Torsdag morgon möttes vi, Lars-Göran A och jag strax söder om Frändefors för en tur upp genom Dalsland, en bit in i Norge och västra Värmland under två dagar. Här är några bilder:


Jag fascinerades av något som tydligtvis hör till färjan över Stora Le Vid Nössemark. Spännande former, sköna färgschatteringar. Du kanske vet vad det är utifrån dessa två detaljer, ovan och nedan...



Jag gissar att denna bild är osannolik, men vacker...



Så här såg den också ut...



Vi slog upp tälten på en gammal järnvägsbank. Nedanför flöt en långsam ström. När morgonen kom var stranden på motsatta sidan av vattnet osynligt i dimman och skönjbart där nere i dimman flöt små skunbollar förbi.



Vackrast så här på sensommarn är för mig stubbåkrarnas färgspel i landskapet. Innan dess kan den mogna säden lysa regnvåt, som här. Det feta, nyplöjda ger kontrast.



Har du tänkt på hur bildformatet påverkar seendet, som här - utsikten är över Hullsjön, fågelsjön utanför Trollhättan som Linné skrivit om i sin Väsgötaresa.

Den tyske prästen och motståndsmannen Dietrich Bonhoeffer häktades i april 1943 och levde sina två sista år i fångenskap, varefter han avrättades, precis innan krigsslutet. Under dessa år förde han anteckningar som sedan sammanställdes till en bok som berört och betytt myckte för många människor, med titeln ”Motstånd och underkastelse.” Vissa teman kommer ständigt igen i dessa dagboksanteckningar. Ett mycket viktigt sådant är: ”Hur kan man leva som kristen i en livssituation där allt är satt på sin spets?” Det finns en dikt Bonhoeffer skrev som sammanfattar just detta. Några rader ur den dikten är dessa:

…Är jag verkligen det som de andra påstår?

Eller är jag blott det som jag vet om mig själv:

Orolig, längtande, krank som en fågel i bur…

…Vem är jag? Ensamma frågor får gäckande bud.

Vem jag än är, Du känner mig. Din är jag, Gud!

Liknande funderingar är en röd tråd i Ingrid Betancourts liv som fånge hos FARCgerillan, 60 år senare.

Ingrid Betancourt var presidentkandidat för de gröna inför valet i Colombia 2002, när hon mitt under sin valkampanj togs som gisslan för att bli kvar i gerilans våld under sex och ett halvt år, under ständig vandring i djungeln, under ständiga umbäranden, under ständigt livshot. Gerillan såg henne som en mycket viktig gisslan med stort utbytesvärde, men det innebar inte att hon på något sätt behandlades bättre än sina medfångar. Snarare var det tvärtom. En orsak till detta var att Ingrid Betancourt under alla åren aldrig gav up sin integritet. Hon vägrade att låta sig drabbas av Stockholmssyndromet, när man för sin överlevnads skull försöker bli du och bror med sina fångvaktare. Hon såg sig hela tiden som gisslan och påtalade hela tiden för de unga och enkla gerillakrigarna att de gjorde fel när de höll människor i fångenskap, när de torterade dem och förnedrade dem. När så Ingrid stred för rättvisa svarade man henne med att ge henne en särskild behandling där hon isolerades från sin medfångar på alla sätt. Man försökte knäcka hennes själsstyrka genom att behandla henne särskilt illa och genom att vända hennes egna medfångar mot henne. Men Ingrid lät sig inte kuvas. Boken skildrar hennes inre kamp mot alla svårigheter som ständigt tornar upp sig varje dag. Det är en kamp som är dömd att misslyckas utan Gud. Gud räddar henne från att fastna i hat eller högmod. Gud hjälper henne också att bevara sin självaktning. Hennes kropp har ständiga svårigheter att klara av det utsatta livet i djungeln, men det blir efterhand tydligt för läsaren att hon bärs av Herren. I början av fångenskapen får hon en bibel att läsa i och den blir en ständig följeslagare för henne. I relationen till de andra fångarna blir hon trots att gerillan gör allt för att isolera henne, en förebild. Hon förbereder under alla sex åren ständigt sin flykt tillsammans med den ständige vännen Lucho och andra. Hon flyr och fångas igen flera gånger innan hon slutligen tillsammans med sina medfångar fritas av colombianska säkerhetssyrkor till slut. En av hennes medfångar lyckas verkligen fly. Gerillan hävdar att de har fångat honom och dödat honom, men Ingrid får efter några dagars ovisshet höra hans röst i en nattlig radiosändning, där han inte i första hand gläds åt sin befrielse:

”Jag vill skicka en hälsning till Ingrid. Jag vet att hon hör mig i denna stund. Jag vill att du ska veta att du har gett mig den vackraste gåvan på jorden. Tack vare henne har jag återfått min tro. Min lilla Ingrid, din Jungfru Maria svarade när jag ropade. Hon skickade en polispatrull i min väg.”

