Livets källa, andra söndagen efter Trettondedagen, Evangeliet, andra årgången

Joh 4:4-26

    Han måste ta vägen genom Samarien [5] och kom där till en stad som hette Sykar, inte långt från den mark som Jakob gav sin son Josef. [6] Där fanns Jakobs källa. Jesus, som var trött efter vandringen, satte sig ner vid källan. Det var mitt på dagen.

    [7] En samarisk kvinna kom för att hämta vatten. Jesus sade till henne: "Ge mig något att dricka." [8] Lärjungarna hade nämligen gått bort till staden för att köpa mat. [9] Samariskan sade: "Hur kan du, som är jude, be mig om vatten? Jag är ju en samarisk kvinna." (Judarna vill inte ha något med samarierna att göra). [10] Jesus svarade henne: "Om du visste vad Gud har att ge och vem det är som säger till dig: Ge mig något att dricka, då skulle du ha bett honom, och han skulle ha gett dig levande vatten." [11] Kvinnan sade: "Herre, du har inget att hämta upp det med och brunnen är djup. Varifrån tar du då det levande vattnet? [12] Skulle du vara större än vår fader Jakob som gav oss brunnen och själv drack ur den, liksom hans söner och hans boskap?" [13] Jesus svarade: "Den som dricker av det här vattnet blir törstig igen. [14] Men den som dricker av det vatten jag ger honom blir aldrig mer törstig. Det vatten jag ger blir en källa i honom, med ett flöde som ger evigt liv." [15] Kvinnan sade till honom: "Herre, ge mig det vattnet, så att jag aldrig blir törstig och behöver gå hit efter vatten."

    [16] Jesus sade: "Gå och hämta din man." [17] Kvinnan svarade: "Jag har ingen man." Jesus sade: "Du har rätt när du säger att du inte har någon man. [18] Fem män har du haft, och den du nu har är inte din man. Där talade du sanning." [19] Kvinnan sade: "Herre, jag ser att du är en profet. [20] Våra fäder har tillbett Gud på det här berget, men ni säger att platsen där man skall tillbe honom finns i Jerusalem." [21] Jesus svarade: "Tro mig, kvinna, den tid kommer då det varken är på det här berget eller i Jerusalem som ni skall tillbe Fadern. [22] Ni tillber det som ni inte känner till. Vi tillber det vi känner till, eftersom frälsningen kommer från judarna. [23] Men den tid kommer, ja, den är redan här, då alla sanna gudstillbedjare skall tillbe Fadern i ande och sanning. Ty så vill Fadern att man skall tillbe honom. [24] Gud är ande, och de som tillber honom måste tillbe i ande och sanning." [25] Kvinnan sade: "Jag vet att Messias kommer" (alltså den Smorde) "och när han kommer skall han låta oss veta allt." [26] Jesus sade till henne: "Det är jag, den som talar till dig."

