Påskdagen 2011

Vi ska egentligen tala om att se och inte se Jesus och om att röra och inte röra vid Jesus.

Att närma sig uppståndelsen är att närma sig Det Heliga. Berättelsen hos Johannes lyser av helighetens ljus för oss. Att göra uppståndelsen till vad man kallar en existentiell händelse, dvs att det som sker bara skulle ha något att göra med ett inre skeende hos de som är med på påskdagen finns inte i berättelsen.  Människor möter Jesus på ett livsförvandlande sätt för dem själva, det är verkligen uppståndelse i deras liv, för Maria, för Petrus, för Johannes och de andra.

Tidigt på morgonen efter sabbaten, medan det ännu var mörkt, kom Maria från Magdala ut till graven och fick se att stenen för ingången var borta.

Detta var den första dagen i veckan, efter det nya med uppståndelsen. Gud låter oss alltså börja veckan med att vila, att skapas på nytt. Maria är inte ensam, vilket framgår av ordet ”vi” i nästa vers (hon kommer och berättar vad hon har varit med om för Petrus och Johannes och hon säger vi vet inte var de har lagt Honom och vi förstår att det har varit fler kvinnor vid graven precis som det står i de andra evangelierna), men Johannes låter allting koncentrera sig kring henne.  Ändå skriver inte Johannes om att hon stod där och grät; det får vi inte veta förrän i vers 11. Även om det koncentrerar sig om henne bland kvinnorna, så är vikten som alltid hos Johannes lagd på den tomma graven och den uppståndne Herren. Från kapitel 19, vers 41 till 12 versen i detta kapitel nämns graven inte mindre än 11 gånger. Det samlar läsarens tankar kring att det verkligen rent faktiskt är en tom grav som var just Jesu grav och vad mera är, den är tom just för att Han har uppstått. Johannes skriver annorlunda än de andra evangelisterna om hur budskapet från kvinnorna lyder till lärjungarna, hon förmedlar inte vad änglarna har sagt till henne, utan vad hon i sin rädsla själv tänkte; ”de har tagit bort Honom och vi vet inte var de har lagt Honom!” Vi kan se hur Johannes poängterar det realistiska i det heliga sammanhanget, han stiliserar inte verkligheten för oss, vi får vara med ögonvittnen som upplevde, som inte förstod allt det som hände, men som fick sina liv förvandlade i och med att de var med om det stora.

[2] Hon sprang genast därifrån och kom och sade till Simon Petrus och den andre lärjungen, den som Jesus älskade: "De har flyttat bort Herren ur graven, och vi vet inte var de har lagt honom."

Hon gick till Petrus och Johannes. Petrus först, Johannes sedan.  Han som har varit längst nere, får budskapet först. Anar de vad som har hänt? Nej, troligen tar de Maria på orden och blir upprörda över det oerhörda att man har flyttat på Jesus.

 [3] Petrus och den andre lärjungen begav sig då ut till graven.

Knappt beskrivet, eller hur. Nu hade de i rädsla hållit sig inne utan att våga sig ut sedan korsfästelsen. Nu vågade de sig ut.

 [4] De sprang båda två, men den andre lärjungen sprang fortare än Petrus och kom först fram till graven.

De sprang, det var nog en scenförändring mot mörkret och ångestdygnen inne i den övre salen. Nu är det inte längre så, att den som förnekade Jesus, Petrus, är först. Den yngre lärjungen är snabbare på fötterna och kanske den som förbereds för att få se och tro.

 [5] Han lutade sig in och såg linnebindlarna ligga där men gick inte in.

Johannes kom först, men förhastade sig inte, när han kom fram. Upprymdheten viker för heligheten. Johannes vill gå in tillsammans med Petrus, för att se världshistoriens vändpunkt, undret över alla under.

[6] Simon Petrus kom strax efter, och han gick in i graven. Han såg bindlarna ligga där,

Herren måste själv ha lagt allt i sin ordning, sedan Han hade uppstått. Märk skillnaden i berättelsen om Lasarus, som kom ut ur graven med bindlar och huvudduk på sig. Här är inte förgängelsen det som gäller, utan uppståndelsen, det nya livet, evighetslivet, det gamla lämnas, något nytt kommer. Vi kommer också att se det i det hemlighetsfulla, att Jesus inte kan kännas igen på något självklart, likartat sätt.

