Om judefrågan
Henrik Bachner
Judefrågan - debatt om antisemitism i 1930-talets Sverige
Atlantis 2009
Idehistorikern Henrik Bachner disputerade 2004 på en avhandling om antisemitismen i Sverige efter 1945. Denna bok, som också bär en avhandlings stringens och djup rör sig i en annan tid, från Hitlers maktövertagande 1933 och fram till andra världskrigets utbrott i början av september 1939. Hur såg man i Sverige på judarnas situation i Tyskland under mellankrigstiden? Bachner har koncentrerat sin framställning till tre områden, den konservativa, den kristna och den socialdemokratiska debatten under dessa år. Material som använts har främst varit böcker och tidningsartiklar, men också andra tillgängliga källor, bandupptagningar, bokrecensioner, protokollsanteckningar och annat. Vad jag kan bedöma är det ett gediget forskningsarbete som säger oss en hel del om hur man såg på judarnas situation här, i grannlandet Sverige.
Det som slår läsaren är att antisemitismen i Sverige är så totalt förhärskande. Jag, som växte upp i efterkrigstidens Göteborg, har senare i livet ofta förvånat mig över att antisemitismen då, på 50- och in 60-talet, var så allmän, men det fanns tydligtvis en antisemitism av tradition som krigets vedervärdigheter inte hade lyckats ändra på.
Det Bachner ser i sitt material, som besannas i hela boken, är påståendet att judarna själva bar skulden till förföljelsen. Även om det uttrycks mer tydligt i den konservativa debatten, så är det samma tankemönster som återfinns i kristen och socialdemokratisk debatt. Sven Hedin och Fredrik Böök var de konservativa rösterna som var mest antisemitiska men grundinställningen hos de flesta debattörer skulle kunna sammanfattas i Bööks påstående om att det var "ytterst de tyska judarna som bar skulden till de nazistiska judeförföljelserna!"
När det kommer till de kristna fanns det andra tankar som förstärkte antisemitismen i dessa grupper. Martin Luthers inställning var att en god jude var en döpt jude. Jesper Svartvik citeras i detta sammanhang: "Enligt luthersk teologi fanns det ingen plats för judar post Christum." Man skulle kunna säga att det i det lutherska arvet fanns och finns en god portion antisemitism. En vanlig föreställning i detta sammanhang var och är ersättningsteologin, dvs att judarna som Guds folk har ersatts av de kristna.
Ett annat vanligt påstående om händelserna i Tyskland var att det som skedde där var en del i Guds stora plan. Judarna skulle genom sitt lidande öppna vägen för Jesu återkomst.
Ytterligare ett tankemönster var företrätt av betydelsefulla teologer som t. ex. Hugo Odeberg, när han i Svensk Teologisk Kvartalsskrift 1934 skriver: "Antisemitismen har mera rätt än som vanligen erkännes i sitt påstående att denna judendom (i Tyskland) verkar förgiftande och upplösande på den samhällskropp i vilken vi lever. Ty rotlös, och därigenom själlös, som den är, renodlar den ett knivskarpt intellektualistiskt, kallt rationalistiskt tänkande, som med nödvändighet för till upplösning av såväl religion som moral." Bakgrunden till denna typ av konstateranden var den mycket vanliga inställningen att juden inte hade hemortsrätt i vårt land eller för den delen, något annat europeiskt land.
Inom socialdemokratin var antisemitismen inte lika uttalad, men i stort kan man säga att det var få röster som stod emot den antisemitiska grundhållningen i Sverige.
En som gick emot och påtalade hur antisemitismen var legio i svensk press var dåvarande socialdemokraten Herbert Tingsten, som Bachner citerar i boken. En annan, än mer ensam, men inte desto mindre viktig röst, kunde höras i den kristna debatten. Docenten i Gamla Testamentets exegetik i Uppsala, Gösta Lindeskog, betonade kristendomens judiska rötter och att antisemitismen är oförenlig med kristendomen, "icke blott därför att den allmänneliga människokärleken är ett av kristendomens grundbud, utan även därför, att kristendomen står i detta ursprungsberoende till judendomen. Om därför kristendomen blir antisemitisk, så betyder detta, att den bildligt talat hugger av den gren, varpå den själv sitter."
Jag tror att du som jag behöver läsa den här boken för att förstå och göra upp med det idearv som på många sätt fortfarande lever och frodas i vårt land.
