For dig som laser Johannesevangeliet varje vecka blir det nu ett 4 veckors uppehall eftersom jag nu befinner mig i Kalifornien hos dotter med familj. Pa sondag skall svarsonen predika i forsamlingen dar han ar associate pastor och nasta sondag skall mitt barnbarn Trinity barnvalsignas i kyrkan. Det ar en baptistforsamling dar de foljaktligen inte praktiserar barndop. Vi njuter av sommaren mitt i februari och langtar efter en var ocksa darhemma nar vi kommer hem i borjan av mars. Sommar ja; det ar faktiskt som svensk sommar har, solen star ganska hogt pa himlen och vi njuter av sommarvarme runt 25 grader just idag.

    När Jesus hade sagt detta, gick han tillsammans med sina lärjungar ut till andra sidan av Kidrondalen. Där låg en trädgård som han och lärjungarna gick in i.

Här finns ingen skildring av Jesu bönekamp i Getsemane. Den bön som de andra evangelierna talar om, har vi ju redan läst, särskilt i kapitel 17. Här kan man särskilt stanna inför versarna 1 och 2, som påminner om orden i Getsemane. Att Jesus har makt att ge sitt liv har han redan talat om för oss i kapitel 10, vers 17-18:

Joh 10:17-18

    Fadern älskar mig därför att jag ger mitt liv för att sedan få det tillbaka. [18] Ingen har tagit det ifrån mig, jag ger det av fri vilja. Jag har rätt att ge det, och jag har rätt att få det tillbaka. Detta har min fader bestämt för mig."

Nu gör Han i praktiken vad Han talat om tidigare. Han använder sin makt att sätta livet till, medan världen använder sin makt, makten till att ta liv och därvid avslöjas som maktlös.

 [2] Också Judas, han som förrådde honom, kände till platsen, eftersom Jesus och hans lärjungar ofta hade samlats där. [3] Judas tog med sig vaktstyrkan och folk från översteprästerna och fariseerna, och de kom dit med lyktor, facklor och vapen. [4] Jesus, som visste om allt som väntade honom, gick ut till dem och frågade: "Vem söker ni?" [5] De svarade: "Jesus från Nasaret." Han sade: "Det är jag." Bland dem stod också Judas, han som förrådde honom. [6] När Jesus nu sade: "Det är jag", vek de tillbaka och föll till marken.

Här visar Jesus sin makt och de faller baklänges. Kanske är det så att man faller framlänges inför Guds ansikte och baklänges inför Hans makt, framlänges i förkrosselse och baklänges när bara Herren handlar. Man kan jämföra skildringen av lärjungarna på förklaringsberget hos Matteus:

   ” Medan han ännu talade, sänkte sig ett lysande moln över dem, och ur molnet kom en röst som sade: "Detta är min älskade son, han är min utvalde. Lyssna till honom." [6] När lärjungarna hörde detta, kastade de sig ner med ansiktet mot marken och greps av stor skräck.”

[7] Han frågade dem igen: "Vem söker ni?" och när de svarade: "Jesus från Nasaret", [8] sade han: "Jag har ju sagt er att det är jag. Om det är mig ni söker, så låt de andra gå." [9] Ty det som han hade sagt skulle uppfyllas: "Av dem som du har gett mig har jag inte låtit någon gå förlorad." [10] Men Simon Petrus, som hade ett svärd med sig, drog det och slog till mot översteprästens tjänare och högg av honom högra örat; tjänaren hette Malkos. [11] Jesus sade då till Petrus: "Stick svärdet i skidan. Skulle jag inte dricka den bägare som Fadern har räckt mig?"

 

    [12] Kommendanten med sin vaktstyrka och judarnas män grep Jesus och band honom [13] och förde honom först till Hannas, svärfar till Kajafas, som var överstepräst det året. [14] Det var Kajafas som hade förklarat för judarna att det var bäst att en enda man dog för folket.

    [15] Simon Petrus och en annan lärjunge följde efter Jesus. Den lärjungen var bekant med översteprästen, och han följde med Jesus in på översteprästens gård, [16] men Petrus stod kvar utanför porten. Den andre lärjungen, han som var bekant med översteprästen, gick då ut och talade med tjänsteflickan som vaktade porten och tog med sig Petrus in. [17] Men flickan vid porten sade till Petrus: "Hör inte du också till den där mannens lärjungar?"Han svarade: "Nej, det gör jag inte." [18] Tjänarna och vakterna stod och värmde sig vid en koleld som de hade tänt, eftersom det var kallt. Petrus stod där också och värmde sig tillsammans med dem.

