(Opublicerad andakt till TTEla någon gång i våras)

Ordspråket säger att "inget åldras fortare än tacksamheten." Det är en sanning som speglas på olika sätt i livet människor emellan och mellan Gud och människa. I söndagens evangelium möter vi tio människor som blir helade av sjukdom av Jesus. Helandet sker först när de har lämnat Honom. Endast en av tio återvänder till Herren för att visa sin tacksamhet över det under som gett honom ett nytt liv. Naturligtvis hade alla tio blivit djupt tacksamma för det som Jesus gjort för dem, men bara en lät tacksamheten leda vidare tillbaka till gåvans givare.
Jag tror att det är med tacksamheten som med annat som har med vårt Gudsförhållande att göra. Om man inte tränar i handling blir det inget med det. Livet som vi lär in det i vårt sekulariserade samhälle är ett liv som bara rullar på. Det löper vidare utan att riktas mot något särskilt utanför oss själva. Mestadels går det väl, men ibland krisar det. I bästa fall finns det hjälp att få som kan räta upp sker och ting. När det går mindre väl med hjälpinsatserna kan livet frysa fast i bitterhet eller rädsla eller något annat sätt att skydda sig mot det som är farligt.
Tacksamhet mot Herren är ett annat sätt att förhålla sig. Det väsentliga är att det stavas bön och att det är ett arbete som måste göras åter och åter. Det är inte konstigare än så. Det som verkligen är märkligt i sammanhanget är vad tacksamheten och den återkommande bönen gör med människan. Paulus skriver: "Var alltid glada, be ständigt och tacka hela tiden Gud." Han vet att bönen föder bön, tacksamheten föder tacksamhet, glädjen föder glädje. Det finns inget självgående liv utan Gud som bär hela vägen, men det finns ett tacksamhetens liv med Gud som bär långt mycket längre än livet här!

försöker bara få igång sidan igen

 

 

Livets källa, andra söndagen efter Trettondedagen, Evangeliet, andra årgången

 

 

 

 

Joh 4:4-26

    Han måste ta vägen genom Samarien [5] och kom där till en stad som hette Sykar, inte långt från den mark som Jakob gav sin son Josef. [6] Där fanns Jakobs källa. Jesus, som var trött efter vandringen, satte sig ner vid källan. Det var mitt på dagen.

    [7] En samarisk kvinna kom för att hämta vatten. Jesus sade till henne: "Ge mig något att dricka." [8] Lärjungarna hade nämligen gått bort till staden för att köpa mat. [9] Samariskan sade: "Hur kan du, som är jude, be mig om vatten? Jag är ju en samarisk kvinna." (Judarna vill inte ha något med samarierna att göra). [10] Jesus svarade henne: "Om du visste vad Gud har att ge och vem det är som säger till dig: Ge mig något att dricka, då skulle du ha bett honom, och han skulle ha gett dig levande vatten." [11] Kvinnan sade: "Herre, du har inget att hämta upp det med och brunnen är djup. Varifrån tar du då det levande vattnet? [12] Skulle du vara större än vår fader Jakob som gav oss brunnen och själv drack ur den, liksom hans söner och hans boskap?" [13] Jesus svarade: "Den som dricker av det här vattnet blir törstig igen. [14] Men den som dricker av det vatten jag ger honom blir aldrig mer törstig. Det vatten jag ger blir en källa i honom, med ett flöde som ger evigt liv." [15] Kvinnan sade till honom: "Herre, ge mig det vattnet, så att jag aldrig blir törstig och behöver gå hit efter vatten."

    [16] Jesus sade: "Gå och hämta din man." [17] Kvinnan svarade: "Jag har ingen man." Jesus sade: "Du har rätt när du säger att du inte har någon man. [18] Fem män har du haft, och den du nu har är inte din man. Där talade du sanning." [19] Kvinnan sade: "Herre, jag ser att du är en profet. [20] Våra fäder har tillbett Gud på det här berget, men ni säger att platsen där man skall tillbe honom finns i Jerusalem." [21] Jesus svarade: "Tro mig, kvinna, den tid kommer då det varken är på det här berget eller i Jerusalem som ni skall tillbe Fadern. [22] Ni tillber det som ni inte känner till. Vi tillber det vi känner till, eftersom frälsningen kommer från judarna. [23] Men den tid kommer, ja, den är redan här, då alla sanna gudstillbedjare skall tillbe Fadern i ande och sanning. Ty så vill Fadern att man skall tillbe honom. [24] Gud är ande, och de som tillber honom måste tillbe i ande och sanning." [25] Kvinnan sade: "Jag vet att Messias kommer" (alltså den Smorde) "och när han kommer skall han låta oss veta allt." [26] Jesus sade till henne: "Det är jag, den som talar till dig."