(publicerad i tidskriften Schalom dec 2012)
Bana väg
Tredje Söndagen i Advent "Bana väg för Herren"
Matt 11:11-19
Sannerligen, ingen av kvinna född har trätt fram som är större än Johannes döparen, men den minste i himmelriket är större än han. [12] Sedan Johannes döparens dagar tränger himmelriket fram, och somliga söker rycka till sig det med våld. [13] Ty ända till Johannes har allt vad profeterna och lagen sagt varit förutsägelser. [14] Ni må tro det eller inte, han är Elia som skulle komma. [15] Hör, du som har öron.
[16] Vad skall jag jämföra detta släkte med? De liknar barn som sitter på torget och ropar åt andra barn: [17] 'Vi spelade för er, men ni ville inte dansa. Vi sjöng sorgesånger, men ni ville inte klaga.' [18] Johannes kom, och han varken äter eller dricker, och då säger man: 'Han är besatt.' [19] Människosonen kom, och han äter och dricker, och då säger man: 'Se vilken frossare och drinkare, en vän till tullindrivare och syndare.' Men Vishetens gärningar har gett Visheten rätt."
Johannes Chrysostomos, en av kyrkofäderna, knyter an till profeten Malaki, när han skall förklara det svårförståeliga stället om att många söker rycka till sig himmelriket med våld. Gud sänder ut sin ängel framför sig och han vill inte tvinga någon med våld utan söker ett öppet sinne. Elia i Gamla Testamentet och Johannes döparen i Nya Testamentet är i samma tjänst och förelöpare till Herren Jesus.
Evangeliet inleds annars med ett nyktert konstaterande att den största av människor, den mest hängivne, den mest försakande, den starkaste gudsmannen genom alla tider, Johannes döparen, ändå är mindre än den minste i himmelriket. Vilka ord att mäta sig emot! Vilka ord att stilla sig inför!
Jag har en gång för några år sedan varit på Livets ords sommarkonferens i Uppsala. Ett minne därifrån var den självsäkra deklarationen från Ulf Ekmans sida om hur Livets Ord skulle ställa sig i spetsen för de kristna i Sverige: "Vi skall vara huvud och inte svans!" Vet du, jag tror att det är tvärtom. Sann ödmjukhet är inte så som ordet används i idrottssammanhang, ett maskerat högmod. Kristen ödmjukhet är verkligen att veta att man är mindre än den minste i himmelriket. Det finns ett talesätt inom delar av den karismatiska rörelsen att man skall gå i tro, besegra i tro, besätta i tro, osv. Är det inte detta som Jesus talar profetiskt om: "Sedan Johannes döparens dagar tränger himmelriket fram, och somliga söker rycka till sig det med våld?" Jesus säger att att allt vad profeterna och lagen sagt inte längre är förutsägelser. Nu har det blivit verklighet i Jesus Kristus. Med Jesus kan vi mycket väl vara svans, kan vi mycket väl bli ledda i tro. Ja, vi skall vara svans, vi skall bli ledda i tro. Jesus har redan tidigare, nämligen i slutet av bergspredikan, formulerat omöjligheten av att komma till Honom i sin egen kraft. Den enda vägen som står till buds i tro är den trånga porten och den smala vägen:
Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går in genom den. [14] Men den port är trång och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den.
Att bevara ett öppet sinne som Johannes Chrysostomos beskriver det är att alltid vara nära Jesus. Det är när vi håller fast vid att "Jesus är Herre!" som vi växer till i tro. Att växa till i tro är ju att Jesus växer till och att vi förminskas.
Guds rike är nära
Andra söndagen i Advent, andra årgångens evangelium
Matt 13:31-34
Han lät dem höra en annan liknelse: "Himmelriket är som ett senapskorn som en man sår i sin åker. [32] Det är det minsta av alla frön, men när det har växt upp är det större än alla örter och blir till ett träd, så att himlens fåglar kommer och bygger bo bland grenarna."
[33] Han använde också en annan liknelse: "Himmelriket är som en surdeg som en kvinna arbetar in i tre mått mjöl; till slut blir alltsammans syrat."