Bokens tema är livet människor emellan. Hur kan man leva ett gott liv i en omöjlig livssituation? Hur lever man Kristuslikt? Detta gör också att denna bok är mera än ett oerhört spännande äventyr. Så kan den nämligen också beskrivas. Men Ingrid Betancourt har inte nöjt sig med att skildra bara det. Detta är en bok som på samma sätt som ”Motstånd och underkastelse” kan få beröra och betyda mycket för dig för att förstå ditt liv och dina val i livet.

 

Göran Olander 

En åttaveckors valp behöver en hel del sömn. Dolly sover mycket. Sofia vill nog helst att Dolly skall vara vaken hela tiden, så att hon kan få gosa med henne. På den här bilden är det två som är sömniga. Den ena flickan vill tilll varje pris hålla sig vaken; den andra skulle nog helst vilja sova - men gulligt är det...



För en vecka sedan var jag ute med svåger Rickard, som gladde golfbanan utanför Färgelanda med en 18-hålsrunda- Här en liten stilstudie med bollen i början av sin bana...



Jag var helt nöjd med att vara caddie och golfbilschaufför (och påhejare). Något mer i golfväg lär det inte bli. I dag, måndag gick John och jag en mycket blöt runda i de djupa skogarna vid Gena. Efter en timme hade jag hittat en enda kantarell, men en liten stund senare var treliterspåsen fylld till brädden.

fortsättning och avslut
Här späntar jag ved i en raststuga i Idrefjällen. Mer om detta längre fram.


Jag försvinner framför min medresenär. Några mil söder om Nordkap fanns en slingrig väg utför där det saknades vägräcke. Jag trodde mig behöva krypa fram med motorbroms och låg växel för att överhuvudtaget kunna komma ner till havsnivån igen. Således körde jag lite före. Det visade sig vara mindre "farligt" och mer njutbart än jag hade föreställt mig.



Det blev en lång vägsträcka denna fredag. Här har vi nått fram till midnatt, solens skuggor kan knappast bli längre, trots att Håkan i och för sig är en lång person. Vi har kommit in i ett arktiskt landskap med småskog varvat med myrar. Här finns inga vägar mer än den vi färdas på. Vi är på väg in i norra Finland och skall snart ta av tillbaka västerut för att komma fram till Karesuanttu, som på svenska sidan heter Karesuando. Mycket längre norrut i Sverige kan man inte komma med två hjul.



Nu var det också långt mellan bensinmackarna. Vi tankade för säkerhets skull vid varje mack som funkade - och det dröjde någon gång uppemot 20 mil innan vi hittade en sådan...



Det kanske ser oansenligt ut, men för oss var detta en plats att minnas och att återvända till. Övre Soppero, 6 mil söder om Karesuando, låg denna lilla by med detta fjällkapell, tillika restaurang ochvandrarhem. Här blev vi bjudna på en god frukost, fick vi duscha av oss vägsmutsen och dessutom tillsammans med personal och gäster sjunga läsarsånger, psalmer och lovsång. Det blev en heldag till slut på platsen.



Kapellet presenterades av föreståndaren, som berättade om hur församlingen själva format kapellmiljön genom åren.



Strax före Jokkmokk överraskades vi av häftiga regn. Regnstövlarna fick prövas. De var besvärliga att få på eftersom de skulle sitta under regnstället, men till slut gick det. Man kanske kan se av bilden att det var förenat med vissa ansträngningar att dra på sig de bottinliknande överdragen.




I Jokkmokks kyrka träffade vi denne man, som berättade kyrkans historia för oss.



Kn du se en liten mobil framtill på bilden. Håkan glömde detta lilla ting när vi lämnade kyrkan och for vidare söderut. Det blev en extraresa på precis 20 mil för att få tillbaka den livsnödvändiga tingesten. Så väl att den låg kvar. Jag försökte ringa ett par gånger för att avgöra om den hade försvunnit ner i Håkans många förvaringsutrymmen. Troligen hörde ingen signalen ens mitt i kyrkparken.



