Gaza – från faraoner till islamister

Av Nathan Shachar, Atlantis förlag, 334 s.

 

Boken är skriven av DN:s korrespondent i Mellanöstern, ursprungligen på engelska och utgiven 2009, men uppdaterad till i december 2010 i den till svenska översatta upplagan. Vi får följa Gazaremsans historia från år 1457 f. Kr. och till senaste årsskiftet. Naturligtvis är Gaza inget enhetligt område under hela denna historiska tid. Det går en gränspunkt den 7 januari 1949. Då inträder vapenvilan efter kriget 1948. I fredsfördraget mellan Israel och Egypten skapas Gazaremsan som en särskild territoriell enhet.  Redan från början är det en plats för hemlösa araber från vitt skilda områden. Redan från början är det överbefolkat och beroende av omvärlden för sin existens. Redan från början är det ett område som ibland fungerar med hjälp från Israel och världssamfundet. Men det är också ett område som missköts av alla parter. Så småningom går det mot den katastrof som är dagens.

Hur detta går till, beskriver Schachar, på ett, som jag förstår det, objektivt och fullödigt sätt. Efter en beskrivning av områdets naturliga förutsättningar, ges oss en historieskrivning i bokens första fjärdedel av tiden fram till det första arabisk-israeliska kriget 1948. Lejonparten skildrar sedan kronologiskt det som händer i och påverkar Gaza under de 60 senaste åren. Det är intressant läsning hela tiden. Författaren sätter fina kapitelrubriker som beskriver händelseutvecklingen, t. ex. kapitel 13 ”De lugna åren, 1972-86”; kapitel 14 ”Al-Intifada – det första palestinska upproret bryter ut i december 1987; kapitel 15 ”Ekonomisk krigföring och islamismens uppgång 1987-1991.”

Bokens aktualitet är dess styrka, den är skriven mot den till synes hopplösa situationen som har blivit idag, med en djupt splittrad befolkning under Hamasstyret; med en stenhård konfrontationssituation gentemot Israel och med en svag tro på en möjlig demokratisk utveckling på Gazaremsan. Schachar vet att det sett ut så här tidigare, inte så illa som idag, men tillräckligt illa. Han beskriver att det har varit så. Han skildrar också hur ett så här pass begränsat område  (ca 43x8 km) med internationell hjälp kan byggas upp igen på ganska kort tid. Israel gjorde antagligen ett stort misstag att inte hjälpa till att bygga upp en god infrastruktur med en självständig ekonomi när det en gång var möjligt (särskilt mellan 1972 och 1986). Nu är det lång väg dit. På Västbanken sker idag en helt annan ekonomisk utveckling som gynnar demokrati och minskar grogrunden för islamism. Det kanske också är bokens begränsning, nämligen det större perspektivet för hela Israel-Palestinafrågan. Kan Västbanken fungera som hävarm för en annan utveckling också i Gazaområdet? 

Slutligen kan sägas att för den som vill få tillförlitlig beskrivning av händelseutvecklingen i Gaza är detta en alldeles ypperlig bok, välskriven som få, dessutom berikad av kronologi  i koncentrat, karta över området, litteraturlista och personregister.

 

 

 Boken om Stanley Sjöberg

Skriven av Birger Thureson, Gospel Media förlag 2011, 311 s.

 

Nog är  Birger Thureson en lämplig skribent att skildra Stanley Sjöbergs liv i boken som kommer ut i samband med att Stanley blir 75 år. Han har åldern inne, dvs han har varit med under nästan lika många år i det kristna livet som Stanley Sjöberg själv. Han har, vad jag förstår, mött och skrivit om jubilaren vid många tillfällen genom åren och han är en duktig skribent som fångar människan Stanley Sjöberg och hans livsgärning.