 

Jag tror att du har sett en människa idag för allra första gången, en som du aldrig tidigare mött. Om du inte har det, kommer du säkert under dagen att få se en människa som är ny för dig. Omedelbart när du möter en ny människa får du tankar om vem den människan är. Du placerar in den personen i ett slags system du har i ditt inre. Du tycker dig veta något om denna människa. Kanske blir det så att du sitter med samma person sedan, vid kyrkkaffet. Ni börjar tala med varandra. Vad händer då med bilden som du har av den människan? Jag är övertygad om att den förändras. Det är bra kunskap att veta hur man fungerar i det här avseendet. Vi tänker ofta att vi liknar varandra på en mängd olika sätt och i vissa avseenden är det säkert sant. Men på andra sätt är vi definitivt olika. Vi upptäcker hela tiden de människor som vi från början inte kände, men så småningom började lära känna. De är aldrig som vi tänkte oss - det tar ett liv att lära känna en annan människa och inte ens det räcker. Vi är, om vi vågar närma oss det, annorlunda och spännande för varandra. När vi möter någon som är annorlunda på ett speciellt sätt, av annan tro, eller hudfärg, eller annan kultur, eller andra skillnader som är avgörande för oss, blir det på ytterligare ett sätt. Vi tenderar att undvika att lära känna, eller sätter någon slags gräns mellan oss och dem. Lagom är bäst. Vi har haft mycket av enhetskultur i Sverige. Under lång tid har främmande religionsutövare varit förvisade från vårt land. Senare har deras närvaro begränsats till vissa orter. När jag växte upp i Göteborg på 1950-talet, var det ovanligt att se människor som var till det yttre annorlunda. Ibland kom det skärslipare av zigenskt ursprung till vår lilla gård i hyreshuset i Redbergslid. Husmödrarna skickade ner matknivar inslagna i papper för att de skulle slipas. Man kastade mynt inslagna i tidningspapper från fönstren när mörkhyade dragspelare fyllde den trånga gården med smäktande romsk musik. Vi barn fick absolut inte gå ut vid dessa tillfällen. Något, vad visste man inte, kunde inträffa. Man trodde att just dessa människor var så olika andra att man måste förhålla sig på ett speciellt sätt mot dem. Jag tror att det är bra att inse att vi alla är olika och att det är som det skall vara. Vi behöver lära känna varandra och när vi lär känna varandra blir det så att vi går på djupet just för att vi intresserar oss för den stora hemligheten människan.

 

Kvinnan vid Sykars brunn hade aldrig mött juden Jesus. Jesus hade följaktligen inte heller mött henne. När de träffar varandra mitt på dagen vid brunnen är det säkerligen mycket varmt ute. Lärjungarna har gått in till staden kvinnan kommer ifrån. De skall köpa mat där, kanske på torget. De är inte värre fiender till samarierna än att de kan handla på torget i staden. Det är nog mer av försiktighet och avoghet, säkert fördomar som åtskiljer judar och samarier. Jag har länge trott att det skulle vara mer eller mindre omöjligt för Jesus att ge sig i kast med en samarisk kvinna där i Sykar, om det inte hade varit för att han är Jesus, men antagligen var det inte alls omöjligt, det som skedde, utan snarare ovanligt. I vilket fall som helst var de okända för varandra, vilket framgår av kvinnans svar, när Jesus ber om vatten: "Hur kan du som är jude, be mig, en samarisk kvinna, om vatten?” Men de är inte mer annorlunda för varandra än att de kan kommunicera på samma språk och tala om djupa ting på detta gemensamma språk. Men låt oss komma till detta att de är främmande för varandra, i god mening. Kvinnan tänker sig från början om Jesus, att han är en jude. Hon kan säkert se det på klädseln. Hennes tanke är från början att han inte kommer att tala med henne. Han vill inte, och han har inget att säga henne. Men från att vara en som man inte talar med, blir han en som man kan lära känna. Direkt blir det ett samtal på djupet (Varför det blir ett sådant samtal direkt skall vi så småningom komma fram till). Det är som när en präst satt på spårvagnen efter en begravning klädd i kaftan  med elvan upptill - en annorlunda syn i en spårvagn mitt i Göteborg. Några ungdomar sätter sig framför honom och samtalar med varandra viskande. Efter en stund vänder sig en av ungdomarna mot prästen och säger uppriktigt: "Är du på riktigt?" Detta blir början på ett samtal om livet.

