(Opublicerad andakt till TTEla någon gång i våras)

Ordspråket säger att "inget åldras fortare än tacksamheten." Det är en sanning som speglas på olika sätt i livet människor emellan och mellan Gud och människa. I söndagens evangelium möter vi tio människor som blir helade av sjukdom av Jesus. Helandet sker först när de har lämnat Honom. Endast en av tio återvänder till Herren för att visa sin tacksamhet över det under som gett honom ett nytt liv. Naturligtvis hade alla tio blivit djupt tacksamma för det som Jesus gjort för dem, men bara en lät tacksamheten leda vidare tillbaka till gåvans givare.
Jag tror att det är med tacksamheten som med annat som har med vårt Gudsförhållande att göra. Om man inte tränar i handling blir det inget med det. Livet som vi lär in det i vårt sekulariserade samhälle är ett liv som bara rullar på. Det löper vidare utan att riktas mot något särskilt utanför oss själva. Mestadels går det väl, men ibland krisar det. I bästa fall finns det hjälp att få som kan räta upp sker och ting. När det går mindre väl med hjälpinsatserna kan livet frysa fast i bitterhet eller rädsla eller något annat sätt att skydda sig mot det som är farligt.
Tacksamhet mot Herren är ett annat sätt att förhålla sig. Det väsentliga är att det stavas bön och att det är ett arbete som måste göras åter och åter. Det är inte konstigare än så. Det som verkligen är märkligt i sammanhanget är vad tacksamheten och den återkommande bönen gör med människan. Paulus skriver: "Var alltid glada, be ständigt och tacka hela tiden Gud." Han vet att bönen föder bön, tacksamheten föder tacksamhet, glädjen föder glädje. Det finns inget självgående liv utan Gud som bär hela vägen, men det finns ett tacksamhetens liv med Gud som bär långt mycket längre än livet här!