Jag tror att du har sett en människa idag för allra första gången, en som du aldrig tidigare mött. Om du inte har det, kommer du säkert under dagen att få se en människa som är ny för dig. Omedelbart när du möter en ny människa får du tankar om vem den människan är. Du placerar in den personen i ett slags system du har i ditt inre. Du tycker dig veta något om denna människa. Kanske blir det så att du sitter med samma person sedan, vid kyrkkaffet. Ni börjar tala med varandra. Vad händer då med bilden som du har av den människan? Jag är övertygad om att den förändras. Det är bra kunskap att veta hur man fungerar i det här avseendet. Vi tänker ofta att vi liknar varandra på en mängd olika sätt och i vissa avseenden är det säkert sant. Men på andra sätt är vi definitivt olika. Vi upptäcker hela tiden de människor som vi från början inte kände, men så småningom började lära känna. De är aldrig som vi tänkte oss - det tar ett liv att lära känna en annan människa och inte ens det räcker. Vi är, om vi vågar närma oss det, annorlunda och spännande för varandra. När vi möter någon som är annorlunda på ett speciellt sätt, av annan tro, eller hudfärg, eller annan kultur, eller andra skillnader som är avgörande för oss, blir det på ytterligare ett sätt. Vi tenderar att undvika att lära känna, eller sätter någon slags gräns mellan oss och dem. Lagom är bäst. Vi har haft mycket av enhetskultur i Sverige. Under lång tid har främmande religionsutövare varit förvisade från vårt land. Senare har deras närvaro begränsats till vissa orter. När jag växte upp i Göteborg på 1950-talet, var det ovanligt att se människor som var till det yttre annorlunda. Ibland kom det skärslipare av zigenskt ursprung till vår lilla gård i hyreshuset i Redbergslid. Husmödrarna skickade ner matknivar inslagna i papper för att de skulle slipas. Man kastade mynt inslagna i tidningspapper från fönstren när mörkhyade dragspelare fyllde den trånga gården med smäktande romsk musik. Vi barn fick absolut inte gå ut vid dessa tillfällen. Något, vad visste man inte, kunde inträffa. Man trodde att just dessa människor var så olika andra att man måste förhålla sig på ett speciellt sätt mot dem. Jag tror att det är bra att inse att vi alla är olika och att det är som det skall vara. Vi behöver lära känna varandra och när vi lär känna varandra blir det så att vi går på djupet just för att vi intresserar oss för den stora hemligheten människan.

Kvinnan vid Sykars brunn hade aldrig mött juden Jesus. Jesus hade följaktligen inte heller mött henne. När de träffar varandra mitt på dagen vid brunnen är det säkerligen mycket varmt ute. Lärjungarna har gått in till staden kvinnan kommer ifrån. De skall köpa mat där, kanske på torget. De är inte värre fiender till samarierna än att de kan handla på torget i staden. Det är nog mer av försiktighet och avoghet, säkert fördomar som åtskiljer judar och samarier. Jag har länge trott att det skulle vara mer eller mindre omöjligt för Jesus att ge sig i kast med en samarisk kvinna där i Sykar, om det inte hade varit för att han är Jesus, men antagligen var det inte alls omöjligt, det som skedde, utan snarare ovanligt. I vilket fall som helst var de okända för varandra, vilket framgår av kvinnans svar, när Jesus ber om vatten: "Hur kan du som är jude, be mig, en samarisk kvinna, om vatten?” Men de är inte mer annorlunda för varandra än att de kan kommunicera på samma språk och tala om djupa ting på detta gemensamma språk. Men låt oss komma till detta att de är främmande för varandra, i god mening. Kvinnan tänker sig från början om Jesus, att han är en jude. Hon kan säkert se det på klädseln. Hennes tanke är från början att han inte kommer att tala med henne. Han vill inte, och han har inget att säga henne. Men från att vara en som man inte talar med, blir han en som man kan lära känna. Direkt blir det ett samtal på djupet (Varför det blir ett sådant samtal direkt skall vi så småningom komma fram till). Det är som när en präst satt på spårvagnen efter en begravning klädd i kaftan  med elvan upptill - en annorlunda syn i en spårvagn mitt i Göteborg. Några ungdomar sätter sig framför honom och samtalar med varandra viskande. Efter en stund vänder sig en av ungdomarna mot prästen och säger uppriktigt: "Är du på riktigt?" Detta blir början på ett samtal om livet.

