Jag minns fortfarande från värnpliktsårets höstmanöver hur vi stod vakt vid vår bivack och frös i den kyliga natten. Tröttheten, orsakad av för lite sömn under många dagar, gjorde sig också påmind i kroppen på det sättet att man frös. Det mest frestande i den situationen var att få tända en cigarrett och njuta av stimulansen och, faktiskt, den värmen som kunde värma frusna händer när man kupade händerna över glöden. Vi höll händerna slutna över glöden, så tätt att inget ljus kunde tränga ut. Det var en konst. Att tända giftpinnen var däremot förenat med mycket större svårigheter. Det kunde bara göras i tolvmannatältets innandömen. Den lilla lågan lyste för starkt. Den skulle omedelbart röja vår position i natten.

 

Ett litet ljus lyser och bryter allt slags mörker. Just ett sådant litet, svagt ljus är det lilla Jesusbarnet. Gud kommer till jorden som ett litet, värnlöst barn, ja dessförinnan faktiskt ett foster som Maria bar. Från det minsta lilla till det största om man nu skall tänka i termer av ljus. Lärjungen Johannes skildrar inte födseln i Betlehem, men han beskriver tillblivelsen på ett annat sätt: ”Det sanna ljuset, som ger alla människor ljus, skulle komma in i världen.”

 

Och Jesus kommer in i världen. Just på det sättet som man kan likna vid en svag, flämtande låga. Men Han är det ljuset som aldrig slocknar, som aldrig övervinns av mörkret. Det är julbudskapets kärna: ”Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.” I det lilla ljuset som kommer till oss finns allt ljus samlat. Vi tänder ljus i vintermörkret, när mörkrets tid bryts i ljus. Vi vet att vi från och med nu går mot en tid där ljuset blir påtagligare med längre dagar, tilltagande värme och spirande grönska. När Gud förlöses in i skapelsen, när navelsträngen skiljer barn och mor åt, då vänder också året. Men vad mera är, är att det lilla barnet skall skingra allt mörker genom det som sker på korset. Det liv som levs i världen är återkommande kallat till något mer än år som går och kommer. Det liv som levs till Kistus, levs in i det ljus som helt har övervunnit mörkret. Därför kan Johannes skriva om det som vi en gång skall få vara med om: ”Och staden behövde varken sol eller måne för att få ljus, ty Guds härlighet lyser över den och Lammet är dess lampa.”

    När Jesus förstod att fariseerna hade fått höra att han vann fler lärjungar än Johannes och döpte fler –

 [2] det var dock inte Jesus själv som döpte, utan hans lärjungar –

[3] lämnade han Judeen och begav sig på nytt till Galileen.

Det framgår inte av vår översättning, men här kallar Johannes plötsligt Jesus för Herren. Antagligen beror det på att Han nu skall träffa människor som inte är judar – Han är ju Herren för alla, Gud själv, vilket sedan framkommer i texten. Samtidigt är Johannes återhållsam med att använda den här beteckningen. Det förekommer bara på ytterligare fyra ställen i evangeliet. Det hade kanske varit naturligt om Jesus hade varit kvar i Judéen eftersom Han hade så stora framgångar, men Han förflyttade sig till marker där hans framgångar inte skulle hyllas utan istället kanske föraktas – allt för att Han lydde fadern.

[4] Han måste ta vägen genom Samarien

Det är just därför Han tar vägen genom Samarien. Det är inte den naturliga vägen. Han har något Han skall göra där.

[5] och kom där till en stad som hette Sykar, inte långt från den mark som Jakob gav sin son Josef.

[6] Där fanns Jakobs källa. Jesus, som var trött efter vandringen, satte sig ner vid källan. Det var mitt på dagen.

    [7] En samarisk kvinna kom för att hämta vatten. Jesus sade till henne: "Ge mig något att dricka."

[8] Lärjungarna hade nämligen gått bort till staden för att köpa mat.

