Där Jesus kom gående fick han se en man som hade varit blind från födelsen. [2] Lärjungarna frågade honom: "Rabbi, vem har syndat, han själv eller hans föräldrar, eftersom han föddes blind?" [3] Jesus svarade: "Varken han eller hans föräldrar har syndat, men Guds gärningar skulle uppenbaras på honom

Det ligger i lärjungarnas bibeltro att det kan vara så, att synden ger sjukdom. Jesus vänder sig inte mot deras resonemang utan för det vidare till något annat och större, som gör att vi inte kan veta Guds handlande med oss. Här pekar det tillbaka på det himmelska …”Guds gärningar skulle uppenbaras på honom.” Boken om Job talar just om detta förhållande. Gud kan aldrig förstås mekaniskt – gör så, så blir det så… Gud måste förstås i sin storhet.

. [4] Medan dagen varar måste vi göra hans gärningar som har sänt mig. Natten kommer, då ingen kan arbeta. [5] Så länge jag är i världen, är jag världens ljus."

Det är naturligtvis inte det förhållandet som gäller att Jesus botar alla människor som korsar Hans väg i landet. Guds gärningar uppenbaras på en del människor som Han möter rent konkret, men det måste ha funnits människor som inte kom fram till Jesus och därför inte blev botade från sina åkommor.

 [6] Sedan spottade han på marken, gjorde en deg med spottet och strök degen på mannens ögon [7] och sade: "Gå och tvätta dig i Siloadammen." (Siloa betyder utsänd.) Mannen gick dit och tvättade sig och kom tillbaka seende. [8] Hans grannar och de som förut hade sett honom som tiggare sade: "Är det inte han som satt och tiggde?" [9] Några sade: "Jo, det är han", och andra: "Nej, men han är lik honom." Själv sade han: "Det är jag." [10] Då frågade de: "Hur öppnades dina ögon?" [11] Han svarade: "Han som heter Jesus gjorde en deg och strök den på mina ögon och sade åt mig att gå till Siloadammen och tvätta mig. Jag gick dit och tvättade mig, och sedan kunde jag se." [12] De frågade honom: "Var är han?" Han svarade: "Jag vet inte."

 Så tydligt kroppsligt Jesus botar här – som en läkare. Inte med ord eller ramsor utan med ett läkemedel och inte mer. Naturligtvis blev de som hörde på mannen nyfikna på ett särskilt sätt – vem var den mannen som bara botade utan anspråksfullhet, utan besvärjelser, utan att ta bra betalt, utan att profilera sin egen person?

    [13] De förde mannen som hade varit blind till fariseerna. [14] Det var på en sabbatsdag som Jesus hade gjort degen och öppnat hans ögon. [15] Nu frågade också fariseerna honom hur han hade fått sin syn. Han svarade: "Han lade en deg på mina ögon, och jag tvättade mig, och nu kan jag se." [16] Några fariseer sade: "Mannen han talar om är inte sänd av Gud, han håller inte sabbaten." Men andra sade: "Hur skulle en syndare kunna göra sådana tecken?" De var alltså oeniga, [17] och därför frågade de den blinde en gång till: "Vad tror du själv om honom, eftersom han öppnade dina ögon?" Han svarade: "Att han är en profet."

    [18] Judarna trodde inte på att han hade varit blind och fått sin syn, så de kallade till sig den botade mannens föräldrar [19] och frågade dem: "Är det här er son som ni säger var född blind? Hur kommer det sig att han kan se nu?" [20] Föräldrarna svarade: "Vi vet att det här är vår son och att han föddes blind. [21] Men hur han kan se nu, vet vi inte. Och vem som har öppnat hans ögon, det vet vi heller inte. Fråga honom, han är gammal nog, han kan svara för sig själv." [22] Detta sade föräldrarna av rädsla för judarna. Redan då hade nämligen judarna kommit överens om att den som erkände Jesus som Messias skulle uteslutas ur synagogan. [23] Det var därför som mannens föräldrar sade: "Han är gammal nog. Fråga honom själv."

    [24] För andra gången kallade de alltså till sig mannen som hade varit blind och sade till honom: "Ge Gud äran. Vi vet att den här mannen är en syndare." [25] Han svarade: "Om han är en syndare vet jag inte. Men det vet jag, att jag som var blind nu kan se." [26] De frågade honom: "Vad gjorde han med dig? Hur öppnade han dina ögon?"

Efter palavern med kvinnan som begått äktenskapsbrott förstår vi att anklagarna nu måste vara försiktiga i sin argumentering och ta till hela sin juridiska spetsfundighet. Därför är det nog detta invecklade spel med den botade mannen och hans föräldrar och med den botade återigen.