Kvinnan börjar tala med Jesus. Han är "riktig" och så annorlunda för henne att hon börjar tala om det som skiljer och förenar hennes tro och folk med Jesus tro och folk. De möts över gränserna och om gränserna. Tänk när vi kommer dithän i Sverige 2013? På något sätt handlar den här berättelsen om våra rötter likväl som den handlar om kvinnans rötter. Hon talar bakåt ända till patriarken Jakob, som hon har gemensam med Jesus. Hon får veta att "frälsningen kommer från judarna". Det talar om för henne, att Messias också finns att söka där. Det talar också till oss att frälsningen kommer från judarna, att Jesus är densamme Messias som hela skriften talar om, men att han, Messias, inte kan skiljas från judarna. Judarnas historia och Messias historia är en. Särskilt blir det tydligt eftersom Johannes evangelium, som ju berättelsen är hämtad ifrån, skrevs ner betydligt senare än de andra evangelierna. Då hade de kristna spridit sig utanför judarnas krets ut i hela Medelhavsområdet och det var inte längre så att de kristna var en grupp bland judarna, de var en grupp bland judar och hedningar. Johannes beskriver judarna nästan som en fientlig grupp gentemot de kristna, just för att skilja på judendom och kristendom. Därför blir det ett extra starkt vittnesbörd här i vårt evangelium när Jesus säger att frälsningen kommer från judarna. Det går på tvärs med hur judarna annars beskrivs i evangeliet. Så säger han till samariskan att det inte är i Jerusalem och inte heller på samariernas kyrkoberg Gerissim man skall tillbe Gud utan överallt. Jesus vet att Jerusalems tempel skall förstöras och att tron skall föras ut över världen och att de kristna skall vara levande stenar i det tempel som skall finnas över hela jorden, inte som en byggnation utan som en gemenskap. Han själv är den Messias som för samman tid och rum.

Nu skall vi återkomma till det som är berättelsens kärna. Vilka är vi för varandra? Vi är i grunden okända för varandra när vi möts första gången. När jag går in i det första mötet med den andre, gör jag mig en snabb, ganska omedveten bild av denne. Precis det måste vi nog göra för att hantera det som annars skulle bli ett kaos av intryck. Så lär vi känna den andre. Vi börjar nysta i mysteriet människan. Här börjar det med "Ge mig vatten!"  Så småningom får kvinnan veta att juden Jesus har vatten som är levande, som ger evigt liv. Till slut får hon veta att hon talar med Messias - det största som skett och kommer att ske i hennes liv. Jag kan inte förstå annat än att ett trossamtal är det bästa man kan ge sig in på överhuvudtaget.

Men nu vänder vi på samtalet. Jesus talar ju också till kvinnan. Men hur är det med hans förhållande till henne? Är hon en hemlighet för honom att upptäcka? Nej! Han vet allt om henne. Han vet vem hon är och säger det. Hennes stora hemlighet, hennes skam med de många männen och samlivet utanför äktenskapet, det kanske är sådant som människor omkring henne känner till och samtalar med varann om men aldrig med henne. Jesus däremot vet inget av allt detta, men vet ändå allt. Inget är förborgat för honom. Allt är i öppen dag. I ohannesevangeliet andra kapitel kan vi läsa att "han kände alla och behövde inte höra någon vittna om människan. Han visste av sig själv vad som fanns i människan." Då förstår vi att alla samtal kan gå på djupet eftersom Jesus precis vet vad som rör sig i människan. Han skulle kunna ge ut den perfekta skvallerblaskan som hängde ut varenda känd människas smygförehavanden. Men han gör inte det. Han säger till kvinnan vad han vet och hon förstår att det stannar vid det. När hon senare springer in i staden, är hon så fylld av glädje över att han visste vad hon hade gjort så att hon vittnar: "han har sagt mig allt som jag har gjort."

Så framträder Jesus i Sykar. Han kastar ljus över en människas liv. Han öppnar en hemlighet, han avslöjar ett dolt liv. Han öppnar en väg till en medmänniska som ingen kunnat öppna tidigare. På samma sätt kan han öppna ditt liv från ofrihet till frihet. På samma sätt kan han befria oss från fångenskap i oss själva. På samma sätt kan han öppna våra hjärtan för varandra!

Luk 13:5

Nej, säger jag, men om ni inte omvänder er, skall ni alla mista livet, precis som de."

