, och honom som du har sänt, Jesus Kristus. [4] Jag har förhärligat dig här på jorden genom att fullborda det verk som du har gett mig att utföra. [5] Förhärliga nu mig hos dig, fader, med den härlighet jag hade hos dig innan världen var till.

Jesus undervisar lärjungarna om det allra nödvändigaste nu när han skall lämna dem; att livssammanhanget mellan Honom och de nu skall bli upprättat och att Han nu kan ge dem sitt eget liv, själva gudomens natur. Så som Jesus är ett med Fadern, skall vi bli ett med Honom. Detta är förbönen för att det skall kunna bli verklighet. Precis som översteprästen ställde sig vid altaret och bad för folket, ställer sig vår Herre i korsets skugga och ber för oss. Därefter ger Han sitt liv för oss.  

    [6] Jag har uppenbarat ditt namn för de människor som du tog från världen och gav åt mig. De var dina, och du gav dem åt mig, och de har bevarat ditt ord. [7] Nu förstår de att allt som du har gett mig kommer från dig. [8] Orden du gav mig har jag gett dem, och de har tagit emot dem och verkligen förstått att jag kommer från dig, och de har trott på att du har sänt mig.

Det här är nu inte en förbön vilken som helst. Det är en bön från Guds hjärta till Guds hjärta. Varje ord har den eviga kärleken och den eviga visdomen i sig. Vi är i det himmelska. I vers 6 nämner Han för första gången det som Han upprepar två gånger till, nämligen att människorna är givna till det himmelska och skall i bön besvaras i det himmelska. De som hör Jesus till hör himmelen till. Det är absoluta ord om en Herre med en absolut vilja för dem som hör till Honom. …de är uttagna ur världen. De är i världen men icke av världen, som vers 11 och 15 säger. Det finns inget som skiljer och splittrar i Jesus.

    [9] Jag ber för dem. Jag ber inte för världen utan för dem som du har gett mig, eftersom de är dina. [10] Allt mitt är ditt och allt ditt är mitt, och jag har förhärligats genom dem. [11] Jag är inte längre kvar i världen, men de är kvar i världen och jag kommer till dig. Helige fader, bevara dem i ditt namn, det som du har gett mig, så att de blir ett, liksom vi är ett. [12] Medan jag var hos dem bevarade jag dem i ditt namn, som du har gett mig. Och jag skyddade dem, och ingen av dem gick under utom undergångens man, ty skriften skulle uppfyllas. [13] Nu kommer jag till dig, men detta säger jag medan jag är i världen, för att de skall få min glädje helt och fullt.

Om Jesus nu summerar lärjungarnas liv, förutom undergångens man, så är Hans slutsats att de är ett liksom Fadern och Sonen är ett. Allt i kristenlivet är avhängigt av om vi lever vårt liv i Jesus Kristus. Livsenhet med Jesus kan inte verkliggöras om vårt hjärta är fäst vid andra ting. Korset måste få komma emellan allt som skiljer oss från Jesus. Detta poängteras i vers 16-18. Här finns en överensstämmande beskrivning i Efesierbrevet, där församlingen beskrivs som Kristi kropp:

 ”Allt lade han under hans fötter, och honom som är huvud över allting gjorde han till huvud för kyrkan, [23] som är hans kropp, fullheten av honom som helt uppfyller allt.”

Församlingen har sitt liv med Kristus i det himmelska. Så beskrivs det på ett liknande sätt i Efesierbrevet:

Ef 1:3

 ”Välsignad är vår herre Jesu Kristi Gud och fader. Han har välsignat oss med all den andliga välsignelse som genom Kristus finns i himlen,”

Ef 2:5-6

” …att fast vi var döda genom våra överträdelser har han gjort oss levande tillsammans med Kristus – av nåd är ni frälsta – [6] och uppväckt oss med honom och gett oss en plats i himlen genom Kristus Jesus.”

 [14] Jag har gett dem ditt ord, och världen har hatat dem därför att de inte tillhör världen, liksom inte heller jag tillhör världen. [15] Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen, utan att du skall bevara dem för det onda. [16] De tillhör inte världen, liksom inte heller jag tillhör världen. [17] Helga dem genom sanningen; ditt ord är sanning. [18] Liksom du har sänt mig till världen, har jag sänt dem till världen, [19] och för deras skull helgar jag mig till ett offer, för att också de skall helgas genom sanningen

Jesus är klar över att det skall bli ett lidande i världen att höra till Honom. Det blev ju ett sådant lidande för Honom själv, när Han gav sitt liv; då måste det också komma lärjungarna till del – inte bara Hans egna lärjungar utan lärjungarna i alla tider. De skall helgas genom sanningen, Gudsordet är sanningen. Människan kan alltså inte bli herre över Guds ord. I grundtexten uttrycks det än tydligare. Där står: ”Det ord som är ditt, är sanning.” Det är också beskrivet som att det är ande och liv. Ordet som är ditt handlar djupast sett om Jesus själv. Det är Han som är sanningen. Han är sanningen, Han allena. Han helgar sig till ett offer, vilket endast Han kan göra, aldrig någonsin någon annan, eftersom Han är utan synd. Och Han gör det för oss. Vi helgas genom att göra som Paulus skriver:

Rom 12:1-2

    ”Därför ber jag er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära er själva som ett levande och heligt offer som behagar Gud. Det skall vara er andliga gudstjänst. [2] Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja: det som är gott, behagar honom och är fullkomligt.”

 [20] Men inte bara för dem ber jag, utan också för alla som genom deras ord tror på mig. [21] Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig. [22] Den härlighet som du har gett mig har jag gett dem för att de skall bli ett och för att liksom vi är ett, [23] jag i dem och du i mig, de skall fullkomnas och bli ett. Då skall världen förstå att du har sänt mig och älskat dem så som du har älskat mig.

