Igår stoppades jag på gågatan i Trollhättan av en ung kvinna som såg att jag var präst. Hon var fransk (men svensktalande) journalist på tidningen Libération och hade i uppdrag att intervjua för sin tidning om situationen i Trollhättan. Det som händer här händer kanske inte bara här, var min omedelbara tanke. Samtidigt slog det mig att det är en verklighet som vi kanske inte riktigt har vaknat till ännu. Att vara kristen är ju ett positivt seende på framtiden, en framtid som ligger i Guds händer.

Om framtiden samtalade vi. Kommunens starke man refererade jag til, när framtidstron i Trollhättan var den fråga som intresserade journalisten allra mest. Gert-Inge Andersson, så heter han, socialdemokrat och vid rodret här i Trollhättan sedan åtskilliga år. Med Trollhättans stad är det så, att socialdemokraterna har egen majoritet - Gert-Inges ord väger tungt. Min tanke om att förtrösta på framtiden, kläs i lite annan dräkt av herr Andersson enligt en artikel i Göteborgs-Posten. Vi ger aldrig upp; ungefär så uttryckte han sig.

Lite senare under gårdagen talade jag med en gymnasielärare i samhällskunskap och frågade hur han såg på framtiden för Trollhättan. Han såg också möjligheter, han såg en kommun som satsar på utbildning, en kommun och en industristad som inte är helt ovan vid kriser i stora företag och omstruktureringar. Jag kunde känna igen mig i det resonemanget. I många samtal har jag mött människor som just har lämnat ett stort företag därför att det varit kris och nedläggning för att sedan sugas upp av annan industri. Nohab var en gång ett stort företag i Trollhättan. Många Nohabarbetare bytte just arbetsplats till SAAB. Också SAAB har gått igenom flera lönsamhetskriser. Människor har blivit av med sina jobb. Så har det sett ut, men det har kommit annat istället. Orten där jag bor, Sjuntorp, hade för några decennier sedan en textilindustri med över 1000 anställda. Den industrin finns inte längre. Det sker också nu en omstrukturering i världen som påverkar oss - allt snabbare. Gymnasieläraren påpekade att SAAB som företag gått dåligt under en lång tid - vi måste börja fundera över annat än att tillverka bilar, precis som man i textil- och varvskris till slut gick över till annan industriell verksamhet, kanske egentligen alldeles för sent.

Samtidigt har jag en granne, en god vän, som nu är anställd i reserven på SAAB. Han går hemma, med full lön åtminstone ett år och kan få rycka in när det behövs. Men allt tydligare ser han ju att han verkligen inte behövs - han vantrivs med att inte ha att göra. Det är väl det stora tragiska - att människor som vill göra en insats för samhället inte kan få göra det, att det blir en lång otrygg väntan som skadar människor, som bryter ner relationer mellan människor, som fortplantar en gigantisk otrygghet som inte hjälps av ord om att aldrig ge upp.

Vi är inne i fastan. Jag ser av min bloggverksamhet att den är liksom livet - ett provisorium. I detta provisorium som riktar sig mot något helt annat vill jag ge dig ett bibelord som kan föra dig mot det andra, det fullkomliga. Det är från psaltarpsalm 32, orden som är askonsdagens psaltartext:

Av David, en dikt.
Lycklig den vars brott har förlåtits
och vars synd har plånats ut!
Lycklig den vars skuld har avskrivits av Herren
och vars sinne är utan svek!
Så länge jag teg tynade jag bort.
Jag jämrade mig dagen lång,
dag och natt låg din hand tung på mig,
jag blev som en åker i sommarens torka.
Då erkände jag min synd för dig,
jag dolde min skuld.
Jag sade: Jag vill bekänna
mina brott för Herren.
Och du förlät min synd och skuld.
Din Göran O


Göran Olander