Luk 13:5

Nej, säger jag, men om ni inte omvänder er, skall ni alla mista livet, precis som de."

Luk 13:6-9

Och han gav dem denna liknelse: "En man hade ett fikonträd i sin vingård, och han kom för att se om det fanns någon frukt på det, men hittade ingen. Då sade han till sin trädgårdsmästare: 'I tre år har jag kommit och letat efter frukt på det här trädet utan att hitta någon. Hugg bort det! Varför skall det ta upp mark till ingen nytta?' Han svarade: 'Herre, låt det stå kvar ett år till, så skall jag gräva runt det och gödsla. Kanske bär det frukt nästa år. Om inte, kan du hugga bort det.' "

Jag tror ju inte alltid att deckare är den bästa läsningen, men en bra sådan har en finess som vi skall dra nytta av idag. Jag tänker på de där spåren som man följer hela tiden och som ibland leder till återvändsgränder och ibland leder vidare. Och de kan leda vidare på så märkliga sätt. Det är som om det finns hemligheter i själva berättelsen som måste uppenbaras för att man skall komma vidare. När man följer ett visst spår så var det inte rätt men ändå ledde det rätt. Liknelser är också ett slags hemligheter fast vi har de som fixt färdiga berättelser. Men, som en bibelforskare uttryckte saken: I varje liknelse finns det en punkt eller ett spår som löser upp berättelsen så att man förstår den. Kanske Jesus var så finurlig att han till och med lät det finnas flera spår som kunde låsa upp liknelsen. Det slog mig att ett sådant spår är tiden - här talas om tre år. Ett annnat spår som slog mig allra först var att liknelsen handlar om en säger en trädgårdsmästare. Det tredje som slog mig sist var just det tredje - det talas om tre; tretalet är inte gripet ur luften - det är gripet ur Guds innersta väsen och ända ut i vår historias tretal. Vad skulle passa bättre än att tala i tre spår: Trädgårdsmästaren, Tiden och Tretalet!

Allra först två små anmärkningar: I versen före vår liknelse säger Jesus; Om ni inte omvänder er, skall ni alla mista livet. Han talar om allvaret i att människor kan gå förlorade för evigheten - det är alltså det som är liknelsens rubrik.

Det andra är detta med hemligheterna. Det finns en knytning till en helt annan liknelse som jag tror mig se. Liknelsen om arbetarna i vingården är så att säga den liknelsen som klart hänger ihop med denna. Skillnaden är att där finns det en mängd arbetare, en husbonde och en förvaltare. Där handlar berättelsen om människor och deras herre; om förvaltaren vet vi inte så mycket. Han har ingen tydlig roll i berättelsen. Den handlar om vårt liv som är som en arbetsdag. Miljön är densamma, men i den berättelsen poängteras att man inte kan förtjäna att bli ett Guds barn. I vår liknelse idag handlar det om avgörelsen, att det finns också en tid efter den elfte timmen då allt är försent, då man inte längre kan vinna sitt liv.

