Fyrtio dagar som skakade världen - ja, mer än så!

Möten med Jesus

Evangelierna berättar att Jesus mötte några få människor efter uppståndelsen. Dessa människor hade han tillbringat mycket tid med tidigare. Det var lärjungar och kvinnor som följt med Jesus under de tre åren. Det var också hans egen familj, eller i alla fall delar av den.

Matteus Beskriver mötet med Maria från Magdala, den andra Maria och de elva lärjungarna. Vi får ingen utförlig berättelse av honom. Han koncentrerar sig på andra saker.

Markus beskriver också helt kort möten efter uppståndelsen. Jesus möter Maria från Magdala,  två män på väg ut till landet och de elva kvarvarande lärjungarna. Alla dessa möten beskrivs i det som kallas "det falska Markusslutet" på grund av att denna text saknas i de äldsta handskrifterna och anses vara ett tillägg. I vår bibel står dessa verser inom parenteser. Inom evangeliets obestridliga ramar finns inget möte med den uppståndne Jesus, endast rädda kvinnor som flyr från den tomma graven.

Lukas har utförligare skildrat möten med Jesus. I evangeliet möter dessa människor den uppståndne: Maria från Magdala, Maria, Jakobs mor, Johanna, Petrus, Kleopas och en annan lärjunge (ingen av dem hörde till de elva) och de elva kvarvarande lärjungarna.

Johannes är ännu utförligare. I evangeliet möter dessa människor Jesus i tur och ordning; Maria från Magdala, Petrus och Johannes, de elva lärjungarna förutom Tomas, lärjungarna inklusive Tomas, sju av lärjungarna.

Lukas beskriver i början av apostlagärningarna hur Jesus möter de elva lärjungarna upprepade gånger under en tid runt fyrtio dagar fram till himmelsfärden.

Slutligen finns det ett vittnesbörd av Paulus hand från första Korintierbrevets 15 kapitel som sammanfattar den uppståndnes möten mellan påsk och Kristi himmelsfärd. Han skriver "...han visade sig för Kefas och sedan för de tolv. Därefter visade han sig för mer än 500 bröder vid ett och samma tillfälle, de flesta är ännu i livet, men några har avlidit. Därefter visade han sig för Jakob och sedan för alla apostlarna. Allra sist visade han sig också för mig, detta ofullgångna foster." Paulus nämner inte kvinnorna. Han talar också om lärjungarna som de tolv, trots att de bara var elva.

Mötena som beskrivs mer ingående är sex till antalet, hos Lukas två och hos Johannes fyra. Vi börjar med Lukas skildring av Emmausvandringen. Vår genomgående fråga är: Hur känner man igen den uppståndne? Emmauslärjungarna fick vandra tillsammans med Jesus under en hel dag, i samtal och samvaro. Först när kvällen nalkats, när de sitter vid bordet i värdshuset och skall äta brödet, känner de igen Jesus just när han bryter brödet. Vi får aldrig reda på varför brödsbrytelsen var det utlösande, men så var det.

Den andra skildringen hos Lukas är när Jesus kommer till sina lärjungar. De känner inte igen honom omedelbart och inte heller när han ger dem Guds frid. Det tycks vara så att igenkännandet här är en process som på något sätt har sin brännpunkt i det att han äter fisk med dem. Men det är inte säkert att det är detta som gör att de känner igen honom. Man skulle kunna säga att det centrerar sig kring det mänskliga, detta att Jesus verkligen inte är en ande. Det är också vad texten betonar.

Det tredje mötet, från Johannesevangeliet, sker mellan Jesus och Maria från Magdala. Maria känner inte igen Jesus omedelbart. Det är först när han säger "Maria", som hon direkt känner igen honom. Läsaren känner mycket starkt just i denna skildring att igenkännandet har med rösten och med intimiteten att göra. Maria är känd vid namn. Detta är ju också den enda ensamskildringen av den uppståndnes möten med människor som vi har. Vi kan dra konsekvenser av det som Jesus gör med Maria. Vi är också kända vid namn, var och en av oss.