Han kom trött, törstig och ensam i den sjätte timmen. Detta pekar fram mot korsfästelsen. Undren har en riktning hos Johannes mot det som skall ske med Jesus och de visar på Hans härlighet, så också här. Vi kan läsa det så. Vi kan t. ex. jämföra med kap 19, versarna 14 och 28.  Om Jakobs källa kan vi läsa i 1 Mos 33:18-19. Det finns en märklighet i texten här. Jesus kommer och sätter sig ned vid en källa. När vi kommer till vers 11, så är källan plötsligt en brunn. Man kan nog inte tolka det på annat sätt än att Jesus närvaro ändrar beskrivningen av det som från början var en källa. Nu blir det en brunn. När Herren kommer får sakerna sina rätta namn. En brunn är en människoskapt reservoar för vatten. Det Jesus gör är att Han förvandlar vattnet till levande vatten. Vanligt vatten kan inte tillfredsstalla hjärtats djupaste törst. Det kan bara den källan som finns i Jesus, klippan som brast och gav vatten i öknen. Jesus tilltalar en samarisk kvinna, vilket egentligen är en omöjlighet i situationen; så skulle ingen jude, allra minst en rabbi göra.   

[9] Samariskan sade: "Hur kan du, som är jude, be mig om vatten? Jag är ju en samarisk kvinna." (Judarna vill inte ha något med samarierna att göra).

Kvinnan reagerar helt rätt på Jesus. Faktiskt är det så, att hon går och bär på ett liv som i ännu högre utsträckning borde avhålla Jesus från att tilltala henne. Hon vet det och vill väl varna Honom. Vad hon inte vet, är att Han, Herren vet allt och känner henne helt. Jeus är törstig, det är en törst till döden. Vid korset skall Han dö för våra synder, här går Han denna kvinna till mötes, för att Han älskar också henne till döds. Varje människa kan känna igen sig i detta möte, ingen är lämnad utanför – det är bilden som ges oss.

 [10] Jesus svarade henne: "Om du visste vad Gud har att ge och vem det är som säger till dig: Ge mig något att dricka, då skulle du ha bett honom, och han skulle ha gett dig levande vatten."

Vi måste tänka oss att vi är med i ett samtal mellan den fullkomlige och den ofullkomliga. Det är ingen tvekan var vi hör hemma i den diskussionen. Han är från ovan och vi är här nerifrån.  Därför svarar Jesus inte som vi skulle ha svarat (du kan ju tänka in ett eget svar här!). Han ger henne ett svar, som hon inte direkt kan förstå, det ligger utanför hennes sätt att se och tänka. Han talar ju faktiskt om sig själv. Det krävs något för att hon skall gå vidare och förstå Honom. Det viktiga just nu är att hon är öppen för Hans frågande och vill tränga djupare in i det Han vill säga henne.  

[11] Kvinnan sade: "Herre, du har inget att hämta upp det med och brunnen är djup. Varifrån tar du då det levande vattnet?

[12] Skulle du vara större än vår fader Jakob som gav oss brunnen och själv drack ur den, liksom hans söner och hans boskap?"

Först frågar hon om det levande vattnet – det är tydligen inget vatten av det slaget som finns i en brunn, men det måste ändå var något som berör henne djupt, eftersom hon fortsätter att fråga. Så är det nog när man möter det himmelska och låter Herren få tala till en. I vers tio har Jesus antydit för kvinnan vem Han är, men hon kan ännu inte förstå det. Men hon står i frågan och det är gott nog just nu.

[13] Jesus svarade: "Den som dricker av det här vattnet blir törstig igen.

 [14] Men den som dricker av det vatten jag ger honom blir aldrig mer törstig. Det vatten jag ger blir en källa i honom, med ett flöde som ger evigt liv."

Nu blir Jesus tydlig för henne. Nu säger Han om det levande vattnet: ”Jag ger”. Detta är Guds svar till den som står i frågan, det är det gudomliga svaret på livets stora meningsfråga: ”Det är Jag som ger dig liv, evigt liv.”  

[15] Kvinnan sade till honom: "Herre, ge mig det vattnet, så att jag aldrig blir törstig och behöver gå hit efter vatten."

Nu är hon öppen för att ta emot och vad gör Jesus då.

    [16] Jesus sade: "Gå och hämta din man."

 [17] Kvinnan svarade: "Jag har ingen man." Jesus sade: "Du har rätt när du säger att du inte har någon man.

[18] Fem män har du haft, och den du nu har är inte din man. Där talade du sanning."

Han griper in i hennes innersta verklighet, det som kanske är hennes hemlighet och skam och samtidigt hennes väg till tro. Här kan man fundera på hur hennes liv såg ut och ha massor av teorier. Det klokaste konstaterandet är nog att säga, att Jesus grep tag i det som var hennes självuppfattning och öppnade en väg till tro och förlitan på Honom. 