 

Kvinnan börjar tala med Jesus. Han är "riktig" och så annorlunda för henne att hon börjar tala om det som skiljer och förenar hennes tro och folk med Jesus tro och folk. De möts över gränserna och om gränserna. Tänk när vi kommer dithän i Sverige 2013? På något sätt handlar den här berättelsen om våra rötter likväl som den handlar om kvinnans rötter. Hon talar bakåt ända till patriarken Jakob, som hon har gemensam med Jesus. Hon får veta att "frälsningen kommer från judarna". Det talar om för henne, att Messias också finns att söka där. Det talar också till oss att frälsningen kommer från judarna, att Jesus är densamme Messias som hela skriften talar om, men att han, Messias, inte kan skiljas från judarna. Judarnas historia och Messias historia är en. Särskilt blir det tydligt eftersom Johannes evangelium, som ju berättelsen är hämtad ifrån, skrevs ner betydligt senare än de andra evangelierna. Då hade de kristna spridit sig utanför judarnas krets ut i hela Medelhavsområdet och det var inte längre så att de kristna var en grupp bland judarna, de var en grupp bland judar och hedningar. Johannes beskriver judarna nästan som en fientlig grupp gentemot de kristna, just för att skilja på judendom och kristendom. Därför blir det ett extra starkt vittnesbörd här i vårt evangelium när Jesus säger att frälsningen kommer från judarna. Det går på tvärs med hur judarna annars beskrivs i evangeliet. Så säger han till samariskan att det inte är i Jerusalem och inte heller på samariernas kyrkoberg Gerissim man skall tillbe Gud utan överallt. Jesus vet att Jerusalems tempel skall förstöras och att tron skall föras ut över världen och att de kristna skall vara levande stenar i det tempel som skall finnas över hela jorden, inte som en byggnation utan som en gemenskap. Han själv är den Messias som för samman tid och rum.

 

Nu skall vi återkomma till det som är berättelsens kärna. Vilka är vi för varandra? Vi är i grunden okända för varandra när vi möts första gången. När jag går in i det första mötet med den andre, gör jag mig en snabb, ganska omedveten bild av denne. Precis det måste vi nog göra för att hantera det som annars skulle bli ett kaos av intryck. Så lär vi känna den andre. Vi börjar nysta i mysteriet människan. Här börjar det med "Ge mig vatten!"  Så småningom får kvinnan veta att juden Jesus har vatten som är levande, som ger evigt liv. Till slut får hon veta att hon talar med Messias - det största som skett och kommer att ske i hennes liv. Jag kan inte förstå annat än att ett trossamtal är det bästa man kan ge sig in på överhuvudtaget.

 

Men nu vänder vi på samtalet. Jesus talar ju också till kvinnan. Men hur är det med hans förhållande till henne? Är hon en hemlighet för honom att upptäcka? Nej! Han vet allt om henne. Han vet vem hon är och säger det. Hennes stora hemlighet, hennes skam med de många männen och samlivet utanför äktenskapet, det kanske är sådant som människor omkring henne känner till och samtalar med varann om men aldrig med henne. Jesus däremot vet inget av allt detta, men vet ändå allt. Inget är förborgat för honom. Allt är i öppen dag. I ohannesevangeliet andra kapitel kan vi läsa att "han kände alla och behövde inte höra någon vittna om människan. Han visste av sig själv vad som fanns i människan." Då förstår vi att alla samtal kan gå på djupet eftersom Jesus precis vet vad som rör sig i människan. Han skulle kunna ge ut den perfekta skvallerblaskan som hängde ut varenda känd människas smygförehavanden. Men han gör inte det. Han säger till kvinnan vad han vet och hon förstår att det stannar vid det. När hon senare springer in i staden, är hon så fylld av glädje över att han visste vad hon hade gjort så att hon vittnar: "han har sagt mig allt som jag har gjort."

