Nyårstankar med hjälp av Psaltarpsalm 121

”En vallfartssång.

Jag lyfter mina ögon upp till bergen: varifrån skall min hjälp komma? Min hjälp kommer från Herren, som har gjort himmel och jord. Inte skall han låta din fot vackla, inte slumrar han som bevarar dig! Nej, han som bevarar Israel, han slumrar inte, han sover inte. Herren är den som bevarar dig, Herren är ditt skydd på din högra sida. Solen skall inte skada dig om dagen, ej heller månen om natten. Herren skall bevara dig för allt ont, han skall bevara din själ. Herren skall bevara din utgång och din ingång, från nu och till evig tid.”

Om man skulle sätta en rubrik på psalm 121 skulle det kunna vara ”med Gud i tiden”. Precis den sidan av kristen tro poängteras i en artikel i dagens Svenska Dagbladet om kyrkan i Kina. Upp emot 150 miljoner kineser kan vara kristna i detta nu. Det är den snabbast växande kyrkan i världen. De kinesiska kristna är av många olika slag, men ett starkt drag är positivt predikad kristendom; en Gud som är med och leder församlingen, en Gud som leder i världen i den tid som är. Vår psaltarpsalm beskriver också på detta sätt där det står:

”Han sover aldrig, Han vakar ständigt, Han som beskyddar Israel.”

Den Gud som innesluter all tid är också här och nu.

Annars handlar psalmen mer om att Herren i mitt liv leder mig på rätta vägar och skyddar mig, med riktningen ställd mot det eviga livet. I en äldre bibelöversättning avslutas psalmen med dessa ord:

”Herren skall bevara din ingång och din utgång, från nu och till evig tid.”

Det är ord som målas för oss med samma klang s0m i psaltaren 23, med dess slutord:

”Godhet allenast och nåd skall följa mig i alla mina livsdagar, och jag skall åter få bo i Herrens hus, evinnerligen.”

I Herren förs tiden samman, den tid som vi blir påminda om när ett år övergår i nytt år. Det himmelska perspektivet är så mycket större än en klocka som ringer ut det gamla och in det nya. Tiden komprimeras när evigheten finns med. Det blir liksom både framåt och bakåt samtidigt. Att kunna se bakåt är ju att erkänna misslyckanden, svek, onda gärningar vid sidan av det som var gått och att i Gud kunna förlikas med det utan att bara ”glömma och gå vidare” så som världen bjuder. Detta livsmönster givet av Gud där vi både kan få se bakåt och sträcka oss framåt ges oss på ett slående sätt av Jesus när Han säger till den ene rövaren på korset vid Golgota:

”Sannerligen, redan idag skall du vara med mig i paradiset.”

Så som det en gång var hos Herren skall det bli i evigheten, vi skall åter få bo i Herrens hus, evinnerligen. Samtidigt kan vi förstå att Jesus riktar vår blick framåt. Syndafallets möjlighet finns inte mer. Jesus har besegrat döden, ondskan och synden. Den väg som leder framåt är den trygga vägen där foten inte slinter, där vi hela tiden vandrar vid Guds sida, bevarade för evigt; ”från nu och till evig tid.”

Jag mötte någon dag före jul en äldre vän med ett rikt socialt liv, med många vänner. Hon berättade för mig om människor som hon skulle besöka i samband med jul. Jag minns särskilt hur hon talade om ett par som levt ett långt liv tillsammans under stor frihet, de hade levt sina liv på ett sätt som inte hade varit möjligt om de inte hade haft fria yrken och synnerligen god ekonomi. De hade levt ovanliga liv i modernitetens tecken, mycket på resa, mycket god mat och exklusiva nöjen och fria relationer, de fick inga barn därför att de inte ville leva med den livsinskränkningen. De hade i stort sett haft frihet att göra allt det de önskat göra. Nu var de gamla och hustrun hade drabbats av svår dödsångest. Hon måste hela tiden ha sin make inom synhåll för att hon kände total övergivenhet och akut ångest av att riskera att dö ensam. Min goda vän grät när hon berättade detta; hon grät för deras livssmärta. Jag vill inte berätta detta som någon slags moralism, utan helt enkelt betrakta löftena i psaltarpsalmen i ljuset av det som är dess raka motsats. Mot dödsångesten står evigheten. Mot relationer som till slut tas ifrån oss, står den Herre som aldrig överger, aldrig lämnar. Han ser oss i vår livsångest, det är nog riktigare att kalla det så. Frågan finns alltid hos mig när jag lever. Skall jag kunna leva då, när allt tas ifrån mig? Skall jag kunna leva då, när jag inte längre kan relatera till den/de som finns där nu? Psaltarpsalmens författare vet hur det är. Tankarna far i irrgångar när de betrycker själen. Det går liksom runt och man verkar inte kunna komma ur det.  Förtvivlan ligger på lur.