Jag bruka göra ett och annat ”hundöra” i den bok jag skall skriva om där jag känner att det står något viktigt. Thuresons bok fick bara ett enda sådant märke, mest beroende på att den är så underhållande skriven att jag inte ville bryta läsupplevelsen förrän jag läst ut boken. Den sidan jag fastnade för var en sida jag gick tillbaka till när jag läst bra mycket längre. Men just kapitlet om hur Stanley Sjöberg mitt i livet, mitt i sin gärning kom till den gamla slitna baptistkyrkan i Sundbyberg som skulle rivas, stannade till på gatan utanför och fick en vision om en församling, en vision som en praktisk människa skulle tvekat inför många gånger – det kapitlet beskrev en vändpunkt i hans liv och för mig som läsare blev det också som en  vandring tillbaka till glädjen i Herren efter framgång på framgång som just hade slutat i katastrof.

Vad var det som hade skett? Ja, det skall du absolut läsa om själv, men något kan sägas om det. Fram till Centrumkyrkan i Sundbyberg är boken mycket av en framgångssaga, om en visionär och arvtagare till ledarskapet i pingströrelsen efter Levi Pethrus. Tidigt i läsningen undrade jag över att det inte fanns en rejäl personförteckning längst bak, som det brukar göra i den här typen av skildringar av kända män. Men så var det inte och sådan är inte heller Thuresons berättelse om pingstpastorn Sjöberg.

Det är något helt annat och så mycket mer sympatiskt och trosstärkande som sker i Sundbyberg. När Stanley lämnar citykyrkan i Stockholm, efter framgångsrika år där och tidigare i Filadelfiaförsamlingen är han på väg att bli luttrad. Han har i citykyrkan drivit ett projekt att bygga Charisma center i Alvik, ett storslaget projekt som skulle gått löst på många miljoner. Det hela rinner ut i sanden och Stanley slutar som pastor i Citykyrkan. När han nu bygger upp församlingen i centrumkyrkan i Sundbyberg, betalar han själv med ett lån på sin och hustruns fastighet hyran för de fyra månader som kyrkan kan får hyras ut på rivningskontrakt. Han rör sig inte i mångmiljonklassen längre, det handlar om 40 000 kr. Och från den stunden verkar det vara Herren som bygger på huset. Stanleys vision är en kyrka för de som är utanför, för de som inte platsade i församlingen, för de utbrända och besvikna. Han har själv hört till de som har fått människor att lämna församlingar i besvikelse, men han har också själv fått känna på smärtan att hamna vid sidan av. Så startar han nu en församling som samlar människor som är ”utanför” och drivs in i projekt efter projekt som har utanförskapets människor som mål, men han startar inte bara församlingsbyggande utan engagerar sig i projekt och visioner för de tvingande frågorna om hur vi i svensk kristenhet idag kan komma de människor till mötes som inte talar de etablerade kyrkornas språk och han öppnar samtal utåt mot människor i Sverige och i världen.

Stanley Sjöberg har genom åren betraktats som en som sticker ut, både på ont och gott. Sådant skriver Birger Thureson också om i denna välskrivna bok. Du kan också få reda på vem som en gång för fyra år sedan tog initiativet till Jesusmanifestationen och vem det är som skriver varje vecka på Webbkyrkan.se.

 

 
Psaltaren (illustrerad)

Svenska Folkbibelns översättning – språkligt reviderad utgåva

Gloria förlag 2010, 256 s.

 

Det är trevligt av Folkbibelns redaktörer att ge ut en utgåva av en språkligt reviderad Psaltare som en riktig presentbok. Du får en riktigt inbunden bok med hög kvalitet och fina fotografier på helsidor som följer texten.

Om översättningen heter det: ”Denna omarbetade särutgåva av Psaltaren är en del av Svenska Folkbibelns pågående projekt att ta fram en språkligt reviderad version av bibeltexten för framtidens generationer. Med utgångspunkt från Svenska Folkbibelns text från 1998 och ett noggrant studium av den hebreiska grundtexten har det växt fram en förnyad översättning av Psaltaren som kombinerar det bästa av två världar; en pålitlig trohet mot både grundtext och svensk översättningstradition, så som den förmedlats från 1917 års översättning genom Svenska Folkbibeln, och den lediga svenskans närvaro och fräschör inom ramen för det utrymme som en texttrogen översättning har att röra sig.”