    [24] Fader, jag vill att de som du har gett mig skall vara med mig där jag är, för att de skall få se min härlighet, den som du har gett mig, eftersom du har älskat mig redan före världens skapelse. [25] Rättfärdige fader, världen känner dig inte, men jag känner dig, och de har förstått att du har sänt mig. [26] Jag har gjort ditt namn känt för dem och skall göra det känt, för att den kärlek som du har älskat mig med skall vara i dem, och jag i dem."

Så ber Jesus inte bara för sina lärjungar utan för alla framtida lärjungar på alla platser i alla tider. För lärjungarna blir Guds ord deras ord. Det ger en auktoritet åt lärjungarnas förkunnelse som blir viktig för oss när vi läser apostlagärningarna och breven, liksom Uppenbarelseboken. Detta deras ord skapar tro. Orden om enhet är mycket framträdande i hela den översteprästerliga förbönen och på ett särskilt sätt i dessa sista versar som pekar in i den framtid som är vår. Låt oss glädjas åt enheten i Kristus!

 

 

 

Lotta Schüllerqvist är journalist och korrespondent i Jerusalem för Dagens Nyheter. Hon har just kommit ut med en bok med titeln ”Marnas hemlighet – Berättelser från Gaza”. Marna är namnet på det hotell hon tar in på varje gång hon reser till Gaza. Berättelserna härrör ur samtal med människor som hon mött när hon varit i Gaza under en sjuårsperiod fram till nu. Bokens baksidestext beskriver att berättelserna förmedlar en annan bild av Gaza än den gängse – en bild av drömmar och okuvligt hopp.

Det är sant att boken ger oss sådana bilder, men de är knappast representativa för Gazaborna. Detta framkommer med all önskvärd tydlighet i de små livsskildringarna. Lotta möter de som kan tala engelska med henne, hon möter människor som antingen är framgångsrika eller annorlunda på det sättet att de genom kontakter med andra kulturer kan ha en vidare syn på vad Gazasitauationen egentligen står för.

I en händelse i boken kommer det fram att det finns en annan verklighet i Gaza än den som är Lotta Schüllerqvists. Hon far med taxi genom centrum samtidigt som ett begravningståg med en avliden Hamasledare korsar hennes väg. ”Gå absolut inte ur bilen” manar hennes chaufför. Vi kan ana att Gaza är en plats som är omöjlig att leva i för en svensk journalist. Livet blir begränsat till vissa platser, vissa tider. Man kan inte ta sig fram till fots utan att riskera att bli tagen som gisslan, en kvinna kan inte beträda gatan utan att ha en sjal svept om sig.

Detta är ingen bok som beskriver livet i Gaza ur religiös eller politisk synvinkel. Det är en skildring utifrån vad en västerländsk journalist som då och då kommer in från Israel får möta. Som sådan är den vackert och väl skriven.

En tanke som slår läsaren även om den inte uttrycks konkret i boken är den omöjliga situationen i Gaza, en situation som tenderar att förvärras, tvärs emot det som förkunnas på omslagets baksida. Alltsedan Hamas tagit över styret i Gaza finns det inte längre någon organisation eller myndighet som är intresserad att ta vara på Gazas framtid. Livet handlar om att överleva till nästa dag. Man känner intensivt ett ”Moment 22” genom hela boken. I takt med att Gaza i allt större utsträckning fungerar som ett terrorismens förtrupp mot Israel måste Israel i sin tur svara med att kväsa allt som hotar från andra sidan gränsen. Våldet trappas upp i en spiral som inte tycks ha något slut. Många har intresse av att konflikten hålls vid liv och hjälper till att stoppa in vedpinnar i brasan. På en plats som skulle kunna vara Medelhavets allra vackraste finns till slut bara hat och desperat överlevnadsstrategi. Endast Gud kan lösa upp den hatets knut som formar tillvaron i den konflikthärden.

Om det förra kapitlet handlade om att vara ett med Kristus i hans väsen, så handlar detta kapitel om att vara ett med Kristus i hans verk. Om det förra handlade om insidan i kristenlivet, så handlar detta om utsidan.

    Detta har jag sagt er för att ni inte skall komma på fall. [2] De skall utesluta er ur synagogorna, ja, den tid kommer då den som dödar er tror sig bära fram ett offer åt Gud. [3] Och detta skall de göra, därför att de inte har lärt känna Fadern och inte heller mig. [4] Jag har sagt er detta för att ni, när den tiden kommer, skall minnas att jag har sagt det.

Nu poängteras det att vi är vittnen för Gud. Som sådana kan livet bli obekvämt, för att använda ett populärt språkbruk. Världen hatade Jesus utan skäl och världen kommer att hata Hans lärjungar utan skäl. Detta är verklighet i Irak och andra länder också idag. Att bli uteslutna ur synagogorna, var för Hans lärjungar då att bli uteslutna från all social gemenskap inklusive familjegemenskap. Här kan också beskrivas en kamp i framtiden, en kamp som står inne i kyrkans mitt. Tänk bara på hur Martin Luther behandlades med påvens bannbulla. I tredje riket fängslades och mördades de som ville vara Jesu Kristi kyrka. Idag…i morgon…?  

Jag sade er det inte från början, eftersom jag var hos er. [5] Men nu går jag till honom som har sänt mig, och ingen av er frågar mig: Vart går du? [6] utan det jag har sagt er fyller era hjärtan med sorg. [7] Men jag säger er sanningen: det är för ert bästa som jag lämnar er. Ty om jag inte lämnar er, kommer inte Hjälparen till er. Men när jag går, skall jag sända honom till er, [8] och när han kommer, skall han visa världen vad synd och rättfärdighet och dom är. [9] Synd: de tror inte på mig. [10] Rättfärdighet: jag går till Fadern och ni ser mig inte längre. [11] Dom: denna världens härskare är dömd.