Vi stannade till vid en vägkyrka strax söder om Dorotea och kom i samspråk med detta tyska par, som var mycket förtjusta i Sverige på sommaren. Här hade man anlagt en kyrkvandring efter kyrkogårdsmuren och sjöstranden med stationer för stillhet och begrundan.



Jag tror att detta är i Idre kyrka, där vi firade framkomsten med bön, bibel och sång. Man kan bli lycklig framför en flygel, förstod jag.




Nu är vi på fjällvandring - ett slags avslut på mcsemestern. Veden, som vi huggit och tänt, värmer oss i den kalla fjällmiljön. Här var många grader kallare än vi vant oss vid under resan. Till det kom blåst och regn. Härligt att vara inne i värmen.



Hej, säger vi från härbret, Göran...



...och Håkan.

Fortsättning som följer



Nästa morgon fortsatte vi genom det vackra norska landskapet efter fjordarna i havsbandet. Nu var det strålande sol och värme, något som kom att följa oss resten av resan.



Det här är en bild från midnatt när vi just slagit upp tälten efter en lång vägsträcka över ett högland med idel raka vägar, inte längre med träd utan ett busklandskap - de sista buskarna före de arktiska vidderna.



8 timmar senare, på morgonen den 7 juli, skedde ett oväntat sammanträffande. Det visade sig att Stig Jirenius, pensionerad pingstpastor från Helsingborg med hustru, under natten placerat sitt tält alldeles intill vårt. Håkan och Stig kände varandra väl och för mig blev det en ny bekantskap. Tänk att vi skulle träffas här uppe på ensliga Nordkalotten. Samtalen utmynnade i att vi fick äta frukost tillsammans och överlåta oss till Herren tillsammans.



Så vidtar den näst sista dagen norrut. Här var trafiken så stillsam att vi kunde stanna mitt på asfaltremsan.



Inne i en havsvik stannade vi på en plats med utsikt runt om. Håkan tyckte att sommarblommor skulle utgöra en bra förgrund för en vacker bild på motorcyklarna. Viken utgjorde en mycket lång omväg om det hade funnits en färja på ett ställe flera km tidigare. Man kunde se från strand till strand dit där vi flera timmar tidigare hade sett över dit där vi nu var. Men sådant var vårt val. Vi for 300 mil till Nordkap och resan från Nordkap och hem var 200 mil lång.



En väg gick över landtungan längst i norr för att leda till Honningsvåg på den östra sidan, där vägen till Nordkap gick. Detta är den mest formidbla av utsiktsplatser cirka 1000 m över havet, en rastplats inför den sista biten. Här fotograferades vi och njöt av en god måltid. Vi hann också känna på säsongens sista snö i skuggan bakom restaurangen.



Norsk lax med inlagd gurka och en kall sås till. Vi bjöds på Korni, en av många norska specialiteter, ett skags hårt tunnbröd.



Vi hade inte störts så mycket av mygg hitintills, men här uppe i norr var myggens paradis. Vi eldade vid sidan av tälten, men det räckte inte för att hålla myggen borta. Till slut fick vi äta i tälten, som dessbättre hela tiden var insektsfria. Föga anade vi att vi nästa dag skulle tillbringa 18 timmar på cyklarna och köra uppemot 80 mil.



I Norge var det gott om får och renar efter vägarna. De hade mycket trafikanpassade beteeendemönster, som samtidigt kunde vara mycket farliga. Här är det en flock med renar som rör sig vid en vägtunnel strax söder om Nordkap. en buss har precis kört in i tunneln efter långsam passering av renar som ytterst motvilligt flyttar sig från vägbanan. Vi kryssade sedan in i tunneln och skattade oss lyckliga varje gång vi for i en tunnel, eftersom vi aldrig råkade ut för rysaren att möta djur inne i tunnlarna. Enda djurincidenten var ett mi´ndre djur som strök sig mot våra motorcyklar när vi passerade i 90 km/h strax söder om Åmål på vägen hem.



Här är målet för vår resa, sett på lite håll.



Vid resmålet. Det var slående att vi var så få på Nordkap denna undervbara sommardag utan vind och uppemot 30 graders värme.



Längre åt norr kan man inte komma... fortsättning följer...