Som tillägg till psaltarpsalmerna finns läsningsplaner, en tvåmånadersplan för hur du kan läsa igenom hela Psaltaren, en genomgång av psaltarpsalmernas plats under en 4-veckors läsning av den kristna tidegärden och en judisk ordning för en månads  genomläsning av Psaltarens psalmer.

Ta vara på dessa ord i den nya psaltaröversättningen, som inspiration för din läsning:

”Underbara är dina vittnesbörd,

Därför tar min själ vara på dem.

När dina ord öppnas,

Ger de ljus och förstånd åt enkla människor…”

(Ps 119:129-30)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Inledning:
Detta är avslutningen på Johannesevangeliet och bloggen kommer att ändra karaktär till mer aktualiteter med länkar till musik, sajter och bilder. Mest blir det ändå eget material. Välkommen!

    Sedan visade sig Jesus igen för lärjungarna vid Tiberiassjön. Det gick till så: [2] Simon Petrus och Tomas, som kallades Tvillingen, Natanael från Kana i Galileen, Sebedaios söner och två andra lärjungar var tillsammans. [3] Simon Petrus sade till de andra: "Jag ger mig ut och fiskar." De sade: "Vi följer med dig." De gick ut och steg i båten, men den natten fick de ingenting.

Varför säger Petrus: ”Jag ger mig ut och fiskar?” Det verkar så ensamt – de är ju i alla fall 7 av Jesu lärjungar samlade för att göra något. Synbarligen kan de inte åstadkomma något utan Herren. De ger sig av tillsammans, men det verkar inte finnas någon gemensam drivkraft för dem. Inte heller får de någonting, fast de är ute hela natten. Det finns en symbolik i att det är natt också. Fiskade man verkligen på natten, eller skall det också visa på ensamheten? Tre år tidigare hade det varit på samma sätt. Vi kan läsa om det i Luk. 5:5

    När han hade slutat tala, sade han till Simon: "Ro ut på djupt vatten och lägg ut näten där." [5] Simon svarade: "Mästare, vi har hållit på hela natten utan att få något. Men eftersom du säger det skall jag lägga ut näten." [6] Och de gjorde så och drog ihop en väldig mängd fisk. Näten var nära att brista, [7] och de vinkade åt sina kamrater i den andra båten att komma och hjälpa till. De kom, och man fick så mycket fisk i båda båtarna att de höll på att sjunka. [8] Då kastade sig Simon Petrus ner vid Jesu knän och sade: "Lämna mig, Herre, jag är en syndare." [9] Ty han och de som var med honom greps av bävan när de såg all fisken de hade fångat – [10] likaså Jakob och Johannes, Sebedaios söner, som hörde till samma fiskelag som Simon. Men Jesus sade till Simon: "Var inte rädd. Från denna stund skall du fånga människor."

 [4] När morgonen kom stod Jesus på stranden, men lärjungarna förstod inte att det var han. [5] Och Jesus frågade: "Mina barn, har ni ingen fisk?" De svarade nej, [6] och han sade: "Kasta ut nätet på högra sidan om båten, så får ni." De kastade ut nätet, och nu orkade de inte dra in det för all fisken. [7] Den lärjunge som Jesus älskade sade då till Petrus: "Det är Herren!" När Simon Petrus hörde att det var Herren, knöt han om sig ytterplagget, för han var inte klädd, och hoppade i vattnet.