 [27] Han svarade: "Det har jag redan sagt er, men ni ville inte lyssna. Varför vill ni höra det igen? Kanske ni också tänker bli hans lärjungar?" [28] Då snäste de av honom och sade: "Du är hans lärjunge, men vi är Moses lärjungar. [29] Vi vet att Gud har talat till Mose, men varifrån den här mannen kommer, det vet vi inte." [30] Han svarade: "Ja, det är det märkliga, att ni inte vet varifrån han kommer, och ändå har han öppnat mina ögon. [31] Vi vet att Gud inte lyssnar till syndare, men om någon fruktar Gud och gör hans vilja, då lyssnar han till honom. [32] Aldrig förr har man hört att någon har öppnat ögonen  på en som var född blind. [33] Om den här mannen inte vore sänd av Gud, hade han inte kunnat göra någonting."

Man måste säga om denne man, att han är ovanligt talför och har ett mycket gott självförtroende, som kan strida med skriftlärda på detta sätt. Kanske är det också en bild av en människa som grips av tron på sin Frälsare till att leva i kraftgärningar som han inte själv kunnat ana.

[34] Då sade de till honom: "Du föddes syndig alltigenom, och du skall undervisa oss!" Och de körde ut honom.

Det andas nästan lite uppgivenhet från de skriftlärdas sida. Nog för att Jesus skall kunna ställa dem mot väggen, men här är det en som blivit botad, men alls ingen medömkansvärd osjälvständig person utan en som går i tro.

    [35] Jesus fick höra att de hade kört ut honom, och när han träffade honom frågade han: "Tror du på Människosonen?" [36] Han svarade: "Vem är han, herre? Jag vill tro på honom." [37] Jesus sade: "Du har sett honom. Det är han som talar med dig." [38] Då sade han: "Jag tror, herre" och föll ner för honom. [39] Och Jesus sade: "Till en dom har jag kommit hit till världen, för att de som inte ser skall se och de som ser skall bli blinda."

    [40] Några fariseer som var tillsammans med honom hörde detta och sade till honom: "Är kanske vi också blinda?" [41] Jesus svarade: "Om ni vore blinda, skulle ni vara utan synd. Men nu säger ni att ni ser. Er synd står kvar."

Så kommer mannen då till sist tillbaka till Jesus och får uppleva en omvändelse som redan var påbörjad men som nu var fullbordad. Jag tänker då på att Johannes verkar skildra människors väg till Jesus som att tro i allmänhet och till att bli omvänd, ställd på den plattformen dit man bara kan komma om man först fallit ned på knä för Herren. Nu fortsätter Han med att i kapitel tio beskriva dem som kommit till tro på Honom på omvändelsens väg när Han talar om herden och fåren.

    men Jesus gick till Olivberget.

Där bad Han under natten. Så som det står om Jesus när Han ber i Luk 22:39-46 finns det ingen motsvarighet hos Johannes, men här står det att Han gick till Olivberget. Märk väl att Han kommer tillbaka först på morgonen.

 [2] Tidigt på morgonen var han tillbaka i templet. Allt folket samlades kring honom, och han satte sig ner och undervisade.

Var det provocerande att Jesu satt med en samling människor i templet, med tanke på vad som nu följer?

 [3] De skriftlärda och fariseerna kom då dit med en kvinna som hade ertappats med äktenskapsbrott. De ställde henne framför honom [4] och sade: "Mästare, den här kvinnan togs på bar gärning när hon begick äktenskapsbrott. [5] I lagen föreskriver Mose att sådana kvinnor skall stenas. Vad säger du?" [6] Detta sade de för att sätta honom på prov och få något att anklaga honom för.

De följer helt och hållet Mose lag, när de drar konsekvenserna av vad kvinnan har gjort, se 5 Mos 22:23. Det står att de ställer henne i mitten. Hon visas fram med all sin skam för Jesus och alla dem som lyssnar på Honom. Det finns ingen tanke på henne som människa, hon är en illustration av principen som de hävdar.

 Men Jesus böjde sig ner och ritade på marken med fingret.

Här händer två märkliga saker, Dels att Herren böjer sig ned och dels att Han skriver, speciellt eftersom vi aldrig får veta vad Han skriver. Man måste nog se texten med hänvisning till 2 Mos 31:18. Nu är det också Guds finger som skriver. Han står inte upp och skriver de på näsan genom att forma orden över himlavalvet eller på tempelväggen, som Han skulle kunna göra. Han böjer sig ned. Här är Gud i det fördolda, för den som vill se. Här är Han som älskar människan och ger sitt liv för henne. Hur kan vi böja oss på samma sätt för att se varandra?

 [7] När de envisades med sin fråga, såg han upp och sade: "Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne."