 [19] Kvinnan sade: "Herre, jag ser att du är en profet.

[20] Våra fäder har tillbett Gud på det här berget, men ni säger att platsen där man skall tillbe honom finns i Jerusalem."

[21] Jesus svarade: "Tro mig, kvinna, den tid kommer då det varken är på det här berget eller i Jerusalem som ni skall tillbe Fadern.

 [22] Ni tillber det som ni inte känner till. Vi tillber det vi känner till, eftersom frälsningen kommer från judarna.

[23] Men den tid kommer, ja, den är redan här, då alla sanna gudstillbedjare skall tillbe Fadern i ande och sanning. Ty så vill Fadern att man skall tillbe honom.

 

[24] Gud är ande, och de som tillber honom måste tillbe i ande och sanning."

 [25] Kvinnan sade: "Jag vet att Messias kommer" (alltså den Smorde) "och när han kommer skall han låta oss veta allt."

[26] Jesus sade till henne: "Det är jag, den som talar till dig."

Här fortsätter nu ett samtal om skillnaden mellan den samariska tron och den judiska som Jesus för över till den kristna tron, samtidigt som Han ger en utsiktspunkt där dessa sammanfaller med varandra till slut, så att vi alla skall kunna tillbe Honom i ande och sanning. Vilket underbart perspektiv. Här får hon också till slut veta hemligheten om vem Jesus är. Han är Herren själv. Resultatet för henne blir att hon omedelbart går ut som förkunnare i sin stad. Vi kan misstänka, att hon är en utstött kvinna eftersom hon hämtar sitt vatten ensam i den sjätte timmen, när det är så varmt, så att ingen går ut och gör sådana arbeten. Att hon i den livssituetionen som detta antyder, skulle gå in i staden Sykar och förkunna om Messias vittnar om det som Nikodemus just har fått höra ur Jesus mun, nämligen att:   ”Vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som har fötts av anden."

 

 Bland fariseerna fanns en man som hette Nikodemos och var medlem av judarnas råd.

Nikodemus blir som en kontrast till dem som det talas om strax innan, de som vände sig bort från Herren. Här är en mäktig person som faktiskt vänder sig till jesus.

 

[2] Han kom till Jesus en natt och sade: "Rabbi, vi vet att det är från Gud du har kommit som lärare. Ingen kan göra sådana tecken som du utan att Gud är med honom."

Han kom om natten (se också 19:31). Det poängteras att det sker om natten. Skulle han kunna komma på dagen? Men han kommer på natten, i mörkret. Det är viktigt, detta med ljus och mörker i Johannesevangeliet. Därför är det nog så, att det mörker som är Nikodemus mörker skall bytas i ljus, när han möter Herren. Den lilla försagda tro han hyser är storslaget beskrivet. Han kallar Jesus ”rabbi”, han vet att Han kommer från Gud (Johannes döparens undervisning) och han talar om tecknen. Han har nog hört om vattnet som blev till vin i Kana.

 

[3] Jesus svarade: "Sannerligen, jag säger dig: den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike."

Sannerligen, sannerligen – dessa ord har tidigare använts i kap 1, vers 51 och nu kommer de igen. På detta sätt lägger Jesus verkligen tyngd på detta att bli född på nytt för att bli en kristen. Det hör intimt samman. Det är naturligtvis en uppmaning till Nikodemus, vilket följer ur frågan som Nikodemus sedan ställer – Hur kan någon födas…? Detta är Jesus första grundläggande undervisning till någon enligt Johannes. Det låter sig lätt jämföras med Jesu första undervisning enligt Markusevangeliet; Mark kap 1, vers 15.

Det räcker inte med att se tecknen för att se Guds rike. Det krävs att man lär känna Jesus som frälsare och Herre, detta som hela undervisningen som följer djupast sett handlar om. Man blir född på nytt, född ovanifrån, född av Gud.

 

[4] Nikodemos svarade: "Hur kan någon födas när han är gammal? Han kan väl inte komma in i moderlivet och födas en gång till?"

Klok, rak fråga, ärligt ställd.

 

[5] Jesus svarade: "Sannerligen, jag säger dig: den som inte blir född av vatten och ande kan inte komma in i Guds rike.