 

Så framträder Jesus i Sykar. Han kastar ljus över en människas liv. Han öppnar en hemlighet, han avslöjar ett dolt liv. Han öppnar en väg till en medmänniska som ingen kunnat öppna tidigare. På samma sätt kan han öppna ditt liv från ofrihet till frihet. På samma sätt kan han befria oss från fångenskap i oss själva. På samma sätt kan han öppna våra hjärtan för varandra!

 

 

Tretalet

 

 

Luk 13:5

Nej, säger jag, men om ni inte omvänder er, skall ni alla mista livet, precis som de."

 

Luk 13:6-9

Och han gav dem denna liknelse: "En man hade ett fikonträd i sin vingård, och han kom för att se om det fanns någon frukt på det, men hittade ingen. Då sade han till sin trädgårdsmästare: 'I tre år har jag kommit och letat efter frukt på det här trädet utan att hitta någon. Hugg bort det! Varför skall det ta upp mark till ingen nytta?' Han svarade: 'Herre, låt det stå kvar ett år till, så skall jag gräva runt det och gödsla. Kanske bär det frukt nästa år. Om inte, kan du hugga bort det.' "

 

Jag tror ju inte alltid att deckare är den bästa läsningen, men en bra sådan har en finess som vi skall dra nytta av idag. Jag tänker på de där spåren som man följer hela tiden och som ibland leder till återvändsgränder och ibland leder vidare. Och de kan leda vidare på så märkliga sätt. Det är som om det finns hemligheter i själva berättelsen som måste uppenbaras för att man skall komma vidare. När man följer ett visst spår så var det inte rätt men ändå ledde det rätt. Liknelser är också ett slags hemligheter fast vi har de som fixt färdiga berättelser. Men, som en bibelforskare uttryckte saken: I varje liknelse finns det en punkt eller ett spår som löser upp berättelsen så att man förstår den. Kanske Jesus var så finurlig att han till och med lät det finnas flera spår som kunde låsa upp liknelsen. Det slog mig att ett sådant spår är tiden - här talas om tre år. Ett annnat spår som slog mig allra först var att liknelsen handlar om en säger en trädgårdsmästare. Det tredje som slog mig sist var just det tredje - det talas om tre; tretalet är inte gripet ur luften - det är gripet ur Guds innersta väsen och ända ut i vår historias tretal. Vad skulle passa bättre än att tala i tre spår: Trädgårdsmästaren, Tiden och Tretalet!

Allra först två små anmärkningar: I versen före vår liknelse säger Jesus; Om ni inte omvänder er, skall ni alla mista livet. Han talar om allvaret i att människor kan gå förlorade för evigheten - det är alltså det som är liknelsens rubrik.

Det andra är detta med hemligheterna. Det finns en knytning till en helt annan liknelse som jag tror mig se. Liknelsen om arbetarna i vingården är så att säga den liknelsen som klart hänger ihop med denna. Skillnaden är att där finns det en mängd arbetare, en husbonde och en förvaltare. Där handlar berättelsen om människor och deras herre; om förvaltaren vet vi inte så mycket. Han har ingen tydlig roll i berättelsen. Den handlar om vårt liv som är som en arbetsdag. Miljön är densamma, men i den berättelsen poängteras att man inte kan förtjäna att bli ett Guds barn. I vår liknelse idag handlar det om avgörelsen, att det finns också en tid efter den elfte timmen då allt är försent, då man inte längre kan vinna sitt liv.

Men det är personerna i liknelsen som är det första av vikt. Så låt oss lära känna trädgårdsmästaren, det första spåret: Jag har en lillebror som har varit trädgårdsarbetare hela sitt yrkesliv. Han har alltid haft som en passion att anlägga och vårda vackra trädgårdar och parkmiljöer och utbildade sig en gång inom det här. För något år sedan tröttnade han på det som till slut blivit rutinarbete och sökte och fick en tjänst som trädgårdsmästare på en större privategendom i södra Sverige. Han svarar inför egendomens ägare för allt som har med trädgård att göra. Han köper in plantor, jord, grus, material för att markbyggnad; han klipper gräs, driver upp och sätter ut växter, beskär träd, anlägger dammar, bersåer, stenpartier. Kort sagt han gör allt det som måste göras för att få till stånd en vacker slottsträdgård och park. Jag tror att det är ganska likt arbetsuppgifterna som liknelsens trädgårdsmästare hade. En gör allt, något som är viktigt i berättelsen. En gång i somras fick min bror ett uppdrag av sin arbetsgivare - "Nästa sommar vill jag har ordentligt med jordgubbar. Ordna det!" Det har blivit ett bekymmer bland många. Det hade nog varit bättre att få ett par år på sig. och här käner vi också igen verkligheten i vår liknelse. Ett träd bär ju inte frukt lika bra varje år, jag tänker mig att det är så med fikonträd också. Nu är det dags att fundera på trädgårdsmästaren i liknelsen, vem är han? Han är ensam, han känner sina plantor och hur de fungerar, han vet att det finns bra och dåliga år. Alldeles uppenbart är det Jesus som står för den dagliga skötseln. I hela den gigantiska människoträdgården är det bara han som kan sköta den på egen hand, vi vet ju att han ensam kunde bespisa tusentals män, kvinnor och barn, och att han kunde ge sitt liv för alla och envar, genom alla tider. Han är den gode trädgårdsmästaren som gör sin herres vilja, men har egna synpunkter för att han känner och talar för varje liten människa, varje litet fikon som kan tänkas omvända sig. Han gör ju alltid sin faders vilja, men han vädjar också för oss.