I Johannesevangeliet skildras hur lärjungarna träffar Jesus på kvällen samma dag , den första påskdagen. De känner igen honom ganska omgående. Om det är som ett resultat av att han ger dem sin frid eller att han visar dem sina sår får vi inte veta.

Det femte tillfället kommer när lärjungarna samlas en vecka senare för att Tomas skall få se Herren. Inte heller vid detta tillfälle vet vi hur han blir igenkänd.

Den sista berättelsen är märklig. Vi har fått vara med om att lärjungarna vid flera tillfällen har fått möta den uppståndne Jesus och känt igen honom. Nu träffar de honom igen, en kort tid senare uppe vid Tiberiassjön. Lärjungarna har återgått till sitt forna levebröd, fisket. Jesus kommer till dem på stranden och de känner faktiskt inte igen honom trots att de träffat honom vid flera tillfällen för några få dagar sedan. Ur mänsklig synpunkt är det lite oförståeligt. Först när Jesus efter en stund gjort ett under för dem, kände Johannes igen honom. Simon Petrus verkade inte av sig själv förstå att det var Jesus som kommit. Han gick Jesus till mötes på Johannes ord. Likadant är det sedan med de andra lärjungarna. Vi får ett intryck av att de alla var osäkra på om det verkligen var Jesus, men att de accepterade det. Det slår mig att det i Matteusevangeliets sista rader står något liknande om lärjungarna när de fick se Jesus i Galileen. Det står så här: "...När de fick se honom där föll de ner och hyllade honom, men några tvivlade."

En slutsats kan man dra av mötena med Jesus. Det är alltid Jesus som låter sig ses som uppstånden. Det sker på hans initiativ. Han låter sig igenkännas på olika sätt. Eftersom det alltid sker på Jesu initiativ, vågar jag se ett teologiskt perspektiv på händelserna. Det sker när han kallar dig vid namn. Det sker i brödsbrytelsen. Han öppnar en väg genom undret, som du kan ta till dig eller inte. Mötet sker i det mänskliga, han har varit människa som vi. Texterna lämnar samtidigt öppet för fler möten. Det är inte alltid vi vet hur det går till. Slutligen finns det i alla möten insprängt ett bibelord just om att lära känna honom och tro. Det är orden i Johannesevangeliet till Tomas, lärjungen: "Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror."

Mönster i det som händer (Tankarna här är i huvudsak hämtade från "Living the Resurrection" av Eugene H. Peterson)

Här är en koncentrerad beskrivning av mönster som kan finnas i skildringarna av den uppståndne Jesus:

I Människan kan inte styra över det som Jesus gör:

                      1/ Alla de som möter Jesus är överraskade

2/ Ingen var förberedd på det som skedde. Uppståndelsens faktum var nytt för alla. Det fanns inga experter.

3/ Kvinnorna, de som vid den tiden betraktades som mindre tillförlitliga är viktiga. De är först vid graven. En av dem, Maria från Magdala, är det första vittnet till uppståndelsen.

4/ Allt hände stilla och oannonserat, det var inga fyllda arenor eller liknande.

5/ Alla reagerade med rädsla i själva mötessituationen (också Maria från Magdala, om vi tar hänsyn till alla evangeliernas vittnesbörd).

II Skildringen av uppståndelsemåltider

                      1/ Det var måltider efter hårt arbete, riktig mat för hungriga människor.

                      2/ Jesus var alltid värd vid måltiden.

III Måltidens form

!/ Det finns en genomgående form för måltiden. Den finns där när Jesus bespisar 5000 män; den finns vid skärtorsdagens kvällsmåltid med lärjungarna, den finns vid måltiden i Emmaus och den finns i mindre utsagd form i måltiden vid Tiberiassjön. Momenten är dessa: Jesus tar, välsignar eller tackar, bryter och ger.