 [7] liksom duken som hade täckt huvudet, men den låg inte tillsammans med bindlarna utan hoprullad på ett ställe för sig. [8] Då gick också den andre lärjungen in, han som hade kommit först till graven. Och han såg och trodde.

Han såg och trodde. Detta är nog så betydelsefullt, speciellt som lärjungen talar om sig själv. Det är något genomgripande som sker vid uppståndelsen för honom. Vi vet ju att Johannes beskriver människors väg med Jesus i ett par steg. Själv har han följt Jesus i tre år och just denna stund förlägger han sin verkliga omvändelse, vid den tomma graven, innan han ännu mött den uppståndne. , men ändå efter en lång lärjungatid med Jesus.

 [9] Ännu hade de nämligen inte förstått skriftens ord att han måste uppstå från de döda.

Vi får nu samtidigt veta att lärjungarna var kvar i sin ovisshet om vem mästaren var och vi kan ana att det är så också för Simon Petrus. Kanske det säger något mer. När Johannes beskriver detta med att tro, är det inte liktydigt med att förstå skriftens ord eller ha sett den uppståndne Jesus; Johannes förstod ju inte skriftens ord om att Jesus måste uppstå från de döda ännu, men han trodde. Johannes hade inte sett den uppståndne Jeus, men han trodde. Vi kan tänka på Thomas, som fick träffa den uppståndne vid ett senare tillfälle än de andra lärjungarna. Han ville se och känna Honom. Vi det tillfället säger Jesus: Joh 20:29

    Jesus sade till honom: "Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror."

Jesus syftar på alla dem som skall komma till tro i kommande tider, alla de som inte är ögonvittnen till uppståndelsen. Han vill påpeka att det inte handlar om något inre, existentiellt skeende, utan om ett vittnesbörd som bärs vidare och om hur människor kommer till tro också i kommande dagar, en frälsande tro. Vi kan också erinra oss Jesu förbön på skärtorsdagskvällen, där Han lyfter fram hur Gudsordet förmedlat av bibelordets författare skall komma att leda människor fram till tro i framtiden. Just detta ord skall förena människor i tro på uppståndelsens sanning.

    Men inte bara för dem ber jag, utan också för alla som genom deras ord tror på mig. [21] Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig. (Joh 17:20-21)

 [10] Lärjungarna gick sedan hem igen. [11] Men Maria stod och grät utanför graven. Gråtande lutade hon sig in [12] och fick då se två änglar i vita kläder sitta där Jesu kropp hade legat, en vid huvudet och en vid fötterna. [13] Och de sade till henne: "Varför gråter du, kvinna?" Hon svarade: "De har flyttat bort min herre, och jag vet inte var de har lagt honom." [14] När hon hade sagt det, vände hon sig om och såg Jesus stå där, men hon förstod inte att det var han. [15] Jesus sade till henne: "Varför gråter du, kvinna? Vem letar du efter?" Hon trodde att det var trädgårdsvakten och svarade: "Om det är du som har burit bort honom, herre, så säg mig var du har lagt honom, så att jag kan hämta honom."

Eftersom vi idag följer evangelietexten får vi stanna och se Maria från Magdala igen. Hon möter vid två tillfällen personer och det är tydligt att hon kan se änglar som änglar och människor som människor. I många filmer om Jesu liv avbildas änglarna vid graven som unga män, men här är det tydligt att de inte kan förväxlas med trädgårdsvakten, vem det nu skulle kunna vara.

 [16] Jesus sade till henne: "Maria." Hon vände sig om och sade till honom: "Rabbouni!" (det är hebreiska och betyder mästare).

Maria, som måste ha känt Jesus mycket väl, kan inte direkt se honom. Hon tror att han är trädgårdsvakten, en för henne antagligen okänd person. Man kan fråga sig vilken klädsel Jesus hade, när han kunde förväxlas med denne trädgårdsvakt. Hon säger ett arameiskt ord, mitt i allt annat. Det pekar på att Johannes vill betona hennes innerlighet, när hon känner igen sin mästare – på rösten. Det är en ögonblicksbild av att hon vill omfamna Jesus och är på väg att göra det.  Men då svarar Han: "Rör inte vid mig, jag har ännu inte stigit upp till min fader

 [17] Jesus sade: "Rör inte vid mig, jag har ännu inte stigit upp till min fader. Gå till mina bröder och säg dem att jag stiger upp till min fader och er fader, min Gud och er Gud."