Enligt lagen betraktar de sig fria från synd, men när nu Guds ljus ställer frågan bränner den innanför lagtroheten, de blir avslöjade i sin synd. De ställdes inför det som Paulus beskriver i Rom 2:1

   ”Därför finns det inget försvar för dig som dömer, vem du än är. Ty med din dom över andra dömer du dig själv, eftersom du handlar likadant som den du dömer.” De kan antingen komma till Herren eller reagera med raseri tillsammans, eller som här gå sin väg, den ene efter den andre.

 [8] Och han böjde sig ner igen och ritade på marken. [9] När de hörde hans svar gick de därifrån en efter en, de äldste först, och han blev ensam kvar med kvinnan framför sig.

Varför böjde Han sig ned åter? Hänsyftar det på de två lagtavlorna som Gud skrev på med sitt finger. Vilken prestigeförlust när tempelherrarna fick gå från sin hemmamiljö ut i periferin, i ensamheten där ingen makt finnes.

 [10] Jesus såg upp och sade till henne: "Kvinna, vart tog de vägen? Var det ingen som dömde dig?" [11] Hon svarade: "Nej, herre." Jesus sade: "Inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer."]

 Jesus säger ”Kvinna”, vilket man nog kan tolka som att han upprättar henne. Hon är inte utan synd, men upprättad. Därpå följer att Han tillsäger henne att hon inte är under domen och så kommer orden ”synda inte mer”. Det Jesus skrev i sanden var syndernas förlåtelse. Nu stod syndernas förlåtelse i kraft av Han som förlåter, inskrivet i hennes hjärta. Och när Han nu säger ”gå bort”, är det med orden i Rom 6:14 vi skall tänka vidare om henne:

    ”Synden skall inte vara herre över er; ni står inte under lagen utan under nåden.”

Om man tänker tillbaka på den här scenen när kvinnan ställdes framför Jesus och allt folket va fariséerna och de skriftlärde, var hon den mest ovärdiga på platsen, men hon lämnar denna plats som den mest värdiga. Hon gick därifrån förundrad över den Herre som hon hade mött. Alla andra samtalade hellre om vad Jesus egentligen skrev på marken och det samtalet har inte upphört ännu.

Sedan vandrade Jesus omkring i Galileen. I Judeen ville han inte vandra, eftersom judarna var ute efter att döda honom.

    [2] Judarnas lövhyddefest närmade sig. [3] Hans bröder sade då till honom: "Stanna inte här utan gå till Judeen, så att också dina lärjungar får se dina gärningar. [4] Ingen verkar i skymundan om han vill bli allmänt känd. Om du gör sådana ting, visa dig då för världen." [5] Inte heller hans bröder trodde på honom. [6] Men Jesus sade till dem: "Min tid är ännu inte inne, men för er är det alltid rätt tid. [7] Er kan världen inte hata, men mig hatar den därför att jag vittnar om att dess gärningar är onda. [8] Gå ni upp till högtiden. Jag gör det inte den här gången, min tid är ännu inte inne." [9] Och han stannade själv kvar i Galileen.

    [10] Men när hans bröder hade gått upp till högtiden, gick han också dit, inte öppet utan i hemlighet

När Jesus tar sig till Jerusalem är det alltid firande av en religiös högtid. Nu är det lövhyddohögtiden. Han pekar fram mot korset också i detta kapitel, så att vi får ett innehåll som är kristocentriskt: ”…min tid är ännu inte inne.” Varför kommer Han i hemlighet – har det med att Han inte skall kunna gripas att göra?  

. [11] Judarna sökte efter honom under högtiden och undrade var han fanns. [12] Det pratades mycket om honom bland folket; några sade att han var en bra människa, andra att han vilseledde folket. [13] Men ingen vågade tala öppet om honom av rädsla för judarna

Att tala om Herren är alltid lättare än att tala till Honom. Då kan man säga vad man vill utan att egentligen ta ställning till vem Han är. Att tala till Honom kan leda till att tala för Honom, att vittna. Då tar man ställning för Honom och är genast utsatt.  

    [14] När halva högtiden redan var förbi, gick Jesus upp till templet och började undervisa.

Som vi vet har Han redan rensat templet i handling efter bröllopet i Kana; nu rensar Han med sitt ord. Nu är Guds helige i helgedomen.

 [15] Judarna blev förvånade och sade: "Hur kan han som inte har studerat vara så lärd?"

Detta är en uppfattning av det religiösa i människan som är rätt vanlig. Jesus poängterar själv att det inte handlar om skolning utan lydnad. Han är den lydige Sonen.

[16] Jesus svarade: "Min lära är inte min, utan hans som har sänt mig. [17] Om någon vill göra hans vilja, skall han förstå om min lära är från Gud eller om jag talar av mig själv.

Det är mindre om att kunna än om att lyda. Hur tar vi emot ett sådant budskap i vår tid och levnadsmiljö?