2/ Detta är också livsmönstret. Jesus tar vad vi kommer till honom med - vårt bröd, våra synder, våra tillkortakommanden, vårt arbete, vår styrka, vår svaghet, vår hunger eller vår törst. Han välsignar och tackar det vi kommer med. Han tar det till Fadern genom den Helige Ande. Han värderar inte om vi kommer med mycket eller litet. Fem kornbröd och två fiskar är OK. Jesus bryter det vi kommer med. Vi kommer med ytan, polityren, men Jesus frågar efter vad som finns där inne, under ytan. Vi tas in under korset. Stolthet och självtillräcklighet bryts ned och vi får gå in i ett nytt liv, ett liv med honom. För oss blir det som det står i Psaltaren 51:19: "Det offer du begär är ett förkrossat hjärta, en krossad och nedbruten människa förkastar du inte, o Gud." Sedan ger Jesus. Han ger åter vad vi kom med till honom - men det är inte längre detsamma. Det är förvandlat till det som Gud vill ge oss och det är sammanfattat i orden "oändlig nåd". Det överlämnas till oss i orden som följer på nattvarden: "Ni har nu tagit emot Herren Jesus Kristus. Han bevare er till evigt liv. Gå i Herrens frid."

IV Vänskapen - gemenskapen

1/ Ingen är sämre av dem som möter Kristus. Tomas, som inte var med första söndagen får en förnyad chans att möta Jesus. Det står om  lärjungarna att inte alla trodde, trots att de var med när Jesus lämnade dem. Jesus tvingar inte på oss någon konformitet. Vi är alla tänkta in i en öppen gemenskap med honom.

2/ Det talas mycket tydligt om treenigheten på ett par ställen i uppståndelseberättelserna. Gud som treenig ger oss en bild av Gud som gemenskap.

3/ Jesus, den uppståndne bjuder oss in i gemenskap med honom. Nu är den gamle Adam ersatt med den nye Adam, Jesus själv. Den Adam, människan som en gång skar av förbindelsen med Gud och människa har dött i den nye Adam, Jesus som återskapar gemenskapen med Gud och medmänniskan.

4/ Jesus kommer till små sammanhang och personliga möten.
5/ Gemenskapen med Petrus upprättas. Tre gångers förnekande blir tre gångers uprättelse vid en ny koleld.

  

Vad skedde under de fyrtio dagarna? (Mycket av faktamaterialet kommer från Birger Gerhardssons bok: "Kristi uppståndelse")

Vem var Jesus under dessa dagar?

Det finns en märklig kommentar av Jesus när han enligt samstämmiga källor träffar Maria från Magdala på påskdagens morgon. Han säger till henne: "Rör inte vid mig, jag har ännu inte stigit upp till min Fader." Det måste vara som Jesus säger, att det är en skillnad på morgonen när han möter Maria och sedan samma dag när han möter lärjungarna på väg till Emmaus och på kvällen när han möter de elva. Då är han uppstånden. De kan tala med honom och röra vid honom. Varför det är så att han säger dessa ord till Maria och att han således inte är den uppståndne kan vi inte komma bakom, inte förstå. Uppståndelsen tycks vara en process. På något sätt är det detsamma med Kristi himmelsfärd. Vi vet inte vad själva himmelsfärden betyder. Jesus är ju uppstånden under en tid runt fyrtio dagar under vilka han kommer och går, dyker upp och försvinner, gör nedslag i lärjungarnas liv. Där emellan måste han vara just uppstånden men inte hos dem utan hos Fadern. Att han sedan på något speciellt sätt skulle fara upp till Fadern har ur den synvinkeln ingen relevans. Man kan också säga att detta fick genomslag i den första kyrkan på det sättet att man under de första århundradena inte firade Kristi himmelsfärdsdag i Kristi kyrka. Det kom senare, i samband med att kyrkoåret fastställdes till en liturgisk tradition.

