Andra söndagen i Advent, andra årgångens evangelium

Matt 13:31-34

    Han lät dem höra en annan liknelse: "Himmelriket är som ett senapskorn som en man sår i sin åker. [32] Det är det minsta av alla frön, men när det har växt upp är det större än alla örter och blir till ett träd, så att himlens fåglar kommer och bygger bo bland grenarna."

    [33] Han använde också en annan liknelse: "Himmelriket är som en surdeg som en kvinna arbetar in i tre mått mjöl; till slut blir alltsammans syrat."

    [34] Allt detta sade Jesus till folket i liknelser, och han talade enbart i liknelser till dem,

I morgon får Mo Yan, den kinesiske författaren, Nobelpriset i litteratur. Det har stått en hel del kritik i pressen om att han inte är en politisk författare, att han inte är regimkritisk, att han framstår som ett fegt val av Svenska Akademien. Kanske är det så; det ligger ju i tiden att författare som får priser inte bara skall vara just författare utan också sin nations samvete, gärna utifrån de åsikter som företräds av den välmående västvärldens intellektuella vänster. I lördagens Svenska Dagbladet framträdde Mo Yan med ett tal, troligen delar av det tal som han kommer att hålla i morgon, ett tal innehållande en mängd berättelser. Han berättar utifrån sitt liv i små bilder hur han relaterar till sin miljö, till det Kinas historia han levt i, till sina nära, sina vänner, sina bybor. Det är skildrat med kärlek och värme, med analys och sammanhang. När jag läser hans små anekdoter, går mina tankar till de svenska 40-talisterna sprungna ur arbetarklassen, komna ur ingenting. Mo Yan skildrar sin mor med stor kärlek. Hon var analfabet. Han skildrar sin uppväxt: hunger, fattigdom, ofrihet. Han skildrar sin personliga resa, om hur ful han kände sig, om mobbning i skolan om svårigheter i livet. Det är inte olikt en Harry Martinsson som auktionerades ut på socknen, eller en Eyvind Johnson, som försörjer sig själv redan i tidiga tonår, eller som en Ivar Lo Johansson, som i en roman om sin far skildrar "Analfabeten".

I stor litteratur finns det en beskrivning av livets villkor som vi känner igen och som för vidare. Författaren ger berättelsen vidare som en gåva. Berättelsen berättar mer även om berättelsens människor har sina mänskliga begränsningar. Så kunde man läsa ut av Mo Yans tal och så är det också när Jesus berättar liknelser. Citatet från Matteusevangeliet ovan avslutas med ett komma och därefter följer;

    för att det som sagts genom profeten skulle uppfyllas: Jag skall låta min mun tala i liknelser, jag skall ropa ut vad som har varit dolt sedan världens skapelse.

När En god författare i sina verk berättar historier förs vi in i det som är allmänmänskligt, vi kan relatera till oss själva och våra egna liv - vi får liv över livet, skulle man kunna säga. När Jesus berättar liknelserna ger han oss på samma sätt en förståelse av det liv som är vårt, men det går längre än så. En författare kan skildra det märkliga att i det lilla sammanhanget finns också det stora - en människa sprungen ur de små sammanhangen kan verkligen berätta den stora, allmängiltiga berättelsen om människan och hennes liv här på jorden. Kanske kan just den människan som fötts i det oansenliga berätta den historien bäst. Den berättelsen är en befriande berättelse för den som läser den. Den talar om att livet är relationernas väv och inte autonomitetens ödslighet. Det är samma berättelse som Jesus berättar i sina liknelser, med den skillnaden att han belyser det som varit dolt sedan världens skapelse. I Honom finns fullkomningen, smärtan i all världens samlade berättelser är överkommen genom Hans försoningsverk. Den berättelsen berättar Han om och om igen i liknelserna. De här två liknelserna talar just om hur det som är intet blir allt; det minsta fröet blir till det största trädet, en bit syrad deg syrar en större deg. Jag minns hur det var populärt för en del år sedan att baka sitt eget surbröd. Man delade med sig små klumpar av surdeg till goda vänner som blandade i dessa små bitar till den stora degen. Resultatet blev precis som liknelsen säger: Hela degen blev syrad, ett gott och nyttigt bröd blev resultatet.

Jesus ropar ut det som varit dolt sedan världens skapelse. Det minsta skall bli det största. Det obetydligaste skall genomtränga allt. Vetekornet som faller i jorden och dör ger rik skörd. Det  går en falsk berättelse genom mänskligheten. I ett otal varianter berättas den berättelsen och håller människors mod och förtröstan nere, fördystrar livsmöjligheterna och förtunnar tillvaron. Den berättelsen säger att du är allt här och nu och hela tiden riskerar du att ingenting bli. Livet är kort och framtiden viss. Det finns inget att hoppas på. Lev livet nu, medan du kan och för din egen del och låt dig inte påverkas av att du inget vet om resans gång.

Den bilden håller inte. Jag såg ett hemmahosreportage i en av våra rikstäckande dagstidningars livsstilsmagasin. Det var ett par medelålders människor som visade upp sitt stilmedvetna hem. På de många bilderna kunde man se två framträdande väggbilder som var föreställande. Det var porträtt som de två tagit av varandra och förstorat upp i meterformat. På bilderna var deras ansikten delvis dolda bakom masker. När jag hälsar på människor i olika sammanhang bjuds jag in till hem där man också kan se bilder, men det är så långt ifrån masker man kan komma. Istället ser jag relationsbilder: Mor och far, barn och barnbarn, personerna som barn, som nygifta, på bemärkelsedagar. Den maskerade livsbilden håller inte, livsberättelsen håller. Jesus i postmodernismens ögonblicksvärld är en ankronism precis på samma sätt som människan är det.

Andra söndagen i Advent har som tema att "Guds rike är nära". Det har gått tvåtusen år sedan Jesus uttalade de orden. Ett människoliv relaterar hela tiden ändå till en omedelbar framtid där Jesusorden blir en realitet, eftersom vi inget kan veta om det som ligger framom. I livet som vi levt har vi en gång startat som intet, kan vi tycka, även om Herren säger oss att våra dagar var bestämda, förrän någon av dem hade kommit. Jag tycker att det är mycket sympatiskt att Nobelpristalet som kommer att hållas i år beskriver en människa som tackar för livet i sin anspråkslöshet, med svårigheter, med fattigdom, förtryck och otrygghet, som tackar för det enkla livet som kunde ge näring till alla dessa berättelser...