Blir han klokare av dessa ord? Han säger ju samma sak som i vers 3, men detta är början på ett himmelskt tilltal, ord som kommer ur det himmelska. Det sägs oss ur ordet ande …född av vatten och ande…

 

[6] Det som har fötts av kött är kött, och det som har fötts av ande är ande.

Köttet är människans begränsning, hennes svaghet. ”Allt kött är som gräs…” Köttet ger inget, när det är fråga om andliga ting. Detta är något som man kan fundera på idag i fråga om den kultur vi lever i: Vi talar om det andliga livet i litteraturen, konsten, filosofin osv. Poul Madsen skriver att köttet aldrig kan föda något som inte är märkt av synden och döden. Det kan aldrig föda något, som gör slut på dess svaghet och begränsning. Hur begåvat köttet än är kan det aldrig öppna sina blinda öron och ögon för att se Guds rike. Först som Guds barn har vi möjlighet att bli delaktiga av gudomlig natur (2 Petr 1:4)

 

 [7] Var inte förvånad över att jag sade att ni måste födas på nytt.

Detta är ett budskap från ovan, som nu riktas inte bara till Nikodemus, utan också d till dem som han kan tänkas möta och tala om tron med.

 

[8] Vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som har fötts av anden."

Köttet har sina vägar och dem kan vi förutse på olika sätt, eftersom de har den egna personen eller gruppen som föremål för vad de gör. Anden frigör helt andra krafter, fria krafter, som är som vinden, oberäknelig och underbarare än man kan ana. Så är det med den som fötts av Anden. Det finns en tolkningsfara i detta att Anden inte kan regleras. Människor kan hävda att det är Andens verk i olika sammanhang, när det alls inte är Andens verk, men för den som protesterar är det liktydigt att protestera mot Anden. Om Andens frukter inte finns där är det inte Anden som är verksam. Samtidigt är det ett faktum när församlingar inte kan tänka sig att acceptera sådant som händer och som verkligen är Andens verk skulle kunna ta till sig just dessa ord om vinden som blåser vart den vill.

 

[9] Nikodemos frågade: "Hur är detta möjligt?"

Han svarar på samma sätt som Maria svarade ängeln Gabriel när hon fick veta att hon skull föda Jesusbarnet. Han förstår inte hur det skall gå till, basta!

 

 [10] Jesus svarade: "Du skall vara lärare för Israel och förstår inte det!

Kanske behöver man ett sådant ord ibland för att lämna sig åt Herren, i alla fall var det nog klockrent för Nikodemus. Det handlar här både om köttet och Anden. Du kan släppa köttet och lita till Anden.

 

[11] Sannerligen, jag säger dig: det vi vet förkunnar vi, och det vi har sett vittnar vi om, men ni tar inte emot vårt vittnesbörd.

Nu måste det vara viktigt igen, ty nu ljuder åter ”Sannerligen, sannerligen…” Ser du konflikten i denna vers. Vi vet, vi förkunnar, vi vittnar, men ni tar inte emot. Nikodemus kan inte ta emot budskapet i sitt kött. Det är omöjligt. Han måste ner på knä. Anden måste gripa in i hans liv, han måste bli ett Guds barn, född av Anden. Det hela byggs upp fram emot v 16 och 17.

 

[12] Om ni inte tror när jag talar till er om det jordiska, hur skall ni då kunna tro när jag talar till er om det himmelska?

Om man skall kunna tro om det himmelska, måste man kunna tro om det jordiska – man måste kunna säga: ”Jag fattig, syndig människa…” Det himmelska måste föregås av att högmodet bryts, av att ens hjärta blir förkrossat.

   

[13] Ingen har stigit upp till himlen utom den som stigit ner från himlen: Människosonen.

Vi kan inte ta Guds plats. Gud och människa är irreversibla. Gud måste bli människa, för att människan skall kunna bli… människa. Jesus kallar sig människosonen här i texten för att det just talar om att han verkligen blev människa för vår skull och steg längst ner i det mänskliga, till döden på korset.

 

[14] Liksom Mose hängde upp ormen i öknen, så måste Människosonen upphöjas

Jesus hänsyftar på en berättelse som vi kan läsa om i 4 Mosebok, kap 21, versarna 6-9. Han jämför sig själv, han som inte kände av synden, med ormen, som är källan till synd enligt skapelseberättelsen. Detta illustreras fint i orden från 2 Kor 5:21 ”Han som inte visste vad synd var, honom gjorde Gud till ett med synden för vår skull, för att vi genom honom skulle bli ett med Guds rättfärdighet.”