Johannes upptäcker Herren först, men Petrus är den som kastar sig i vattnet och går in mot land för att möta Jesus. Nu kallar Jesus dem för mina barn. Vi kan tycka att det är ett annorlunda språkbruk av Jesus, men det har förekommit en gång förut och de har det nog i färskt minne eftersom han sade det i skärtorsdagsnatten:

    Ännu en kort tid är jag hos er, mina barn. Ni kommer att söka efter mig, och jag säger nu till er vad jag sade till judarna: Dit jag går kan ni inte komma.

(Joh 13:33)

 [8] De andra lärjungarna kom efter i båten med fångsten på släp; de hade inte långt till land, bara ett hundratal meter. [9] Då de steg i land fick de se en glödhög och fisk som låg på den och bröd. [10] Jesus sade till dem: "Hämta några av fiskarna som ni just fick." [11] Simon Petrus gick upp på stranden och drog i land nätet, som var fullt av stora fiskar, 153 stycken. Och fast det var så många gick nätet inte sönder.

Det har sagts att siffran 153 talar om ett bestämt tal, nämligen alla de språk som talades vid denna tid, vilket skulle vara liktydigt med antalet folk på jorden. I vilket fall som helst är det nog viktigt att det är ett exakt tal. Det är inte som när Jesus bespisade 5000 män + kvinnor och barn. Nej, här är alla fiskar räknade, vad det nu står för. En sak som det bör stå för i så fall är en fullkom-lighet av något slag, kanske just att evangeliet skall nå ut till alla folk, eftersom lärjungarna säkert drar sig till minnes vad som hände tre år tidigare, då bud-skpet handlade om att bli människofiskare. Kommande vers 15 – 20 anspelar ju också på detta; Petrus skall föra lammen på bete, vara en herde för fåren, föra fåren på bete. Jesus välsignar honom i tre steg och de representerar ett slags fullkomlighet i att följa Jesus, något som de just innan verkat miltals ifrån. Det finns ett slags misslyckande i att vara utan Jesus, som alltid är en risk i kyrkliga sammanhang och som Jesus sätter fingret på. ”Utan mig kan ni ingenting göra, säger han. Det är ett memento i alla församlingar att man kan göra hur många saker som helst, men om Jesus inte är i centrum, så handlar det bara om tomma nät.  

    [12] Jesus sade till lärjungarna: "Kom och ät." Ingen av dem vågade fråga honom vem han var; de förstod att det var Herren. [13] Jesus gick fram och tog brödet och gav dem, och likaså fisken. [14] Detta var tredje gången som Jesus visade sig för sina lärjungar sedan han uppstått från de döda.

Jag tror att Johannes, genom att han skriver att det är tredje gången Jesus möter lärjungarna som uppstånden, nu menar att han inte kommer att berätta någon mer händelse, t. ex. himmelsfärden.

Det skildras åter en måltid, något som är mycket vanligt förekommande just i de berättelser om den uppståndne Jesus som vi har i evangelierna och apostlagärningarna. Här är det bröd och fisk som är beståndsdelarna. Det står att Herren gick fram och tog brödet och fisken och gav dem. Vi kan förstå att det beskriver Honom som husfadern vid måltiden. Då är det underförstått att han också välsignar. Det fjärde elementet som är medverkande i nattvardsmåltiden är också underförstått, nämligen att han bröt brödet. 

 

    [15] När de hade ätit, sade Jesus till Simon Petrus: "Simon, Johannes son, älskar du mig mer än de andra gör?" Simon svarade: "Ja, herre, du vet att jag har dig kär." Jesus sade: "För mina lamm på bete." [16] Och han frågade honom för andra gången: "Simon, Johannes son, älskar du mig?" Simon svarade: "Ja, herre, du vet att jag har dig kär." Jesus sade: "Var en herde för mina får." [17] Och han frågade honom för tredje gången: "Simon, Johannes son, har du mig kär?" Petrus blev bedrövad när Jesus för tredje gången frågade: "Har du mig kär?" och han svarade: "Herre, du vet allt; du vet att jag har dig kär." Jesus sade: "För mina får på bete. [18] Sannerligen, jag säger dig: när du var ung spände du själv bältet om dig och gick vart du ville. Men när du blir gammal, skall du sträcka ut dina armar och någon annan skall spänna bältet om dig och föra dig dit du inte vill." [19] (Så angav han med vad för slags död Petrus skulle förhärliga Gud.) Sedan sade han till honom: "Följ mig!"