Det andra spåret är tiden. Det finns en klassisk tolkning om att de tre åren syftar på frälsningshistorien. Det första året är det husbonden Kristus som kommer som Mose, sedan genom profeterna och slutligen kommer han själv. Så har det också tolkats historiskt som att det skulle handla om Guds folk som är fikonträdet som står och hindrar vinodlingarnas växt i vingården. Fikonträet huggs ner, budskapet lämnas över från judarna till kyrkan. Den tolkningen är orimlig. För det första vet vi inte om trädet huggs ned efter det tredje året. Tretalet, som vi strax skall se, talar för att det inte görs. För det andra föds kyrkan bland Guds eget folk och växer till där innan tron börjar spridas över världen. För det tredje finns det en annan liknelse som berättar om fikonträdets blomning och det är en bild av tiden när Jesus kommer tillbaka. Det huggs inte ner.  En annan tanke som talar om frälsningshistorien är att de tre åren syftar på att Gud först ger oss den naturliga lagen, sedan Mose lag och slutligen Andens lag eller Kristi lag om att vi skall bära varandras bördor, älska varandra så som Kristus älskat oss. En tredje bild av tiden är tiden i våra egna liv. En av kyrkofäderna beskriver de tre åren som barn- och ungdomsår, vuxenår och de grå hårens tid. Vi tar emot gödningen som ges oss av Jesus under hela livet men vi måste också ta emot Jesus själv.

Det tredje spåret är tretalet. Det är inte så konstigt att kyrkans år har tre läsningar varje söndag och att det finns tre årgångar på varje söndag. Det ligger ett tretal över mycket i och utanför kyrkan. Det finns ett tretal i liknelsen. Tretalet är i bibeln och i hela vår kultur ett fullkomlighetstal. Gud är treenig, den treenigheten är den fullkomliga gemenskapen. Jesus fullbordar allt på tredje dagen för oss. Det finns mängder av kopplingar till tretalet i detta sammanhang. Bibelns berättelser och andra folkberättelser har tretalet som det som bär historien och ger den ett lyckligt slut. Men läser man noggrannt så har de tre åren redan gått när trädgårdsmästaren och hans herre samtalar om vad som skall göras. Det är när det har gått ett år till som allt skall avgöras. Här finns en tidens ström i det som är fullbordat, att Jesus har dött på korset och uppstått. Jesus är den som en gång kommer åter vid tidens slut, på den slutgiltiga domens dag. Han ber Fadern vänta så att vi skall kunna omvända oss och tro på budskapet. Han går utöver de tre årens gräns för vår skull. Vi får gå in i ett nytt år och tacka för att Gud i sin kärlek har väntat in oss ytterligare ett år. Vi får gå in i ett nytt år i Jesu namn och i bön överlämna våra liv i hans mötande händer.

 

Andra söndagen i Advent, andra årgångens evangelium

Matt 13:31-34

    Han lät dem höra en annan liknelse: "Himmelriket är som ett senapskorn som en man sår i sin åker. [32] Det är det minsta av alla frön, men när det har växt upp är det större än alla örter och blir till ett träd, så att himlens fåglar kommer och bygger bo bland grenarna."

    [33] Han använde också en annan liknelse: "Himmelriket är som en surdeg som en kvinna arbetar in i tre mått mjöl; till slut blir alltsammans syrat."