Vet världen inte redan vad synd är? Är det inte att man överträder lagen? Ja, man kan ju säga att det är syndens konsekvenser, men djupast sett är syndens väsen att inte tro på Jesus. Vi, som har fått det uppenbarat, försöker förstå att det är så, men halkar lätt tillbaka i det lagiska tänkandet. Men det är så, att allt som inte utgår från tron är synd. Paulus skriver i Romarbrevet 14:23:

    ”Men den som äter fast han hyser betänkligheter är dömd därför att han inte handlar i tro. Allt som inte sker i tro är synd.”

Vet inte världen redan vad rättfärdighet är, nämligen att hålla Guds lag. Den som gör det är rättfärdig – rättfärdigheten är synlig. Nej, säger Johannes – Rättfärdigheten är att Han går till Fadern och – ni ser Honom inte längre. Här är enda stället i evangeliet där ordet rättfärdighet står. Rättfärdigheten kan istället beskrivas som Jesu förnedringsväg där Han går via Getsemane och Golgata genom dödsriket till Faderns högra sida – Han syns inte längre. Guds rättfärdighet är den enda rättfärdighet som består inför Gud och Han rättfärdiggör den som tror på Jesus. Vi kan se hur Paulus uttrycker detta:     

” I vår egen tid ville han visa sin rättfärdighet: att han är rättfärdig och gör den rättfärdig som tror på Jesus(Romarbrevet 3:26)”

Hur heligt ett Guds barn än lever, så är det aldrig hennes synliga rättfärdighet som frälsningen bygger på, utan alltid och i evighet den osynliga rättfärdigheten, dvs vår Herre Jesus Kristus själv som sitter på Faderns högra sida med ett fullbordat frälsningsverk för oss.

Vet inte världen vad dom är? Något synligt – domar avkunnas ju varje dag. Men Jesus talar om det som inte är synligt, nämligen att denna världens furste är dömd. Om vi ser oss omkring, så ser det ju snarast ut som om denna världens furste har makten. Att det verkligen är som Jesus säger, kan bara den Helige ande överbevisa om, och det gör Han. Paulus beskriver hela dettasammanhang i Romarbrevet 1:16-17, något som fick en avgörande betydelse för Luthers rättfärdighetsgörelselära:

”Jag skäms inte för evangeliet. Det är en Guds kraft som räddar var och en som tror, juden främst men också greken. [17] I evangeliet uppenbaras nämligen en rättfärdighet från Gud, genom tro till tro, som det står skrivet: Den rättfärdige skall leva genom tron.”

[12] Jag har mycket mer att säga er, men ni förmår inte ta emot det nu. [13] Men när han kommer, sanningens ande, skall han vägleda er med hela sanningen; han skall inte tala av sig själv utan förkunna det han hör och låta er veta vad som kommer att ske. [14] Han skall förhärliga mig, ty av mig skall han ta emot det han låter er veta. [15] Allt vad Fadern har är mitt; därför säger jag att det är av mig han tar emot det han skall låta er veta.

Anden skall vägleda oss i tro, eftersom en trosvandring är en lydnadens väg. Det är inte en upplysningens väg, som är så vanlig i andra religioner, som fokuserar på kunskaper och särskildhet hos den troende. Kristus och korsets väg är det allt väsentliga i den undervisningen om den nu skall koncentrera sig på synd, rättfärdighet och dom. I talet om dom ligger budskapets riktning, att leva till Jesus här är att leva det eviga livet här och nu.

  [16] En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall se mig igen." [17] Då sade några av lärjungarna till varandra: "Vad menar han när han säger: 'En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall se mig igen', och när han säger: 'Jag går till Fadern'?" [18] De sade: "Vad menar han med 'en kort tid'? Vi förstår inte vad han säger." [19] Jesus märkte att de ville fråga honom och sade till dem: "Ni undrar varför jag sade: 'En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall se mig igen'? [20] Sannerligen, jag säger er: ni kommer att gråta och klaga, men världen skall glädja sig. Ni kommer att sörja, men er sorg skall vändas i glädje. [21] När en kvinna skall föda, har hon det svårt, för hennes stund har kommit. Men när hon har fött sitt barn, minns hon inte längre sina plågor i glädjen över att en människa har fötts till världen. [22] Nu har också ni det svårt. Men jag skall se er igen, och då skall ni glädjas, och ingen skall ta er glädje ifrån er. [23] Den dagen kommer ni inte att fråga mig om någonting. Sannerligen, jag säger er: vad ni ber Fadern om i mitt namn, det skall han ge er. [24] Ännu har ni inte bett om något i mitt namn. Be, och ni skall få, så att er glädje blir fullkomlig.

I vers 24 upprepas det som sagts i kapitel 15. Här finns det tillägget att vi skall be i Jesu namn. Avslutningsorden ”i Jesu namn” använder vi ju regelbundet i bönelivet utifrån detta bibelställe. Här och där förekommer det som i denna text, att lärjungarna säger att de inte har förstått. I den här stunden förstår de inte, eftersom de inte har klart för sig vad som skall komma att ske med deras rabbi, man Johannes har lagt på minnet deras oförståelse, kanske för att visa att de inte förstod, men lade hans ord på minnet till den stund då Han undervisade dem igen som den uppståndne frälsaren några dagar senare. En vän till mig sade en gång, när jag hade kommit hem från en resa: ”Jag förstår att det inte går att berätta om detta så att jag förstår, det måste väl upplevas?” Så är det för lärjungarna när de inte förstår vad som kommer att ske med Jesus. De måste liksom dö med Honom för att få nytt liv efter långfredagen. Så är det med den som blir frälst, Det skall till att den gamla människan dör för att den nya människan skall födas. Bo Giertz har beskrivit omvändelsen på detta fiffiga sätt: ”Kris leder till Kristus, Kristus leder till kris!”