Luk 13:6-9

Och han gav dem denna liknelse: "En man hade ett fikonträd i sin vingård, och han kom för att se om det fanns någon frukt på det, men hittade ingen. Då sade han till sin trädgårdsmästare: 'I tre år har jag kommit och letat efter frukt på det här trädet utan att hitta någon. Hugg bort det! Varför skall det ta upp mark till ingen nytta?' Han svarade: 'Herre, låt det stå kvar ett år till, så skall jag gräva runt det och gödsla. Kanske bär det frukt nästa år. Om inte, kan du hugga bort det.' "

Jag tror ju inte alltid att deckare är den bästa läsningen, men en bra sådan har en finess som vi skall dra nytta av idag. Jag tänker på de där spåren som man följer hela tiden och som ibland leder till återvändsgränder och ibland leder vidare. Och de kan leda vidare på så märkliga sätt. Det är som om det finns hemligheter i själva berättelsen som måste uppenbaras för att man skall komma vidare. När man följer ett visst spår så var det inte rätt men ändå ledde det rätt. Liknelser är också ett slags hemligheter fast vi har de som fixt färdiga berättelser. Men, som en bibelforskare uttryckte saken: I varje liknelse finns det en punkt eller ett spår som löser upp berättelsen så att man förstår den. Kanske Jesus var så finurlig att han till och med lät det finnas flera spår som kunde låsa upp liknelsen. Det slog mig att ett sådant spår är tiden - här talas om tre år. Ett annnat spår som slog mig allra först var att liknelsen handlar om en säger en trädgårdsmästare. Det tredje som slog mig sist var just det tredje - det talas om tre; tretalet är inte gripet ur luften - det är gripet ur Guds innersta väsen och ända ut i vår historias tretal. Vad skulle passa bättre än att tala i tre spår: Trädgårdsmästaren, Tiden och Tretalet!

Allra först två små anmärkningar: I versen före vår liknelse säger Jesus; Om ni inte omvänder er, skall ni alla mista livet. Han talar om allvaret i att människor kan gå förlorade för evigheten - det är alltså det som är liknelsens rubrik.

Det andra är detta med hemligheterna. Det finns en knytning till en helt annan liknelse som jag tror mig se. Liknelsen om arbetarna i vingården är så att säga den liknelsen som klart hänger ihop med denna. Skillnaden är att där finns det en mängd arbetare, en husbonde och en förvaltare. Där handlar berättelsen om människor och deras herre; om förvaltaren vet vi inte så mycket. Han har ingen tydlig roll i berättelsen. Den handlar om vårt liv som är som en arbetsdag. Miljön är densamma, men i den berättelsen poängteras att man inte kan förtjäna att bli ett Guds barn. I vår liknelse idag handlar det om avgörelsen, att det finns också en tid efter den elfte timmen då allt är försent, då man inte längre kan vinna sitt liv.