    [19] Översteprästen frågade Jesus om hans lärjungar och hans lära. [20] Jesus sade: "Jag har talat öppet till världen. Jag har alltid undervisat i synagogorna och i templet, där alla judar samlas. Jag har inte sagt något i hemlighet. [21] Varför frågar du mig? Fråga dem som har hört mig vad jag har förkunnat för dem. De vet ju vad jag har sagt." [22] En av vakterna som stod där gav honom då en örfil och sade: "Skall du svara översteprästen på det sättet?" [23] Jesus sade: "Har jag sagt något som var fel, så säg vad det var. Men om jag har rätt, varför slår du mig?" [24] Hannas skickade honom då bunden till översteprästen Kajafas.

    [25] Men Simon Petrus stod där och värmde sig. De sade till honom: "Hör inte du också till hans lärjungar?" Petrus förnekade det: "Nej, det gör jag inte." [26] Då sade en av översteprästens tjänare, en släkting till honom som Petrus hade huggit örat av: "Såg jag dig inte tillsammans med honom i trädgården?" [27] Petrus förnekade det än en gång. Och just då gol en tupp.

 

    [28] Från Kajafas förde de Jesus till residenset. Det var tidigt på morgonen. Själva stannade de utanför, för att inte bli orena utan kunna äta påskmåltiden. [29] Pilatus gick då ut till dem och frågade: "Vad anklagar ni den här mannen för?" [30] De svarade: "Om han inte hade varit en förbrytare, skulle vi inte ha överlämnat honom åt dig." [31] Pilatus sade: "Ta honom då själva och döm honom efter er egen lag." Men judarna svarade: "Vi har inte rätt att döda någon." [32] Ty det ord skulle uppfyllas som Jesus hade sagt för att ange hur han skulle dö. [33] Pilatus gick tillbaka in i residenset och lät kalla till sig Jesus och frågade: "Så du är judarnas konung?" [34] Jesus svarade: "Säger du detta av dig själv, eller har andra sagt det om mig?" [35] Pilatus sade: "Jag är väl ingen jude. Dina landsmän och översteprästerna har överlämnat dig åt mig. Vad har du gjort?" [36] Jesus svarade: "Mitt rike hör inte till denna världen. Om mitt rike hörde till denna världen, hade mina följeslagare kämpat för att jag inte skulle bli utlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike av annat slag." [37] Pilatus frågade: "Du är alltså kung?" Jesus svarade: "Du själv säger att jag är kung. Jag har fötts och kommit hit till världen för denna enda sak: att vittna för sanningen. Den som hör till sanningen lyssnar till min röst." [38] Pilatus sade till honom: "Vad är sanning?"

Sedan gick han ut igen till judarna och sade: "Jag kan inte finna honom skyldig till något. [39] Men det är sed att jag friger någon åt er vid påsken. Vill ni alltså att jag skall frige judarnas konung?" [40] Då ropade de igen: "Inte honom, utan Barabbas!" Barabbas var en rövare.

 

    [19:1] Då tog Pilatus Jesus och lät gissla honom. [2] Och soldaterna vred ihop en krans av törne och satte på hans huvud, och de hängde på honom en purpurröd mantel. [3] De gick fram till honom och sade: "Var hälsad, judarnas konung", och de gav honom örfilar. [4] Sedan gick Pilatus ut igen och sade till judarna: "Jag för ut honom till er, för att ni skall förstå att jag inte finner honom skyldig till något." [5] Jesus kom ut, med törnekransen och den purpurröda manteln, och Pilatus sade: "Här är mannen." [6] Så snart översteprästerna och deras folk fick se honom, ropade de: "Korsfäst, korsfäst!" Pilatus sade: "Ta honom och korsfäst honom själva. Jag finner honom inte skyldig till något." [7] Judarna svarade: "Vi har en lag, och enligt den lagen måste han dö, eftersom han har gjort sig till Guds son."

    [8] När Pilatus hörde detta, blev han ännu mer oroad. [9] Han gick tillbaka in i residenset och frågade Jesus: "Varifrån är du?" Men Jesus gav honom inget svar. [10] Pilatus sade då: "Vägrar du att tala med mig? Vet du inte att jag har makt att frige dig och makt att korsfästa dig?" [11] Jesus svarade: "Du skulle inte ha någon makt över mig, om du inte hade fått den från ovan. Därför har den som överlämnade mig åt dig större skuld."