En liten detalj från korsfästelsen kan vi också fundera över i detta sammanhang. Jesus säger till en av rövarna på korset: "Redan idag skall du vara med mig i paradiset." Frågan som man kan ställa är: Var Jesus i dödsriket - och i paradiset redan på långfredagen? Beror allt detta för oss så förvirrande att han är Herre över tid och rum efter det att han avlidit på korset? Han säger ju på korset att "allt är fullbordat", vilket måste syfta på att försoningsverket är gjort och att han på det sättet är "bortom tid och rum" men också närvarande.

Vad gjorde Jesus under de fyrtio dagarna?

Något av detta har vi tagit upp ovan, men det finns fler frågor vi kan göra oss. Det finns motstridiga uppgifter hos Lukas gentemot de andra evangelierna om var Jesus och hans lärjungar befann sig under de ca fyrtio dagarna. Lukas påstår bestämt att de befann sig i Jerusalem, medan de andra evangelisterna poängterar att de var i Galiléen. Det är så motstridigt när det sägs hos Matteus: Gå till Galiléen!; medan det hos Lukas står: "Lämna inte Jerusalem!" Birger Gerhardsson  menar att saken förklaras av att Lukas så klart som möjligt vill skildra att det nya budskapet först måste ljuda i Jerusalem och sedan spridas därifrån ut över landet och över världen. Jerusalem är historiens hjärtpunkt. En gång vid tidens slut dras också historien samman till Jerusalem.

De fyrtio dagarna har naturligtvis med lärjungarnas undervisning att göra. Jesus förklarar "vad som står om honom överallt i skrifterna". Så beskrivs det i Lukas skildring av Emmausvandrarnas samtal med Jesus. Lukas talar också om att Jesus under dessa dagar talade med sina lärjungar om Guds rike. Går man till Apostlagärningarna kap 13 får man en bekräftelse på att lärjungarna blev ordentligt insatta i sina uppgifter. Det står i vers 31: "... och han visade sig sedan under en längre tid för dem som hade följt honom från Galiléen upp till Jerusalem och som nu är hans vittnen inför allt folket."

Siffran fyrtio som beskrivning av Jesu verksamhetstid som uppstånden med sina lärjungar är inte gripen ur luften. Fyrtio är ett tal för fullständighet. Viktiga händelser i bibelns historia har med fyrtio att göra: Mose var fyrtio dagar på berget då han tog emot lagtavlorna (man kan tänka sig det som en slags lärotid inför uppgiften att gå vidare med Guds vilja till Israels folk), Jesus var fyrtio dagar i öknen som en förberedelsetid för sin gärning. Exemplen kan göras flera.

Fyrtio dagar har dock inte med himmelsfärden att göra, rent bibliskt betraktat. Vi vet inte om Jesu undervisning under fyrtio dagar just avslutades med himmelsfärden. Vad vi vet är att allt detta skedde inom ramen av några dagar mindre är femtio dagar, alltså några dagar före pingsten, då den Helige Ande utgöts över lärjungarna.