  [25] Detta har jag sagt er i bilder. Det kommer en tid då jag inte längre skall tala i bilder utan med klara ord låter er veta allt om Fadern. [26] Den dagen skall ni be i mitt namn, och jag säger inte att jag skall be till Fadern för er, [27] ty Fadern själv älskar er, eftersom ni har älskat mig och trott att jag kommer från Gud. [28] Jag kom från Fadern och trädde in i världen. Jag lämnar världen igen och går till Fadern." [29] Lärjungarna sade: "Nu talar du med klara ord och inte i bilder. [30] Nu vet vi att du vet allt, du behöver inte höra någon fråga dig. Därför tror vi att du kommer från Gud." [31] Jesus svarade: "Nu tror ni. [32] Den stund kommer, den är redan inne, då ni skall skingras, var och en åt sitt håll, och lämna mig ensam. Men jag är inte ensam, eftersom Fadern är med mig. [33] Detta har jag sagt er för att ni skall ha frid i mig. I världen får ni lida, men var inte oroliga, jag har besegrat världen.

Här kommer vi tillbaka till om att be i Herrens namn. Det påminner oss om att vår bön vilar i att vi är maktlösa och att vi får gå in under Sonens lydnad när vi ber. Vår bön är trots allt, en bön i Jesu namn. Då behöver vi inte förtvivla i hur vi ber och om hur vår bön bör vara – den kan vara som den är.

                                                                                                                                                                          

 

 

I boken ”Nåde over nåde” beskriver Poul Madsen hur Jesus innan Han går in på Anden verkligen vill beskriva vår enhet med Honom. Det sker i liknelsen om vinträdet och grenarna. Han ber oss först tänka på att Jesus talar om trädet och grenarna, inte om stammen och grenarna. Vi har full gemenskap med jesus, därför beskriver han sig som trädet, som helheten, där vi finns med som grenarna. Han för oss in i sin rikedom. I Hans gemenskap med Fadern finns på liknande sätt vår gemenskap med Honom – Hans gudomliga liv är vårt liv. Vi är grenarna, men Han är allt.

    Jag är den sanna vinstocken, och min fader är vinodlaren. [2] Varje gren i mig som inte bär frukt skär han bort, och varje gren som bär frukt ansar han, så att den bär mer frukt. [3] Ni är redan ansade genom ordet som jag har förkunnat för er. [4] Bli kvar i mig, så blir jag kvar i er. Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv, om den inte sitter kvar på vinstocken, kan inte heller ni göra det, om ni inte är kvar i mig. [5] Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon är kvar i mig och jag i honom, bär han rik frukt: utan mig kan ni ingenting göra. [6] Den som inte är kvar i mig blir som grenarna som kastas bort och vissnar; de samlas ihop och läggs på elden och bränns upp. [7] Om ni blir kvar i mig och mina ord blir kvar i er, så be om vad ni vill, och ni skall få det. [8] Min fader förhärligas när ni bär rik frukt och blir mina lärjungar. [9] Liksom Fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Bli kvar i min kärlek. [10] Om ni håller mina bud, blir ni kvar i min kärlek, så som jag har hållit min faders bud och är kvar i hans kärlek.

 

    [11] Detta har jag sagt er för att min glädje skall vara i er och er glädje bli fullkomlig. [12] Mitt bud är detta: att ni skall älska varandra så som jag har älskat er. [13] Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner. [14] Ni är mina vänner, om ni gör vad jag befaller er. [15] Jag kallar er inte längre tjänare, ty en tjänare vet inte vad hans herre gör. Jag kallar er vänner, därför att jag har låtit er veta allt vad jag har hört av min fader. [16] Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt er till att gå ut i världen och bära frukt, frukt som består, och då skall Fadern ge er vad ni än ber honom om i mitt namn. [17] Detta befaller jag er: att ni skall älska varandra

Vi kan verkligen vila i att vi är grenarna i tro på Honom. Utan Honom kan vi ingenting göra. Vi får ta emot och ge oss åt Jesus. Och Han säger: ”Bli i mig!” Hur kan vi lära oss det som Jesus har att säga oss i detta kapitel. Vi gör det med ”Nåde over nåde”:

1/ Först får du be herren om att skänka dig en levande övertygelse om att du har lämnat ditt liv till Honom och därför är i Honom och Han i dig. När det blir en verklighet för oss, sker en fullständig förändring med vårt liv. Intill dess kämpar vi ”för att leva upp till” och efter det lever vi ”utifrån” det liv som har givits till oss, eller som Paulus skriver att nu lever inte jag utan Kristus i mig.

2/ Därefter måste vingårdsmannen få rensa mig – jag skall beskäras så att min kraft kan användas till att bära frukt. Då vill Herren ha fria händer över mig. Det behöver inte vara synd som Han vill rensa oss ifrån, det kan också vara andra saker som tar min tid bort från Herren och mitt liv bort från Herren.

3/ Inget skall kunna skilja dig från Jesus Kristus (vers 5). Det finns alltid sådant som kan tränga sig emellan dig och Herren. Helige ande vet vad det är och påminner om vad frestelser är, vilka bekymmer som kan tränga bort dig från ett liv i Herren, eller hänsyn till människor eller annat.

4/ Det fjärde är att du skall låta ordet få leva ett flödigt liv i dig (vers 7). Ordet är Jesus. Du får ge Honom tid genom att dröja kvar vid Hans ord. Bibeln skall få vara andlig mat för den kristne. Ordet och bönen är livssaften i vinträdet. Man kan tillägga nattvarden.