Då får vi se upp mot bergen för att få hjälp. Vi får se skapelsens Gud, Han som innefattar och omfattar alltet. Men vi får se större och enklare än så. Det finns ett berg i tillvaron som inte är det mäktigaste Gud skapat, men det viktigaste. Det heter Golgota. Där gav Gud själv sitt liv för vår skull. Där får vi tas ut ur våra tvångscirklar, när vi får höra glädjebudskapet om framtiden: ”Sannerligen, redan idag skall du vara med mig i paradiset.” Att höra Herren till är att just som mannen på korset överlämna sitt förflutna till Gud och stiga in i den framtid som Herren själv ger. Vi får be med ord från psalm 516 i vår psalmbok:

”Ja giv mig näring med ditt ord,

du vän så god och trogen.

Låt mig bli nyttig på Din jord

och för din himmel mogen.

Stärk Du min tro, så den bär frukt

som hungrande behöver.

Jag tackar dig för vård och tukt.

När livet här är över,

låt för ditt namn

mig falla, Jesus, i din famn.

Göran O 20101231

Sex dagar före påsken kom Jesus till Betania, där Lasaros bodde, han som Jesus hade uppväckt från de döda. [2] Man ordnade där en måltid för honom; Marta passade upp, och Lasaros var en av dem som låg till bords med honom.

Lasaros och hans syskon är med här, på hemmaplan i Betania. Det verkar som om det inte bara är syskonen som har ordnat för Jesus, utan flera av invånarna i Betania.

 [3] Maria tog då en hel flaska dyrbar äkta nardusbalsam och smorde Jesu fötter och torkade dem sedan med sitt hår, och huset fylldes av doften från denna balsam.

Nardusbalsamen är kostbar. Av det kan vi förstå att det inte är en spontan utan en välplanerad händelse från Marias sida. Judas värderar balsamen i vers 5 till kostnaden av en årslön. Den, vars fötter är tvättade, är helt ren, enligt kap 13, vers 10. De andra evangelisterna betonade att hon smorde Hans huvud, vilket syftar på att smörja en kung. Här smörjs fötterna, vilket syftar på kroppen, vilket i sin tur kan läsas som att smörja till begravningen. Vi går från stank i kap 11 till vällukt i detta kapitel.

 [4] Men Judas Iskariot, en av lärjungarna, den som skulle förråda honom sade:

 [5] "Varför sålde man inte oljan för trehundra denarer och gav till de fattiga?" [6] Detta sade han inte för att han brydde sig om de fattiga utan för att han var en tjuv; han hade hand om kassan och tog av det som lades dit.

Judas sätt att argumentera är ju inte ovanligt. Vi kritiserar gärna, vanligen just kring de materiella tingen, men vi saknar den renheten som Maria har. Kärlekens gärningar kan kritiseras av var och en som inte vill se dem. Judas talar, men Maria, Marta eller Lasaros säger ingenting. De firar gudstjänst. De är med Herren.

 [7] Men Jesus sade: "Låt henne vara, hon har sparat sin balsam till min begravningsdag. [8] De fattiga har ni alltid bland er, men mig har ni inte alltid."

Istället försvarar Jesus Maria. En människa som i tro går en egen väg, har det ibland svårt i församlingsgemenskapen, också i en sådan mildhet som Marias. När Jesus sedan säger att de fattig alltid finns där, måste det handla om att så kommer det att vara till dess att Jesus kommer åter. Det är inte för att vi skall vara nöjda med ojämlikhet, utan snarare en beskrivning av människans natur, också i vår tids demokratier. Jesus är inte den som prisar rikedomen. Han ser alltid människohjärtat.Det är snarare så att det döljer sig evangelium i denna text. Du kan jämföra med Matteus 25:34-40. I orden där kan vi se att vi skall leva till Herren i likhet med Maria.    