 [18] Den som talar av sig själv söker sin egen ära. Men den som söker hans ära som har sänt honom, han talar sanning, och det finns ingen orättfärdighet hos honom.

Detta resonemang utvecklas här så att sanning och rättfärdighet kopplas till lydnad. Pilatus frågade: ”Vad är sanning?” Han ville tolka det som ett begrepp som man kan vrida och vända på, men för Jesus är det entydigt – att vara sann är att göra Guds vilja. Sanning och rättfärdighet är Jesu signum.

 [19] Har inte Mose gett er lagen? Och ändå gör ingen av er vad lagen säger. Varför vill ni döda mig?" [20] Folket svarade: "Du är besatt. Vem vill döda dig?" [21] Då sade Jesus: "En sak har jag gjort som ni alla undrar över. [22] Mose har gett er omskärelsen – fast den inte kommer bara från Mose utan från fäderna – och ni omskär även på en sabbat. [23] Om en människa blir omskuren på sabbaten för att Moses lag inte skall brytas, varför blir ni då uppretade på mig för att jag har gjort en människa helt och hållet frisk på sabbaten? [24] Döm inte efter skenet, utan döm rättvist."

…eller döm inte efter det yttre utan efter sakens kärna. Även en dom som följer den skrivna lagen kan vara orättfärdig och felaktig. En rättfärdig dom är en dom som inte dömer den som Herren har benådat – i detta fall gäller det kanske den man som vi mötte vid Bethesdadammen. De känner ovilja mot Guds fria nåd gentemot den lame, men domen faller över dem själva. Den lame bröt inte sabbatsbudet, eftersom han blev befriad från sin förlamning medan d4e bröt budet när deras självrättfärdighet och kärlekslöshet kom fram i dagen. Mannen, befriad vandrade i rättfärdighet medan de var orättfärdiga och vandrade i synden.

    [25] Då sade några av jerusalemborna: "Är det inte mannen som de vill döda? [26] Här står han och talar öppet och de säger ingenting till honom. Inte kan väl rådsherrarna ha blivit övertygade om att han är Messias? [27] Varifrån den här mannen är, det vet vi ju, men när Messias kommer vet ingen varifrån han är." [28] Då ropade Jesus, där han undervisade i templet: "Ja, ni vet vem jag är och varifrån jag kommer. Men jag har inte kommit av mig själv; det finns förvisso en som har sänt mig, men honom känner inte ni. [29] Jag känner honom därför att jag kommer från honom och därför att han har sänt mig." [30] De ville gripa honom, men ingen lyfte sin hand mot honom; hans stund var ännu inte inne. [31] Bland folket kom många till tro på honom, och de sade: "Inte kan väl Messias göra fler tecken, när han kommer, än den här mannen har gjort?"

Ropen om Jesus fortsätter, hatet mot Honom får förnyad styrka. Samtidigt kommer många till tro, står det på samma sätt som vi har märkt tidigare – men är det en tro som håller. Det är ingen tro som säger att Han är Guds son, det är en tro som talar om tecken. När tecknen ersatts av Jonatecknet, finns det då någon tro kvar?

    [32] Fariseerna fick höra vad folket pratade om honom, och översteprästerna och fariseerna skickade ut sina män för att gripa honom. [33] Jesus sade: "Ännu en kort tid är jag hos er, innan jag går till honom som har sänt mig. [34] Ni kommer att söka efter mig men inte finna mig, och där jag är, dit kan ni inte komma." [35] Då sade judarna till varandra: "Vart tänker han gå, eftersom vi inte skall finna honom? Inte tänker han väl gå till dem som bor kringspridda bland grekerna och undervisa dem? [36] Vad menar han när han säger: Ni kommer att söka efter mig men inte finna mig, och där jag är, dit kan ni inte komma?"

Vad Jesus menar är att människan inte kan rädda sig, frälsa sig själv. Av egen kraft kan vi inte komma till Jesus, det är en väg som går igenom att den gamla människan dör. Luther uttrycker det så här: ”När Herren vill frälsa, för Han oss till förtappelsen. När Han vill föra oss in i himmelriket, för Han oss ned till helvetet.”  

    Sedan for Jesus över till andra sidan av Galileiska sjön, eller Tiberiassjön. [2] Mycket folk följde efter, därför att de såg de tecken han gjorde genom att bota de sjuka. [3] Och Jesus gick upp på berget och satte sig där med sina lärjungar. [4] Det var strax före judarnas påskhögtid.

Människor följde efter Jesus på grund av det de hört om Honom, att Han kunde bota sjuka. Nu kommer Han att göra något helt annat.

    [5] När Jesus lyfte blicken och såg att så mycket folk var på väg till honom, sade han till Filippos: "Var skall vi köpa bröd så att alla dessa får något att äta?"