[34] Allt detta sade Jesus till folket i liknelser, och han talade enbart i liknelser till dem,
I morgon får Mo Yan, den kinesiske författaren, Nobelpriset i litteratur. Det har stått en hel del kritik i pressen om att han inte är en politisk författare, att han inte är regimkritisk, att han framstår som ett fegt val av Svenska Akademien. Kanske är det så; det ligger ju i tiden att författare som får priser inte bara skall vara just författare utan också sin nations samvete, gärna utifrån de åsikter som företräds av den välmående västvärldens intellektuella vänster. I lördagens Svenska Dagbladet framträdde Mo Yan med ett tal, troligen delar av det tal som han kommer att hålla i morgon, ett tal innehållande en mängd berättelser. Han berättar utifrån sitt liv i små bilder hur han relaterar till sin miljö, till det Kinas historia han levt i, till sina nära, sina vänner, sina bybor. Det är skildrat med kärlek och värme, med analys och sammanhang. När jag läser hans små anekdoter, går mina tankar till de svenska 40-talisterna sprungna ur arbetarklassen, komna ur ingenting. Mo Yan skildrar sin mor med stor kärlek. Hon var analfabet. Han skildrar sin uppväxt: hunger, fattigdom, ofrihet. Han skildrar sin personliga resa, om hur ful han kände sig, om mobbning i skolan om svårigheter i livet. Det är inte olikt en Harry Martinsson som auktionerades ut på socknen, eller en Eyvind Johnson, som försörjer sig själv redan i tidiga tonår, eller som en Ivar Lo Johansson, som i en roman om sin far skildrar "Analfabeten".
I stor litteratur finns det en beskrivning av livets villkor som vi känner igen och som för vidare. Författaren ger berättelsen vidare som en gåva. Berättelsen berättar mer även om berättelsens människor har sina mänskliga begränsningar. Så kunde man läsa ut av Mo Yans tal och så är det också när Jesus berättar liknelser. Citatet från Matteusevangeliet ovan avslutas med ett komma och därefter följer;
för att det som sagts genom profeten skulle uppfyllas: Jag skall låta min mun tala i liknelser, jag skall ropa ut vad som har varit dolt sedan världens skapelse.
När En god författare i sina verk berättar historier förs vi in i det som är allmänmänskligt, vi kan relatera till oss själva och våra egna liv - vi får liv över livet, skulle man kunna säga. När Jesus berättar liknelserna ger han oss på samma sätt en förståelse av det liv som är vårt, men det går längre än så. En författare kan skildra det märkliga att i det lilla sammanhanget finns också det stora - en människa sprungen ur de små sammanhangen kan verkligen berätta den stora, allmängiltiga berättelsen om människan och hennes liv här på jorden. Kanske kan just den människan som fötts i det oansenliga berätta den historien bäst. Den berättelsen är en befriande berättelse för den som läser den. Den talar om att livet är relationernas väv och inte autonomitetens ödslighet. Det är samma berättelse som Jesus berättar i sina liknelser, med den skillnaden att han belyser det som varit dolt sedan världens skapelse. I Honom finns fullkomningen, smärtan i all världens samlade berättelser är överkommen genom Hans försoningsverk. Den berättelsen berättar Han om och om igen i liknelserna. De här två liknelserna talar just om hur det som är intet blir allt; det minsta fröet blir till det största trädet, en bit syrad deg syrar en större deg. Jag minns hur det var populärt för en del år sedan att baka sitt eget surbröd. Man delade med sig små klumpar av surdeg till goda vänner som blandade i dessa små bitar till den stora degen. Resultatet blev precis som liknelsen säger: Hela degen blev syrad, ett gott och nyttigt bröd blev resultatet.
Jesus ropar ut det som varit dolt sedan världens skapelse. Det minsta skall bli det största. Det obetydligaste skall genomtränga allt. Vetekornet som faller i jorden och dör ger rik skörd. Det går en falsk berättelse genom mänskligheten. I ett otal varianter berättas den berättelsen och håller människors mod och förtröstan nere, fördystrar livsmöjligheterna och förtunnar tillvaron. Den berättelsen säger att du är allt här och nu och hela tiden riskerar du att ingenting bli. Livet är kort och framtiden viss. Det finns inget att hoppas på. Lev livet nu, medan du kan och för din egen del och låt dig inte påverkas av att du inget vet om resans gång.