Undervisningen handlade om Guds rike. Emmausberättelsen talar om för oss att allt detta troligen redan fanns i  "skrifterna" och att Jesus öppnade dem på det viset att han placerade sig själv i dem. Under den första kyrkans tid fanns det andra idéer om vad Jesus undervisade om under dessa dagar. Gnostiska grupper hävdade att Jesus fördjupade lärjungarnas andliga insikter och lät de känna de djupa förborgade hemligheterna som de inte vetat om tidigare. Kyrkofäderna hävdade att Jesus gav lärjungarna direktiv om kyrkan, hierarkin, organisation av gudstjänst och kunskap om sakramenten. Man kan genom att följa den första kyrkan i apostlagärningarna se, att varken gnostikernas föreställningar eller kyrkofädernas antaganden kan beläggas. Däremot finns det ett tydligt sammanhang från det Jesus säger under de fyrtio dagarna och den undervisning som de första kristna enligt apostlagärningarna bedriver i Jeursalem och över den då kända världen. Det handlar om att öppna skrifterna och förkunna en frälsare som dött och uppstått för människorna. Det handlar om vägen till frälsning genom syndernas förlåtelse och det nya livet i Kristus. Det handlar framför allt om Guds rike, om det himmelska. Det finns inget som stöder kyrkofädernas tankar i apostlagärningarna. De gnostiska tankarna motsägs tydligt redan av det faktum att tvivlet finns med i skildringarna av den uppståndnes möten med lärjungarna. Till och med en summerande text som avslutningen av Matteusevangeliet har tvivlet med: "De elva lärjungarna begav sig till Galiléen, till det berg dit Jeus befallt dem att gå. När de fick se honom där föll de ner och hyllade honom, men några tvivlade." Om man gör ett litet strövtåg i Johannesevangeliet och läser Jesu tal till lärjungarna kvällen innan han skall dö, får man också en föreställning om att det inte handlade om en djupare kunskap efter uppståndelsen, utan om att ta emot den Jesus som har dött för våra synders skull (se speciellt Joh 16:8-13).

Till frågan om händelserna kring påsken kan man också resa frågan om varför pingsten och de femtio dagarna just blev kyrkans födelsedag. Pingsten var ingen stor judisk helg i det avseendet att den firades under flera dagar. Dock var det så att den enda pingstdagen drog till sig många judar från olika nationer. De samlades i Jerusalem just till denna dag och den kristna pingsten fick sin startpunkt i detta unika sammanhang.

  

  

Vad betyder Jesu undervisning för oss?

  

En väg till frälsning

Av Emmausberättelsen får vi klart för oss att allt som står i skrifterna får sin förklaring i Jesus Kristus. Allt sammanfattas i honom. I Apostlagärningarna 4:11-12 står det: "Jesus är stenen som ratades av er husbyggare men blev till en hörnsten. Hos ingen annan finns frälsningen, och ingenstans bland människor under himmelen finns något annat namn som kan rädda oss." Det är Jesu frälsargärning som är det enda nödvändiga för var och en. Den är tillräcklig för alla människor i alla tider.

Guds rike

Det andra som beskrivs är Guds rike. I Markusevangeliet inleder Jesus sin undervisning med att tala om Guds rike. Han säger: "Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet." Guds rike är där Gud råder. Det finns här på jorden i de kristna och det finns i den eviga saligheten. Birger Gerhardsson talar om sju penseldrag som beskriver Guds rike eller himlen:

1 Himlen är som en stad - ett nytt Jerusalem. "Allt är vackert och utsökt, nytt och rent. Ingenting är skadat, ingenting brutet, ingenting trasigt."

2 Himlen är gemenskap. Det är den stora vita skaran som samlas inför tronen, som det talas om i Uppenbarelseboken. Där är det lovsång, en ny sång av överjordiskt slag, och helig gemenskap.

3 Det är slut med allt vad som var trasigt och dant här på jorden. Det står i Uppenbarelseboken att "ingen förbannelse skall finnas mer". Ingen skall sakna någonting, ingenting skall fattas oss. Alla skall räknas som fullvärdiga. Alla brister försvinner, alla plågor upphör, hälsan bryter fram. Istället blir det ett överflöd på alla sätt. Det är t. o. m. så att vi skall få gå från den ena härligheten till den andra, skriver Paulus.

4 "Också de djupaste våndorna i vårt innersta skall bli stillade. Vår andliga ångest skall upphöra. Sorgen över vår egen otillräcklighet, våra tillkortakommanden och svek, vår synd och skuld, skall ta slut."

5 Vår kunskap skall bli fullkomlig. Paulus beskriver det så att vår kunskap skall bli lika fullkomlig som Guds kunskap är om oss. Allt blir klart, alla missförstånd är borta. Alla de frågetecken som har radat upp sig i texten här ovan, skall få sin underbara förklaring. Detta är ju i sanning att vara Gud lik.