Han lyfte blicken – kanske satt Han i bön med sina lärjungar och nu lyfter Han blicken och ser människoskarorna, tiotusentals människor kanske. Han ser omedelbart mycket praktiskt på situationen. Samtidigt kan Hans kommentar få oss att tänka på hur nödställda människorna var i dubbel bemärkelse; de kom för att se under och tecken, kanske för att bli botade från krämpor; men de kom också med planlöshet i det att de inte hade tagit med sig tillräckligt för att stilla hungern när de följde Herren.  

 [6] Det sade han för att pröva Filippos, själv visste han vad han skulle göra. [7] Filippos svarade: "Det räcker inte med bröd för tvåhundra denarer, om de skall få en bit var." [8] En av lärjungarna, Simon Petrus bror Andreas, sade: [9] "Här är en pojke som har fem kornbröd och två fiskar. [10] Men vad förslår det till så många?" Jesus sade: "Låt folket slå sig ner." Det var gott om gräs på den platsen. Och de slog sig ner – det var omkring fem tusen män.

Nu förbereds undret. Gud kan skapa ur intet, men Gud kan också välsigna det som redan är, så att det förmeras. Detta påminner om berättelsen om Elia och änkan i Zarepta (1 Kung 17:11-16).

 [11] Jesus tog brödet, tackade Gud och delade ut åt dem som låg där, och likaså av fiskarna så mycket de ville ha. [12] När de hade ätit sig mätta, sade han till lärjungarna: "Samla ihop bitarna som har blivit över, så att ingenting förfars." [13] De samlade ihop dem och fyllde tolv korgar med de bitar av de fem kornbröden som hade blivit över när de ätit.

!/ Det finns en genomgående form för måltiden. Den finns där när Jesus bespisar 5000 män; den finns vid skärtorsdagens kvällsmåltid med lärjungarna, den finns vid måltiden i Emmaus och den finns i mindre utsagd form i måltiden vid Tiberiassjön. Momenten är dessa: Jesus tar, välsignar eller tackar, bryter och ger.

2/ Detta är också livsmönstret. Jesus tar vad vi kommer till honom med - vårt bröd, våra synder, våra tillkortakommanden, vårt arbete, vår styrka, vår svaghet, vår hunger eller vår törst. Han välsignar och tackar det vi kommer med. Han tar det till Fadern genom den Helige Ande. Han värderar inte om vi kommer med mycket eller litet. Fem kornbröd och två fiskar är OK. Jesus bryter det vi kommer med. Vi kommer med ytan, polityren, men Jesus frågar efter vad som finns där inne, under ytan. Vi tas in under korset. Stolthet och självtillräcklighet bryts ned och vi får gå in i ett nytt liv, ett liv med honom. För oss blir det som det står i Psaltaren 51:19: "Det offer du begär är ett förkrossat hjärta, en krossad och nedbruten människa förkastar du inte, o Gud." Sedan ger Jesus. Han ger åter vad vi kom med till honom - men det är inte längre detsamma. Det är förvandlat till det som Gud vill ge oss och det är sammanfattat i orden "oändlig nåd". Det överlämnas till oss i orden som följer på nattvarden: "Ni har nu tagit emot Herren Jesus Kristus. Han bevare er till evigt liv. Gå i Herrens frid." (Tankarna är hämtade från Eugene H Petersons bok om skildringarna av den uppståndne Herren)

Det är märkligt att det står att Jesus själv delade ut bröd och fisk till alla. Så står det inte i de andra evangelierna. Där är det lärjungarna som gör det arbetet. Johannes är noggrann med hur gåvan ges oss från Herren själv. Här betonas återigen skillnaden mellan det jordiska och det himmelska.

    [14] Då människorna såg vilket tecken han hade gjort, sade de: "Detta måste vara Profeten som skall komma hit till världen." [15] Men Jesus, som förstod att de tänkte tvinga honom med sig för att göra honom till kung, drog sig undan till berget igen, i ensamhet.

Mitt i begeistringen kring Jesus är och förblir Han ensam. Han väljer ensamheten precis på samma sätt som när han sade till sin mor:

 "Låt mig vara, kvinna. Min stund har inte kommit än." (Joh 2:4) Hela tiden är Han i den situationen som Han sedan talar om:

    ”Tror du inte att jag är i Fadern och Fadern i mig? De ord jag säger er, dem talar jag inte av mig själv; Fadern är i mig och utför sina gärningar (Joh 14:10).”

[16] När det hade blivit kväll, gick hans lärjungar ner till sjön [17] och steg i en båt för att ta sig över till Kafarnaum på andra sidan. Det var redan mörkt, och Jesus hade ännu inte kommit tillbaka. [18] Det blåste hårt och vågorna gick höga. [19] När de hade rott en halvmil, fick de se Jesus komma gående på sjön och närma sig båten. De blev rädda, [20] men han sade till dem: "Det är jag, var inte rädda." [21] Då ville de ta med honom i båten, och med ens var den framme vid stranden dit de var på väg.