    [9] En stor mängd judar fick reda på att Jesus var där, och de kom dit inte bara för hans skull utan också för att få se Lasaros, som han hade uppväckt från de döda. [10] Översteprästerna bestämde sig då för att döda Lasaros också, [11] eftersom så många judar för hans skull gick ifrån dem och trodde på Jesus.

Så långt har det redan gått, att Lasaros inte ses som ett under av dem. De som har sett det underbara; att han steg fram livs levande efter fyra dagar i döden, vill nu att han skall dö igen och de är redo att döda honom.

  [12] Nästa dag, när de många som hade kommit till högtiden fick höra att Jesus var på väg till Jerusalem, [13] tog de palmkvistar och gick ut för att möta honom. Och de ropade: "Hosianna! Välsignad är han som kommer i Herrens namn, han som är Israels konung." [14] Jesus fick tag i en åsna och satte sig på den, som det står skrivet: [15] "Frukta inte, dotter Sion. Se din konung kommer, sittande på en ungåsna." [16] (Lärjungarna förstod först inte detta, men när Jesus hade förhärligats, kom de ihåg att som det stod skrivet om honom, så hade man gjort med honom.) [17] Alla de som hade varit med honom när han kallade ut Lasaros ur graven och uppväckte honom från de döda, vittnade om detta. [18] När folk hörde att han hade gjort detta tecken, drog de ut för att möta honom. [19] Men fariseerna sade till varandra: "Ni ser att ingenting hjälper. Alla människor springer efter honom."

Johannes ger oss en plausibel förklaring till varför Jesus kom att tas emot som en furste i Jerusalem. Han är undergöraren som utfört det mest spektakulära undret någonsin – han har väckt en bevisligen död människa till livet. Människornas rop talar om för oss att de vill driva fram profetian om en Messias som skall kasta ut romarna och befria Israels folk – Jesus är svaret på deras längtan. Hosianna betyder ”fräls oss nu!” eller ”ge oss segern nu!” Det är märkligt att Jesus låter allt detta ske med sig – han vet ju att folkets förväntningar inte svarar mot Hans uppdrag. Men återigen är det som vi tidigare påpekat: Jesus gör allt det som Han gör i lydnad till Fadern.

    [20] Bland dem som kommit upp till högtiden för att tillbe Gud fanns några greker. [21] De sökte upp Filippos, han som var från Betsaida i Galileen, och sade: "Herre, vi vill gärna se Jesus." [22] Filippos gick och talade om det för Andreas, och Andreas och han gick och talade om det för Jesus. [23] Och Jesus svarade dem: "Stunden har kommit då Människosonen skall förhärligas. [24] Sannerligen, jag säger er: om vetekornet inte faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn. Men om det dör, ger det rik skörd. [25] Den som älskar sitt liv förlorar det, men den som här i världen hatar sitt liv, han skall rädda det till ett evigt liv. [26] Om någon vill tjäna mig, skall han följa mig, och där jag är kommer också min tjänare att vara. Om någon tjänar mig, skall Fadern ära honom.

Här öppnar sig evangeliet också för hedningarna, genom Filippos och Andreas. Jesu budskap om vetekornets lag, som det kallas, har naturligtvis en allmänmänsklig innebörd, det är evangelium till alla, den rika skördens budskap, påminnande om orden till Abraham att hans ättlingar skall bli talrika som stjärnorna på himlavalvet. Här talas det åter om det eviga livet; från liv till död och till liv igen, men av en annan dignitet.

    [27] Nu är min själ fylld av oro. Skall jag be: Fader, rädda mig undan denna stund? Nej, det är just för denna stund jag har kommit. [28] Fader, förhärliga ditt namn." Då hördes en röst från himlen: "Jag har förhärligat det och skall förhärliga det på nytt." [29] Folket som stod där och hörde detta sade att det var åskan, men några sade att det var en ängel som hade talat till honom.