Man har sagt att det är en kvinna som är det första vittnet om den uppståndne frälsaren, och det är ju sant om vittnesmålet fästs vid det faktum att man har sett den uppståndne. I vår berättelse har ju Johannes redan trott utan att se, men Maria har mött… Jesus säger att hon inte ska röra vid honom, medan däremot Thomas i ett senare skede får den motsatta uppmaningen att röra vid frälsaren för att tro. Varför är det så? Den troliga förklaringen har med uppståndelselivet att göra. Jesus kommer och går hela tiden då Han är uppstånden. Han gör nedsteg vid skilda tillfällen, men Han är inte hos lärjungarna hela tiden. Han kommer och försvinner dessutom på ett immateriellt sätt. På själva påskdagen går han både igenom väggar när han kommer och försvinner spårlöst när Han lämnar :

Joh 20:19  På kvällen samma dag, den första i veckan, satt lärjungarna bakom reglade dörrar av rädsla för judarna. Då kom Jesus och stod mitt ibland dem och sade till dem: "Frid åt er alla."

Luk 24:30-31 När han sedan låg till bords med dem, tog han brödet, läste tackbönen, bröt det och gav åt dem. [31] Då öppnades deras ögon, och de kände igen honom, men han försvann ur deras åsyn.

När Han möter Maria kommer Han från graven som uppstånden, Han har ännu inte varit hos Fadern. Han är på något sätt avskiljd, helig. Om det är så, är det samtidigt oerhört märkligt och stort att Han talar med henne innan Han har varit hos sin Fader. När Han sedan besöker lärjungarna lite senare, har Han antagligen varit hos Fadern. En annan tolkning är att man vid skärskådande av vad det egentligen står skulle kunna översätta texten med orden ”Håll inte fast vid mig”

Och att det sålunda inte skulle ha med berörandet att göra utan mer med att Maria omedelbart skulle gå till bröderna, dvs lärjungarna, så att deras väntan inte skulle bli så lång. Detta tycks mig vara en svagare tolkning. Den första kan jag bära, och bäva. Jag kan se framför mig Jesus på förklaringsberget då lärjungarna kastade sig till marken vid åsynen av Jesus. När de sedan gick ner från berget står det så lakoniskt att de reste sig igen och de såg ingen annan än Jesus. Här är det annorlunda: Guds helighet kan inte vika för människan Jesus när Han är uppstånden. Varför skulle det inte ske här att Han håller Maria på avstånd från det heliga, när all uppståndelsens glans är tillstädes? Det finns en formulering i vad Jesus omedelbart sedan säger som kan stärka denna tanke: Jag går upp till Min Fader och er Fader… märker du hur Han skiljer ut sig som Sonen och vi som Guds barn – ändå har Han talat på ett alldeles särskilt sätt i evangeliet om detta:

Joh 17:21-23 Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig. [22] Den härlighet som du har gett mig har jag gett dem för att de skall bli ett och för att liksom vi är ett, [23] jag i dem och du i mig, de skall fullkomnas och bli ett. Då skall världen förstå att du har sänt mig och älskat dem så som du har älskat mig.

Så får vi denna påskdag vila i  det bibelordet som talar om att ögonvittnena vid uppståndelsen pekar framåt mot fullkomningen – Han uppstod för att vi skall bli ett i Honom.

Kristus är uppstånden!

Ja, Han är sannerligen uppstånden!

 

 

/GO

 


Old bible of mine


The scripture

Can you rely on the word of the bible? The best answer you can get naturally comes from the bible itself. Let me give you some bible words on the matter. Since today is Good Friday, I'll start with Jesus own prayer in the night before his death, where He says these words:

Joh 17:17
    Sanctify them through thy truth: thy word is truth.

When Jesus som hours later meets with Pontius Pilate, The question of truth comes up again. 

Joh 18:37-38
    Pilate therefore said unto him, Art thou a king then? Jesus answered, Thou sayest that I am a king. To this end was I born, and for this cause came I into the world, that I should bear witness unto the truth. Every one that is of the truth heareth my voice. [38] Pilate saith unto him, What is truth? And when he had said this, he went out again unto the Jews, and saith unto them, I find in him no fault at all.