 [22] Nästa dag upptäckte folkmassan, som var kvar på andra sidan sjön, att det bara hade funnits en enda båt där och att Jesus inte hade följt med sina lärjungar i den utan att de hade gett sig av ensamma. [23] Men det kom andra båtar från Tiberias och lade till nära platsen där man hade ätit brödet, det som Herren hade läst tacksägelsen över. [24] När folket nu upptäckte att Jesus inte var där och inte heller hans lärjungar, steg de i båtarna och for över till Kafarnaum för att leta efter Jesus. [25] De fann honom där på andra sidan sjön och frågade honom: "Rabbi, när kom du hit?" [26] Jesus svarade: "Sannerligen, jag säger er: ni söker inte efter mig därför att ni har fått se tecken utan därför att ni åt av bröden och blev mätta. [27] Arbeta inte för den föda som är förgänglig utan för den föda som består och skänker evigt liv och som Människosonen skall ge er. Ty på honom har Fadern, Gud själv, satt sitt sigill." [28] De frågade då: "Vad skall vi göra för att utföra Guds verk?" [29] Jesus svarade: "Detta är Guds verk: att ni tror på honom som han har sänt." [30] De sade: "Vilket tecken vill du göra, så att vi kan se det och tro på dig? Vad kan du utföra? [31] Våra fäder åt mannat i öknen, så som det står skrivet: Han gav dem bröd från himlen att äta." [32] Jesus svarade: "Sannerligen, jag säger er: Mose gav er inte brödet från himlen, men min fader ger er det sanna brödet från himlen. [33] Guds bröd är det bröd som kommer ner från himlen och ger världen liv."

Jesus byter från dåtid till nutid. De anar det inte riktigt ännu, men det är naturligtvis ett proklamerande av vem Jesus är som inleds så här. Det finns naturligtvis en parallell till kapitel 4 och det levande vattnet. Vi kan känna igen samtalet:

Joh 4:15

    Kvinnan sade till honom: "Herre, ge mig det vattnet, så att jag aldrig blir törstig och behöver gå hit efter vatten." Detsamma sägs nu i vers 34 om brödet.

 [34] De bad honom då: "Herre, ge oss alltid det brödet." [35] Jesus svarade: "Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta.

Här kommer ett ”Jag är-ord”. Här talas också indirekt om det levande vattnet. Jahannes har ingen nattvardsberättelse på samma sätt som de andra evangelierna. Nattvarden kommer fram här istället. Därför är det också viktigt för Johannes att poängtera hur människorna vänder sig mot Jesus, tom de som är lärjungar.

 [36] Men som jag har sagt er: ni har sett mig och tror ändå inte. [37] Alla som Fadern ger mig skall komma till mig, och den som kommer till mig skall jag inte visa bort. [38] Ty jag har inte kommit ner från himlen för att göra vad jag själv vill utan för att göra hans vilja som har sänt mig. [39] Och detta är hans vilja som har sänt mig: att jag inte skall låta någon gå förlorad av dem som han har gett mig, utan låta dem uppstå på den sista dagen. [40] Ty detta är min faders vilja: att alla som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv. Och jag skall låta dem uppstå på den sista dagen."

Här återkommer Joh 3:16 i en större skrivning. Man kan i detta sammanhang verkligen tala om att vara given i Guds hand.

    [41] Judarna förargade sig över att han hade sagt: "Jag är brödet som har kommit ner från himlen", [42] och de sade: "Är det inte Jesus, Josefs son? Vi känner ju hans far och mor. Hur kan han då säga att han har kommit ner från himlen?" [43] Jesus svarade: "Var inte förargade. [44] Ingen kan komma till mig utan att Fadern som har sänt mig drar honom, och jag skall låta honom uppstå på den sista dagen. [45] Det står skrivet hos profeterna: Alla skall bli Guds lärjungar. Var och en som har lyssnat till Fadern och lärt av honom kommer till mig. [46] Men ingen har sett Fadern, utom den som har kommit från Gud; han har sett Fadern. [47] Sannerligen, jag säger er: den som tror har evigt liv. [48] Jag är livets bröd. [49] Era fäder åt mannat i öknen och de dog. [50] Men brödet som kommer ner från himlen är sådant att den som äter av det inte skall dö. [51] Jag är det levande brödet, som har kommit ner från himlen. Den som äter av det brödet skall leva i evighet. Brödet jag skall ge är mitt kött, jag ger det för att världen skall leva."

Nu spetsar Han till budskapet, så att ingen kan missuppfatta Hans gudsanspråk. Han säger tom att Han ger sitt liv för att världen skall få leva.

