Nattviolen skall vi återvända till ikväll - hoppas att den doftar!

Läste i Tidningen Dagen att de kristna i Kina blir allt fler trots att de förföljs av myndigheterna. Varför växer den kristna kyrkan på så många håll i Kina? En kinesisk religionssociolog har undersökt fenomenet och kommit fram till att det har att göra med att de kristna lever osjälviskt med varandra. Det är som en genklang från de första kristna: "Se, hr de älskar varandra..." Det är sannerligen ett memento för oss västerländska kristna som har en ängslig tendens att inte avvika från det som är samhällsmönstret. Det har ju gjorts en hel del sociologiska undersökningar i väst under många år vars budskap är att det inte skiljer sig nämvärt hur livsmönstren skiljer sig mellan kristna och ickekristna. Utvecklingen i Iran är liknande kan jag läsa i juninumret av Christianity Today. Trots att kristna är förföljda på alla sätt (de enda som på något sätt lämnas ifred är de som genom att de tillhör en etnisk minoritet av tradition har varit kristna, t. ex. armenier) växer deras antal alltmer och mer. I Tehran med sin storstadsmentalitet är det t. o. m. möjligt att uttala att man är kristen i intellektuella kretsar. Man betraktas då som en modig person i ett samhälle där människor är alldeles uttröttade på sin regim. När revolutionen en gång genomfördes såg man sig befriade från schahens skräckvälde. Nu har "revolutionärerna" svikit snart sagt alla de löften som de en gång gav och vidmakthåller en regim som i stort sett alla dignar under.
Jag får allt oftare återkomma till att Jesus inte bara på skärtorsdagsnatten instiftade nattvarden utan också något annat:

Joh 13:12-17
    När han hade tvättat deras fötter och tagit på sig manteln och lagt sig till bords igen, sade han till dem: "Förstår ni vad det är jag har gjort med er? [13] Ni kallar mig mästare och herre, och det med rätta, för det är jag. [14] Om nu jag, som är er herre och mästare, har tvättat era fötter, är också ni skyldiga att tvätta varandras fötter. [15] Jag har gett er ett exempel, för att ni skall göra som jag har gjort med er. [16] Sannerligen, jag säger er: en tjänare är inte förmer än sin herre, och en budbärare inte förmer än den som har sänt honom. [17] Vet ni detta, är ni saliga om ni också handlar så.
 

Joh 13:34-35
    Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. [35] Alla skall förstå att ni är mina lärjungar, om ni visar varandra kärlek."
 

 

 

 

Onsdagen den 15 juni. Klockan är 17. Jag kör hem från Götalundens kyrka i Trollhättan till lilla Sjuntorp, någon mil ner längs 45:an. Framför och bakom mig: ett gytter av trafikomläggningar i väntan på en fyrfilig väg till Göteborg, klar om något år. Framför och bakom mig: SAABbilar av alla färger och årgångar. Det slår mig att detta är SAABland. Fortfarande ett provisorium. Det är med SAABfabriken som med vägen; hur skall det kunna bli klart och välfungerande. Med en viss skillnad. Vi vet att vägen kommer att bli klar. Det finns garantier för det. Det ligger vid sidan om marknadsspelet, men är ändå en medverkande faktor. Den fyrfiliga vägen och järnvägens dubbelspår behövs för trestadsregionens framtid.

 

Men det är just om framtiden jag skulle vilja göra ett inlägg. Det finns de som påstår att framtiden är i våra händer. Den uppfattningen verkar leva sitt eget liv när det sätts press på en bygd, som nu med osäkerheten kring SAAB:s vara eller inte vara. Ändå är det så att vi inte kan veta om framtiden. Vi kan vilja målmedvetet, vi kan drömma, vi kan hoppas. Vi kan klamra oss fast vid sådant som känns tryggt. Som en medelålders man med pojkcharm och vänlig blick som aldrig verkar ge upp. Jag känner inte Victor Muller, men fick tillfälle att hälsa på honom när vi möttes i restaurangen på Ronnums i Vargön för några veckor sedan. Församlingen hade just avtackat avgående kyrkvärdar med en god middag. Just när vi avslutade vår andakt med att bl. a. be för Trollhättan och SAAB, kom ett nytt sällskap in i restaurangen. Det var SAAB:s ledning, regionala och lokala politiker och intressenterna från Pang Da som skulle avsluta sin dag med en måltid. När vi så möttes vid restaurangentrén fick Victor Muller från oss med sig en alldeles personlig välsignelse för all sin strävan med SAAB. Att få en välsignelse är gott och gör gott. Det lägger till något som vi inte själva är herrar över, nämligen hur det skall gå. Hemma i villakvarteret finns det gott om familjer som är beroende av fabriken för att kunna se framtiden tryggt an. Inte bara i Trollhättans kommun, som vi tillhör, utan i närområdet långt upp i Dalsland, ut över västgötaslätten, ner i Göta Älvdalen och ut mot havet är många, många på något sätt beroende av om SAAB går bra. Det säger sig självt att det har funnits en oro för framtiden här under ganska lång tid, eftersom turerna med SAAB pågått under flera år. I det läget måset vi människor ha ett förhållningssätt för att tackla vardagen. Något som har slagit mig har varit människor som sagt ”att vi är en sorts folk som aldrig ger upp”. Så kan man tänka och det är goda tankar som kan nära ny initiativkraft för morgondagen. En annan tanke som jag mött är hur vi fäster oss vid personer som kan hjälpa oss att besegra det okända, dvs framtiden. Här kommer företagsledarna i centrum: ”Slitvargen som aldrig ger upp”; ”Entreprenören som ser nya möjligheter hela tiden – en underdog som inte har något eget kapital, men som kan fixa fram det genom egenartad arbetsförmåga och okuvlig kreativitet”; ”Kommunpolitiker som lyckas samla befolkningen kring ’att vi skall klara av det’.”

