Man kan läsa att bön är så mycket vanligare än man tror. Dock tänker jag ofta att vi ber så sällan, särskilt tillsammans, som vi är uppmanade att göra av Jesus själv. Han säger ju att där två eller tre eller flera för den delen har kommit samman för att be, där är han mitt ibland oss. En fin orsak till att be mer tillsammans är detta att släppa taget om att vi klarar allt själva. Vi får be tillsammans för att lita mer på Gud, och för att fostras till att höra Kristus till alltmer. Bönen låter dig och mig förstå att vi genom gärningar inte kan nå Guds rike. Gärningar är istället det som han förverkligar i oss, efter att vi har lagt våra liv i hans händer. Det är målet för vår gemensamma bön.
GöranO

Natten blir lika lång som dagen i natt, sedan allt kortare. Det är en slags avgörande punkt på året. I år har vårdagjämningen hälsat oss med en ouvertyr - en solig vårvintervecka. Här i församlingen har den varit mycket intensiv.

En energisk biskop har hållit sin första visitationsvecka med oss här i Väne kontrakt.

Denna onsdag genomfördes en bönekväll "för 10.000 jobb" i Pingstkyrkan. Många samfund från Trollhättan, Vänersborg och Uddevalla var representerade. Starkast intryck på mig gjorde fader Abdo Ciceks bön och lovprisning till Herren. Det påminde mig åter om vilken Herre vi har för våra liv och för vår jord och för Trollhättan.

Nu närmar sig en söndag som löper in mitt i fastan, en söndag av ett annat slag, men ändå ett slags fastesöndag, Jungfru Marie bebådelsedag. En söndag mitt i fastan för att hon, Maria, fick gå smärtans och lidandets väg på ett särskilt sätt. Hon skulle få sörja sin förstfödde. Också en speciell söndag, en märklig söndag, eftersom den härbärgerar Magnificat, denna bön bland böner utsprungen ur det största mänskliga någonsin - att få bära Frälsaren under sitt hjärta. Det är märkligt med Maria, det är stort med Maria, nog större än vi anar...
"...Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig..."