    [52] Judarna började då tvista med varandra om hur han kunde ge dem sitt kött att äta. [53] Jesus svarade: "Sannerligen, jag säger er: om ni inte äter Människosonens kött och dricker hans blod, äger ni inte livet. [54] Den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den sista dagen. [55] Ty mitt kött är verklig föda, och mitt blod är verklig dryck. [56] Den som äter mitt kött och dricker mitt blod förblir i mig och jag i honom. [57] Liksom den levande Fadern har sänt mig och jag lever genom Fadern, skall också den som äter mig leva genom mig. [58] Detta är brödet som har kommit ner från himlen, ett annat bröd än det som fäderna åt. De dog, men den som äter detta bröd skall leva i evighet." [59] Detta sade han när han undervisade i synagogan i Kafarnaum.

Här är en klar och tydlig undervisning om nattvarden. Det som de upplever stötande, de som lyssnar på Honom, är väl den absoluta verkligheten i det offer som Han ger åt mänskligheten, köttet som är verklig föda och blodet som är verklig dryck.

    [60] Många av hans lärjungar som hörde honom tala sade: "Det är outhärdligt, det han säger. Vem står ut med att höra på honom?" [61] Jesus, som genast förstod att lärjungarna förargade sig över hans ord, sade till dem: "Får det här er att vackla? [62] Hur blir det då om ni får se Människosonen stiga upp dit där han var förut?

 [63] Det är anden som ger liv, köttet är till ingen hjälp. De ord jag har talat till er är ande och liv.

Att höra till Jesus är Ande och liv, att ta emot Honom i brödet och vinet är ande och liv, att ta emot ordet om Herren Jesus är Ande och liv, evigt liv.

 [64] Men det är några av er som inte tror." Jesus visste ju från början vilka som inte trodde och vem som skulle förråda honom. [65] Och han fortsatte: "Det var därför jag sade er att ingen kan komma till mig om han inte får det som gåva av Fadern."

    [66] Då drog sig många av hans lärjungar tillbaka och ville inte längre följa med honom. [67] Jesus sade till de tolv: "Inte vill väl ni också gå er väg?" [68] Simon Petrus svarade: "Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, [69] och vi tror och vi förstår att du är Guds helige." [70] Jesus sade: "Har jag inte själv valt ut er tolv? Och ändå är en av er en djävul." [71] Han menade Judas, Simon Iskariots son, ty denne skulle förråda honom, och han var en av de tolv.

Elva hade ingen annanstans att gå, den tolfte gick för att kassera in 30 silverpenningar. Också bland de som är nära Herren finns den som inte böjer sig, som inte hör till.

    Sedan inföll en av judarnas högtider, och Jesus gick upp till Jerusalem.

I Johannesevangeliet är Jesus aldrig i Jerusalem utom vid högtiderna. Här sägs det inte vilken högtid det handlar om. Varje gång han kommer, stöter han på allt starkare motstånd.  

[2] Vid fårdammen i Jerusalem finns ett bad med det hebreiska namnet Betesda. Det har fem pelargångar,

[3] och i dem låg en mängd sjuka, blinda, lama och lytta.

[4]   [5] Där fanns en man som hade varit sjuk i trettioåtta år.

Platsen har hittats under senare år efter att man varit mycket skeptisk till om den har funnits. Här pågår en kamp om att komma först till det helande, brusande vattnet, men denne man har inte lyckats med det. Det handlar om egen kraft, men nu kommer en helt annan kraft i tillvaron och utöver den, nämligen Jesus. Att komma först eller att komma till Jesus, det är två helt skilda saker. Vart tog vers 4 vägen? Den finns inte i de äldsta handskrifterna, liksom vers 3b.

[6] Då Jesus såg honom ligga där och fick veta att han varit sjuk länge, frågade han honom: "Vill du bli frisk?"

Mannen hade varit sjuk precis lika många år som folket vandrade i öknen utan att kunna komma in i det förlovade landet, se 5 Mos 2:14. Vattnet spelar en central plats i händelserna, se kapitel 2 och kapitel 4. Det verkar vara en symbolik med vattnet kontra Jesus, Vattnet kan inte åstadkomma något, bara Jesus kan hjälpa. Jesus talar om levande vatten, precis som Paulus säger om lagen och evangeliet i dessa ord: ur 2 Kor (3:6)

   ” Han har gett mig förmågan att vara tjänare åt ett nytt förbund, som inte är bokstav utan är ande. Ty bokstaven dödar, men Anden ger liv.”

Mannen verkar nedstämd och tömd på hopp, en gräns där människan kan resignera i bitterhet. Där kan Jesus inte möta; det måste finnas något hopp kvar, därför får han frågan om han vill bli frisk.  