5/ ”Bli i min kärlek”, sade Herren Jesus (vers 9). Liksom Fadern älskade Sonen, så älskar Sonen oss. Det kan vi inte förstå, eftersom vi inte kan finna att vi är värda Hans kärlek. Han har utvalt oss (vers 16) och Han kallar oss Sina vänner (vers 14). Han gav Sitt liv för oss! Att veta sig vara älskad av Gud på detta sätt är den största kraften i en människas liv! Därför finns det heller ingenting som är mer kärt för den onde att förstöra än vår visshet om att vi är älskade av Gud. Han tål inte se en människa som gläder sig åt frälsningen genom Jesus Kristus. Därför försöker han med alla till råds stående medel föra in mörker och tvivel i själen. Ofta är Han framgångsrik med att han översköljer hjärtat och samvetet med en flod av anklagelser och fördömanden. Han pekar på synd i vårt liv, och så fördömer han oss och pinar och plågar samvetet, intill dess att varje känsla av att vara älskad av Gud är borta. Här skriver Poul om att vi har Jesu Kristi blod som renar från all synd. Detta är räddningen. Jag kan skriva under på att det är så, men skulle vilja uttrycka det så här istället: ”Du får glädjas med att gå i gudstjänst, komma inför Herrens ansikte, be om dina synders förlåtelse, lyssna till ordet, komma som förlåten syndare till det dukade bordet och ta emot Herren själv i Hans kropp och blod.

6/ Guds kärlek till oss ger alltid sitt utslag i Guds kärlek genom oss (vers 12 och 17). Den som blir i Kristus, han blir i Guds kärlek, och Kristus blir i honom. Han eller hon kan älska såsom Kristus älskar. Älskad av Gud öser Jesus ut sin kärlek till andra och förblir på det sättet i kärleken, efterwsom kärlekens väsen är givande. Han har ju gett det yttersta beviset på kärlek, när Han gav sitt liv för oss.

 

Så här förblir vi i vinträdet, i Kristus, i ordet, i Hans kärlek, i Guds kärlek och det är själva livet i den Helige Ande, frälsningen i dess fullhet.

 

Men vem är det som skall nyttja vinträdets frukt? Är det grenarna? Nej! Det är vingårdsmannen som har krav på frukten (vers 1). Han har skapat, Han skall nyttja. Han som äger hela universum blir tillfredställd av att se sig själv i frälsta människors liv.

 

Vad får vi då? I vers 11 står det att vi får fullkomlig glädje – finns det något mer eller större att önska? Sådant är det fördolda livet med Kristus i Gud. Så avslutas detta kapitel med att beskriva hur världens motstånd ökar ju mer Kristus kommer in i våra liv. Men det ändrar ingenting när vi förblir i Kristus och inte upptas av världen, utan av Honom. Detta är kristenlivet, så som det nya testamentet skildrar det för oss. Det var denna underbara frälsning som Kristus vann åt oss i det att Han gick till Fadern. Detta är härlighetens hopp!  

 

    [18] Om världen hatar er, kom då ihåg att den har hatat mig före er. [19] Om ni tillhörde världen, skulle världen älska er som sina egna. Men nu tillhör ni inte världen, utan jag har kallat er ut ur världen, och därför hatar världen er. [20] Kom ihåg vad jag har sagt er: tjänaren är inte förmer än sin herre. Har de förföljt mig, kommer de också att förfölja er. Har de bevarat mitt ord, kommer de också att bevara ert. [21] Men allt detta skall de göra med er för mitt namns skull, därför att de inte känner honom som har sänt mig. [22] Om jag inte hade kommit och talat till dem, skulle de vara utan synd. Nu har de ingen ursäkt för sin synd. [23] Den som hatar mig hatar också min fader. [24] Hade jag inte gjort sådana gärningar bland dem som ingen annan gjort, skulle de vara utan synd. Nu har de sett dem, och de hatar både mig och min fader. [25] Men ordet som står skrivet i deras lag skulle uppfyllas: De har hatat mig utan grund.

    [26] När Hjälparen kommer, som jag skall sända er från Fadern, sanningens ande, som utgår från Fadern, då skall han vittna om mig. [27] Också ni skall vittna, ty ni har varit med mig från början.

 

 

 

 Det var strax före påskhögtiden och Jesus visste att hans stund hade kommit, då han skulle lämna världen och gå till Fadern. Han hade älskat sina egna som levde här i världen, och han älskade dem intill slutet.

Vad Jesus visste, är en kunskap som inte har med kunskapens träd på gott och ont att göra utan är en kunskap som är Sonens lydighet till faderns vilja. Detta är en kunskap som är ett med Jesu person. Det är segerrikt och kärleksrikt långt mer än vi kan tänka. Det är inte ett fåtal människor som Han älskar. Det är alla, vilket vi förstår av kapitel 1, vers 11:

    Han kom till det som var hans, och hans egna tog inte emot honom.

 

 

    [2] De hade samlats till måltid, och djävulen hade redan ingett Judas, Simon Iskariots son, att förråda Jesus.

Varför står det inte att det var påskmåltid? Det poängteras att det är en måltid, men det är Jesu måltid och det är det viktiga. Om man jämför måltider i evangelierna finner man ett mönster som finns i nattvarden och som centrerar måltiden kring Jesus och Hans frälsningsverk, vilket tagits upp tidigare i bibelstudiet.

 [3] Jesus visste att Fadern hade lagt allt i hans händer och att han hade utgått från Gud och nu återvände till Gud. [4] Han steg upp från bordet, tog av sig manteln och band en handduk om livet. [5] Sedan hällde han vatten i tvättfatet och började tvätta lärjungarnas fötter och torka dem med handduken som han hade bundit om sig. [6] När han kom till Simon Petrus, sade denne till honom: "Herre, skall du tvätta mina fötter!" [7] Jesus svarade: "Vad jag gör förstår du inte nu, men senare skall du fatta det." [8] Petrus sade: "Aldrig någonsin får du tvätta mina fötter!" Jesus sade till honom: "Om jag inte tvättar dig, har du ingen gemenskap med mig." [9] Då sade Simon Petrus: "Herre, tvätta inte bara mina fötter utan också händerna och huvudet." [10] Men Jesus sade till honom: "Den som har badat behöver bara få fötterna tvättade, i övrigt är han ren. Och ni är rena, dock inte alla." [11] Han visste nämligen vem som skulle förråda honom, och därför sade han att de inte alla var rena.