 

[15] för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv.

…och så får vi veta det innersta i Jesus bestämmelse, vi har evigt liv i honom.

 

[16] Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.

Så kommer här, som ett förtydligande av föregående verser de ord, som är de mest lästa, mest använda, de ord som går under namnet ”Lilla bibeln”. Det lilla ordet ”så” är förståelsenyckeln till hela denna vers. Så står för ”På det sättet” eller ”Sålunda”. Kärleken till oss finns i Jesus och genom Jesus. Precis så är det för Nikodemus och precis så är det för oss. Man kan inte översätta detta med någon slags billig nåd, som inte räknar med pånyttfödelse. Samtidigt är det så, att Jesus gav sitt liv för oss alla, verkligen för alla. Ingen är lämnad utanför på förhand; därför står det… ”var och en”(se 1917 års bibelövers.).

 

[17] Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom

Denna vers uttrycker att Gud har ett alltigenom evangeliskt syfte, att vi skulle räddas genom Jesus. Det är Guds mål med varje människa. Han är allas Fader och vill att alla människor skall frälsas (se 1 Tim, kapitel 2, vers 3 och 4) Hur blir då en människa räddad eller frälst – genom Jesus och bara genom Jesus. .

 

[18] Den som tror på honom blir inte dömd, men den som inte tror är redan dömd, eftersom han inte har trott på Guds ende sons namn.

Johannes beskriver själv hur man hamnar i den situationen som beskrivs i vers 18: ” Joh 15:22

    Om jag inte hade kommit och talat till dem, skulle de vara utan synd. Nu har de ingen ursäkt för sin synd.”

 

 [19] Och detta är domen, att när ljuset kom in i världen, då älskade människorna mörkret mer än ljuset, eftersom deras gärningar var onda.

Nu återtas talet om mörker och ljus från Johannesprologen. Det speglas också i att Nikodemus kom i skydd av nattens mörker. Märk väl att det är ett medvetet mörker ur människornas synvinkel som beskrivs. Att Jesus har kommit in i världen har en sådan stor betydelse, att det uppfordrar till ställningstagande, vill evangelisten poängtera. Just detta med försoningen och Jesus som det namn som skänker frälsning är en stötesten för många människor idag. Säger inte Jesus detta rakt igenom alla tider, också till oss?

 

[20] Den som gör det onda avskyr ljuset och kommer inte till ljuset, för att hans gärningar inte skall avslöjas.

Denna kamp i människolivet kan vi känna igen, den går igenom varje människa. Bo Giertz skrev en gång en bok om synden och gav den titeln ”Kampen om människan”.

 

 [21] Men den som handlar efter sanningen, han kommer till ljuset, för att det skall bli uppenbart att han gör vad Gud vill."

Här kan vi tänka på hur ljuset fungerar, det behövs inte mycket för att leda någon fram i mörkret. Det är ljuset som besegrar mörkret, vilket måste betyda att minsta ljusglimt kan leda oss på vägen till ljuset.

 

   

Johannesevangeliet kapitel 2

 

Joh 2:1-25

    På tredje dagen hölls ett bröllop i Kana i Galileen, och Jesu mor var där.

 

Kana låg nära Nasaret. Antagligen var Jesu familj kända i trakten, kanske var de släkt med bröllopsparet. Johannes kallar aldrig Maria vid namn, kanske för att visa att hon var särskild. Tredje dagen är ett fullkomlighetstal (”alla goda ting är tre”).

 

 [2] Jesus och hans lärjungar var också bjudna till bröllopet. [3] Vinet tog slut, och Jesu mor sade till honom: "De har inget vin." [4] Jesus svarade: "Låt mig vara, kvinna. Min stund har inte kommit än."

 

Jesus ville hela tiden undervisa om korset och om det eviga livet, därför säger han min stund har inte kommit. Min stund pekar alltid på Golgata, när de orden sägs. Han vill undervisa om korset och korsets väg.

 

[5] Hans mor sade till tjänarna: "Gör det han säger åt er."