Här talas det tydligt om makt. Pilatus, som hade den största mängden makt i sin hand i Jerusalem vid denna tid, har ändå ingen slutlig makt över den som har makt att ge sitt liv. Det har inte den vars makt inskränker sig till att ta liv eller att låta bli att ta liv. Detta visar sig tydligt eftersom Pilatus tre gånger får uppenbarat för sig att Jesus är utan skuld och ändå inte handlar till förmån för honom, nämligen i kap 18:34, 19:4 och 19:6. Pilatus hade för mycket att förlora, därför kunde han inte handla efter sanningen. I kapitel 18, vers 38 relativiserar Pilatus begreppet sanning. Han står inför den som är sanningen, den som inte kan ha något att förlora, den som kan stå för det som är sant. Ställd inför den mannen finns det ingen annan sanning att hävda.

[12] Efter det svaret ville Pilatus frige honom. Men judarna ropade: "Om du släpper honom, är du inte kejsarens vän. Den som gör sig till kung sätter sig upp mot kejsaren."

Så grips Pilatus än en gång av vånda över sitt ställningstagande, men rädslan är starkare än sanningen för honom. För Jesus är det tvärtom. Han är alltigenom sann. Att han har makt att sätta livet till, kan också beskrivas som den totalt utgivande kärlekens styrka. Gud är helgjuten, frälsningsverket är helgjutet. Jesus ger sitt liv i kärlek till alla människor. Johannes kommer senare i sitt första brev att beskriva detta på följande sätt:

1 Joh 4:18

   ” Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan, ty rädsla hör samman med straff, och den som är rädd har inte nått kärlekens fullhet.”

 

 

    [13] När Pilatus hörde de orden, lät han föra ut Jesus och satte sig på domartribunen i den så kallade Stengården, på hebreiska Gabbata. [14] Det var på förberedelsedagen före påsken, vid sjätte timmen. Pilatus sade till judarna: "Här ser ni er kung." [15] Då ropade de: "Bort med honom! Korsfäst honom!" Pilatus frågade: "Skall jag korsfästa er kung?" Översteprästerna svarade: "Vi har ingen annan kung än kejsaren."

Här visar det sig vem man egentligen tillber. Jesus har all makt. Det religiösa etablissemanget hänvisar till kejsaren som herre. De hänvisar till det som ingen egentlig makt har.

 [16] Då utlämnade han Jesus åt dem till att korsfästas. De tog honom alltså med sig. [17] Han bar själv sitt kors ut till den plats som kallas Skallen, på hebreiska Golgota. [18] Där korsfäste de honom tillsammans med två andra, en på var sida med Jesus i mitten. [19] Pilatus hade också låtit skriva ett anslag som sattes upp på korset, och där stod: Jesus från Nasaret, judarnas konung. [20] Detta lästes av många judar, eftersom platsen där Jesus korsfästes låg strax utanför staden och texten var på hebreiska, latin och grekiska. [21] Men judarnas överstepräster sade till Pilatus: "Skriv inte: Judarnas konung, utan vad han själv har sagt: Jag är judarnas konung." [22] Pilatus svarade: "Vad jag har skrivit, det har jag skrivit."

    [23] Soldaterna som hade korsfäst Jesus tog hans kläder och delade upp dem i fyra delar, en på varje soldat. De tog också långskjortan, men den hade inga sömmar utan var vävd i ett enda stycke. [24] De sade därför till varandra: "Vi skär inte sönder den utan kastar lott om vem som skall ha den." Ty skriftordet skulle uppfyllas: De delade upp mina kläder mellan sig och kastade lott om min klädnad.

 

Det var vad soldaterna gjorde. [25] Men vid Jesu kors stod hans mor och hennes syster, Maria som var gift med Klopas och Maria från Magdala. [26] När Jesus såg sin mor och bredvid henne den lärjunge som han älskade, sade han till sin mor: "Kvinna, där är din son." [27] Sedan sade han till lärjungen: "Där är din mor." Från den stunden hade hon sitt hem hos lärjungen. [28] Jesus visste att nu var allt fullbordat, och för att skriftordet skulle uppfyllas sade han: "Jag är törstig." [29] Där stod ett kärl som var fyllt med surt vin. De satte därför en svamp som doppats i det sura vinet på en isopstjälk och förde den till hans mun. [30] När Jesus hade fått det sura vinet, sade han: "Det är fullbordat." Och han böjde ner huvudet och överlämnade sin ande.

Så dör Jesus och för de som finns runt om honom framstår det som om han misslyckats, som det största nederlag, men i uppståndelsens ljus kommer det att bli alldeles tvärtom. Hans fullkomlighet framträder. Budskapet i prologen kommer nu att fullkomnas i uppståndelsens ljus, med korset som realitet:

Joh 1:14

    ”Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning.”