    [12] När han hade tvättat deras fötter och tagit på sig manteln och lagt sig till bords igen, sade han till dem: "Förstår ni vad det är jag har gjort med er? [13] Ni kallar mig mästare och herre, och det med rätta, för det är jag. [14] Om nu jag, som är er herre och mästare, har tvättat era fötter, är också ni skyldiga att tvätta varandras fötter. [15] Jag har gett er ett exempel, för att ni skall göra som jag har gjort med er. [16] Sannerligen, jag säger er: en tjänare är inte förmer än sin herre, och en budbärare inte förmer än den som har sänt honom. [17] Vet ni detta, är ni saliga om ni också handlar så.

”Kristi kärlek till oss och vår inbördes kärlek till varann är själva hjärteblodet i församlingens liv. Tar man bort det, finns det ingen församling längre. Där kärleken är borta, är det ett säkert tecken på att Kristus också är borta,” skriver Paul Madsen i sin kommentar till Johannesevangeliet. Vi har kommit till et kapitel hos Johannes, som i likhet med 1 Kor 13 hos Paulus kan kallas kärlekens kapitel. Vi börjar med att se in i Jesu kärlek i de första versarna, en kärlek som övergår allt. Därefter får vi stifta bekantskap med lärjungarna. Det handlar om Judas förräderi och Petrus motstånd mot Jesu kärlekshandling.

Jesus visste vad som fanns i människorna. Han visste hur lärjungarna skulle handla i avgörandests stund. Han kände redan nu sin förestående ensamhet på korset. Då ger Han ytterligare ett prov på sin kärlek, handfast, oväntat. Husets Herre tjänstgör i den lägsta sysslan – Jesu kärlek vänder på begreppen, inget annat än omvändelse är möjligt för oss om vi vill höra Herren till. Och Han gjorde det redan nu, det som är korsets hemlighet för den som inte tror och mest uppenbara för den som tror:

Fil 2:7

    ”utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss.”

Lärjungarna fick också en lektion i församlingsliv som Johannes senare skulle upprepa:

1 Joh 4:11

    ”Mina kära, om Gud har älskat oss så, måste också vi älska varandra.”

 [18] Jag talar inte om er alla. Jag vet vilka jag har utvalt, men skriftens ord måste uppfyllas: Den som åt mitt bröd lyfte sin häl mot mig. [19] Jag säger det redan nu, innan det sker, för att ni, när det har skett, skall tro att jag är den jag är. [20] Sannerligen, jag säger er: den som tar emot någon som jag sänder, han tar emot mig, och den som tar emot mig, han tar emot den som har sänt mig."

    [21] När Jesus hade sagt detta, skakades han i sitt innersta och vittnade: "Sannerligen, jag säger er: en av er kommer att förråda mig." [22] Hans lärjungar såg på varandra och undrade vem han menade. [23] En av dem, den som Jesus älskade, låg intill honom. [24] Simon Petrus gjorde tecken åt honom att fråga Jesus vem han talade om. [25] Lärjungen lutade sig bakåt mot Jesu bröst och sade: "Herre, vem är det?" [26] Jesus svarade: "Han som får brödet som jag nu doppar." Och han doppade brödet och gav det åt Judas, Simon Iskariots son. [27] När Judas hade fått brödet, for Satan in i honom. Jesus sade: "Gör genast vad du skall göra!" [28] Ingen av dem som var med vid bordet visste varför han sade detta till honom. [29] Eftersom Judas hade hand om kassan, trodde några att Jesus hade sagt åt honom att köpa vad som behövdes till högtiden eller att ge något till de fattiga. [30] Men Judas tog brödet och gick genast ut. Det var natt.

 

    [31] När Judas hade gått, sade Jesus: "Nu har Människosonen förhärligats, och Gud har förhärligats i honom. [32] Är nu Gud förhärligad i honom, skall Gud också förhärliga honom i sig, och han skall snart förhärliga honom. [33] Ännu en kort tid är jag hos er, mina barn. Ni kommer att söka efter mig, och jag säger nu till er vad jag sade till judarna: Dit jag går kan ni inte komma. [34] Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. [35] Alla skall förstå att ni är mina lärjungar, om ni visar varandra kärlek."

Vers 35 är verkligen en självprövningens vers för varje församlingsgemenskap. Det är dessutom ett sakinnehåll som Jesus upprepar för att vi verkligen skall ta emot det och leva av det. Det finns ett slags mantra som går genom vår kyrka, men som är lika falskt nu som när Sören Kierkegaard kritiserade det: ”Den största kriminalförbrytelsen världen känner är den officiella kristendomens lögn att alla är kristna.” Det mantrat säger att Guds utflöde av kärlek gör alla till goda kristna, men Guds ord säger istället att det krävdes inget mindre än Guds egen död på korset för att rädda mitt liv. Istället behöver jag ta till mig att jag inget kan göra annat än klamra mig fast vid Herren i tro på att bara Han kan göra saken för mig god:

Ps 139:23-24

”Utrannsaka mig, Gud, och känn mitt hjärta, pröva mig och känn mina tankar, och se till, om jag är stadd på en olycksväg, och led mig på den eviga vägen.”