Vi kan känna igen orden i Getsemane hos de andra evangelisterna. Det finns inte med i Johannes evangelium, men orden kan kännas igen i detta sammanhang istället. Här är det påtagligt att Jesus och Faderns vilja är ett. Vi kan tänka på skeendet vid Jesu dop – om vi tänker oss det relaterat till vårt egwet dop – är det inte just ett förhärligande av guds namn i Jesus som sker då – och nu sker ett nytt förhärligande; när Jesus tar steget in i det avgörande – vetekornets lag?

 [30] Jesus sade: "Det var inte för min skull som rösten hördes, utan för er skull. [31] Nu faller domen över denna världen, nu skall denna världens härskare fördrivas. [32] Och när jag blir upphöjd från jorden, skall jag dra alla till mig." [33] Detta sade han för att ange på vilket sätt han skulle dö. [34] Folket sade till honom: "Vi har lärt oss i lagen att Messias stannar för alltid. Hur kan du då säga att Människosonen måste bli upphöjd? Vem är denne Människoson?" [35] Jesus svarade: "Ännu en kort tid är ljuset bland er. Vandra medan ni har ljuset, så att mörkret inte övervinner er. Den som vandrar i mörkret vet inte vart han går. [36] Tro på ljuset medan ni har ljuset, så att ni blir ljusets söner." När Jesus hade sagt detta, lämnade han dem och var försvunnen.

Jesus lägger ut orden om vetekornet som faller i jorden och dör för att ge rik skörd. Av det torra kornet blir något helt annat. Det är skillnad som mellan mörker och ljus. Att falla i jordens djup, att dö, att se ljus inne i det mörkret i tro är att låta sig bli dragen till ljuset för alltid.

    [37] Trots att han hade gjort så många tecken inför dem, trodde de inte på honom, [38] ty profeten Jesajas ord skulle uppfyllas: Herre, vem har trott på det vi fick höra, och för vem har Herrens arm uppenbarats? [39] De kunde inte tro, ty Jesaja säger också: [40] Han har förblindat deras ögon och förstockat deras hjärtan, så att de inte kan se med sina ögon och förstå med sitt hjärta och omvända sig och bli botade av mig. [41] Detta sade Jesaja, därför att han såg hans härlighet, och det var om honom han talade. [42] Ändå kom också många i rådet till tro på Jesus, men med tanke på fariseerna ville de inte erkänna det, för att inte bli uteslutna ur synagogan. [43] De älskade äran från människor högre än äran från Gud.

Här får vi se att människor vänder sig bort från Jesus. Också de som kommer till enligt Johannes sätt at uttrycka det, tar inte emot Jesus helt och fullt. ”De älskad äran från människorna högre än äran från Gud”.

    [44] Jesus ropade: "Den som tror på mig, han tror inte på mig utan på honom som har sänt mig, [45] och den som ser mig, han ser honom som har sänt mig. [46] Jag är ljuset som har kommit hit i världen för att ingen som tror på mig skall bli kvar i mörkret. [47] Om någon hör mina ord men inte tar vara på dem, så dömer inte jag honom, ty jag har inte kommit för att döma världen utan för att rädda världen. [48] Den som avvisar mig och inte tar emot mina ord, han har mött sin domare: det ord jag har talat skall döma honom på den sista dagen. [49] Ty jag har inte talat av mig själv, utan Fadern som har sänt mig har befallt mig vad jag skall säga och vad jag skall tala. [50] Och jag vet att hans befallning ger evigt liv. När jag talar, talar jag så som Fadern har lärt mig."

Här talar Jesus till dem som tror men inte gör Jesus till Herre i sina liv. Han säger 1/Jesus och Fadern är ett; 2/ Han är ljuset, dvs Gud själv, vi älskar mörkret mer än ljuset, men Han stiger ner i vårt mörker för att dra oss till sig. 3/ Han är inte bar ljuset, utan Han är också tålmodig, så att Han väntar på oss också när vi går bort från Honom, Han vill vår räddning. 4/ Den som blankt avvisar Honom, är redan dömd, han har mött sin domare. 5/ Så upprepar Han att Han och Fadern är ett, nu med betoning på att Han är den helt och hållet lydige Sonen. I det är Han vår förebild.