Men det är personerna i liknelsen som är det första av vikt. Så låt oss lära känna trädgårdsmästaren, det första spåret: Jag har en lillebror som har varit trädgårdsarbetare hela sitt yrkesliv. Han har alltid haft som en passion att anlägga och vårda vackra trädgårdar och parkmiljöer och utbildade sig en gång inom det här. För något år sedan tröttnade han på det som till slut blivit rutinarbete och sökte och fick en tjänst som trädgårdsmästare på en större privategendom i södra Sverige. Han svarar inför egendomens ägare för allt som har med trädgård att göra. Han köper in plantor, jord, grus, material för att markbyggnad; han klipper gräs, driver upp och sätter ut växter, beskär träd, anlägger dammar, bersåer, stenpartier. Kort sagt han gör allt det som måste göras för att få till stånd en vacker slottsträdgård och park. Jag tror att det är ganska likt arbetsuppgifterna som liknelsens trädgårdsmästare hade. En gör allt, något som är viktigt i berättelsen. En gång i somras fick min bror ett uppdrag av sin arbetsgivare - "Nästa sommar vill jag har ordentligt med jordgubbar. Ordna det!" Det har blivit ett bekymmer bland många. Det hade nog varit bättre att få ett par år på sig. och här käner vi också igen verkligheten i vår liknelse. Ett träd bär ju inte frukt lika bra varje år, jag tänker mig att det är så med fikonträd också. Nu är det dags att fundera på trädgårdsmästaren i liknelsen, vem är han? Han är ensam, han känner sina plantor och hur de fungerar, han vet att det finns bra och dåliga år. Alldeles uppenbart är det Jesus som står för den dagliga skötseln. I hela den gigantiska människoträdgården är det bara han som kan sköta den på egen hand, vi vet ju att han ensam kunde bespisa tusentals män, kvinnor och barn, och att han kunde ge sitt liv för alla och envar, genom alla tider. Han är den gode trädgårdsmästaren som gör sin herres vilja, men har egna synpunkter för att han känner och talar för varje liten människa, varje litet fikon som kan tänkas omvända sig. Han gör ju alltid sin faders vilja, men han vädjar också för oss.

Det andra spåret är tiden. Det finns en klassisk tolkning om att de tre åren syftar på frälsningshistorien. Det första året är det husbonden Kristus som kommer som Mose, sedan genom profeterna och slutligen kommer han själv. Så har det också tolkats historiskt som att det skulle handla om Guds folk som är fikonträdet som står och hindrar vinodlingarnas växt i vingården. Fikonträet huggs ner, budskapet lämnas över från judarna till kyrkan. Den tolkningen är orimlig. För det första vet vi inte om trädet huggs ned efter det tredje året. Tretalet, som vi strax skall se, talar för att det inte görs. För det andra föds kyrkan bland Guds eget folk och växer till där innan tron börjar spridas över världen. För det tredje finns det en annan liknelse som berättar om fikonträdets blomning och det är en bild av tiden när Jesus kommer tillbaka. Det huggs inte ner.  En annan tanke som talar om frälsningshistorien är att de tre åren syftar på att Gud först ger oss den naturliga lagen, sedan Mose lag och slutligen Andens lag eller Kristi lag om att vi skall bära varandras bördor, älska varandra så som Kristus älskat oss. En tredje bild av tiden är tiden i våra egna liv. En av kyrkofäderna beskriver de tre åren som barn- och ungdomsår, vuxenår och de grå hårens tid. Vi tar emot gödningen som ges oss av Jesus under hela livet men vi måste också ta emot Jesus själv.

Det tredje spåret är tretalet. Det är inte så konstigt att kyrkans år har tre läsningar varje söndag och att det finns tre årgångar på varje söndag. Det ligger ett tretal över mycket i och utanför kyrkan. Det finns ett tretal i liknelsen. Tretalet är i bibeln och i hela vår kultur ett fullkomlighetstal. Gud är treenig, den treenigheten är den fullkomliga gemenskapen. Jesus fullbordar allt på tredje dagen för oss. Det finns mängder av kopplingar till tretalet i detta sammanhang. Bibelns berättelser och andra folkberättelser har tretalet som det som bär historien och ger den ett lyckligt slut. Men läser man noggrannt så har de tre åren redan gått när trädgårdsmästaren och hans herre samtalar om vad som skall göras. Det är när det har gått ett år till som allt skall avgöras. Här finns en tidens ström i det som är fullbordat, att Jesus har dött på korset och uppstått. Jesus är den som en gång kommer åter vid tidens slut, på den slutgiltiga domens dag. Han ber Fadern vänta så att vi skall kunna omvända oss och tro på budskapet. Han går utöver de tre årens gräns för vår skull. Vi får gå in i ett nytt år och tacka för att Gud i sin kärlek har väntat in oss ytterligare ett år. Vi får gå in i ett nytt år i Jesu namn och i bön överlämna våra liv i hans mötande händer.