Kan det vara så att man, när man följer Herren, får kasta ut näten på den rätta sidan i den rätta stunden och dessutom får smaka ”frukterna” av det arbete som man utfört? Nu möter vi Jesu kärlek i samtalet mellan Honom och Simon. Att följa Jesus är att vara i Hans kärlek, i fullkomlighetens (3 ggr) kärlek. Den trfaldiga förnekelsen byts i trefaldig förlåtelse och upprättelse till liv i Kristi kärlek:

1 Kor 13:1-10

    Om jag talar både människors och änglars språk men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal. [2] Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting. [3] Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit.

    [4] Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. [5] Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. [6] Den finner inte glädje i orätten, men gläds med sanningen. [7] Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.

    [8] Kärleken upphör aldrig. Den profetiska gåvan, den skall förgå. Tungotalet, det skall tystna. Kunskapen, den skall förgå. [9] Ty vår kunskap är begränsad och den profetiska gåvan är begränsad. [10] Men när det fullkomliga kommer, skall det begränsade förgå.

[20] Petrus vände sig om och fick se att den lärjunge som Jesus älskade följde efter, han som under måltiden hade lutat sig bakåt mot Jesu bröst och frågat vem som skulle förråda honom. [21] När Petrus såg honom, frågade han Jesus: "Herre, hur blir det med honom?" [22] Jesus svarade: "Om jag vill att han skall bli kvar tills jag kommer, vad rör det dig? Du skall följa mig." [23] Därför spred sig ett rykte bland bröderna att den lärjungen inte skulle dö. Men Jesus hade inte sagt till Petrus att lärjungen inte skulle dö, utan: "Om jag vill att han skall bli kvar tills jag kommer, vad rör det dig?"

  [24] Det är den lärjungen som vittnar om allt detta och har skrivit ner det, och vi vet att hans vittnesbörd är sant.

 [25] Jesus gjorde också mycket annat, och om var sak skulle skildras för sig, tror jag inte att hela världen skulle rymma de böcker som då måste skrivas.

 

 

    Tidigt på morgonen efter sabbaten, medan det ännu var mörkt, kom Maria från Magdala ut till graven och fick se att stenen för ingången var borta.

Detta var den första dagen i veckan, efter det nya med uppståndelsen. Gud låter oss alltså börja veckan med att vila, att skapas på nytt. Maria är inte ensam, vilket framgår av ordet ”vi” i nästa vers, men Johannes låter allting koncentrera sig kring henne.  Ändå skriver inte Johannes om att hon stod där och grät; det får vi inte vet förrän i vers 11. Även om det koncentrerar sig om henne bland kvinnorna, så är vikten som alltid hos Johannes lagd på den tomma graven och den uppståndne Herren. Från kapitel 19, vers 41 till 12 versen i detta kapitel nämns graven inte mindre än 11 gånger. Det samlar läsarens tankar kring att det verkligen rent faktiskt är en tom grav som var just Jesu grav och vad mera är, den är tom just för att Han har uppstått. Johannes skriver annorlunda än de andra evangelisterna om hur budskapet från kvinnorna lyder till lärjungarna, hon förmedlar inte vad änglarna har sagt till henne, utan vad hon i sin rädsla själv tänkte; ”de har tagit bort Honom och vi vet inte var de har lagt Honom!”

[2] Hon sprang genast därifrån och kom och sade till Simon Petrus och den andre lärjungen, den som Jesus älskade: "De har flyttat bort Herren ur graven, och vi vet inte var de har lagt honom."