Den bilden håller inte. Jag såg ett hemmahosreportage i en av våra rikstäckande dagstidningars livsstilsmagasin. Det var ett par medelålders människor som visade upp sitt stilmedvetna hem. På de många bilderna kunde man se två framträdande väggbilder som var föreställande. Det var porträtt som de två tagit av varandra och förstorat upp i meterformat. På bilderna var deras ansikten delvis dolda bakom masker. När jag hälsar på människor i olika sammanhang bjuds jag in till hem där man också kan se bilder, men det är så långt ifrån masker man kan komma. Istället ser jag relationsbilder: Mor och far, barn och barnbarn, personerna som barn, som nygifta, på bemärkelsedagar. Den maskerade livsbilden håller inte, livsberättelsen håller. Jesus i postmodernismens ögonblicksvärld är en ankronism precis på samma sätt som människan är det.
Andra söndagen i Advent har som tema att "Guds rike är nära". Det har gått tvåtusen år sedan Jesus uttalade de orden. Ett människoliv relaterar hela tiden ändå till en omedelbar framtid där Jesusorden blir en realitet, eftersom vi inget kan veta om det som ligger framom. I livet som vi levt har vi en gång startat som intet, kan vi tycka, även om Herren säger oss att våra dagar var bestämda, förrän någon av dem hade kommit. Jag tycker att det är mycket sympatiskt att Nobelpristalet som kommer att hållas i år beskriver en människa som tackar för livet i sin anspråkslöshet, med svårigheter, med fattigdom, förtryck och otrygghet, som tackar för det enkla livet som kunde ge näring till alla dessa berättelser...
Första Söndagen i Advent
Joh 18:36-37
Jesus svarade: "Mitt rike hör inte till denna världen. Om mitt rike hörde till denna världen, hade mina följeslagare kämpat för att jag inte skulle bli utlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike av annat slag." [37] Pilatus frågade: "Du är alltså kung?" Jesus svarade: "Du själv säger att jag är kung. Jag har fötts och kommit hit till världen för denna enda sak: att vittna för sanningen. Den som hör till sanningen lyssnar till min röst."
Ett nytt kyrkoår ligger framför oss. Johannes får tala till oss om hur vi skall använda det året som ligger framför oss. Vi skall ta emot Herren Jesus i våra liv. För Pilatus stod den möjligheten öppen för första gången. Han ställer nyfiket frågor som Jesus svarar på mycket ärligt och rakt. Vi kan ana att Pilatus har en bakomliggande agenda, men Jesus har det inte. Han är helgjuten i ord, tanke och handling. Han står för sanningen i en värld som är relativiserande. Han visar på sanningen som just något relaterande, nämligen till Honom. När vi drabbas av det oförståeligt svåra, när livssaften liksom torkar ut i oss i sorg och saknad eller i livsångest, finns det en relation att ty sig till. Det är Han "som inte bryter av det knäckta strået eller släcker den rykande veken." Det är Han "som en dag skall föra rätten till seger." Det är Han vars "namn skall ge folken hopp."
"Relation och relativ" - det är sådant som för oss människor tycks stänga vägen för hur vi vill förhålla oss till verkligheten. Ändå är vi just sådana i våra begränsningar. Budskapet om att det fullkomliga finns dold i relationen, i att höra till Kristus, blir då, om vi vill se det, en möjlighet att vila i tillvaron. Vi är inneslutna i en relation här i livet, som spänner och omfattar det jag aldrig kan överkomma, det som ligger framför mig, idag, i morgon, i evighet. Jesus är den med sin röst talar till oss nu i sitt ord, Han är den som skall möta oss i morgon "i Galileen" och Han är den som öppnar rättfärdighetens port en gång.
I dessa dagar är det befriande att höra Herrens röst när Han talar till den högsta världsliga makten i Jerusalem. Här finns ingen tvekan från Jesus sida. "Den som hör till sanningen lyssnar till min röst", säger Han till Pilatus. Tänk om vi vågade vara kristna och hävda Jesu ord, lyssna till Hans röst och säga sanningen. Om vi tänkte mindre på att vara Pilatus till lags, att vara folkopinionen till lags. Tänk om vi kunde säga de sanningar som Jesus säger in i vår tid, för vår tids människor, för att bara Jesus skall bli känd, trodd och älskad.
Bloggen kommer att innehålla söndagens evangelium under detta kyrkoår - och kommer förhoppningsvis att under följande kyrkoår - om jag får leva - att fylla på med evangelier, epistlar och gammaltestamentliga texter; allt med intentionen "Att Jesus skall bli trodd, känd och älskad av fler." Ett välkommen till Dig som läser. Reagera gärna med kommentarer, bidrag med tankar. Till varje söndag hör en bild som på något sätt speglar texten.