Jag måste inleda med att jag tycker om Göran Hägg och hans sätt att behandla olika ämnen i böcker han skrivit, hans humor, hans oförskräckthet gentemot etablerad kultursyn, hans levande beskrivningar av historiska fakta. Han kritiserar gärna uppblåsthet och inkrökthet. Han har genom åren publicerat sig på många olika sätt; i romaner, kulturhistoria, litteraturhistoria, han har skrivit om påvarnas historia och nu om religionens historia i Sverige. Göran Hägg är inget mindre än en folkbildare och som sådan kunnig och underhållande. När han nu givit sig på projektet om ”Gud i Sverige” så finns det emellertid ett aber så som jag ser det. Redan på första sidan betonar författaren att han är ateist. För mig får han naturligtvis gärna vara det, men det vinklar historieskrivningen på det sättet att ju närmare vi kommer nutiden, ju mindre mångsidig blir bilden av de som hör Herren till. Vi får veta en hel del om en avartens kyrka i vår tid med biskopar som inte tar bibelordet på allvar och sekter som vilseleder människor. Jag saknar den levande kyrkan i vår tid, församlingar i väntan på Herren, Jesusmanifestationen, Oasrörelsen, cellkyrkan osv.

Litteraturvetaren

Göran Hägg är litteraturvetare. Det genomsyrar skildringen av den svenska kyrkohistorien (som tar den ojämförligt största platsen av bokens innehåll) och det är ett gott perspektiv. Mycket kan sammanfattas i ordet. Troslivet i vårt land har ju sina källor i det som berättats och skrivits ner. Bibelöversättningarna till svenska och den svenska psalmboken under seklernas gång har talat om för oss hur den tro såg ut som lärdes ut och levdes. Många bläckplumpar i protokollen låter han oss också se, Göran Hägg, när han naglar fast den världsliga och andliga överhet som alltsomoftast inte har levt som den lärt. Arrogansen får sig sina törnar, men dessvärre bjuder författaren själv en del av den varan där han tycker sig förstått bättre än andra vilka historiska gestalter som bör risas eller rosas. Alltsom oftast är ändå den arrogansen ganska rolig i sin bitskhet.

Innehåll

”Gud i Sverige” skildrar tiden från våra först skrivna dokument fram till år 2010. Boken är indelad i tio delar, ungefärligen ett för varje århundrade. För reformationen får vi stifta bekantskap med bl. a. Heliga Birgitta och Albertus Pictor; sedan möter vi reformationens Lutherska förkunnelse och lära, vi får stifta bekantskap med giriga kungar; vi får ta del av hur tro kan bli vantro i häxförföljelsernas tid; så görs en djupdykning i 1700-talets pietism; vi får känna på hur väckelserörelserna växer fram, först med små rörelser av allvarliga bibelläsare på olika håll, exempelvis i kapitlet om Bishop Hill och Larsarenerna; det berättas om PP Waldenström, Lewi Pethrus och Sven Lidman. Så avslutas allt med två stora avsnitt om förra seklet fram till idag. Där finns kanske de mest spännande avsnitten. Göran Hägg kopplar ihop Herrnhutismen med Korpelarörelsen, Maranata och Knutbyhändelserna och funderar kring om inte svenskens gudstro har en stark fysisk karaktär, något som också kan ses i kyrkmålningar och psalmer. Han visar också på en nedmontering av det litterära i den nya psalmbok som kom 1986, en nedmontering som också var en teologisk nedmontering. Lå mig ge dig två citat ur just det kapitlet: ”Staten och Böckerna”, som kanske kan väcka ditt intresse för boken i sin helhet (det behandlar texterna i den nya psalmboken):

”En del ingrepp är rent komiska. Rader som innehåller ordet ”man” har av feministiska skäl utan hänsyn till rim och logik ändrats till något annat. Olavus Petris ”O Jesu Krist som mandom tog” blev, sedan Anders Frostenson skrivit om den, ”O Jesus Krist som mänska blev” (nr 33). ”Sig fröjde nu var kristen man” ändras till det nästan ekivoka ”Nu låt oss fröjdas med varann” (nr 466). (sid 489)”

”...där 1937 års män stannat vid att ta bort stötande strofer om Djävulen och döden men inte velat röra texten som sådan, gick man 1986 in för att ta bort allt som antogs kunna oroa allmänheten genom anspelningar på kristendomens mer kontroversiella sidor. Påsken tonades ner och det mesta kring korsfästelse och uppståndelse raderades bort. Allt som ansåg svårt eller störande för ”helhetsintrycket” ändrades. Att ändringarna ofta inte längre rimmade med de omgivande raderna spelade ingen roll. Olavus Petri, Spegel, Swedberg, De la Gardie, Lucidor, Wallin, Hedborn och Franzén tvättades och skrevs hänsynslöst om, ofta med rent löjeväckande resultat.”(sid 487)

Läs boken - du kommer också att njuta av folkbildargeniet Göran Hägg!