 

 

    [31] Eftersom det var förberedelsedag och kropparna inte fick hänga kvar på korset under sabbaten – det var en stor sabbat – bad judarna Pilatus att de korsfästas benpipor skulle krossas och kropparna tas bort. [32] Soldaterna kom därför och krossade benen på dem som var korsfästa tillsammans med Jesus, först på den ene och sedan på den andre. [33] Men när de kom till Jesus och såg att han redan var död, krossade de inte hans ben, [34] utan en av soldaterna stack upp sidan på honom med sin lans, och då kom det ut blod och vatten. [35] Den som såg det har vittnat om det för att också ni skall tro; hans vittnesbörd är sant, och han vet att han talar sanning. [36] Detta skedde för att skriftordet skulle uppfyllas: Inget ben skall brytas på honom. [37] Och på ett annat ställe heter det: De skall se på honom som de har genomborrat.

 

    [38] Josef från Arimataia, som var lärjunge till Jesus fast i hemlighet av rädsla för judarna, bad efteråt Pilatus att få ta ner Jesu kropp. Pilatus tillät det, och Josef gick och tog ner kroppen. [39] Nikodemos kom också dit, han som första gången hade sökt upp Jesus på natten, och han hade med sig en blandning av myrra och aloe, omkring trettio kilo. [40] De tog Jesu kropp och lindade den med linnebindlar tillsammans med kryddorna så som judarna brukar göra vid en gravläggning. [41] Intill platsen där Jesus hade blivit korsfäst fanns en trädgård och i trädgården en ny grav där ännu ingen hade blivit lagd. [42] Där lade de Jesus, eftersom det var den judiska förberedelsedagen och graven låg nära.

 

 

 

    Efter att ha sagt detta lyfte Jesus blicken mot himlen och sade: "Fader, stunden har kommit. Förhärliga din son, så att Sonen kan förhärliga dig; [2] du har gett honom makt över alla människor för att han skall ge evigt liv åt alla dem som du har gett honom. [3] Och detta är det eviga livet: att de känner dig, den ende sanne Guden, och honom som du har sänt, Jesus Kristus. [4] Jag har förhärligat dig här på jorden genom att fullborda det verk som du har gett mig att utföra. [5] Förhärliga nu mig hos dig, fader, med den härlighet jag hade hos dig innan världen var till.

Jesus undervisar lärjungarna om det allra nödvändigaste nu när han skall lämna dem; att livssammanhanget mellan Honom och de nu skall bli upprättat och att Han nu kan ge dem sitt eget liv, själva gudomens natur. Så som Jesus är ett med Fadern, skall vi bli ett med Honom. Detta är förbönen för att det skall kunna bli verklighet. Precis som översteprästen ställde sig vid altaret och bad för folket, ställer sig vår Herre i korsets skugga och ber för oss. Därefter ger Han sitt liv för oss.  

    [6] Jag har uppenbarat ditt namn för de människor som du tog från världen och gav åt mig. De var dina, och du gav dem åt mig, och de har bevarat ditt ord. [7] Nu förstår de att allt som du har gett mig kommer från dig. [8] Orden du gav mig har jag gett dem, och de har tagit emot dem och verkligen förstått att jag kommer från dig, och de har trott på att du har sänt mig.

Det här är nu inte en förbön vilken som helst. Det är en bön från Guds hjärta till Guds hjärta. Varje ord har den eviga kärleken och den eviga visdomen i sig. Vi är i det himmelska. I vers 6 nämner Han för första gången det som Han upprepar två gånger till, nämligen att människorna är givna till det himmelska och skall i bön besvaras i det himmelska. De som hör Jesus till hör himmelen till. Det är absoluta ord om en Herre med en absolut vilja för dem som hör till Honom. …de är uttagna ur världen. De är i världen men icke av världen, som vers 11 och 15 säger. Det finns inget som skiljer och splittrar i Jesus.

    [9] Jag ber för dem. Jag ber inte för världen utan för dem som du har gett mig, eftersom de är dina. [10] Allt mitt är ditt och allt ditt är mitt, och jag har förhärligats genom dem. [11] Jag är inte längre kvar i världen, men de är kvar i världen och jag kommer till dig. Helige fader, bevara dem i ditt namn, det som du har gett mig, så att de blir ett, liksom vi är ett. [12] Medan jag var hos dem bevarade jag dem i ditt namn, som du har gett mig. Och jag skyddade dem, och ingen av dem gick under utom undergångens man, ty skriften skulle uppfyllas. [13] Nu kommer jag till dig, men detta säger jag medan jag är i världen, för att de skall få min glädje helt och fullt.