Hon gick till Petrus och Johannes. Petrus först, Johannes sedan.  Han som har varit längst nere, får glädjas först i Herren.

 [3] Petrus och den andre lärjungen begav sig då ut till graven.

Knappt beskrivet, eller hur. Nu hade de i rädsla hållit sig inne utan att våga sig ut sedan korsfästelsen. Nu vågade de sig ut.

 [4] De sprang båda två, men den andre lärjungen sprang fortare än Petrus och kom först fram till graven.

De sprang, det var nog en scenförändring mot mörkret och ångestdygnen inne i den övre salen.

 [5] Han lutade sig in och såg linnebindlarna ligga där men gick inte in.

Johannes kom först, men förhastade sig inte, när han kom fram. Upprymdheten viker för heligheten. Johannes vill gå in tillsammans med Petrus, för att se världshistoriens vändpunkt, undret över alla under.

[6] Simon Petrus kom strax efter, och han gick in i graven. Han såg bindlarna ligga där,

Herren måste själv ha lagt allt i sin ordning, sedan Han hade uppstått. Märk skillnaden i berättelsen om Lasarus, som kom ut ur graven med bindlar och huvudduk på sig. Här är inte förgängelsen det som gäller, utan uppståndelsen, det nya livet, evighetslivet, det gamla lämnas, något nytt kommer. Vi kommer också att se det i det hemlighetsfulla, att Jesus inte kan kännas igen på något självklart, likartat sätt.

 [7] liksom duken som hade täckt huvudet, men den låg inte tillsammans med bindlarna utan hoprullad på ett ställe för sig. [8] Då gick också den andre lärjungen in, han som hade kommit först till graven. Och han såg och trodde.

Han såg och trodde. Detta är nog så betydelsefullt, speciellt som lärjungen talar om sig själv. Det är något genomgripande som sker vid uppståndelsen för honom. Vi vet ju att Johannes beskriver människors väg med Jesus i ett par steg. Själv har han följt Jesus i tre år och just denna stund förlägger han sin verkliga omvändelse, vid den tomma graven, innan han ännu mött den uppståndne. , men ändå efter en lång lärjungatid med Jesus.

 [9] Ännu hade de nämligen inte förstått skriftens ord att han måste uppstå från de döda.

Vi får nu samtidigt veta att lärjungarna var kvar i sin ovisshet om vem mästaren var och vi kan ana att det är så också för Simon Petrus.

 [10] Lärjungarna gick sedan hem igen.

 

    [11] Men Maria stod och grät utanför graven. Gråtande lutade hon sig in [12] och fick då se två änglar i vita kläder sitta där Jesu kropp hade legat, en vid huvudet och en vid fötterna. [13] Och de sade till henne: "Varför gråter du, kvinna?" Hon svarade: "De har flyttat bort min herre, och jag vet inte var de har lagt honom." [14] När hon hade sagt det, vände hon sig om och såg Jesus stå där, men hon förstod inte att det var han. [15] Jesus sade till henne: "Varför gråter du, kvinna? Vem letar du efter?" Hon trodde att det var trädgårdsvakten och svarade: "Om det är du som har burit bort honom, herre, så säg mig var du har lagt honom, så att jag kan hämta honom."

Här möter Maria vid två tillfällen personer och det är tydligt att hon kan se änglar som änglar och människor som människor. I många filmer om Jesu liv avbildas änglarna vid graven som unga män, men här är det tydligt att de inte kan förväxlas med trädgårdsvakten, vem det nu skulle kunna vara.

 [16] Jesus sade till henne: "Maria." Hon vände sig om och sade till honom: "Rabbouni!" (det är hebreiska och betyder mästare).