  [36] Simon Petrus frågade: "Vart går du, herre?" Jesus svarade: "Dit jag går kan du inte följa mig nu, men längre fram skall du följa mig." [37] Petrus sade: "Herre, varför kan jag inte följa dig nu? Jag skall ge mitt liv för dig." [38] Då sade Jesus: "Du skall ge ditt liv för mig? Sannerligen, jag säger dig: tuppen skall inte gala förrän du tre gånger har förnekat mig."

 

När vi nu får Jesus som förebild och budet om att älska varandra som en befallning förstår vi också att vi ingenting kan göra. Vi behöver till detta en kraft som bär oss. Då introduceras på allvar Den Helige Ande, Pingstanden.

     [14:1] "Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig. [2] I min faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er? [3] Och om jag nu går bort och bereder plats för er, så skall jag komma tillbaka och hämta er till mig, för att också ni skall vara där jag är. [4] Och vägen dit jag går, den känner ni." [5] Tomas sade: "Herre, vi vet inte vart du går. Hur kan vi då känna vägen?" [6] Jesus svarade: "Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. [7] Om ni har lärt känna mig, skall ni också lära känna min fader. Ni känner honom redan nu och ni har sett honom." [8] Filippos sade: "Herre, visa oss Fadern, det är nog för oss." [9] Jesus svarade: "Så länge har jag varit tillsammans med er, och ändå känner du mig inte, Filippos? Den som har sett mig har sett Fadern. Hur kan du då säga: Visa oss Fadern? [10] Tror du inte att jag är i Fadern och Fadern i mig? De ord jag säger er, dem talar jag inte av mig själv; Fadern är i mig och utför sina gärningar. [11] Tro mig när jag säger att jag är i Fadern och Fadern i mig. Eller tro åtminstone för gärningarnas skull.

Först beskriver Jesus Guds öppenhet mot människor. Vi är ju inte stöpta i samma form. Skaparen ser sin skapelse också in mot evigheten i alla dess former. Sedan beskriver Jesus hur Hans kraft ser ut, hur Han bärs igenom svårigheter. Den kraften heter ”att förbli i Fadern – Han är och förblir i Fadern. Han är i obruten enhet med Fadern. Om vi var på samma sätt, skulle det stämma att vi alla var goda kristna. Men vi är inte på samma sätt. Den onde försöker i evangelierna på alla sätt så split mellan Fadern och Sonen, men han misslyckas kapitalt, helt och hållet. Hur skulle han lyckas med oss?

[12] Sannerligen, jag säger er: den som tror på mig, han skall utföra gärningar som jag, och ännu större. Ty jag går till Fadern, [13] och vad ni än ber om i mitt namn, skall jag göra, så att Fadern blir förhärligad genom Sonen. [14] Om ni ber om något i mitt namn, skall jag göra det.

Nej, vi kan inte stå emot den onde, hur starkt vi än kämpar. Den enda väg vi har finns i tron. Där kommer bönen till vår hjälp. Och så kommer Hjälparen, den Helige ande…

 [15] Om ni älskar mig, kommer ni att hålla mina bud. [16] Jag skall be Fadern, och han skall ge er en annan hjälpare, som skall vara hos er för alltid: [17] sanningens ande. Världen kan inte ta emot den, eftersom världen inte ser den och inte känner den. Men ni känner den, eftersom den är kvar hos er och kommer att vara i er. [18] Jag skall inte lämna er ensamma, jag skall komma till er. [19] Ännu en kort tid, sedan ser världen mig inte längre, men ni skall se mig, eftersom jag lever och ni kommer att leva. [20] Den dagen skall ni förstå att jag är i min fader och ni i mig och jag i er. [21] Den som har mina bud och håller dem, han älskar mig, och den som älskar mig skall bli älskad av min fader, och jag skall älska honom och visa mig för honom." [22] Judas – inte Judas Iskariot – frågade: "Herre, hur kommer det sig att du skall visa dig för oss men inte för världen?" [23] Jesus svarade: "Om någon älskar mig, bevarar han mitt ord, och min fader skall älska honom, och vi skall komma till honom och stanna hos honom. [24] Den som inte älskar mig bevarar inte mina ord. Men ordet som ni har hört kommer inte från mig utan från Fadern som har sänt mig.

Märk nu, att när Jesus talar om Hjälparen, känner vi åter igen det kärleksspråk som Han tidigare talat. Vi kommer ihåg vad Jesus redan har sagt om Anden, när han talade till Nikodemus:

Joh 3:7-8

    ”Var inte förvånad över att jag sade att ni måste födas på nytt. [8] Vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som har fötts av anden."

Vi får förtrösta på Anden och låta oss drivas av Anden.  Och det som är målet för oss är en allt större närhet till Herren Jesus, så att vi får bli Faderns barn helt och fullt. Vi dras av Anden till Sonen till Fadern.

[25] Detta har jag sagt er, medan jag är kvar hos er. [26] Men Hjälparen, den heliga anden som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt som jag har sagt er. [27] Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Känn ingen oro och tappa inte modet. [28] Ni hörde att jag sade till er: Jag går bort och kommer till er igen. Om ni älskade mig, skulle ni vara glada över att jag går till Fadern, ty Fadern är större än jag. [29] Detta säger jag er innan det sker, för att ni skall tro det, när det har skett. [30] Jag säger inte mycket mer till er, ty nu kommer världens härskare. Han har ingen makt över mig. [31] Men världen måste få veta att jag älskar Fadern och gör som Fadern har befallt mig. Kom, låt oss gå härifrån.

Anden skall lära och påminna om allt det som Jesus sagt. Där skall visheten i tron hämtas. I det att vi förlitar oss på den visheten skall vi få frid. Det är pingstdagens Ande, det är den väckelse i den Helige Ande som förändrar kalla församlingar till kärleksfulla, Jesustroende gemenskaper. Detta skall nu Jesus undervisa oss vidare i.

 

 

 

Nyårstankar med hjälp av Psaltarpsalm 121

   

”En vallfartssång.