 

Nu är det ju ett faktum att vi inte vet hur det går. Vi vet inte om kapitalet som ständigt måste strömma till för att först hålla produktionen igång, för att sedan sälja det som tillverkas – om de pengarna kommer att finnas i företaget. Framtiden är oviss, liksom all framtid är sådan. Vi vet att framtiden har det goda med sig att det öppnas många vägar som vi inte kände till tidigare. Vi vet att kriser öppnar vägar. Så är det i personliga kriser när man tvingas stanna upp från den tillvaro som annars inte har plats för eftertanke. Så är det också i gemensamma kriser där vi får ompröva de förhoppningar som inte infriats.

 

I all ödmjukhet kan jag se att det till slut är så, att det inte handlar om SAABbilar eller varumärket SAAB utan om något mycket mer basalt: hur vår gemensamma framtid blir, den vi skall leva tillsammans i. I det läget är alltid bäst att låta den Herre som råder över framtiden få första ordet. I Götalundens församling har vi tagit initiativet till en SAABbön. Den delar vi gärna med oss av:

Vi ber för SAAB och all den verksamhet som är beroende av SAAB.

Herre, kom till alla dem som arbetar och får sin försörjning genom SAAB.

Vi ber Dig att det skall öppnas nya möjligheter i veckorna som kommer.

Gör oss uthålliga och djärva i strävan för ett liv i gemnskap, där var och en är sedd och älskad.

I Jesu Kristi namn.

 

Göran Olander, präst i Götalundens församling i Trollhättan

 

  

When Jesus is tempted by Satan as Matthew tells us about it, He uses the Word of God to stand firm against Satan. He naturally does so in order that we will do the same; it is a part of His teachings. He lived out His teachings. Listen to His words:
Matt 4:4
    But he answered and said, It is written, Man shall not live by bread alone, but by every word that proceedeth out of the mouth of God.

Note that He says: "Every word", not some of them, or the concept of them; just every word. In the controversy with Satan, Jesus uses the bible for His defence. When Satan himself presents a word from the bible to persuade the Lord to fly like a bird, he gets an answer that supports what Jesus already has said. Satan tries to change the meaning of some bible verse by omitting half a verse. Since then, perhaps, we have the expression: "Like Satan reads the bible." Jesu answers with the missing words. Those words alter the meaning Satan gave to what he said.
So Jesus tells us that we shall live of every word that coms from God. This made me think in two ways on another verse, also words from the Lord himself:

Joh 17:20
    Neither pray I for these alone, but for them also which shall believe on me through their word;

 This is from what Jesus prays the evening before the crucifixion. He prays for His disciples and for the future. The first thing I thought about has already been said by Oscar Cullmann and it deals with that the apostolic word continues in the church through the authoritative Scriptures and not in the authorative teaching office of the church: "The apostle cannot, therefore, have any successor who could replace him as a bearer of revelation for future generations, but must continue himself to fulfill his function in the Church of today: in the Church, not by the Church, but by His word... in other words by his writings."
So the writings come first - sola scriptura.
The second thing that crossed my mind actually did so some tim ago, in our bible study in Götalunden. I had to stop in my readings, because there was something that I didn't really understand. It was about what the whole sentence implicates. I must be the history of church from Jesus point of view, from Jerusalem 2.000 years ago and from eternity. You and me are truly in that vers; ...for them also which shall beleve... The authors are the apostles. The books are the yet not written. The standard set for the texts to be written is, as before,... every word... and they are written for the future and also for us of the 21st century. It is the word of Jesus' followers, like Isaiah, Jonah and Daniel had written books already in the bible of that time. Written by ordinary men, but every word a word of God.
(Oscar Cullmann was quoted from "Understanding Christian Theology", Nashville 2003)

Jag ger dig lite bilder från en pilgrimsvandring förra helgen som vi gjorde från Götalundens församling. Det finns få människor med på bilderna, eftersom jag inte vill sprida bilder med icke tillfrågade. I veckan som kommer skriver jag en recension av en fantastisk bok som jag just nu läser, Ingrid Betancourts skildring av sina sex och ett halvt års fångenskap hos FARCgerillan i Colombia. Men nu - naturbilder - se och njut!