    [34] Allt detta sade Jesus till folket i liknelser, och han talade enbart i liknelser till dem,

I morgon får Mo Yan, den kinesiske författaren, Nobelpriset i litteratur. Det har stått en hel del kritik i pressen om att han inte är en politisk författare, att han inte är regimkritisk, att han framstår som ett fegt val av Svenska Akademien. Kanske är det så; det ligger ju i tiden att författare som får priser inte bara skall vara just författare utan också sin nations samvete, gärna utifrån de åsikter som företräds av den välmående västvärldens intellektuella vänster. I lördagens Svenska Dagbladet framträdde Mo Yan med ett tal, troligen delar av det tal som han kommer att hålla i morgon, ett tal innehållande en mängd berättelser. Han berättar utifrån sitt liv i små bilder hur han relaterar till sin miljö, till det Kinas historia han levt i, till sina nära, sina vänner, sina bybor. Det är skildrat med kärlek och värme, med analys och sammanhang. När jag läser hans små anekdoter, går mina tankar till de svenska 40-talisterna sprungna ur arbetarklassen, komna ur ingenting. Mo Yan skildrar sin mor med stor kärlek. Hon var analfabet. Han skildrar sin uppväxt: hunger, fattigdom, ofrihet. Han skildrar sin personliga resa, om hur ful han kände sig, om mobbning i skolan om svårigheter i livet. Det är inte olikt en Harry Martinsson som auktionerades ut på socknen, eller en Eyvind Johnson, som försörjer sig själv redan i tidiga tonår, eller som en Ivar Lo Johansson, som i en roman om sin far skildrar "Analfabeten".

I stor litteratur finns det en beskrivning av livets villkor som vi känner igen och som för vidare. Författaren ger berättelsen vidare som en gåva. Berättelsen berättar mer även om berättelsens människor har sina mänskliga begränsningar. Så kunde man läsa ut av Mo Yans tal och så är det också när Jesus berättar liknelser. Citatet från Matteusevangeliet ovan avslutas med ett komma och därefter följer;

    för att det som sagts genom profeten skulle uppfyllas: Jag skall låta min mun tala i liknelser, jag skall ropa ut vad som har varit dolt sedan världens skapelse.

När En god författare i sina verk berättar historier förs vi in i det som är allmänmänskligt, vi kan relatera till oss själva och våra egna liv - vi får liv över livet, skulle man kunna säga. När Jesus berättar liknelserna ger han oss på samma sätt en förståelse av det liv som är vårt, men det går längre än så. En författare kan skildra det märkliga att i det lilla sammanhanget finns också det stora - en människa sprungen ur de små sammanhangen kan verkligen berätta den stora, allmängiltiga berättelsen om människan och hennes liv här på jorden. Kanske kan just den människan som fötts i det oansenliga berätta den historien bäst. Den berättelsen är en befriande berättelse för den som läser den. Den talar om att livet är relationernas väv och inte autonomitetens ödslighet. Det är samma berättelse som Jesus berättar i sina liknelser, med den skillnaden att han belyser det som varit dolt sedan världens skapelse. I Honom finns fullkomningen, smärtan i all världens samlade berättelser är överkommen genom Hans försoningsverk. Den berättelsen berättar Han om och om igen i liknelserna. De här två liknelserna talar just om hur det som är intet blir allt; det minsta fröet blir till det största trädet, en bit syrad deg syrar en större deg. Jag minns hur det var populärt för en del år sedan att baka sitt eget surbröd. Man delade med sig små klumpar av surdeg till goda vänner som blandade i dessa små bitar till den stora degen. Resultatet blev precis som liknelsen säger: Hela degen blev syrad, ett gott och nyttigt bröd blev resultatet.

Jesus ropar ut det som varit dolt sedan världens skapelse. Det minsta skall bli det största. Det obetydligaste skall genomtränga allt. Vetekornet som faller i jorden och dör ger rik skörd. Det  går en falsk berättelse genom mänskligheten. I ett otal varianter berättas den berättelsen och håller människors mod och förtröstan nere, fördystrar livsmöjligheterna och förtunnar tillvaron. Den berättelsen säger att du är allt här och nu och hela tiden riskerar du att ingenting bli. Livet är kort och framtiden viss. Det finns inget att hoppas på. Lev livet nu, medan du kan och för din egen del och låt dig inte påverkas av att du inget vet om resans gång.