Maria, som åste ha känt Jesus mycket väl, kan inte direkt se honom. Hon tror att han är trädgårdsvakten, en för henne antagligen okänd person. Man kan fråga sig vilken klädsel Jesus hade, när han kunde förväxlas med denne trädgårdsvakt. Hon säger ett hebreiskt ord, mitt i allt annat. Det pekar på att Johannes vill betona hennes innerlighet, när hon känner igen sin mästare – på rösten. Det är en ögonblicksbild av att hon vill omfamna Jesus och är på väg att göra det. Därpå följer Hans svar:

 [17] Jesus sade: "Rör inte vid mig, jag har ännu inte stigit upp till min fader. Gå till mina bröder och säg dem att jag stiger upp till min fader och er fader, min Gud och er Gud."

Man har sagt att det är en kvinna som är det första vittnet om den uppståndne frälsaren, och det är ju sant om vittnesmålet fästs vid det faktum att man har sett den uppståndne. I vår berättelse har ju Johannes redan sett och trott, men Maria har mött… Jesus säger att hon inte ska röra vid honom, medan däremot Thomas i ett senare skede får den motsatta uppmaningen att röra vid frälsaren för att tro. Varför är det så? Den troliga förklaringen har med uppståndelselivet att göra. Jesus kommer och går hela tiden då Han är uppstånden. Han gör nedsteg vid skilda tillfällen, men Han är inte hos lärjungarna hela tiden. Han kommer och försvinner dessutom på ett immateriellt sätt. På själva påskdagen går han både igenom väggar när han kommer och försvinner spårlöst när Han lämnar :

Joh 20:19

    På kvällen samma dag, den första i veckan, satt lärjungarna bakom reglade dörrar av rädsla för judarna. Då kom Jesus och stod mitt ibland dem och sade till dem: "Frid åt er alla."

Luk 24:30-31

    När han sedan låg till bords med dem, tog han brödet, läste tackbönen, bröt det och gav åt dem. [31] Då öppnades deras ögon, och de kände igen honom, men han försvann ur deras åsyn.

När Han möter Maria kommer Han från graven som uppstånden, Han har ännu inte varit hos Fadern. Han är på något sätt avskiljd, helig. Om det är så, är det samtidigt oerhört märkligt att Han talar med henne innan Han har varit hos sin Fader. När Han sedan besöker lärjungarna lite senare, har Han antagligen varit hos Fadern. En annan tolkning är att man vid skärskådande av vad det egentligen står skulle kunna översätta texten med orden ”Håll inte fast vid mig”

Och att det sålunda inte skulle ha med berörandet att göra utan mer med att Maria omedelbart skulle gå till bröderna, dvs lärjungarna, så att deras väntan inte skulle bli så lång. Detta tycks mig vara en svagare tolkning. Den första kan jag bära, och bäva. Jag kan se framför mig Jesus på förklaringsberget då lärjungarna kastade sig till marken vid åsynen av Jesus. När de sedan gick ner från berget står det så lakoniskt att de reste sig igen och de såg ingen annan än Jesus. Guds helighet lyser fram i bibeln på många ställen. Varför skulle det inte ske här, när all uppståndelsens glans är tillstädes? Det finns en formulering i vad jesus omedelbart säger som kan stärka denna tanke: Jag går upp till Min Fader och er Fader… märker du hur Han skiljer ut sig som Sonen och vi som Guds barn – ändå har Han talat på ett alldeles särskilt sätt i evangeliet om detta:

Joh 17:21-23

    Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig. [22] Den härlighet som du har gett mig har jag gett dem för att de skall bli ett och för att liksom vi är ett, [23] jag i dem och du i mig, de skall fullkomnas och bli ett. Då skall världen förstå att du har sänt mig och älskat dem så som du har älskat mig.

 

 

 

 [18] Maria från Magdala gick då till lärjungarna och talade om för dem att hon hade sett Herren och att han hade sagt detta till henne.