[7] Den sjuke svarade: "Herre, jag har ingen som kan hjälpa mig ner i bassängen när vattnet börjar svalla. Medan jag försöker ta mig dit, hinner någon annan ner före mig.

 Mannnen svarar inte direkt på den frågan Jesus ställer. Det är nog ofattbart för honom att han kan få hjälp efter alla dessa år av att ha blivit förbigången. Men innerst inne finns där ett hopp, ett vädjande. Och Jesus ser djupare till människan än du och jag. Vi kan dra oss till minne kap 2 vers 25:

 ”…och inte behövde höra någon vittna om människan. Han visste av sig själv vad som fanns i människan.”

[8] Jesus sade till honom: "Stig upp, ta din bädd och gå."

[9] Genast blev mannen frisk och tog sin bädd och gick.

Efter trettioåtta år i bundenhet vid sin sjukdom ändras allt genom Jesu kraft på ett ögonblick. Tänk på vad människor kan vara bundna av i bitterhet och annat som Herren kan förlösa på ett ögonblick och det blir förvånande att man kunnat leva så illa under så lång tid. Jesus sade inte att mannen skulle ta sin säng och gå hem. Mannen hade nog inget hem eller sådan tillvaro. Han lämnade nu hela sin identitet för att leva ett nytt liv. Det är inte alltid man vill gå ur ett liv som man vant sig vid även om det är dåligt. Förändringen kan vara ett tillräckligt stort hot mot en.

 Men det var sabbat den dagen,

 [10] och judarna sade till honom som hade blivit botad: "Det är sabbat. Du får inte bära på din bädd."

Antagligen uppmärksammades det som Jesus hade gjort. Människor stod kanske hänförda runt Honom – men om det får vi ingenting veta. Johannes vill låta oss veta det som är mer väsentligt; att tecknen pekar fram mot korset. Därför talar han nu om motståndarna och deras ränker.

[11] Han svarade: "Den som gjorde mig frisk sade åt mig att ta min bädd och gå."

 [12] De frågade: "Vem var det som sade åt dig att ta den och gå?"

Judarna syftade på de som följde lagen och höll ordning på befolkningen, fariséer och skriftlärda. Eftersom Johannes har beteckningen ”judarna” kan det påminna oss om att Jesus inte hade fått lida korset om inte den stora massan av människor i Jerusalem bistått sina ledare. Folkets ledare var inte intresserade av att en människa på ett underbart sätt blivit botad från sin sjukdom, utan mer intresserade av att kritisera mannen för att han bar på sin säng på en sabbat.

[13] Han som hade botats visste inte vem det var, för Jesus hade dragit sig undan eftersom det var mycket folk på platsen.

[14] Efteråt fann Jesus honom i templet och sade till honom: "Du har blivit frisk. Synda inte mer, så att det inte händer dig något värre."

Mannen sökte sig tydligen till templet, vilket måste ha varit glädjande för Jesus. Dit gick han säkerligen för att prisa Gud för undret som skett i hans liv. Här kommer ett nytt kraftord från Herren om att inte synda mer. Eftersom mannen nu hade blivit botad kroppsligen, måste han också lyda Herren i allt. Något värre än 38 år i ständigt betryck är det när man lämnar den väg som Jesus leder en in på, eftersom det då handlar om ens eviga väl. Det är en klar utsaga om att det finns en väg till Gud och en väg bort från Gud.:

Joh 12:48-50

   ” Den som avvisar mig och inte tar emot mina ord, han har mött sin domare: det ord jag har talat skall döma honom på den sista dagen. [49] Ty jag har inte talat av mig själv, utan Fadern som har sänt mig har befallt mig vad jag skall säga och vad jag skall tala. [50] Och jag vet att hans befallning ger evigt liv. När jag talar, talar jag så som Fadern har lärt mig."

[15] Mannen gick då och talade om för judarna att det var Jesus som hade gjort honom frisk.

Här försvinner den lame mannen ur historien, liksom samaritanskan i förra kapitlet. Så härligt att han fick uttala namnet Jesus, det frälsande namnet innan han vandrade ut ur evangeliet. Att han på detta sätt talade om för ”judarna” att det var Jesus som hade botat honom skall inte ses negativt. Det var något han gjorde i glädje.

 [16] Nu började judarna förfölja Jesus eftersom han hade gjort detta på en sabbat.

 [17] Men han sade till dem: "Min fader verkar ännu i denna stund, och därför verkar också jag."

Man kan också säga ”…min Fader arbetar ännu i denna stund…” Fadern slutar inte sitt verk med sabbaten. Det är en frälsningens dag som alla andra. Anklagelserna om sabbaten faller på att de inte kan och vill erkänna att detta är han som är Herre över sabbaten. Det är alltså en proklamation om vem Jesus är, att Han är Guds Son.