Den bilden håller inte. Jag såg ett hemmahosreportage i en av våra rikstäckande dagstidningars livsstilsmagasin. Det var ett par medelålders människor som visade upp sitt stilmedvetna hem. På de många bilderna kunde man se två framträdande väggbilder som var föreställande. Det var porträtt som de två tagit av varandra och förstorat upp i meterformat. På bilderna var deras ansikten delvis dolda bakom masker. När jag hälsar på människor i olika sammanhang bjuds jag in till hem där man också kan se bilder, men det är så långt ifrån masker man kan komma. Istället ser jag relationsbilder: Mor och far, barn och barnbarn, personerna som barn, som nygifta, på bemärkelsedagar. Den maskerade livsbilden håller inte, livsberättelsen håller. Jesus i postmodernismens ögonblicksvärld är en ankronism precis på samma sätt som människan är det.

Andra söndagen i Advent har som tema att "Guds rike är nära". Det har gått tvåtusen år sedan Jesus uttalade de orden. Ett människoliv relaterar hela tiden ändå till en omedelbar framtid där Jesusorden blir en realitet, eftersom vi inget kan veta om det som ligger framom. I livet som vi levt har vi en gång startat som intet, kan vi tycka, även om Herren säger oss att våra dagar var bestämda, förrän någon av dem hade kommit. Jag tycker att det är mycket sympatiskt att Nobelpristalet som kommer att hållas i år beskriver en människa som tackar för livet i sin anspråkslöshet, med svårigheter, med fattigdom, förtryck och otrygghet, som tackar för det enkla livet som kunde ge näring till alla dessa berättelser...     

 

Joh 18:36-37

    Jesus svarade: "Mitt rike hör inte till denna världen. Om mitt rike hörde till denna världen, hade mina följeslagare kämpat för att jag inte skulle bli utlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike av annat slag." [37] Pilatus frågade: "Du är alltså kung?" Jesus svarade: "Du själv säger att jag är kung. Jag har fötts och kommit hit till världen för denna enda sak: att vittna för sanningen. Den som hör till sanningen lyssnar till min röst."

Ett nytt kyrkoår ligger framför oss. Johannes får tala till oss om hur vi skall använda det året som ligger framför oss. Vi skall ta emot Herren Jesus i våra liv. För Pilatus stod den möjligheten öppen för första gången. Han ställer nyfiket frågor som Jesus svarar på mycket ärligt och rakt. Vi kan ana att Pilatus har en bakomliggande agenda, men Jesus har det inte. Han är helgjuten i ord, tanke och handling. Han står för sanningen i en värld som är relativiserande. Han visar på sanningen som just något relaterande, nämligen till Honom. När vi drabbas av det oförståeligt svåra, när livssaften liksom torkar ut i oss i sorg och saknad eller i livsångest, finns det en relation att ty sig till. Det är Han "som inte bryter av det knäckta strået eller släcker den rykande veken." Det är Han "som en dag skall föra rätten till seger." Det är Han vars "namn skall ge folken hopp."

"Relation och relativ" - det är sådant som för oss människor tycks stänga vägen för hur vi vill förhålla oss till verkligheten. Ändå är vi just sådana i våra begränsningar. Budskapet om att det fullkomliga finns dold i relationen, i att höra till Kristus, blir då, om vi vill se det, en möjlighet att vila i tillvaron. Vi är inneslutna i en relation här i livet, som spänner och omfattar det jag aldrig kan överkomma, det som ligger framför mig, idag, i morgon, i evighet. Jesus är den med sin röst talar till oss nu i sitt ord, Han är den som skall möta oss i morgon "i Galileen" och Han är den som öppnar rättfärdighetens port en gång.

I dessa dagar är det befriande att höra Herrens röst när Han talar till den högsta världsliga makten i Jerusalem. Här finns ingen tvekan från Jesus sida. "Den som hör till sanningen lyssnar till min röst", säger Han till Pilatus. Tänk om vi vågade vara kristna och hävda Jesu ord, lyssna till Hans röst och säga sanningen. Om vi tänkte mindre på att vara Pilatus till lags, att vara folkopinionen till lags. Tänk om vi kunde säga de sanningar som Jesus säger in i vår tid, för vår tids människor, för att bara Jesus skall bli känd, trodd och älskad.