 

    [19] På kvällen samma dag, den första i veckan, satt lärjungarna bakom reglade dörrar av rädsla för judarna. Då kom Jesus och stod mitt ibland dem och sade till dem: "Frid åt er alla." [20] Sedan visade han dem sina händer och sin sida. Lärjungarna blev glada när de såg Herren. [21] Jesus sade till dem igen: "Frid åt er alla. Som Fadern har sänt mig sänder jag er." [22] Sedan andades han på dem och sade: "Ta emot helig ande. [23] Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder, så är han bunden."

Här sker en mycket påtaglig handling, en sändning. Lärjungar sänds ut för att predika försoningens budskap för världen. Det är en kallelse till hela kyrkan och den väsentligaste kallelsen som går ut från Jesus, eftersom den utgår från den uppståndne frälsaren. Vi kan jämföra med den andra kallelse som finns i matteusevangeliet:

Matt 28:18-20

    Då gick Jesus fram till dem och talade till dem: "Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. [19] Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn [20] och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut."

I Apostlagärningarna ger Lukas oss ett tredje kallelseord av Jesus, som sker alldeles innan Jesus tas upp till himmelen:

Apost 1:6-9

    De som hade samlats frågade honom: "Herre, är tiden nu inne då du skall återupprätta Israel som kungarike?" [7] Han svarade: "Det är inte er sak att veta vilka tider och stunder Fadern i sin makt har fastställt. [8] Men ni skall få kraft när den heliga anden kommer över er, och ni skall vittna om mig i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns." [9] När han hade sagt detta, såg de hur han lyftes upp i höjden, och ett moln tog honom ur deras åsyn.

Man kan i detta sammanhanget undra, varför måltiden inte nämns som något som skall binda samman de kallade? Jag tror att vi får vänta en vecka på det svaret, men kan redan nu säga, att måltidsgemenskapen löper från nattvarden över i ”uppståndelsemåltider” under de fyrtio dagarna och verkar vara självklar i sammanhanget utan att det nämns i kallelseorden.

 

 

 

    [24] En av de tolv, Tomas, som kallades Tvillingen, hade inte varit med när Jesus kom. [25] De andra lärjungarna sade nu till honom: "Vi har sett Herren", men han sade: "Om jag inte får se spikhålen i hans händer och sticka fingret i spikhålen och sticka handen i hans sida, tror jag det inte." [26] En vecka senare var lärjungarna samlade igen, och Tomas var med. Då kom Jesus, trots att dörrarna var reglade, och stod mitt ibland dem och sade: "Frid åt er alla." [27] Därefter sade han till Tomas: "Räck hit ditt finger, här är mina händer; räck ut din hand och stick den i min sida. Tvivla inte, utan tro!" [28] Då svarade Tomas: "Min Herre och min Gud." [29] Jesus sade till honom: "Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror."

Kanske kan du erinra dig raden från Jesu översteprästerliga förbön;

Joh 17:20

    Men inte bara för dem ber jag, utan också för alla som genom deras ord tror på mig.

Lärjungarna var föremål för Kristi förbön, men vi är de som genom deras ord tror på frälsaren. Så sägs det också här – inget konstigt med det.

 

    [30] Också många tecken som inte har tagits med i denna bok gjorde Jesus i sina lärjungars åsyn. [31] Men dessa har upptecknats för att ni skall tro att Jesus är Messias, Guds son, och för att ni genom att tro skall ha liv i hans namn.

Det finns en teolog vid namn Bauckham, som skrivit en artikel om att Johannes hade Markusevangeliet tillgängligt i sin församling, samt att den fanns i alla kristna församlingar vid den här tiden. Han har skrivit sitt evangelium som om alla kände till Markus; därför finns det inte så mycket gemensamt, därför kan man med fördel läsa dessa två evangelium som det ena kompletterande det andra. Här kanske han anknyter till det, dvs han skriver egentligen att han har ordnat ett material ur sitt minne, som är mycket större än det han skriver ned. Detta säger oss att för Johannes är allt det viktigt som står i hans evangelium. Det kan vi ta till oss.