Jag lyfter mina ögon upp till bergen: varifrån skall min hjälp komma? Min hjälp kommer från Herren, som har gjort himmel och jord. Inte skall han låta din fot vackla, inte slumrar han som bevarar dig! Nej, han som bevarar Israel, han slumrar inte, han sover inte. Herren är den som bevarar dig, Herren är ditt skydd på din högra sida. Solen skall inte skada dig om dagen, ej heller månen om natten. Herren skall bevara dig för allt ont, han skall bevara din själ. Herren skall bevara din utgång och din ingång, från nu och till evig tid.”

 

Om man skulle sätta en rubrik på psalm 121 skulle det kunna vara ”med Gud i tiden”. Precis den sidan av kristen tro poängteras i en artikel i dagens Svenska Dagbladet om kyrkan i Kina. Upp emot 150 miljoner kineser kan vara kristna i detta nu. Det är den snabbast växande kyrkan i världen. De kinesiska kristna är av många olika slag, men ett starkt drag är positivt predikad kristendom; en Gud som är med och leder församlingen, en Gud som leder i världen i den tid som är. Vår psaltarpsalm beskriver också på detta sätt där det står:

”Han sover aldrig, Han vakar ständigt, Han som beskyddar Israel.”

Den Gud som innesluter all tid är också här och nu.

Annars handlar psalmen mer om att Herren i mitt liv leder mig på rätta vägar och skyddar mig, med riktningen ställd mot det eviga livet. I en äldre bibelöversättning avslutas psalmen med dessa ord:

”Herren skall bevara din ingång och din utgång, från nu och till evig tid.”

Det är ord som målas för oss med samma klang s0m i psaltaren 23, med dess slutord:

”Godhet allenast och nåd skall följa mig i alla mina livsdagar, och jag skall åter få bo i Herrens hus, evinnerligen.”

I Herren förs tiden samman, den tid som vi blir påminda om när ett år övergår i nytt år. Det himmelska perspektivet är så mycket större än en klocka som ringer ut det gamla och in det nya. Tiden komprimeras när evigheten finns med. Det blir liksom både framåt och bakåt samtidigt. Att kunna se bakåt är ju att erkänna misslyckanden, svek, onda gärningar vid sidan av det som var gått och att i Gud kunna förlikas med det utan att bara ”glömma och gå vidare” så som världen bjuder. Detta livsmönster givet av Gud där vi både kan få se bakåt och sträcka oss framåt ges oss på ett slående sätt av Jesus när Han säger till den ene rövaren på korset vid Golgota:

”Sannerligen, redan idag skall du vara med mig i paradiset.”

Så som det en gång var hos Herren skall det bli i evigheten, vi skall åter få bo i Herrens hus, evinnerligen. Samtidigt kan vi förstå att Jesus riktar vår blick framåt. Syndafallets möjlighet finns inte mer. Jesus har besegrat döden, ondskan och synden. Den väg som leder framåt är den trygga vägen där foten inte slinter, där vi hela tiden vandrar vid Guds sida, bevarade för evigt; ”från nu och till evig tid.”

Jag mötte någon dag före jul en äldre vän med ett rikt socialt liv, med många vänner. Hon berättade för mig om människor som hon skulle besöka i samband med jul. Jag minns särskilt hur hon talade om ett par som levt ett långt liv tillsammans under stor frihet, de hade levt sina liv på ett sätt som inte hade varit möjligt om de inte hade haft fria yrken och synnerligen god ekonomi. De hade levt ovanliga liv i modernitetens tecken, mycket på resa, mycket god mat och exklusiva nöjen och fria relationer, de fick inga barn därför att de inte ville leva med den livsinskränkningen. De hade i stort sett haft frihet att göra allt det de önskat göra. Nu var de gamla och hustrun hade drabbats av svår dödsångest. Hon måste hela tiden ha sin make inom synhåll för att hon kände total övergivenhet och akut ångest av att riskera att dö ensam. Min goda vän grät när hon berättade detta; hon grät för deras livssmärta. Jag vill inte berätta detta som någon slags moralism, utan helt enkelt betrakta löftena i psaltarpsalmen i ljuset av det som är dess raka motsats. Mot dödsångesten står evigheten. Mot relationer som till slut tas ifrån oss, står den Herre som aldrig överger, aldrig lämnar. Han ser oss i vår livsångest, det är nog riktigare att kalla det så. Frågan finns alltid hos mig när jag lever. Skall jag kunna leva då, när allt tas ifrån mig? Skall jag kunna leva då, när jag inte längre kan relatera till den/de som finns där nu? Psaltarpsalmens författare vet hur det är. Tankarna far i irrgångar när de betrycker själen. Det går liksom runt och man verkar inte kunna komma ur det.  Förtvivlan ligger på lur.

Då får vi se upp mot bergen för att få hjälp. Vi får se skapelsens Gud, Han som innefattar och omfattar alltet. Men vi får se större och enklare än så. Det finns ett berg i tillvaron som inte är det mäktigaste Gud skapat, men det viktigaste. Det heter Golgota. Där gav Gud själv sitt liv för vår skull. Där får vi tas ut ur våra tvångscirklar, när vi får höra glädjebudskapet om framtiden: ”Sannerligen, redan idag skall du vara med mig i paradiset.” Att höra Herren till är att just som mannen på korset överlämna sitt förflutna till Gud och stiga in i den framtid som Herren själv ger. Vi får be med ord från psalm 516 i vår psalmbok:

”Ja giv mig näring med ditt ord,

du vän så god och trogen.

Låt mig bli nyttig på Din jord

och för din himmel mogen.

Stärk Du min tro, så den bär frukt

som hungrande behöver.

Jag tackar dig för vård och tukt.

När livet här är över,

låt för ditt namn

mig falla, Jesus, i din famn.

 

 

 

 

Göran O 20101231