fortsättning och avslut
Här späntar jag ved i en raststuga i Idrefjällen. Mer om detta längre fram.


Jag försvinner framför min medresenär. Några mil söder om Nordkap fanns en slingrig väg utför där det saknades vägräcke. Jag trodde mig behöva krypa fram med motorbroms och låg växel för att överhuvudtaget kunna komma ner till havsnivån igen. Således körde jag lite före. Det visade sig vara mindre "farligt" och mer njutbart än jag hade föreställt mig.



Det blev en lång vägsträcka denna fredag. Här har vi nått fram till midnatt, solens skuggor kan knappast bli längre, trots att Håkan i och för sig är en lång person. Vi har kommit in i ett arktiskt landskap med småskog varvat med myrar. Här finns inga vägar mer än den vi färdas på. Vi är på väg in i norra Finland och skall snart ta av tillbaka västerut för att komma fram till Karesuanttu, som på svenska sidan heter Karesuando. Mycket längre norrut i Sverige kan man inte komma med två hjul.



Nu var det också långt mellan bensinmackarna. Vi tankade för säkerhets skull vid varje mack som funkade - och det dröjde någon gång uppemot 20 mil innan vi hittade en sådan...



Det kanske ser oansenligt ut, men för oss var detta en plats att minnas och att återvända till. Övre Soppero, 6 mil söder om Karesuando, låg denna lilla by med detta fjällkapell, tillika restaurang ochvandrarhem. Här blev vi bjudna på en god frukost, fick vi duscha av oss vägsmutsen och dessutom tillsammans med personal och gäster sjunga läsarsånger, psalmer och lovsång. Det blev en heldag till slut på platsen.



Kapellet presenterades av föreståndaren, som berättade om hur församlingen själva format kapellmiljön genom åren.



Strax före Jokkmokk överraskades vi av häftiga regn. Regnstövlarna fick prövas. De var besvärliga att få på eftersom de skulle sitta under regnstället, men till slut gick det. Man kanske kan se av bilden att det var förenat med vissa ansträngningar att dra på sig de bottinliknande överdragen.




I Jokkmokks kyrka träffade vi denne man, som berättade kyrkans historia för oss.



Kn du se en liten mobil framtill på bilden. Håkan glömde detta lilla ting när vi lämnade kyrkan och for vidare söderut. Det blev en extraresa på precis 20 mil för att få tillbaka den livsnödvändiga tingesten. Så väl att den låg kvar. Jag försökte ringa ett par gånger för att avgöra om den hade försvunnit ner i Håkans många förvaringsutrymmen. Troligen hörde ingen signalen ens mitt i kyrkparken.



Vi stannade till vid en vägkyrka strax söder om Dorotea och kom i samspråk med detta tyska par, som var mycket förtjusta i Sverige på sommaren. Här hade man anlagt en kyrkvandring efter kyrkogårdsmuren och sjöstranden med stationer för stillhet och begrundan.



Jag tror att detta är i Idre kyrka, där vi firade framkomsten med bön, bibel och sång. Man kan bli lycklig framför en flygel, förstod jag.




Nu är vi på fjällvandring - ett slags avslut på mcsemestern. Veden, som vi huggit och tänt, värmer oss i den kalla fjällmiljön. Här var många grader kallare än vi vant oss vid under resan. Till det kom blåst och regn. Härligt att vara inne i värmen.



Hej, säger vi från härbret, Göran...



...och Håkan.