 

Bo Giertz menar att ordet kvinna från Jesus är ett respektfullt tilltal medan många andra istället pekar på att det är avståndstagande till sin karaktär. I många kommentarer har man undvikit att se hur illa Jesus behandlar sin mor när han säger till henne att hon skall låta honom vara, men då blir det samtidigt så, att man inte ser hur hon ändå är den som verkar för att undret skall ske. Hon känner sin son på ett särskilt sätt, som är fascinerande. Det står i Lukasevangeliet att Maria bevarade den tolvårige Jesus ord i sitt hjärta, om att han måste vara hos sin fader ”i templet”, där de fann honom efter en resa till Jerusalem. Det står också att hon tog till sitt hjärta herdarnas vittnesmål i Betlehemsnatten, där de talade om att det var Messias, Herren, som hade fötts i stallet.

 

 [6] Där stod sex stora stenkärl för vattnet till judarnas reningsceremonier; vart och ett rymde omkring hundra liter. [7] Jesus sade: "Fyll kärlen med vatten", och de fyllde dem till brädden. [8] Sedan sade han: "Ös upp och bär det till bröllopsvärden", och det gjorde de. [9] Värden smakade på vattnet, som nu hade blivit vin.

 

Är undret bara att göra 600 l vatten till lika mycket vin, visserligen ett mycket gott vin, men ändå?

 

 Eftersom han inte visste varifrån det kom – men det visste tjänarna som hade öst upp vattnet – [10] ropade han på brudgummen och sade: "Alla andra bjuder först på det goda vinet och på det sämre när gästerna börjar bli berusade. Men du har sparat det goda vinet ända till nu."

 

Här blir det lilla undret det största tänkbara undret. Det är ju inte brudgummen som har gjort vattnet till vin. Det är inte brudgummen som nu bjuder det goda vinet. I den vardagliga berättelsen är den andliga berättelsen dold. Det handlar om den riktige brudgummen och det himmelska bröllopet. Det är ju Jesus som har åstadkommit alltsammans. Det är han som är brudgummen. Det vet tjänarna om. De får se undret i dess storhet, de får se Herrens härlighet, precis som de enkla fåraherdarna fick möta Herrens härlighet en gång i Betlehem. Jesus utväljer dem. Bo Giertz menar att lärjungarna såg undret, att han gjorde det för dem, och det finns en antydan om det i texten (v. 11).

 

[11] Så gjorde Jesus det första av sina tecken; det var i Kana i Galileen. Han uppenbarade sin härlighet, och hans lärjungar trodde på honom.

 

Detta är det första av sju under som beskrivs i Johannesevangeliet. Johannes kallar dem för tecken, och det symboliserar ju mot någonting större. Det är tecken riktade mot det stora. Gud har blivit människa och skall på Golgata kors dö för våra synder och uppstå till det eviga livet och vinna seger över ondskan.

  

 [12] Sedan gick han ner till Kafarnaum, tillsammans med sin mor och sina bröder och lärjungarna, och där stannade de några dagar.

 

 

 

   

 

 

 

Johannesevangeliet kapitel 1

 

    I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud.

 

Bibeln börjar med orden ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord.” Johannes går ännu längre tillbaka, innan Gud skapade universum. Han går längre tillbaka än vi kan föreställa oss, till då när bara Gud själv fanns. Nu får vi höra om ordet, eller ”logos” som det heter på grekiska. Tidigare har det skrivits i skriften om Herrens ord, om Guds ord men om Ordet står det bara här och i vers 14 i det som kallas Johannesprologen. Nu säger Johannes att Ordet fanns hos Gud. Det är en beskrivning av härlighet, som återtas i kap 17, vers 5 Joh 17:5:

    ”Förhärliga nu mig hos dig, fader, med den härlighet jag hade hos dig innan världen var till.”

Varför börjar Johannesevangeliet med dessa ord. Säkerligen för att vi skall få perspektivet på Sonens helighet och härlighet redan från börja av texten. Det talar också om för oss att Ordet är Gud, det talar om Fadern och Sonen som Gud. Det knyter an till ett bibelord från Hebréerbrevets början:

   ”… men nu vid denna tidens slut har han talat till oss genom sin son, som han har insatt till att ärva allting liksom han också har skapat världen genom honom”.

Här beskrivs inte bara Jesus som den förstfödde utan också som plan och mening i Guds plan från evighet till evighet.

 

 [2] Det fanns i begynnelsen hos Gud.