6 Vi som följt Jesus blir Kristuslika. Här på jorden har människor försökt leva så nära Jesus som möjligt, det som kallas imitatio Christi. Där skall vi vara verkligt Kristuslika.

7 I himlen skall vi få skåda Gud, det som är omöjligt i detta livet. Det oerhörda i att skåda Gud beskrivs av Paulus som att vi får del av allt; och Han blir "...allt, överallt."

                                                                                                            

Det är gott att vi kallar dessa söndagar som kommer för söndagar i påsktiden. Påskens berättelser om den uppståndne Jesus har fått en hemvist i kyrkoåret som de förtjänar. De talar till kyrkan. Jag hade för två år sedan ett bibelstudium som kommer att ligga på bloggen under rubriken "Fyrtio dagar som skakade världen - ja, mer än så!" Att bibeltexterna handlar om livet i kyrkans tid är en spännande tanke just om Jesu tid som uppstånden bland lärjungarna. Jag för in texten i morgon, men vill redan nu påminna dig om vilka bibeltexter det gäller, om du skulle vilja förbereda dig för mina resonemang. Läs dessa bibeltexter:
Matt 28:1-20
Mark 16:1-20
Luk 24:1-53
Joh 20:1-31, 21:1-25
Apg 1:1-11
! Kor 15:1-17
Hoppas att du har glädje av påskstudierna, hälsar Göran O

Jag har ännu inte läst Jonas Gardells bok om Jesus, men väntar på att den skall komma i brevlådan. Det blir en recension av den då. Däremot har Jonas Gardell uttalat sig många gånger i pressen de senaste veckorna, och jag känner att jag i denna stilla vecka måste kommentera en sak som blev sagd i Kyrkans tidnings senaste nummer.
Rubriken i Kyrkans tidning handlade om Gardells tro. Om jag minns rätt står det att han tror på uppståndelsen. Däremot framkommer det att han inte tror på syndernas förlåtelse, varken på behovet av det eller att vi möter Herren där. Om man brukar en tanke från Kierkegaard i det sammanhanget blir resultatet av en sådan tro att Jesus blir någon man skall beundra och inte någon man skall efterfölja.
Det slog mig igår, på dymmelonsdagen, att det som skall ha hänt just denna dagen i stilla veckan var att Jesus var i Betania. Det berättas att Jesus då var i Simon den spetälskes hus och betjänades vid denna måltid av en kvinna, som med äkta dyrbar nardusbalsam smörjde honom inför hans begravning, det du kan läsa om i nedanstående blogg.
Lärjungarna vänder sig mot hennes handlande - de gillar inte hennes attityd av omedelbarhet. Emellertid är det hon gör något som Jesus lyfter fram när han säger att alla släkten skall minnas vad hon har gjort.
Det är ju faktiskt så, att hon här följer Jesus in mot slutet, in mot lidandet och döden. Hon blir den första som gör det. Hon gör det i sann efterföljelse. Där finns hån och förföljelse för Jesu skull och där finns upprättelse från den som frälser allas synder. Låt oss minnas henne och tro som hon gör.