Bloggen kommer att innehålla söndagens evangelium under detta kyrkoår - och kommer förhoppningsvis att under följande kyrkoår - om jag får leva - att fylla på med evangelier, epistlar och gammaltestamentliga texter; allt med intentionen "Att Jesus skall bli trodd, känd och älskad av fler." Ett välkommen till Dig som läser. Reagera gärna med kommentarer, bidrag med tankar. Till varje söndag hör en bild som på något sätt speglar texten.

Några bilder från hösten som gick. Den första bilden var en av mång på liknande motiv. Just denna fick en härlig glidning i färgskalan, som ligger i bakgrunden och hela vägen harmonierar med förgrunden. Det är verkligen ett motiv att vila i.

 

Haya Benhayim

Bound for the promised land

Jewels of Judaism Publishing, Jerusalem, Israel 2011

Jag fick en liten bok I min hand från Israel, en skildring av Haya och Menahem Benhayim, det första amerikanska äkta paret av messianska judar som flyttat från USA till Israel.

Boken är egentligen en livsskildring om hustrun, Haya. Vi får följa hennes liv och uppväxt i USA, hur hon träffar sin blivande make, deras liv tillsammans i Förenta Staterna och beslutet att emigrera till Israel.  Huvuddelen av skildringen utspelar sig sedan i Israel från 1963 och fram till vår tid.

Bokens baksida har en text som är signifikativ för innehållet i självbiografin: Att komma in i landet Israel har aldrig varit enkelt. Så kan man säga att det blev för makarna Benhayim. De stötte på många svårigheter. Det hade naturligtvis med deras tro att göra. Att vara messias- troende är inte en lätt sits för en jude bland andra judar och speciellt inte i Israel. Haya och Menahem lever som messiastroende också i USA, med de svårigheter det innebär, men när de kommer till Israel blir de stundtals förföljda för sin tro. De har svårt att få arbeten, de är ofta ensamma bland grannar som inte kan acceptera deras tro, speciellt när de bosätter sig i Jerusalem.

Trots svårigheter andas deras liv av övertygelsen om att Jesus är Messias. Vi får möta många situationer där de får dela sin tro med människor i det heliga landet. De summerar sina liv i bokens avslutningskapitel: ”Varken Menahem eller jag besparades svårigheter, besvikelser eller plågor. Gud bar oss igenom allt detta. Det finns ingen fullkomlighet i detta livet, och jag väntar mig inte heller att finna det. När vi är i himlen med Yeshua kommer vi att vara i vårt slutliga hem. Där skall alla löften fullkomnas… Stundtals verkar det som om hela världen reser sig mot Israel, men Gud är trofast mot de löften han gjorde till våra fäder. Han fortfar att vara Abrahams, Isaks, Jakobs och deras efterkommandes Gud (min översättning)”

Förhoppningsvis kan denna lilla bok få bli översatt till svenska. Vi behöver få se perspektivet av tro på Jesus bland judarna i ”the promised land”. Vi behöver få se hur bibelns ord och löften löper samman för egendomsfolket och för oss på dessa underbara vägar som illustreras just av de messianska judarnas liv i världen.

 

Under jul- och trettonhelgen har det blivit en del utflykter i skogarna runt Sjuntorp. Naturen har alltid något nytt att bjuda:

 

Solen har ännu inte riktig gått upp över kalhygget uppe vid orienteringsstugan.

 

Två veckor senare är det mildväder igen och dimman tecknar landskapet i en helt annan färgskala i morgonljuset.

 

John, den riktige skogsvargen, i närbild. Hade det inte varit för honom, hade jag nog mestadels sett ner i backen, medan jag gick ut med hunden. John säger till mig när vi vandrar samma skogsvandring som vi gjort åtskilliga gånger, att naturen aldrig är densamma även om man går på samma vägar. Det finns alltid nytt att upptäcka. Vilken hyllning till skapelsens skönhet!

 

 

Dolly i elegant pose

På väg mot jordens djup

som i trots bryter den snötäckets stillhet och låter sig inte böjas

Det flacka solljuset målar jordens vågsvall

långt därborta anar man en vacker byggnad - Högärdet

Välkommen til radioprogrammet onsdag kväll kl 21. Jag kommer att spela ur den kristna julskivehögen. inte de vanligaste, inte sådant som du har hört. Jag gissar att du inte har hört "Third Day"'s julskivaq från 2006, bland annat. Jag skall också berätt något om Global Gospel Project, en härlig programförklaring från "over there" och om tid gives tipsa om lite helgläsning-

Vi hörs: Göran O