 

God's word is truth. Jesus is the truth incarnated. The scripture cannot be separated from Jesus Himself, they come along. Paul writes these words in his second letter to Timothy:

2 Tim 3:16
    All scripture is given by inspiration of God, and is profitable for doctrine, for reproof, for correction, for instruction in righteousness:

Paul declares that the whole bible is inspired by God. This is affirmed in several other passages. I will give you a couple of events when the inspiration from God comes before men: Two men are accompanied by the resurrected Jesus on their way to the little town of Bethany. As they were walking together, Jesus told them of the way that the scripture talks about Him:

Luk 24:44-45
    And he said unto them, These are the words which I spake unto you, while I was yet with you, that all things must be fulfilled, which were written in the law of Moses, and in the prophets, and in the psalms, concerning me. [45] Then opened he their understanding, that they might understand the scriptures,


Here is, as you can see, referred to the whole Old Testament. It is likewise in these words from Jesus when he is proclaiming Himself as the Son of God among a number of people who therefore want to kill Him:

Joh 10:34-35
    Jesus answered them, Is it not written in your law, I said, Ye are gods? [35] If he called them gods, unto whom the word of God came, and the scripture cannot be broken;


Peter writes about Paul's words in his epistles, in this way:

2 Pet 3:16
    As also in all his epistles, speaking in them of these things; in which are some things hard to be understood, which they that are unlearned and unstable wrest, as they do also the other scriptures, unto their own destruction.

You can see from this that Peter recognizes Paul's writings as unfallible scripture. That is what the scripture tells us all the way. It is the word from God. We have to rely on the scripture, even if we do not understand it fully: or rather even if we just understand it partially. It is like that, and it is just as it should be.
(to be continued)


Sista Bibelstudiet över Johannesevangeliet

    I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud…

 

Vi såg Hans härlighet. Med de orden sammanfattar Poul Madsen Johannesevangeliet i en rubrik i sin bok ”Nåde over nåde”. Hela kapitlet i min översättning är detta:

 

Om vi skulle finna ett nyckelord till Johannesevangeliet, skulle det bli ordet härlighet. Gång på gång stöter vi på detta ord, och där det inte står direkt, finner vi det överallt mellan raderna. Johannesevangeliet är evangeliet om Jesu Kristi härlighet.

Den naturliga människan kan inte se, att det finns någon härlighet över denne ensamme man, som vandrade så tungt här en gång. Hans härlighet talar alls inte till köttet. Det är en härlighet som är främmande i denna världen och främmande för denna världen. Utan uppenbarelsen kan ingen människa se Guds härlighet.

Det är korset som ger oss denna uppenbarelse. Korset förmår att öppna våra blinda ögon, och därför går korset som den röda ledtråden igenom hela detta härlighetens evangelium. Det gör det ännu mer oförståeligt för den köttsliga människan, eftersom kors och härlighet för henne framstår som två absoluta motsatser.

Johannes skrev, som vi tidigare har lagt märke till, sitt evangelium i en tid, då församlingen redan hade en lång historia bakom sig. Mer än 60 år hade förflutit sedan församlingens upprinnelse på pingstdagen efter Jesu himmelsfärd. Mycket hade hunnit ske under denna tidsperiod. Det hade skett, som så ofta sedan har skett i kyrkohistorien – den första generationens glöd och entusiasm hade avlösts av följande generationers liv på minnen och ljummenhet. De sju breven till församlingarna i Mindre Asien visar oss på det (Uppenbarelseboken kap. 2 och 3). Till och med den trosglödande församlingen i Efesus hade gått den vägen.

Detta hade Johannes sett med sorg i hjärtat. Det var detta han ville motverka med sitt evangelium. Hur skulle församlingarna kunna tas tillbaka till att bli helhjärtade igen, till att bli fyllda av liv och ljus och offervillighet, så som det var i den första församlingen? Bara en sak kunde hjälpa dem, nämligen en förnyad uppenbarelse av Herrens härlighet och storhet! Om man bara såg hur stor Han är, hur stor Hans härlighet är, så skulle det snart ske något med dem. Om de bara fick sina ögon öppnade för vem Jesus verkligen är, vilken förändring skulle då inte ske i deras liv och tjänst! All unkenhet skulle bli som bortblåst. All köttslighet skulle bli bannlyst. Glädje, kraft, ödmjukhet, offervilja och helighet skulle sätta en himmelsk prägel på dem alla. Fruktan och ängslan skulle försvinna, bortdrivet an Hans kärlek; mod och mognad skulle fylla allas hjärtan.