Några predikningar av  Anders Nygren gavs efter hans död ut under rubriken "Guds tankar och inte människors". I bokens förord står det att den rubriken var ett slags rubrik för allt det som denne predikant predikade om. Vi känner honom kanske bäst som den som i teologin talade om "agape" som Guds utgivande kärlek till oss människor.
En predikan i nämnda bok har just rubriken "Guds tankar och inte människors". Texten för den predikan är skildringen av kvinnan som kommer till Simon den spetälskes hus där Jesus är gäst och som smörjer Jesu fötter med dyrbar olja. Berättelsen finns i alla fyra evangelierna och i två av dem säger Jesus att man överallt i världen skall komma ihåg henne och berätta vad hon gjorde. Vad är det man skall komma ihåg? Anders Nygren ställer sig just denna fråga och kopplar den till hur lärjungarna reagerar på vad kvinnan gör. De säger enligt Matteus (26:8) "Vilket slöseri! För det där hade man ju kunnat få mycket pengar att ge åt de fattiga." Predikan tar fasta på att kvinnan inte som lärjungarna styrs av beräkning utan av omedelbarhet. Där finns en omedelbarhet till Jesus. Jag kan se att det finns ett tydligt tecken i det hon gör, eftersom Jesus säger att när "hon hällde denna balsam över min kropp förberedde hon min begravning." Det pekar utöver henne, in i Guds vilja med henne.
Så långt är detta en stark fastetext för oss som vi kan stanna inför och tänka över. Kallar Gud mig in i en omedelbarhet i mitt liv? Jag skulle vilja ställa dig inför detta som en provocerande fråga - Vilken omedelbarhet i ditt liv vill Gud se? Är detta som följer nedan en omedelbarhet enligt Guds vilja?

För några månader sedan gick dåvarande EFS-pastorn i Alingsås, KG Larsson, ur Svenska Kyrkan. Han lämnade också lite senare sin tjänst som EFS-pastor och är nu pingstpastor i Övik. Jag kunde inte förstå hans handlande, särskilt som han på förhand borde ha kunnat räkna ut att det skulle gå som det gick. Går man ur Svenska Kyrkan kan man inte heller vara pastor i EFS. 
Nu är det ju så, att KG Larsson är en synnerligen god predikant, det är i det sammanhanget jag känner honom. Hans predikningar finns att lyssna på på Öviks pingstförsamlings hemsida. Där finns mycket av hängivenhet, mycket uppbyggligt att lyssna till. Det är kraftfull och uppriktig förkunnelse. Där finns en omedelbarhet inför Guds ord, som du kan få del av. 
I en predikan, som handlar om församlingen och som hölls innan KG Larsson lämnade Svenska Kyrkan, talar han över ordet om vetekornet i Johannesevangeliets tolfte kapitel. Han berättar hur detta tolfte kapitel hos Johannes har följt honom sedan han var liten, hur det har betytt mycket för honom i livet. En viktig del i denna predikan "om församlingen" handlar om vetekornet, hur det måste vara ett ensamt korn, hur det måste dö för att ge frukt, hur det inte bara handlar om Jesus utan var och en som vill efterfölja honom. Att vara kristen i församling är att leva ett kristet liv inför Gud, ett eget kristet liv som kan ges vidare i församlingslivet, i den mänskliga gemenskapen.  Ett liv som bara kan ges vidare till bland människor, därför att Gud har format det efter vetekornets lag, genom förkrosselse.
Det slår mig att ordet för detta är just omedelbarhet. Att höra Herren till, att följa Jesus, är att inte se tillbaka, är att vara ensam med Herren för att sedan kanske bli utsatt för spott och spe. "Hur kunde hon göra så, pengarna kunde ha använts på ett annat sätt... hur kunde han göra så, lämna en församling i sticket... "
Det som också är intressant i sammanhanget är att detta kapitel i Johannesevangeliet, som stått fram för KG Larsson alltsedan barndomen, inleds med skildringen av kvinnan med balsamflaskan i Simon den spetälskes hus...
Jag förstår och respekterar ett ställningstagande i omedelbarhet inför Herren, även om jag inte skulle handlat så. Det jag skulle vilja förmedla till dig som läser bloggen är fastmer nu i passionstiden att just vara nära Jesus, att lyssna till vad Han säger och att leva det i din församling så att en Kristusdoft kan få finnas, en Jesus bekännas, och en Helige Ande få utgjutas i vårt land.
"Han gick den svåra vägen. han bar sitt eget kors.
Han bad: "Min Gud, förlåt dem." Han led och dog på Golgata.
Han gjorde det för oss, för alla och för oss."      (Sv Ps 442:3)