 

Detta är alltså tid före skapelsen, det handlar alltså inte om det skapade. Vi kan tänka på orden i Ordspråksboken 8:29-30:

Ords 8:29-30

”när han satte för havet dess gräns, så att vattnet inte skulle överträda hans befallning, när han fastställde jordens grundvalar –

då fostrades jag som ett barn hos honom, då hade jag dag efter dag min lust och min lek inför hans ansikte beständigt,”

 

(3)Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till.

 

Här framträder Guds kraft; först positivt, sedan genom att utsäga att inget annat har blivit till utanför Ordet. Allt är skapat ur intet. Vi kan jämföra med Kolosserbrevet 1:15-17:

”Han är den osynlige Gudens avbild, den förstfödde i hela skapelsen, [16] ty i honom skapades allt i himlen och på jorden, synligt och osynligt, troner och herravälden, härskare och makter; allt är skapat genom honom och till honom. [17] Han finns före allting, och allting hålls samman i honom.”

.

[4] I Ordet var liv, och livet var människornas ljus.

 

Varje människa har sin grund i Ordet. Jesus säger i sitt avskedstal:

Joh 17:2

   ”…du har gett honom makt över alla människor för att han skall ge evigt liv åt alla dem som du har gett honom.”

Vi får nu möta ett annat viktigt ord i evangeliet, nämligen ”ljus”. Människans största behov enligt Johannes är just ljus. Annars i evangeliet skildras ljuset i presens: Jag är världens ljus. Här är det imperfekt som gäller...; var… Det ljuset gick förlorat i syndafallet.

 

[5] Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.

 

Nu möter vi ett tredje viktigt ord, mörker, Vi får ännu inte veta något om mörkrets ursprung, men vi förstår intuitivt vad som menas. Vi kan känna mörker i livet. Det är ju också den absoluta motsatsen till ljus. Mörkret har försökt sluka ljuset, men misslyckats, förstår vi av sammanhanget. Här växlar det också mellan tempus; lyser…, har inte övervunnit… Vi kan förstå att det varit en strid, men att ljuset har segrat för alltid. I Johannesevangeliet kap 19, vers 30 står det:

Joh 19:30

   ”När Jesus hade fått det sura vinet, sade han: "Det är fullbordat." Och han böjde ner huvudet och överlämnade sin ande.”

Att övervinna kan också översättas med ordet ”begripa”- mörkret har inte begripit ljuset. Guds stora plan med Jesus kan ondskan inte begripa; därför segrar ljuset vid korsfästelsen.

 

 [6] Det kom en man som var sänd av Gud, hans namn var Johannes.

Johannes betyder Gud är barmhärtig. Han var sänd av Gud. Det berättas i evangelierna om hans tillblivelse och livsuppgift som bron mellan det Gamla och det Nya testamentet. Han var släkt med Jesus och ungefärligen jämngammal. Johannes syftar på att hans historia hör samman med Jesus.

 

[7] Han kom som ett vittne för att vittna om ljuset, så att alla skulle komma till tro genom honom.

 

Varför står det att ”alla skulle komma till tro genom honom”? Johannes är ett vittne för Jesus och varje sant vittnesbörd finns där för att alla skall kunna komma till tro som möts av det, eftersom Jesus har dött för alla. Några ord om att Tro: Syndens innersta väsen är att inte tro på Herren Jesus, medan den som tror på Sonen har evigt liv, skall aldrig dö, skall få se Guds härlighet och få göra ännu större gärningar än Herren själv gjorde.

 

[8] Själv var han inte ljuset, men han skulle vittna om ljuset.

 

Johannes var inte ljuset, men han var en klart skinande lampa (5:35), hos vem ljuset lyste en tid. Han lyste för att han vittnade om ljuset.

 

[9] Det sanna ljuset, som ger alla människor ljus, skulle komma in i världen.

 

Vi kan dra slutsatsen att det finns falskt ljus, som egentligen är mörker. Det sanna ljuset är starkare; det avslöjar allt falskt ljus. Det sanna ljuset hatas av allt falskt ljus. Varje människa kan upplysas av det sanna ljuset, det finns där för alla. Ljuset kommer in i världen – teologen Karl Barth kallar detta att Gud kommer ”senkrecht von oben” från det himmelska till det jordiska. I vårt sätt att tänka och vara kyrka är det ofta så, att det himmelska tas ner till jorden – allt blir jordiskt, t. o. m. Jesus blir bara jordisk, exempelvis i Jonas Gardells Jesusbok; men det är något helt annat att det himmelska , ljuset, kommer till oss, Jesus kommer till oss från himlen.