Om Jesus nu summerar lärjungarnas liv, förutom undergångens man, så är Hans slutsats att de är ett liksom Fadern och Sonen är ett. Allt i kristenlivet är avhängigt av om vi lever vårt liv i Jesus Kristus. Livsenhet med Jesus kan inte verkliggöras om vårt hjärta är fäst vid andra ting. Korset måste få komma emellan allt som skiljer oss från Jesus. Detta poängteras i vers 16-18. Här finns en överensstämmande beskrivning i Efesierbrevet, där församlingen beskrivs som Kristi kropp:

 ”Allt lade han under hans fötter, och honom som är huvud över allting gjorde han till huvud för kyrkan, [23] som är hans kropp, fullheten av honom som helt uppfyller allt.”

Församlingen har sitt liv med Kristus i det himmelska. Så beskrivs det på ett liknande sätt i Efesierbrevet:

Ef 1:3

 ”Välsignad är vår herre Jesu Kristi Gud och fader. Han har välsignat oss med all den andliga välsignelse som genom Kristus finns i himlen,”

Ef 2:5-6

” …att fast vi var döda genom våra överträdelser har han gjort oss levande tillsammans med Kristus – av nåd är ni frälsta – [6] och uppväckt oss med honom och gett oss en plats i himlen genom Kristus Jesus.”

 [14] Jag har gett dem ditt ord, och världen har hatat dem därför att de inte tillhör världen, liksom inte heller jag tillhör världen. [15] Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen, utan att du skall bevara dem för det onda. [16] De tillhör inte världen, liksom inte heller jag tillhör världen. [17] Helga dem genom sanningen; ditt ord är sanning. [18] Liksom du har sänt mig till världen, har jag sänt dem till världen, [19] och för deras skull helgar jag mig till ett offer, för att också de skall helgas genom sanningen

Jesus är klar över att det skall bli ett lidande i världen att höra till Honom. Det blev ju ett sådant lidande för Honom själv, när Han gav sitt liv; då måste det också komma lärjungarna till del – inte bara Hans egna lärjungar utan lärjungarna i alla tider. De skall helgas genom sanningen, Gudsordet är sanningen. Människan kan alltså inte bli herre över Guds ord. I grundtexten uttrycks det än tydligare. Där står: ”Det ord som är ditt, är sanning.” Det är också beskrivet som att det är ande och liv. Ordet som är ditt handlar djupast sett om Jesus själv. Det är Han som är sanningen. Han är sanningen, Han allena. Han helgar sig till ett offer, vilket endast Han kan göra, aldrig någonsin någon annan, eftersom Han är utan synd. Och Han gör det för oss. Vi helgas genom att göra som Paulus skriver:

Rom 12:1-2

    ”Därför ber jag er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära er själva som ett levande och heligt offer som behagar Gud. Det skall vara er andliga gudstjänst. [2] Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja: det som är gott, behagar honom och är fullkomligt.”

 [20] Men inte bara för dem ber jag, utan också för alla som genom deras ord tror på mig. [21] Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig. [22] Den härlighet som du har gett mig har jag gett dem för att de skall bli ett och för att liksom vi är ett, [23] jag i dem och du i mig, de skall fullkomnas och bli ett. Då skall världen förstå att du har sänt mig och älskat dem så som du har älskat mig.

    [24] Fader, jag vill att de som du har gett mig skall vara med mig där jag är, för att de skall få se min härlighet, den som du har gett mig, eftersom du har älskat mig redan före världens skapelse. [25] Rättfärdige fader, världen känner dig inte, men jag känner dig, och de har förstått att du har sänt mig. [26] Jag har gjort ditt namn känt för dem och skall göra det känt, för att den kärlek som du har älskat mig med skall vara i dem, och jag i dem."

Så ber Jesus inte bara för sina lärjungar utan för alla framtida lärjungar på alla platser i alla tider. För lärjungarna blir Guds ord deras ord. Det ger en auktoritet åt lärjungarnas förkunnelse som blir viktig för oss när vi läser apostlagärningarna och breven, liksom Uppenbarelseboken. Detta deras ord skapar tro. Orden om enhet är mycket framträdande i hela den översteprästerliga förbönen och på ett särskilt sätt i dessa sista versar som pekar in i den framtid som är vår. Låt oss glädjas åt enheten i Kristus!