Vi har nu kommit fram till kapitlet om det största tecknet, om hur Jesus botar en man till livet efter att han varit död i 4 dagar. Det är en man som Jesus bevisligen kände mycket väl. Han hette Lasarus och bodde i Betania utanför Jerusalem med sina två systrar Marta och Maria, även de goda vänner till Jesus.

    En man som hette Lasaros låg sjuk. Han var från Betania, byn där Maria och hennes syster Marta bodde. [2] (Det var Maria som smorde Herren med välluktande balsam och torkade hans fötter med sitt hår, och Lasaros som låg sjuk var hennes bror.)

Varför betonar evangelisten Maria av de tre – är det för att man alltid skall minnas hennes handling, när hon torkade Jesu fötter med sitt hår, som beskrivs i Lukasevangeliet kapitel 10, vers 38. När det gäller Johannesevangeliet så har denna händelse ännu inte hänt; den står beskriven först i det tolfte kapitlet.  

    [3] Systrarna skickade bud till Jesus och lät säga: "Herre, din vän är sjuk."

Här är 1917 års bibel mer trogen mot texten, eftersom där står: ”Herre, se, han som du har så kär ligger sjuk.” Man kan tycka att de uttrycker sig kort, när nu deras bror är allvarligt sjuk, men ordvalet har säkerligen med deras förhållande till Jesus att göra. Precis som modern Maria kort och gott vid bröllopet i Kana säger: ”De har inget vin”, säger systrana att Lasarus ”är sjuk”. Det måste bero på att det i båda fallen finns en förtröstan på att Jesus har makt att åstdkomma det vi inte kan åstadkomma själv. Det förstärks ju också av att de tillsammans säger ”Herre…”

[4] När Jesus hörde det sade han: "Den sjukdomen leder inte till döden utan skall visa Guds härlighet, så att Guds son blir förhärligad genom den."

När Han säger att sjukdomen inte leder till döden, har vi svårt att följa Honom, eftersom vi med facit i hand vet att Lasaros skall vara död när Jesus väl kommer.  Men Jesus talar naturligtvis om något större. Guds härlighet är ju att döden är besegrad i Herren Jesus och att uppväckandet av den döde Lasarus visar att Jesus just är Herre över döden.

 [5] Jesus var mycket fäst vid Marta och hennes syster och Lasaros.

Lika förvånade kan vi bli av att det nu står också att Jesus älskade dessa tre syskon, eftersom det snart kommer att visa sig att Han väntar med att komma till dem, men på samma sätt som Han hutade åt sin älskade mor Maria för att Guds vilja måste komma först, på samma sätt är det här.

 [6] När han nu hörde att Lasaros var sjuk, stannade han först kvar två dagar där han befann sig, [7] men sedan sade han till lärjungarna: "Låt oss gå tillbaka till Judeen."

Han skall nu gå tillbaka till Judéen för Lasaros skull, men det är också den sista resan dit, vägen till korset.

 [8] Lärjungarna sade till honom: "Rabbi, nyss försökte judarna stena dig, och nu går du tillbaka dit!" [9] Jesus svarade: "Har dagen inte tolv timmar? Den som vandrar om dagen snavar inte, eftersom han ser denna världens ljus. [10] Men den som vandrar om natten, han snavar, eftersom ljuset inte finns i honom."

Kan det möjligen vara härifrån Luther har fått sitt uttalande om att om än världen går under i morgon, planterar jag mitt äppelträd idag? Jesus menar säkert att Han har sin uppgift att utföra. Den kan bara utföras på en väg, som nu ligger framför Honom. Han kan inte tveka, han kan inget ändra.