Det var en sådan livsförvandlande uppenbarelse av Jesu Kristi härlighet som Johannes ville skänka församlingarna, som han älskade med Jesu Kristi innerliga kärlek. Han visste mycket väl, att allt annat skulle vara verkningslöst, om det inte var så att församlingen fick korn på Frälsarens storhet och majestät. Till vad nytta är förnyade organisationer, nya metoder, nya evangelisationskampanjer o. s. v. om församlingen inte kan se Jesu härlighet?

Uppenbarelse – det är också församlingens stora behov i dag. Om den inte får det tynar den bort. Får den det så blir allt nytt!

Vi behöver som kanske aldrig tillförne i kyrkohistorien se herren som Han är. Inget kan hjälpa oss bättre till att se än det evangelium som vi har gått igenom tillsammans. Det rymmer Hans väsens härlighet; det rymmer vad vi behöver.

Men korset och härligheten går hand i hand. Utan korset ingen uppenbarelse – och  korset kommer utifrån detta faktum att säga Guds absoluta nej till allt det som inte svarar mot Jesu Kristi härlighet. Om vi skall uppleva Hans härlighet, måste vi också se domen över allt det som inte är Hans härlighet – och det är obeskrivligt mycket i människornas liv som skall in under denna dom.

Låt mig illustrera med ett exempel från Gamla Testamentet. Den andliga motsvarigheten i Gamla Tesamentet till Johannesevangeliet är Hesekiels bok. Nyckelordet till denna bibelbok är också härlighet. Du kommer kanske ihåg att denna bok börjar med en syn som beskriver Herrens härlighet. Det är en väldig syn, en betagande syn, som överväldigar oss och tvingar oss ned i stoftet. Läs detta kapitel under bön, och du kommer att ana lite va hur överväldigande Herrens härlighet är.

Denna härlighet höll till i Jerusalems tempel, som är en bild av församlingen, Guds andliga tempel och hus. Ovanför nådastolen emellan keruberna i det allraheligaste dolde sig Herren i all sin härlighet. Men templet var besmittat, fyllt med orenhet och synd och köttslighet och profeten såg med sorg att Herrens härlighet efter hand drog sig bort från templet. När Herrens härlighet hade lämnat templet var det egentligen inte något tempel längre. Det som gjorde det till Guds hus var borta.

Profeten sörjde över detta förfärliga, att Guds härlighet var borta, och han grunnade över hur härligheten skull kunna komma tillbaka, så att allt åter blev som det skulle vara. Herren visade honom hur det skulle ske.

Först måste Guds dom gå över det gamla templet, som var så skamligt fyllt med allt det som inte svarade mot Herrens härlighet. Gud kan inte kännas vid något som inte svarar mot Hans härlighet. Därför utöste Han sin vrede mot templet i Jerusalem; det blev ödelagt och tillintetgjort.

Därefter måste något byggas upp helt och hållet efter Guds vilja. Profeten mötte en man av koppar med en mätsticka i handen. Han visade hur Gud ville att allt i Hans tempel skulle vara.

Om Jerusalems invånare ville bygga efter Herrens anvisningar, skulle de åter få uppenbara Herrens härlighet. Då skulle Gud komma åter och fylla templet med sin härlighet.

Det är dessa toner Johannes slår an i sitt evangelium om än med helt andra ord. Det andliga templet var i förfall när han skrev sitt evangelium, som församlingar är i våra dagar. Hur skulle härligheten komma tillbaka?

Svaret är enkelt: Guds dom måste gå fram över allt det i församlingen som inte svarar mot Guds härlighet. Korset måste komma in i våra liv med förnyad kraft. Är vi villiga till det?

Om vi låter Herren göra det och om vi börjar bygga efter Herrens mönster. Då skall Hans härlighet vända tillbaka och bo ibland oss. Då skall vi se Hans härlighet. Då skall vi uppleva vem Jesus är och vad Han förmår. Allt skall bli nytt!

Det är detta vi behöver mer än allt annat. Det är den enda lösningen på alla våra problem. Vi behöver Herrens härlighet vi behöver evangeliet om Kristi härlighet, om Guds härlighet i Kristus.

Joh 1:14

… och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning.

 

 

 


RSS 2.0