Norstedts 2011, 839 s.

Kan man skriva en biografi över en stad? Finns det platser på jorden som är så speciella att de kan beskrivas historiskt genom flera tusen år. Författaren menar att så är fallet med just Jerusalem. Han citerar bl. a. Benjamin Disraeli från dennes bok, "Tancred": Synen på Jerusalem är världens historia, det är mer, det är himlens och jordens historia."

Kanske har det varit denna syn på Jerusalem, som skådeplatsen för Guds historia, det som varit och det som skall komma, som drivit författaren att skriva stadens historia.

Boken är upplagd historiskt. Vi följer det som händer strikt kronologiskt, genom nio historiska epoker: Judendomen, hedendomen, kristendomen, islam, korstågen, mamlukerna, osmanerna, brittiska imperiet och slutligen sionismen. Mycket av skildringen är inte bara Jerusalems historia, utan just världens historia vinklat från jerusalems horisont. Montefiore är historiker på modet, men just denna bok inbillar jag mig har haft en särskild betydelse för honom, eftersom hans egen släkt genom betydelsefulla insatser finns med i historien om staden. En viktig poäng i detta mastodontverk är just den historiska kunnigheten hos författaren. Det är en ärlig och säkerligen objektiv beskrivning av historiska fakta vi får del av. Men inte är det torra fakta. Montefiore har valt att berätta händelserna som just berättelser, levandegjorda skildringar av maktstrider, levnadsförhållanden, religiösa förföljelser, seder och bruk och mycket annat genom historien. Vi får ta del av många människoöden. Vi får återberättat ur historieskrivningens skattkammare. Det är kort sagt ett nöje att vandra med Simon Sebag Montefiore genom århundradena från Abraham till idag.

Av berättelserna om gångna ider kan man se att människans värde haft liten betydelse. Det har flutit mycket blod i den heliga staden genom historiens lopp.

Judar har alltid funnits i staden, men vid ett tillfälle i historien fanns där endast två judar. Kejsar Hadrianus försökte på hundratalet e. Kr. utrota alla judar inte bara i Jerusalem utan i hela Judéen. Montefiore berättar att han; ...strök Judéen från kartan och döpte avsiktligt om det til Palestina efter judarnas urgamla fiender, filistéerna." Konstantin, som vi betraktar som en god kejsare, i det att han utverkade att kristendomen blev Roms religion, var samtidigt den kejsare som kanske behandlade judarna sämst. Under hans kejsardöme fick judarna i Jerusalem verka i hemlighet. Han blev far till den dåliga teologi, som sedan brännmärkt just judarna som "Jesusmördare".

I slutet av boken beskrivs dagsläget i Jerusalem. Det har hänt något som aldrig tidigare varit möjligt under alla de epoker där främmande folk lagt under sig staden. Montefiore citerar ett öppet brev som författaren Elie Wiesel riktat till den amerikanske presidenten Barack Obama 2010, där han skriver: "Idag kan för första gången i historien judar, kristna och muslimer alla fritt be vid sina helgedomar."