 [11] Efter att ha sagt detta fortsatte han: "Vår vän Lasaros sover, men jag går dit för att väcka honom." [12] Då sade lärjungarna: "Herre, sover han, så blir han frisk." [13] Jesus hade talat om hans död, men de trodde att han menade vanlig sömn. [14] Då sade Jesus rent ut till dem: "Lasaros är död. [15] Och för er skull, för att ni skall tro, är jag glad att jag inte var där. Men låt oss nu gå till honom."

Här kommer perspektivet från vers 3 igen. Det viktiga är inte hur människor känner sinsemellan. Det viktiga är att Gud kommer först. Tecknet, att Lasarus ligger i graven och verkligen har varit död i 4 dagar är så viktigt att Jesus kan säga att Han är glad att Han inte var där. Vi kan ju tänka på att det är stötande för lärjungarna att höra det och dessutom flera dagar av ångest, smärta och sorg för de två syskonen i Betania, för att inte tala om hur det kan ha varit för Lasarus själv. Både Marta och Maria uttalar sin besvikelse över att Jesus nu inte hade kommit i tid för att bota deras bror. Men Jesus är hela tiden konsekvent. Han kommer från Gud, är människa här på jorden, men på ett sådant sätt att lovet till och lydnaden inför Fadern är det enda som råder. ”All ära åt Gud.”

 [16] Tomas, som kallades Tvillingen, sade till de andra lärjungarna: "Låt oss gå med för att dö med honom."

    [17] När Jesus kom dit, fann han att Lasaros redan hade legat fyra dagar i graven. [18] Betania låg inte långt från Jerusalem, ungefär en halvtimmes väg, [19] och många judar hade kommit ut till Marta och Maria för att trösta dem i sorgen över brodern. [20] När Marta hörde att Jesus var på väg, gick hon och mötte honom. Men Maria satt kvar hemma. [21] Marta sade till Jesus: "Herre, om du hade varit här, hade min bror inte dött. [22] Men jag vet ändå att Gud skall ge dig vad du än ber honom om." [23] Jesus sade: "Din bror kommer att uppstå." [24] Marta svarade: "Jag vet att han skall uppstå vid uppståndelsen på den sista dagen."

Alla judar trodde inte på uppståndelsen, men folket i allmänhet gjorde det. I synnerhet gjorde man det i de kretsar där syskonen fanns. I Martas svar ligger att detta med uppståndelsen ligger långt in i framtiden.

 [25] Då sade Jesus till henne: "Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, [26] och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?" [27] Hon svarade: "Ja, herre, jag tror att du är Messias, Guds son, han som skulle komma hit till världen."

Här kommer orden igen, orden från Joh 3:16:  

”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.”

...och orden från Joh 10:27:

”Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig. [28] Jag ger dem evigt liv, och de skall aldrig någonsin gå under, och ingen skall rycka dem ur min hand.”

Detta är vad Herren ger, det som man inte kan ana att det kan ske så som det sker, när Herren Jesus ger sitt liv för oss på korset. Han dör för oss personligen, Han betonar det, genom att Han säger ”var och en”, ”den som” eller ”jag känner dem.”

  [28] Sedan gick hon hem och kallade på sin syster Maria och viskade: "Mästaren är här och kallar på dig." [29] När Maria hörde det, steg hon strax upp och gick för att möta honom. [30] Men Jesus hade ännu inte kommit in i byn utan var kvar där Marta hade träffat honom. [31] Judarna som var hemma hos Maria för att trösta henne såg att hon hastigt reste sig och gick ut, och de följde efter i tron att hon gick till graven för att gråta där. [32] När Maria nu kom dit där Jesus var och fick se honom, kastade hon sig för hans fötter och sade: "Herre, om du hade varit här, hade min bror inte dött." [33] När Jesus såg hur hon grät och hur judarna som hade följt med henne också grät, blev han upprörd och skakad i sitt innersta, [34] och han frågade: "Var har ni lagt honom?" De sade: "Herre, kom och se." Jesus föll i gråt.

Här rör vi åter kring himmelrikets hemligheter. Jesus, som varit glad för att Han inte kommit tidigare till sina vänner, blir nu upprörd och skakad i sitt innersta och Han gråter. Det var ju denna Maria, som hade en djup och innerlig gudstro. Jesus är nog inte en sentimental person i det här sammanhanget. Man skall nog läsa in samma inriktning mot det himmelska också här som tidigare. Jesus är upprörd över hur den onde är upphovsman till världens sorg och smärta. Han är upprörd och skakad och gråter inför det som förestår Honom, att Han måste ge sitt liv för att besegra allt detta onda. Hur ont det onda är speglas strax i människors kommentarer och handlande. Här stöter vi på det onda än mer upptrappat än vid de tidigare tecknen.