 

[10] Han var i världen och världen hade blivit till genom honom, men världen kände honom inte.

Världen syftar på den fallna världen. Gud älskar världen, men världen älskar inte Honom. Den som låter sig frälsas eller räddas, tar Gud ur världen, så som Jesus säger i kap 17, vers 6:

   ” Jag har uppenbarat ditt namn för de människor som du tog från världen och gav åt mig. De var dina, och du gav dem åt mig, och de har bevarat ditt ord.”   

 

[11] Han kom till det som var hans, och hans egna tog inte emot honom.

 

Det står om i Gamla testamentet att Gud ord kom till profeten. Nu har ordet kommit igen till sitt folk, judarna. De är ordets folk. Det är till dem som profeternas ord riktar sig, kanske med undantag av profeten Jona och profeten Daniel. Man kan säga, med ledning av vad det redan har stått i prologen om att det handlar om alla människor, om hela Guds skapelse, men det handlar också om judarna som folk. Bibeln talar om att det skall finnas ett täckelse för Israels folks ögon, det beror på Guds förutbestämmelse. Du kan jämföra Romarbrevet kap 8, vers 28-36 och Sakarja kap 12-14.

 

[12] Men åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn,

 

Bibeln vittnar om de som tog emot Jesus i Gamla testamentet, Moses, Rut, profeterna osv. Detta löper genom tiden och vi kan konstatera att alla som tror på hans namn också syftar på dessa, eftersom de också är levande för Gud idag. Att tro på Hans namn är att tro på den som har kommit ned från Himmelen. Det är inte att tro på Jesus som en vis man i den mänskliga historien, än mindre som en profet från Gud, utan som Gud själv, Han som säger om sig själv: ”JAG ÄR!”

 

[13] som har blivit födda inte av blod, inte av kroppens vilja, inte av någon mans vilja, utan av Gud.

 

Att bli pånyttfödd, är att bli född av Gud. Människan kan inte åstadkomma det själv, det är ett Herrens verk. Gud kommer till oss, Gud föder det nya, tron, i oss.

 

[14] Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning.

 

Ordet kom till profeterna, men nu kommer Han som människa. Han kommer med alla mänskliga begränsningar, in i mänskliga sammanhang, som medmänniska. Vi kan nu se kontrasten av Guds människoblivande kontra hans helighet, vi anar Hans härlighet. Alla fyra evangelisterna har ett sätt att visa denna skillnad; de beskriver inte sig själva i något av evangelierna – det står endast jag  på ett ställe i Lukasevangeliet – de vittnar helt och fullt om Jesus – härlighetens Herre. Det blir Jesus allena, och, som vi skall se, tron allena, nåden allena. Vad sanning och nåd är kan vi grubbla mycket över, men jag tror att det är himmelska begrepp som vi kan ana och lära känna i tro på Jesus.

 

[15] Johannes vittnar om honom och ropar: "Det var om honom jag sade: Han som kommer efter mig går före mig, ty han fanns före mig."

 

Det första vittnesbördet om Jesus säger: Ordet som blev kött efter att Johannes föddes fanns till före honom, Han var redan i begynnelsen. Han upphöjer Jesus.

 

[16] Av hans fullhet har vi alla fått del, med nåd och åter nåd.

 

Egentligen står det nåd emot nåd, men det betyder nåd utöver nåd eller nådens nåd, alltså ett slags komparering mot det yttersta.

 

[17] Ty lagen gavs genom Mose, men nåden och sanningen har kommit genom Jesus Kristus.

 

Först nu nämns namnet över andra namn, Jesus Kristus. Det blir som ett klimax i texten. Detta namn nämns inte åter förrän Jesus själv säger det i sitt avskedstal i kapitel 17: 

” Och detta är det eviga livet: att de känner dig, den ende sanne Guden, och honom som du har sänt, Jesus Kristus.”

 

 

[18] Ingen har någonsin sett Gud. Den ende sonen, själv gud och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss.

 

Så skall vi se Gud, genom den ende Sonen. Så har vi fått barnaskap hos Gud, så får vi kalla Honom Abb a-”Pappa”.