Men det är personerna i liknelsen som är det första av vikt. Så låt oss lära känna trädgårdsmästaren, det första spåret: Jag har en lillebror som har varit trädgårdsarbetare hela sitt yrkesliv. Han har alltid haft som en passion att anlägga och vårda vackra trädgårdar och parkmiljöer och utbildade sig en gång inom det här. För något år sedan tröttnade han på det som till slut blivit rutinarbete och sökte och fick en tjänst som trädgårdsmästare på en större privategendom i södra Sverige. Han svarar inför egendomens ägare för allt som har med trädgård att göra. Han köper in plantor, jord, grus, material för att markbyggnad; han klipper gräs, driver upp och sätter ut växter, beskär träd, anlägger dammar, bersåer, stenpartier. Kort sagt han gör allt det som måste göras för att få till stånd en vacker slottsträdgård och park. Jag tror att det är ganska likt arbetsuppgifterna som liknelsens trädgårdsmästare hade. En gör allt, något som är viktigt i berättelsen. En gång i somras fick min bror ett uppdrag av sin arbetsgivare - "Nästa sommar vill jag har ordentligt med jordgubbar. Ordna det!" Det har blivit ett bekymmer bland många. Det hade nog varit bättre att få ett par år på sig. och här käner vi också igen verkligheten i vår liknelse. Ett träd bär ju inte frukt lika bra varje år, jag tänker mig att det är så med fikonträd också. Nu är det dags att fundera på trädgårdsmästaren i liknelsen, vem är han? Han är ensam, han känner sina plantor och hur de fungerar, han vet att det finns bra och dåliga år. Alldeles uppenbart är det Jesus som står för den dagliga skötseln. I hela den gigantiska människoträdgården är det bara han som kan sköta den på egen hand, vi vet ju att han ensam kunde bespisa tusentals män, kvinnor och barn, och att han kunde ge sitt liv för alla och envar, genom alla tider. Han är den gode trädgårdsmästaren som gör sin herres vilja, men har egna synpunkter för att han känner och talar för varje liten människa, varje litet fikon som kan tänkas omvända sig. Han gör ju alltid sin faders vilja, men han vädjar också för oss.

Det andra spåret är tiden. Det finns en klassisk tolkning om att de tre åren syftar på frälsningshistorien. Det första året är det husbonden Kristus som kommer som Mose, sedan genom profeterna och slutligen kommer han själv. Så har det också tolkats historiskt som att det skulle handla om Guds folk som är fikonträdet som står och hindrar vinodlingarnas växt i vingården. Fikonträet huggs ner, budskapet lämnas över från judarna till kyrkan. Den tolkningen är orimlig. För det första vet vi inte om trädet huggs ned efter det tredje året. Tretalet, som vi strax skall se, talar för att det inte görs. För det andra föds kyrkan bland Guds eget folk och växer till där innan tron börjar spridas över världen. För det tredje finns det en annan liknelse som berättar om fikonträdets blomning och det är en bild av tiden när Jesus kommer tillbaka. Det huggs inte ner.  En annan tanke som talar om frälsningshistorien är att de tre åren syftar på att Gud först ger oss den naturliga lagen, sedan Mose lag och slutligen Andens lag eller Kristi lag om att vi skall bära varandras bördor, älska varandra så som Kristus älskat oss. En tredje bild av tiden är tiden i våra egna liv. En av kyrkofäderna beskriver de tre åren som barn- och ungdomsår, vuxenår och de grå hårens tid. Vi tar emot gödningen som ges oss av Jesus under hela livet men vi måste också ta emot Jesus själv.

Det tredje spåret är tretalet. Det är inte så konstigt att kyrkans år har tre läsningar varje söndag och att det finns tre årgångar på varje söndag. Det ligger ett tretal över mycket i och utanför kyrkan. Det finns ett tretal i liknelsen. Tretalet är i bibeln och i hela vår kultur ett fullkomlighetstal. Gud är treenig, den treenigheten är den fullkomliga gemenskapen. Jesus fullbordar allt på tredje dagen för oss. Det finns mängder av kopplingar till tretalet i detta sammanhang. Bibelns berättelser och andra folkberättelser har tretalet som det som bär historien och ger den ett lyckligt slut. Men läser man noggrannt så har de tre åren redan gått när trädgårdsmästaren och hans herre samtalar om vad som skall göras. Det är när det har gått ett år till som allt skall avgöras. Här finns en tidens ström i det som är fullbordat, att Jesus har dött på korset och uppstått. Jesus är den som en gång kommer åter vid tidens slut, på den slutgiltiga domens dag. Han ber Fadern vänta så att vi skall kunna omvända oss och tro på budskapet. Han går utöver de tre årens gräns för vår skull. Vi får gå in i ett nytt år och tacka för att Gud i sin kärlek har väntat in oss ytterligare ett år. Vi får gå in i ett nytt år i Jesu namn och i bön överlämna våra liv i hans mötande händer.