 [35] Då sade judarna: "Se, hur mycket han höll av honom." [36] Men några av dem sade: [37] "Kunde inte han som öppnade ögonen på den blinde ha gjort så att Lasaros inte behövt dö?" [38] Jesus blev åter upprörd och gick till graven. Det var en klipphåla med en sten för öppningen. [39] Jesus sade: "Ta bort stenen." Den dödes syster Marta sade då: "Herre, han luktar redan, det har ju gått fyra dagar." [40] Jesus sade till henne: "Har jag inte sagt dig att om du tror, skall du få se Guds härlighet?" [41] De tog bort stenen, och Jesus lyfte blicken mot himlen och sade: "Fader, jag tackar dig för att du har hört mig. [42] Själv visste jag att du alltid hör mig, men jag säger detta med tanke på alla dem som står här, för att de skall tro på att du har sänt mig." [43] Sedan ropade han med hög röst: "Lasaros, kom ut." [44] Och den döde kom ut med armar och ben inlindade i bindlar och med ansiktet täckt av en duk. Jesus sade åt dem: "Gör honom fri och låt honom gå."

Seden att lägga en duk för den dödes ansikte i kistan som vi iakttar i vårt land får här en klar biblisk motivering om än inte förklaring. Att Lasarus görs fri vilar på det enkla faktum att han var lindad längs hela kroppen också över ansiktet. Lindningen var inte hårt åtstramad som hos egyptierna, men var uppblandad med väldoftande örter som skulle låta kroppen få en behagligare doft, vilket lyckades i viss mån (han luktade redan). Som vi förstår var han rejält inlindad och behövde verkligen befrias från bindorna. 

    [45] Många av judarna, de som hade gått ut till Maria och sett vad Jesus gjorde, kom till tro på honom. [46] Men några av dem gick till fariseerna och berättade vad Jesus hade gjort. [47] Översteprästerna och fariseerna kallade då samman rådet och sade: "Vad skall vi göra? Den här mannen gör många tecken. [48] Om vi låter honom fortsätta, börjar alla tro på honom, och då kommer romarna och utplånar både vår heliga plats och vårt folk." [49] En av dem, Kajafas, som var överstepräst det året, sade till dem: "Ni förstår ingenting. [50] Ni fattar inte att det är bättre för er att en enda människa dör för folket än att hela folket går under." [51] Detta sade han inte av sig själv, utan som överstepräst det året talade han profetiskt: Jesus skulle dö för folket, [52] och inte bara för folket, utan också för att Guds skingrade barn skulle samlas och bli till ett. [53] Från den dagen var de fast beslutna att döda honom.

Den som vill utföra något som kräver makt kan alltid påverka människor genom att använda retorik och spela på känslor, fördomar, framför allt på rädslor. Här går man rakt emot Herren. Här har Guds Son verkligen visat vem Han är genom att utföra ett under som är något alldeles oerhört, en människa som bevisligen varit död i fyra dagar och vars kropp har börjat ruttna blir väckt till livet. Trots detta under drar Kajafas slutsatsen att Jesus måste dö. Det står att han inte sade det av sig själv och man kan undra varför. Det kan ha att göra med att det skulle ha fått följder i tiden efter Jesus om man i än större utsträckning hade tolkat in att det var judarna som dödade Jesus. Det klargör för oss att det är människan själv som bär skulden. Vi har alla dödat Jesus.

    [54] Jesus vandrade därför inte längre öppet omkring bland judarna utan drog sig undan till Efraim, en stad i området nära öknen, och där höll han till med sina lärjungar. [55] Judarnas påskfest närmade sig, och många gick från landsbygden upp till Jerusalem före påsken för att rena sig. [56] De sökte efter Jesus och sade till varandra där de stod i templet: "Vad tror ni, kommer han verkligen inte till högtiden?" [57] Men översteprästerna och fariseerna hade gett befallning om att den som kände till var Jesus fanns skulle anmäla det, så att de kunde gripa honom.