Mitt i gatan på Drottninggatan i Stockholm, nästan uppe vid Observatorielunden, kan man läsa ett av många Strindbergscitat. Det står: "Det är synd om människorna!" Det är ett uttryck som klingar an i folksjälen. Förmodligen har det hamnat i metallskrift i asfalten just för att det är så.

Jonas Gardell har skrivit en bok "Om Jesus" på samma tema, så som jag uppfattar det. Den slår nog också an i folksjälen. Men jag blir bedrövad.

Gardell går igenom händelse för händelse i evangelierna, på ett ibland mycket spännande sätt. Han ställer mängder av frågor till texterna, precis som man skall göra. Ibland är det nyttiga vinklingar, men ibland är tolkningarna mer långsökta. Jag har inte läst Gardells teologiska utflykter med förstoringsglas och det är inte heller min syn på det jag vill förmedla till läsaren. Det är fastmer orsaken till att jag blir bedrövad, det som gör det svårt för mig och för andra, tror jag, att läsa denna bok med behållning. Jonas ger själv uttryck för vad det handlar om. Vid ett flertal tillfällen påpekar han att han har en agenda när han skriver. Den har jag försökt sammanfatta med orden: "Det är synd om människorna."  Som bibelläsare kan jag inte alls förstå hur man kan skruva till bibelns budskap, så att man ersätter det av Gud givna sammanhanget: "Det är synd i människorna" med "det är synd om människorna". Om det på  asfalten stått: "Det är synd i människorna", hade det antagligen inte fått stå kvar genom åren, alldeles oavsett det var ett korrekt Strindbergscitat eller inte.

För att styrka sin tes om att vi inte behöver bli förkrossade och böja oss under Guds vilja, mista våra liv för Jesu skull för att så vinna livet, tar Jonas fram vittnen som skall styrka hans tes. Låt mig nämna några:

Den ene rövaren på korset som redan samma dag skulle få vara med i paradiset. Där hävdar Gardell att denne rövare inte behövde göra någon slags bekännelse till Jesus för att få följa honom. Så mycket som vittnesbörden berättar, finns det ett föregående samtal mellan rövarna, där det ju faktiskt är så att Jesus befann sig emellan dem. Där säger denne rövaren till den andre, som just har hånat Jesus: "Är du inte ens rädd för Gud, du som har fått samma straff? Vi har dömts med rätta, vi får vad vi har förtjänat. Men han har inte gjort något ont." En fin bild av evangeliets väg in i människan, tycker jag

Petrus förnekar sin mästare tre gånger på översteprästens gård i långfredagsnatten. I ärlighetens namn borde Jonas tagit upp denna berättelse i dess sammanhang som ett lysande exempel på människans förhållande till sin synd och vägen till frälsning. Så många människor har haft glädje i livet av denna berättelse och genom den förstått mer av detta att man "gör det man inte vill" och att "man inte gör det som man vill". Där finns ju så underbara beskrivningar när den uppståndne Jesus sänder en hälsning till den ångerfulle Petrus och hur han sedan möter honom vid Tiberias sjö och upprättar honom med tre kärleksord...

Gardell tar också upp liknelsen om den förlorade sonen för att visa på hur fadern ger honom oförtjänt nåd, att Gud ger oförtjänt nåd. Och nog är det sant att fadern tar emot sonen tvärtemot vad sonen väntat sig. Men det finns en springande punkt i den berättelsen som handlar om förkrosselse och som är den allra underbaraste detaljen i liknelsen. När den förlorade sonen kommer till sin far har han förberett sitt förhandlingsläge med ett litet tal som han skall avsluta med orden: "Låt mig få gå som en av dina daglönare." Men just dessa ord får han inte uttrycka. Överrumplad av faderns nåd finns det inte längre någon förhandlingsposition för honom. Han får ta emot utan att ha något att komma med för egen del. Man skulle kunna säga att han är tillintetgjord och fadern är i berättelsen allt.

Om Jesus skall beskrivas kan det inte finnas någon annan grund om man vill vara kristen än att man får bli tillintetgjord, men i detsamma tillkristusgjord.